Marx dialektik är ett återkommande problem. Marxätarna förklarar den logiskt orimlig, marxologerna omvandlar den till rigida scheman. Så reduceras Marx idéer. Rune Beckius har inspirerats av Francis Wheens färska Marxbiografi (på svenska 2000) och närmat sig mystikern och dialektikern Marx.

I efterskriften till andra upplagan av Kapitalet citerar Marx en av sina recen-senter: "Dömer man efter framställningens yttre form, framstår Marx vid första ögonkastet som den störste idealfilosof, och det i ordets tyska, dvs. sämsta mening. Men i själva verket är han oändligt mer realist än alla sina föregångare på den ekonomiska kritikens område. // Man kan ingalunda kalla honom idealist." [Kapitalet, Första boken; 1969; s.11ff]

Även om Marx givetvis avvisar tanken att denna förmenta idealism - d.v.s. dialektiken - skulle vara löst behäftad med "framställningens yttre form" så gläds han ändå över att recensenten observerat saken och tar upp den till diskussion. De flesta uppfattade detta som en betydelselös verbal utsmyckning eller ett filosofiskt snobberi som man i bästa fall kunde tänka bort. Men denne recensent hade uppfattat det som för Marx var det väsentligaste: "Och viktig är för honom inte endast den lag, som behärskar dem [dvs. företeelserna] i deras färdiga form och i deras tillfälliga sammanhang under en viss tidsperiod. Vad som framför allt är viktigt för honom, är lagen för deras förändring, deras utveckling []." Vad den ryske recensenten däremot inte förstod var att dialektiken utgör själva den "grammatik" som filosofin alltsedan Herakleitos och Platon utvecklat för att med språket formulera denna flytande, icke fixerbara dimension hos verkligheten.

Varat är i själva verket ett vardande och den mekanistiska materialismens arkimediska punkt - "tinget i sig" - är enbart en för tanken nödvändig abstraktion. För våra tröga sinnen och vårt mänskligt begränsade tidsperspektiv framträder det oändliga flödets delprocesser som "ting".

Aborterar man detta föränderlighetsperspektiv ur Marx världsbild så återstår inte mycket mer än en platt empiristisk karikatyr. Men om man å andra sidan på fullt allvar vill framställa verkligheten som föränderlig, dvs. föränderligheten som det verkliga så räcker inte de positiva begreppen och de enkla substantiven till! De är tvärtom konstruerade för att fixera tillvaron så att den blir konturskarp åt tanken, likt ett fotografi som fryser rörelsen i en tusendels sekund. Därför blir det dialektiska framställningssättet nödvändigt och dialektiken tar omvänt språnget från retorisk yta till betydelsebärande innehåll. På samma sätt har man inom modern litteraturkritik äntligen till fullo insett att det är precis lika viktigt hur man berättar en historia; framställningssättet bestämmer hur sakinnehållet skall tolkas. Brecht konstaterade i dikten Tvivlaren att man bör tala sanning men att man inte kan förlita sig på sanningen när man vill övertyga eller skapa insikt.

Den marxska dialektiken är faktiskt, via Hegel, ett arv från den idealis-tiska traditionen. Inom denna tradition är det främst den s.k. mystiken som utvecklat de mest avancerade formerna av dialektik såsom vi känner den. Det marxismen och mystiken har gemensamt är den mycket svåra metodologiska uppgiften att tänja språket till att uttrycka något som dittills legat utanför dess medvetandehorisont: Hos de västliga mystikerna (inklusive judar och muslimer) är det Guds allomfattande väsen och hos de östliga den omnipotenta, odifferentierade livskraft varur allt existerande utgår och återvänder - Brahman, Tao eller Dharmakaya. Av dessa grenar är det av historiskt och geografiskt uppenbara skäl givetvis endast den europeiska varianten, med en Meister Eckhardt eller Jacob Bhöme, som i egentlig mening ingår i den platoniska traditionen och som på ett mer direkt sätt kan sägas ha förebådat Hegel. Men alla levande religioner och folkliga världsåskådningar har med nödvändighet ett inslag av det mystiska, d.v.s. den subjektiva (religiösa) vissheten (utan vilket religionen bara blir ett tomt skal av dogmatik och administration; "kyrka"). Man måste således skilja mellan den västliga mystiken, som ett led i den platoniska idetraditionen, och mystiken som ett universellt religionsvetenskapligt begrepp. Den universella mystiken består av parallella fenomen som var och för sig delvis haft ett likartat filosofiskt innehåll. En viss ömsesidig påverkan kan säkert heller inte uteslutas även om denna för vår del institutionaliserats först med den europeiska orientalismens framväxt.

Som en illustrativ parentes kan man konstatera att det troligtvis inte är någon tillfällighet att kinesen Mao, med den urgamla taoistiska traditionen i ryggen, visat sig ha en mycket mer levande förståelse av dialektiken än många namnkunniga europeiska marxlärjungar. Enligt legenden sade Lao Tzu om ordens otillräcklighet (inledningsdikten i Tao-Te-Ching i tolkning av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Y, Kinesiska tänkare, Stockholm 1978):

Det Tao som kan nämnas är icke det eviga Tao.

Det namn som kan nämnas är icke det eviga namnet.

Namnlöst är det upphov till himmel och jord. Med ett namn är det alla tings moder.

Att stundom stå fri från begär är att se vad livets hemlighet är.

Att stundom se med begär är att se vad det hemligas utflöde är.

Dessa två är ett. Skilda namn bär de i sitt framträdande. Båda kallas de mysterium.

Genom mysterium och djupare mysterium går porten till allt livs hemlighet.

Den språkliga uppgiften blir att fånga det ogripbara utan att förenkla det, trots att varje formulering med nödvändighet måste bli en förenkling. Därav öppenheten i attityden och den ständiga medvetenheten om att man på sin höjd kan ringa in en aspekt. För att komma runt substantivens och de positiva begreppens falska pretentioner skapar man i stället ett spänningsfält genom att använda två mot varandra stående begrepp. Detta är dock inte en statisk dikotymi där företeelserna skall hänföras till antingen den ena eller den andra ytterligheten som t.ex. i den manikeistiska världsbilden med en Kristus eller en Satan, Ahura Mazda eller Angra Mainyu. I dialektiken är det tvärt om relationen mellan ytterligheterna, deras inre samband som är betydelsebärande. Inte "antingen eller" utan "både och" som i tai-chi-emblemets YinYang-sybolik; "motsatsernas enhet och kamp". Lao Tzu ger oss en serie exempel (dikt 2):

Då människorna under himlen alla uppfattade det sköna som skönt - tog det fula gestalt.

Då människorna under himlen uppfattade det goda som gott - tog det onda gestalt.

Vara och icke-vara framväxer ur varandra. Svårt och enkelt fyller ut varandra.

Långt och kort är grader av varandra. Högt och lågt betingar till läget varandra.

Ton och röst förenas i samma klang. Framför och bakom bildar ett sammanhang. []

Metoden kan förefalla som en ele-gant och ytlig lek med ord. Men då måste man också se den speciella systematiken. Det handlar t.ex. inte om surrealisternas "oförmodade möte mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord" - dvs. ett slumpmässigt sammanförande av helt disparata företeelser där meningen består i de dunkla, bisarra och ofta rent privata associationer som uppstår i betraktarens emotionella varseblivning. Här finns, tvärt om, en medveten strävan att gestalta; att skapa insikt om en verklighet bortom ordens relativa betydelse och att det är denna verklighet man bör sträva efter att förstå. Chuang Tzu, en annan taoist från 300-talet f.Kr. säger: "Ryssjor används för att fånga fisk, men när fiskarna fångats glömmer människorna ryssjorna. Snaror används för att fånga harar, men när hararna fångats glömmer människorna snarorna. Ord används för att uttrycka idéer, men när idéerna fattats glömmer människorna orden. Jag skulle vilja hitta någon som glömt orden så att jag fick debattera med en sådan person!" (Fritt efter The Book of Chuang Tzu; translated by Martin Palmer; Penguin Arkana 1996; chapter 26).

När Marx i nämnda efterord kraftfullt försvarar Hegel mot den samtida tyska filosofin, öppet deklarerar sig som lärjunge och fäller det berömda yttrandet att han ställt den store filosofen "på fötterna", begår han ändå en oavsiktlig orättvisa: I det han påstår att dialektiken hos Hegel blivit "mystifierad" har den i själva verket av honom snarare blivit rationaliserad. Marx själv tog det avgörande steget och befriade materialismen från den mekanistiska filosofins styva tvångströja genom att korsa den med idealismens dialektik. Därmed skedde det kvalitativa språnget: Sysslandet med tinget i sig och tillvarons minsta odelbara enhet blev ett jagande efter vind, de för sinnena så fasta föremålen blev bara tillfälliga stadier i en alltjämt fortgående process, allt rör sig och sanningen måste sökas bortom den tingliga världens förföriska yta. Första meningen i Kapitalet konstaterar, i platonsk anda, att rikedomen under kapitalismen "uppträder som" en anhopning av varor, och den enskilda varan som dess "elementarform" [enligt Ivan Bohmans översättning; 1969; s.31]. Sanningen står således inte att finna i företeelsernas yttre sken även om den fundamentala ståndpunkten givetvis fortfarande är aristotelisk; att materien är det grundläggande och primära i förhållandet till "anden". Det intressanta med Marx materialism är således inte dess aristoteliska arv, som ju tillhör det givna i all materialism, utan den kraftiga dosen idealistiskt vaccin som skapar ett stereofoniskt djupseende och ökar den intellektuella rörligheten. Marx materialism är därmed metodologiskt närmare besläktad med den platoniska idealismen än med upplysningstidens mekanistiska filosofi.

Den politiskt radikala idealismen är dock, som sådan, långt ifrån något nytt: Max Beers gamla klassiker Socialismens historia (Frams förlag 1925-26) ger en mycket god översikt av naturrättens och jämlikhetstankens idéhistoria (även om den har klara brister när det gäller kopplingen till den avgörande sociala historien; den är på sätt och vis själv ett uttryck för den tradition den skildrar). Här framgår det att den idealistiska traditionen genomgående och med få undantag varit bärare av jämlikhetens naturrätt - med rötter i antikens teorier om människans ursprungstillstånd - medan det aristoteliska inflytandet ofta tagit sig uttryck i statiskt hierarkiska idékonstruktioner som utmynnat i ett försvar för den bestående ordningen. Sedan kan man konstatera att 1700-talets borgerliga naturrätt, med kopplingar till upplysningsmaterialismen, självsvåldigt och i eget intresse införde privategendomen som en "evig" och "naturlig" rättighet. I det långa perspektivet framstår dock Marx platonism som en modern bekräftelse och pånyttfödelse av en djupgående idéhistorisk tradition.

Läser man sedan Kapitalet med dessa filosofiska glasögon upptäcker man hur Marx ställt sig den quijotiska uppgiften att förena encyklopedisk noggrannhet och bredd med en episk tråd som skall möjliggöra det dialektiska framställningssättet. Från sin utgångspunkt - varan som kapitalismens uppenbarelseform - slingrar sig framställningen långsamt och omständligt fram mot insikten, som formuleras i sista kapitlet, att "kapitalet inte är ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor" (s. 673), d.v.s. ett socialt förhållande. Tillvägagångssättet påminner starkt, som Francis Wheen konstaterar, om den unge Marx favoritroman, Laurence Sternes Välborne Herr Tristram Shandy, hans liv och meningar (till svenska av Thomas Warburton; Stockholm 1980). Detta sterneska intryck förstärks ytterligare, om än helt oavsiktligt, i ett ganska irriterat brev från vännen Engels: "Dessutom avbryts tankegången jämt och ständigt av förklaringar, och den belysande framställningen sammanfattas aldrig i en slutsats, varför man alltid direkt från förklaringen av en punkt direkt plumsar in i kommentarerna till en annan punkt. Det är förfärligt mödosamt och, om man inte skärper uppmärksamheten, också förvirrande." (Kapitalet, bd I; s.685).

Först på 1900-talet, med Auerbach och Bachtin, blev litteraturteorin fullt ut på det klara med berättarattitydens funktion som betydelsebärande faktor. Trots detta har insikten varit konstnärligt levande i den borgerliga romanen allt sedan dess födelse i skiftet mellan 1600- och 1700-tal. I Tristram Shandy, som utkom under 1760-talet, är greppet så radikalt utvecklat att romanen helt enkelt inte låter sig begripas om man inte tar hänsyn till berättarhållningen. Den har också bemötts med allt ifrån entusiasm och vrede till ett stort tomt ekande frågetecken. Som en viktig milstolpe på den borgerliga romanens utvecklingsväg har den också fått flera betydelsefulla avläggare såsom Diderots Jakob fatalisten och Carlyles Sartor resartus. Både Diderots och Sternes romaner kan på sätt och vis sägas förebåda Marx i den meningen att de under själva upplysningsepoken faktiskt representerar en tendens mot en icke-mekanistisk materialism med tydligt dialektiska inslag.

Av Wheens biografi framgår även att Marx själv i tonåren gjorde sig skyldig till ett mindre lyckat försök i denna genre - Scorpion och Felix. Heinrich Heine däremot, personlig vän och tillika rehnländare av judisk börd, lyckades betydligt bättre med sitt försök, Boken om Le Grand. Det är en jagroman, där berättaren uppvaktar en dam med sina barndomsminnen från Napoleons ockupation av Rhenlandet: Denna historiska episod skildras entusiastiskt som ett uppvaknande och en befrielse ur de småskurna tyska banan-monarkiernas unkna atmosfär. Personen Le Grand är en liten trumslagare i den franska ockupationsarmén som därigenom också får stå som en lustig men sympatisk symbol för självaste Bonaparte och hela den borgerliga syntesen av revolutionsdramat - det liksom bidde en tumme. (På svenska bör den läsas i Ellen Westers översättning i Forumbibliotekets Heineantologi Lyrik och prosa, medan Ture Nermans version i Heines Ungdomsdiktning på ett upprörande sätt gör intryck av att vara en avsiktlig stympning):

"Berättelserna om stormningen av Bastiljen, Tuilerierna o.s.v. förstår man först då man vet vad som trummades vid de tillfällena. I våra skolböcker läser man bara: Deras excellenser baronerna och grevarna jämte högstdesammes gemåler halshöggos. - Deras högheter hertigarna och prinsarna jämte högstdesammes gemåler halshöggos. - Hans majestät konungen och allerhögstdensammes gemål halshöggos. Men när man hör den röda giljotinmarschen trummas, fattar man det först och begriper varför och därför. Madame, det är en konstig marsch! Det gick genom märg och ben på mig då jag hörde den först, och jag var glad att jag glömde den igen. - Man glömmer sådant då man blir äldre, en ung man har nu så mycket annat vetande att hålla kvar i huvudet - whist, boston, genealogiska tabeller, förbundsdagsbeslut, dramatik, liturgi, förskärarkonst - och hur jag gnuggade mig i pannan, kunde jag på lång tid inte påminna mig den överväldigande melodin. Men tänk er, madame, helt nyligen när jag satt till bords med ett helt menageri av grevar, prinsar, prinsessor, kammarherrar, hovmästarinnor, hovmunskänkar, hovsilverbevarare, hovjägmästarinnor och vad dessa förnäma domestiker annars må kallas, och deras domestiker igen sprang bakom stolarna och höll de fyllda tallrikarna för munnen på dem. - Men jag, som blev förbigången och förbisedd, satt sysslolös utan något käkarbete, jag rullade brödkulor och trummade av ledsnad på duken och till min förfäran trummade jag plötsligt den röda för lång tid sedan förgätna giljotinmarschen.

Och vad hände? - Madame, det där folket låter inte störa sig vid sina måltider och anar inte att när andra människor inte har något att äta börjar de trumma och då rätt underliga marscher som man hade trott glömda för länge sen." [s.55]

Både Heine och Marx kan ju ses som produkter av detta franskt postrevolutionära inflytande i Rhenlandet. Och den förres lustiga lilla kortroman utgör en god illustration till både den politiska grogrund ur vilken de båda växte upp, liksom den stora dragningskraft som Sternes roman utövade på unga, upproriska och tänkande människor. Lika befriande som Code Napoleon var för Rhenlandets liberala kapitalister och hunsade judar, lika befriande var Sternes och Diderots romaner för den tanke som kämpade med att finna vägen mellan filosofins Carybdis och Scylla: den petrifierade upplysningsmaterialismen och den snåriga tyska idealismen.

När Herbert Tingsten uppträdde som marxdödare upprepade han den gamla utslitna besvärjelsen att först operera bort dialektiken och sedan riva sönder den karikatyr han själv ritat upp: "Orimligheten i denna tanke är uppenbar; ett visst något skulle vara orsaken till allt, både till ett givet förhållande och dess motsats. Om häremot invändes att detta något förändrar sig, att produktionskrafterna utvecklas, uppstår den enligt teorin olösliga frågan, huru detta går till." (Den svenska socialdemokratins idéutveckling. I. 1941, s.97). Men det är inte, som Marx själv påpekade i ovan nämnda efterord, enbart socialismens motståndare som har problem med det stereofoniska seendet. Redan från början fanns i själva marxismen en strömning som velat inskränka eller tolka dialektiken i en snål positivistisk riktning och därmed formulera den som ett dogmatiskt problem för den internt ortodoxa partiteologin. Därmed bekräftas också den dialektiska insikten att ytterligheterna berör varandra. -