Seattle och Prag. De transnationella storföretagens frihandelsparadis är i gungning. Walden Bello, sociologiprofessor på Filippinerna, analyserar globaliseringens bakslag. Vilken är Världsbankens strategi för att återta förlorad mark? Vilken roll spelar så kallade NGO, dvs. stora frivillig- och biståndsorganisationer? Och vad ska tredje världen göra för att stoppa storföretagen? Artikeln bygger på ett tal i Melbourne i september och är något förkortad.

I åratal har man sagt oss att globaliser-ingen var en god sak, att det var en pro-cess som medförde största möjliga nytta för största möjliga antal. Att ett gott medborgarskap innebar att man godtog marknadens anonyma välde, att klokt statsmannaskap bestod i att inte ställa sig i vägen för marknadskrafterna och att låta det mest påtagliga förkroppsligandet av marknadens frihet, det transnationella företaget, få fullgöra sin uppgift att skapa den mest effektiva blandningen av kapital, jord, teknologi och arbete.

Det ohämmade flödet av nyttigheter och kapital i en värld utan gränser sades vara den bästa av alla möjliga världar. Då vissa kritiker påpekade att den nyliberala lärans förespråkare, om de skulle hålla sig till de recept som föreskrevs av deras 1700-talsprofet, Adam Smith, också borde tillåta ett ohämmat flöde av arbetskraft för att skapa denna den bästa av alla av alla möjliga världar - så förtegs dessa kritiker helt enkelt.

Sådana inkonsekvenser har man under mer än två decennier kunnat bortse ifrån, eftersom nyliberalismen eller, som man med en tjusig term kallat den, "Washingtonkonsensus" hade ryckt alla med sig. Som en av dess förespråkare nyligen nostalgiskt uttryckte det: "Washingtonkonsensus tycktes omfattas av nästan hela världen och försåg oss med en vägledande ideologi och ett gemensamt intellektuellt underlag för världsekonomin, något som var alldeles nytt i den moderna historien!" (C. Fred Bergsten i ett tal vid Trilaterala kommissionens möte i Tokyo i april 2000.)

Men denna globalisering har mött bakslag. Asienkrisen var ett. Regeringarna i Ostasien institutionaliserade under det tidiga 90-talet i enlighet med Washingtonkonsensus det ohämmade flödet av spekulationskapital. Detta skedde under starka påtryckningar från Internationella Valutafonden (IMF) och USA:s finansdepartement. Resultatet blev att 100 miljarder dollar flöt in mellan år 1993 och 1997 - och på ett ögonblick flöt tillbaka ut under Den stora paniken sommaren 1997. Det medförde ett sammanbrott för våra ekonomier och ledde dem ut i ett moras av lågkonjunktur och massiv arbetslöshet, något som de flesta ännu ej tagit sig ur. Sedan 1997 har den finansiella osäkerheten, eller det ständiga undergrävandet av våra valutor, blivit ett normalt sätt att leva under IMF:s monetära regimer som låter värdet på våra pengar bestämmas dag till dag utifrån utländska investerares och valutaspekulanters nycker.

Ett annat bakslag är den misslyckade strukturanpasningen. Den asiatiska finanskrisen ställde IMF i en dålig dager. Det ledde till en omfattande folklig omvärdering av dess roll i tredje världen under 1980-talet och det tidiga 90-talet, då strukturella anpassningsprogram hade pålagts mer än 70 utvecklingsländer. Efter mer än 15 år fanns det knappast något lyckat exempel på strukturanpassningsprogram. I stället hade programmen institutionaliserat stagnationen i Afrika och Latinamerika med samtidigt ökande nivåer av absolut fattigdom och inkomstojämlikhet.

Strukturanpassning med vidhängande politik av öppna marknader som infördes med början i det tidiga 80-talet var den centrala faktor som utlöste en snabbt ökande ojämlikhet. En auktoritativ Unctad-studie som omfattade 124 länder visade att inkomstandelen för de rikaste 20 procenten av jordens befolkning ökade från 69 till 83 procent av den totala mellan åren 1965 och 1990. (Se Giovanni Andrea Cornia, "Inequality and Poverty Trends in the Era of Liberalization and Globalization," anförande vid United Nations Millenium Conference, Tokyo, January 19-20, 2000.)

Anpassningspolitiken var en central faktor bakom den snabba koncentrationen av globala inkomster under senare år. År 1998 kunde Bill Gates, som tjänade 90 miljarder dollar, Warren Buffet med 36 miljarder och Microsofts andre grundare, Paul Allen med 30 miljarder, redovisa en samlad inkomst som var större än den totala inkomsten hos de 600 miljoner som bor i världens 48 lägst utvecklade länder - av vilka ett stort antal utsatts för anpassningsprogram.

Strukturanpassningen har också varit ett viktigt skäl till frånvaron av varje framsteg i kampanjen mot fattigdomen. Det antal människor i världen som lever i fattigdom - dvs. på mindre än en dollar om dagen - ökade från 1,1 miljarder 1985 till 1,2 miljarder 1998 och förväntas uppgå till 1,3 miljarder i år (se Cornia, ovan). Enligt en Världsbankstudie nyligen ökade det absoluta antalet människor som lever i fattigdom under 1990-talet i Östeuropa, Sydasien, Latinamerika och Karibien samt i Afrika söder om Sahara - alla områden som drabbats av anpassningsprogram (Cornia).

Ställd inför dessa dystra fakta hade James Wolfensohn i Världsbanken förstånd att se till att banken inte längre identifierades med strukturanpassningen. Han tog PR-initiativ som SAPRI (Structural Adjustment Program Review Initiative), vilka man sade kunde bedrivas gemensamt med NGO:erna. Men IMF vägrade under den dogmatiske Michel Camdessus att se skriften på väggen och försökte i stället att varaktig infoga anpassningspolitiken i den ekonomiska strukturen genom att upprätta Extended Structural Adjustment Facility (ESAF).

Ändå kunde, till följd av en mera närgången offentlig ganskning av dess förödande politik i Ostasien, IMF inte längre låtsas som om anpassningspolitiken inte hade varit ett magnifikt misslyckande i Afrika, Latinamerika och Sydasien. Under Världsbanken och IMF:s möte i september 1999 medgav fonden att man misslyckats och döpte om ESAF till "Poverty Reduction and Growth Facility" (Organet för minskad fattigdom och för tillväxt"). Emellertid kunde fonden på intet sätt med någon framgång komma ifrån att resultatet blivit ett misslyckande. Då G7 föreslog att man skulle göra IMF-certifiering till ett vilkor för deltagande i det numera avsomnade HIPC-initiativet, så talade republikanen Maxine Walters i Representanthuset för många amerikanska liberala lagstiftare: "Behöver vi överhuvudtaget blanda in IMF? Vi har ju till vår förfäran upptäckt att det sätt som IMF fungerar på får barnen att svälta" (Associated press, Business World, 15 nov. 1999)

Till den grad saknade nu fonden all legitimitet att USA:s finansminister Larry Summers - som i en tidigare inkarnation varit chefsekonom vid Världsbanken, och därmed en av strukturanpassningens främsta uppbackare - sade till Kongressen att den "IMF-centrerade processen" för makroekonomisk politik skulle ersättas av en "ny, mera öppen process som engagerande fler, skulle innefatta fler internationella organisationer och ge nationella politiker och grupper i det civila samhället en mera central roll" (Washington Post 15 november 1999).

Ett tredje bakslag var debaclet i Seattle. Frihet är insedd nödvändighet, sade Hegel. Frihet ligger, säger nyliberalismens anhängare, som Hegels lärjunge Francis Fukuyama, i erkännandet av att den fria marknadens globaliseringsprocess saknar återvändo. Vi måste tacka högre makter för att de 50 000 personer som landade i Seattle i slutet av november 1999 inte köpte denna hegelskt-fukuyamanska definition av frihet som underkastelse och gav efter för vad som tycktes vara WTO:s obönhörliga nödvändighet.

I mitten på nittiotalet hade WTO sålts till allmänheten i hela världen som grundbulten i ett multilateralt ekonomiskt styre som skulle skapa det nödvändiga regelverk för att underlätta världshandelns tillväxt och sprida dess välgörande effekter. Nästan fem år senare stod följderna av WTO:s grundande klara för ett stort antal människor - det rörde sig om en rånkupp mitt på ljusa dagen. Vad var det man hade insett?

Genom att underteckna överenskommelsen om "handelsrelaterade investeringsåtgärder" (TRIM) upptäckte utvecklingsländerna att de hade avhänt sig rätten att använda handelspolitik som medel för industrialisering.

Genom att underteckna överenskommelsen om "handelsrelaterad intellektuell egendomsrätt" (TRIP) upptäckte länderna att de hade givit högteknologiska multinationella bolag som Microsoft och Intel rätten att monopolisera innovationerna inom de kunskapsintensiva industrierna. De hade gett bioteknologiska företag som Novartis och Monsanto klarsignal att privatisera frukterna av myriader av exempel på kreativ samverkan mellan mänskliga samhällen och naturen - som utsäde, växter och djurliv.

Genom att underteckna "överenskommelsen om jordbruk" (AOA) upptäckte utvecklingsländerna att de hade accepterat att öppna sina marknader och samtidigt tillåtit de stora agrikulturella supermakterna att konsolidera sitt system av subventionerad jordbruksproduktion. Det ledde till en massiv dumpning av överskottet på deras marknader - vilket i sin tur knäckte småjordbruken.

Genom att inrätta WTO upptäckte folk och regeringar att de hade upprättat ett juridiskt system som helgade Frihandel framför allt annat - mer än miljön, rättvisan, jämlikheten och samhället. De insåg slutgiltigt innebörden av konsumentadvokaten Ralph Naders varning några år tidigare att WTO var ett system för "Handel ber Alles".

Genom att ansluta sig till WTO upptäckte utvecklingsländerna att de i själva verket inte anslutit sig till en demokratisk organisation. Besluten fattades inte på formell väg utan i det fördolda, i slutna rum och där majoritetsomröstningar avskaffats till förmån för en process som kallades "samförstånd" - vilket i själva verket var en process där ett litet antal stora handelsmakter påtvingade en majoritet av medlemsländerna sin konsensus.

Ministermötet i Seattle sammanförde ett stort antal protesterande av skilda slag från hela världen, och man koncentrerade sig på vitt skilda frågor. Vissa ståndpunkter hos de protesterande var, även i nyckelfrågor som att införa normer för arbetskraften i WTO, stundtals motsägelsefulla. Men de flesta av dem, om de nu fanns på gatan eller i möteslokalerna, förenades av en sak: motståndet mot att ett system skulle utbredas som främjade en globalisering genom storföretagen på bekostnad av rättvisa, samhälle, nationell suveränitet, kulturella särdrag och ekologisk uthållighet.

Seattle blev ett fiasko som orsakades av att storföretagen överskattat sina krafter - jämförbart med Paul Kennedys begrepp "imperialistisk överexpansion" (imperial overstretch) som en central orsak till imperiernas fall (The rise and fall of the great powers, 1989). Ministermötets sammanbrott under trycket av detta motstånd från skilda håll underströk sanningen i Ralph Naders profetiska påpekande fyra år tidigare att globala handelspakter som WTO sannolikt skulle bli "det största misstaget i de globala storföretagens historia". Tidigare hade bolagen arbetat i en mer eller mindre privat halvskugga, som gjorde det svårt att samla motståndet. "Nu", hävdade han, "då den globala företagsstrategin finns i tryck ... ger detta oss ett tillfälle."

Sanningen är evig, men den spelar bara en roll i människans liv då den blir till makt. I Seattle förenades sanningen med folkets makt och blev ett faktum. Plötsligt erkände till och med de makthavande fakta som tidigare förbigåtts eller förringats, och de skakades. Exempelvis att globaliseringens högsta nivå i grunden var odemokratisk erkändes till och med av dess varmaste anhängare, USA och Storbritannien.

Lyssna till USA:s handelsrepresentant Charlene Barshefsky efter den revolt bland representanterna för utvecklingsländerna som förde till ministermötets kollaps: "Processen var ganska exklusiv", medgav hon. "Alla möten hölls mellan 20 och 30 nyckelländer. Och detta betydde att 100 länder, 100 aldrig var i rummet ... det medförde en sällsynt obehaglig känsla av att de lämnats utanför processen och att resultaten ... hade dikterats för dem av 25 eller 30 privilegierade länder, som befann sin inuti rummet" (presskonferens i Seattle 2 november 1999).

Lyssna till Stephen Byers, Storbritanniens minister för handel och industri efter chocken i Seattle: "WTO kommer inte att kunna fortsätta i sin nuvarande form. Det måste till grundläggande och radikala förändringar för att möta behoven och förhoppningarna hos alla 134 medlemsländer" (Guardian News Service 10 januari 2000).

Den asiatiska finanskrisen utlöste IMF:s legitimitetskris. Ministerkonferensen i Seattle fick WTO att gå i stå. Det tycktes emellertid som om Världsbanken under Jim Wolfensohns styre skulle undgå den massiva skada som dess systerinstitutioner lidit. Men torpeden i form av den berömda Meltzerkommissionen träffade sitt mål i februari i år. Det var ett fjärde bakslag för globaliseringen.

Till sin form ett av villkoren för att USA:s kongress skulle rösta för en ökning av sin kvot i IMF var kommissionen ett tvåpartsorgan som fått uppdraget att gå igenom bankens och fondens protokoll i syfte att komma med förslag om reformer av de båda institutionerna. Efter att lagt ner ett betydande arbete på att gå igenom dokument och intervjua alla typer av experter kom kommissionen till en förödande slutsats: eftersom det mesta av Världsbankens resurser gick till de mera välbärgade bland utvecklingsländerna, och eftersom den häpnadsväckande andelen misslyckade projekt var 65-70 procent bland de fattigaste länderna, så saknade Världsbanken betydelse för att lösa av världsfattigdomens problem. Och vad skulle man göra med banken? Kommissionen krävde att de flesta av bankens låneverksamheter skulle avvecklas till regionala utvecklingsbanker. Den som läste rapporten behövde emellertid inte anstränga sig alltför mycket för att, som en av kommissionens medlemmar avslöjade, inse att den "väsentligen skulle vilja avskaffa IMF och Världsbanken" ett mål som hade "avsevärt stöd ...i vår kongress" (James Wolfensohn, Memo on "Disruptions at Spring Meetings", Världsbanken, 13 april 2000).

Till Wolfensohns stora sorg var det få som kom till bankens försvar. I ett chocktillstånd höll banken det gemensamma vårmöte med IMF i Washington DC som bröts av cirka 40 000 demonstranter. Den anda av demoralisering som gripit banken förmedlades i Wolfensohns meddelande till bankledningen före mötet att "nästa vecka kommer att bli en prövning för de flesta av oss". Mötet i april med Bretton Woods-tvillingarna kunde genomföras endast tack vare kraftigt polisbeskydd och en massa trick för att bryta demonstranternas kedja så att ängsliga delegater kunde ta sig till de befästa bunkrarna vid Pennsylvania och 19th NW i centrala Washington. Det säger en hel del om den sviktande legitimiteten hos de båda institutionerna.

Varför återkommer jag till frågan om legitimiteten? Jo, då legitimiteten har farit sin kos och icke återvinns är det bara, vilket Gramsci påpekade, en tidsfråga innan strukturen kollapsar, oberoende av hur stabil den ser ut. Många av globaliseringens nyckelförespråkare insåg detta direkt efter WTO:s och Bretton Woods-tvillingarnas gemensamma kris. De visste att den förnekandets strategi som dessa tre institutioner tillämpat i det förgångna inte längre skulle fungera och att den aggressiva hållningen hos globaliseringens eldsjälar som Martin Wolf i Financial Times, som anklagade NGO:erna för okunnighet och för att vara "ett ocivilt samfund", sannolikt skulle vara kontraproduktiv. Det första man måste göra, enligt de mera nyktra förespråkarna av globaliseringen, var att erkänna sakernas läge. Faktum nr 1 var, enligt C. Fred Bergsten, ledare för Washingtoninstitutet för internationell ekonomi, att "anti-globaliseringskrafterna nu är i uppåtstigande" (Tokyomötet, april 2000). Och faktum nr 2 var att när man bemöter dessa krafter är det viktigt att "hederligt erkänna att det finns kostnader och förlorare", att "globaliseringen ökar inkomstklyftor och sociala klyftor inom länder" och "lämnar vissa länder och vissa grupper på efterkälken" (Tony Blair i tal i Davos 28 januari 2000).

Det är här som Davosprocessen - som World Economic Forums (WEF) övning är en del av - har visat sig vara av central betydelse för projektet att åter legitimera globaliseringen. Davos, högt uppe i de schweiziska alperna, är inget centrum för någon världsomspännande kapitalistisk konspiration för att dela upp världen. Davos är det ställe där den globala eliten möts under WEF:s paraply för att arbeta fram ett samförstånd om hur man ideologiskt skall möta och eliminera utmaningar mot systemet. På mötet i Davos i sluet av januari, kort efter vad som många ansåg vara sammanbrottet i Seattle, utarbetades den politiskt korrekta linjen. Refrängen, vilken som ett mantra upprepats av personer som Bill Clinton, Tony Blair, Bill Gates, Phil Knight (Nike) och WEF-gurun Klaus Schwab, lydde så här: "Globaliseringen är framtidsmelodin. Men den lämnar majoriteten bakom sig. Dessa röster kom till tals i Seattle. Nu är det dags att låta alla få del av globaliseringens och frihandelns frukter".

Det var Tony Blair som bäst formulerade den "medkännande globaliseringens" visioner och retorik. Blair sade: " Jämsides med de globala marknadernas och teknologiernas framsteg ser vi ett nytt sökande efter gemenskap - lokalt, nationellt och globalt - som utgör svaret på förändringar och otrygghet, men som också bäst återspeglar det bästa i vår natur och våra djupaste värderingar. Med detta följer en ny politisk dagordning - en som grundas på ömsesidigt ansvar både inom nationerna och världen över" (Davos, januari 2000).

Han fortsatte: "Vi har i detta århundrade möjligheten att skapa en öppen värld, en öppen ekonomi och en öppen ekonomi med unika möjligheter för människor och för affärsliv. Men vi kommer bara att lyckas om detta öppna samhälle och denna öppna ekonomi stöttas upp av en stark känsla av ömsesidigt ansvar - genom social sammanhållning inom nationerna och av gemensamma åtaganden internationellt för att hjälpa dem som drabbas av folkmord, skuld och miljökatastrofer".

"Jag kallar det tredje vägen" förklarade Blair med känsla. "Den ger ett nytt alternativ inom politiken - i mitten och mitt-vänstern, men på nya villkor. Den stöder skapandet av förmögenheter. Den angriper mäktiga intressen. Den använder sig av marknadsmekanismer. Men står alltid upp för klara värderingar - social rättvisa, demokrati, samverkan... Från Europa till Nordamerika, Brasilien till Nya Zeeland sammanstrålar två mäktiga strömningar av progressivt tänkande. Det liberala engagemanget för individuell frihet inom marknadsekonomin förenas med det socialdemokratiska engagemanget för social rättvisa genom regeringsingripanden."

En sak har den brittiska allmänheten till slut insett om Blair - klyftan är enorm mellan retorik och handling. Vad innebär egentligen "globalisering med samvete" eller "den tredje vägen" eller "medkännande globalisering" och vad har de att erbjuda? För att avgöra detta måste man vända sig från Blair till Fred Bergsten som, det talar för honom, lämnar den svulstiga retoriken därhän och medger att programmet i själva verket är "ett system av tillfälliga skyddsnät ... som skall stödja anpassningen till förändringar" och "göra det möjligt för folk att dra fördel av fenomenet (globaliseringen) och följa med snarare än gå emot" (Tal i Tokyo april 2000). Kort sagt, i stället för att köras över av globaliseringsprocessen kommer folk att ombes att lugnt och stilla anpassa sig till de ständiga och oförutsägbara förändringar som är följden av de transnationella företagens profitjakt.

Lika viktigt som retoriken i Davos är processen att få folk med på noterna. Detta skulle åstadkommas genom dialog, konsultationer och "partnerskap" mellan transnationella företag, regeringar, Förenta Nationerna och olika organisationer inom det civila samhället.

FN var ingen match. Diskussionerna med generalsekreteraren Kofi Annan gav upphov till Globalpakten (Global Compact) som utgjort ett centralt moment när FN firade tusenårsskiftet. Pakten har undertecknats av 44 multinationella bolag och hållits fram av Annan som ett stort steg framåt, eftersom den antas förbinda undertecknarna att respektera mänskliga rättigheter och arbets- och miljörättigheter och ge positiva exempel på lämpligt beteende i dessa stycken. För många NGO:er tycks Globalpakten emellertid komma att bli ett av FN:s största misstag. Skälen är följande:

Trots att det stadgas att medlemskap i pakten inte skall ges till ekonomiska enheter som är inblandade i kränkningar av mänskliga rättigheter, så ingår bland grundarna de företag som mest av alla kränkt mänskliga rättigheter och arbets- och miljörättigheter: Nike, Rio Tinto, Shell, Novartis och BP Amoco.

Pakten kommer att ge dessa bolag stora PR-fördelar och skapa en bild av dem som i mycket skiljer sig från verkligheten. Att paktens stadgar åtlyds skall kontrolleras av undertecknarna själva, och inga sanktioner existerar för kränkningar av paktens principer.

Bolagen kommer att kunna använda sig av FN:s logo som symbol för sitt ansvarstagande. På så sätt kan de utnyttja FN:s anseende som internationell myndighet "inte bara för kortsiktiga vinstmotiv utan också för att på lång sikt skapa en positiv image för sitt varumärke" (Brev från globalpakten 26 juli 2000).

Vad gäller det civila samhällets organisationer var de inte lika naiva som Annan och FN. Att neutralisera dem krävde alltså mera sofistikerade metoder. Som ett första steg måste man först splittra upp dem genom att offentligt definiera vissa som "resonabla NGO:er" som var intresserade av "seriös diskussion" om globaliseringens problem och andra som "oresonliga NGO:er som försökte "avbryta debatten" (Wolfensohns memorandum som nämndes ovan är en intressant övning i detta etiketterande). Mot dem som identifierats som "resonabla" startade man därpå vad som man kunde kalla en strategi av "avväpning genom dialog" som syftade till att integrera dem i en "arbetsgemenskap" till förmån för reformer.

Modellen var här "Världsbankens NGO" och andra samorganisationer mellan Världsbanken och NGO:er. De hade upprättats av Wolfensohn och hans närmaste män i mitten av nittiotalet. Samtidigt som de NGO:er som gick in i detta samarbete kan ha gjort detta med de bästa avsikter, visste Wolfensohn att blotta medlemskapet i sig hjälpte Världsbanken att legitimera sin existens och att NGO:erna med tiden skulle få intresse av att upprätthålla det formella samarbetet med banken. Härigenom lyckade Wolfenson inte bara splittra Washingtons NGO:er. Han kunde också styra över energin hos ett antal NGO:er - stundom utan att de var medvetna om det - till att leverera en bild av en bank som var allvarligt inställd på att reformera sig och som höll på att ställa in sina krafter på att eliminera fattigdomen innan Meltzerkommissionen kunde påvisa det ihåliga i dessa anspråk.

Wolfensohns neutralisering av en viktig sektor av Washingtons NGO:er i mitten av 90-talet borde tjäna som varning för frivilligorganisationerna om beslutsamheten hos de krafter som stod dem emot. Det är mycket som står på spel, och hur det civila samhället svarar på detta historiska moment och det aggressiva frieriet kommer att vara mycket betydelsefullt för globaliseringsprojektets framtid. Utvecklingen är så snabb och rörlig i styrkeförhållandet mellan pro- och contraglobaliseringen. Strategier som kan ha varit realistiska före Seattle då de multilaterala institutionerna ägde mera styrka och legitimitet kan därför vara alltför återhållsamma och otillräckliga, om inte rent av motverka sina syften, då nu de multilaterala organen befinner sig i en djup legitimitetskris.

Låt mig specificera:

Kommer NGO:erna att blåsa liv i en WTO-process som gått i stå genom att verka för införlivandet av arbets- och miljörelaterade klausuler i WTO-avtalen? Eller kommer de i stället att minska makten och auktoriteten hos detta instrument för bolagsvälde genom att göra allt vad man kan för att t.ex. förhindra att ytterligare en handelsrunda över huvud taget kommer till stånd?

Kommer de att kasta ut en frälsarkrans åt Bretton Woodsinstutitionerna genom att delta i överläggningar mellan det civila samhällets organisationer, Världsbanken och IMF? Dessa överläggningar förväntas vara det centrala elementet i det "omfattande utvecklingsschema" som Wolfensohn och IMF:s ledarskap ser som nyckeln till återlegitimeringen av Bretton Woodstvillingarna.

Kommer det att tillåta sig dras in i Davosprocessen för "förnuftig dialog" och "uppriktiga rådslag" då den andra sidan huvudsakligen ser tankeutbytet och rådslagen som det första steget mot en avväpning av motståndaren?

Jag hävdar att vi framför allt måste koncentrera våra ansträngningar, inte på att reformera de multilaterala strukturerna utan att fördjupa legitimitetskrisen hos hela systemet. Gramsci beskrev en gång byråkratin som blott "en yttre förskansning bakom vilken låg ett mäktigt system av befästningar och löpgravar". Vi får inte längre bara tänka i termer av att neutralisera de multilaterala institutioner som bildar de yttre förskansningarna i systemet. Vi måste också sätta de transnationella bolag ur spel som utgör befästningana och löpgravarna och som är kärnan i det världsekonomiska systemet. Jag talar om att förstöra inte bara WTO, IMF och Världsbanken utan om själva det transnationella Bolaget. Och jag talar inte bara om att återreglera de multinationella bolagen utan att slutgiltigt sätta dem ur spel såsom en grundläggande fara för folken, samhällena, miljön och för allt vi håller kärt.

Är detta att skjuta över målet? Bara om vi inbillar oss att det skulle vara något slags brott mot bolagens normala normer och beteende med den skrämmande ansvarslöshet och det skrämmande hemlighetsmakeri med vilket bolag som Montsanto och Novartis har prackat på oss bioteknologin. Bara om vi som avvikelser ser Shells systematiska förstöring av Ogoniland i Nigeria, de Sju systrarnas konspiration för att förhindra utvecklandet av förnyelsebara energikällor för att hålla oss i slaveri under oljekulturen, Rio Tintos och gruvjättarnas vana att förgifta floder och samhällen och Mitsubishis nyligen avslöjade 20-åriga hemlighållande av en rad förbrytelser mot säkerhetsföreskrifter. Bara om vi anser att det är en acceptabel affärsstrategi och etik att sätta upp hinder, avskeda folk och förstöra sedan länge rotade samhällen för att få tillgång till allt billigare arbetskraft jorden runt - dvs. saker som de flesta transnationella bolag sysslar med.

Nej, detta rör sig inte om avvikelser från normalt bolagsbeteende. Det är normalt bolagsbeteende. Och bolagens brott mot folk och miljö har liksom maffian blivit ett sätt att leva, eftersom, som den brittiske filosofen John Gray säger, "en världsomspännande konkurrens på marknaden och teknologiska innovationer har samverkat för att ge oss en anarkisk världsekonomi". I en sådan värld av anarki, brist och konflikt som den som skapats av en global laissez faire, fortsätter Gray, "är Thomas Hobbes och Thomas Malthus bättre vägvisare än Adam Smith och Friedrich von Hayek med deras utopiska vision av en mänsklighet som förenas av konkurrensens välvilliga harmonier"(False dawn, 1998). Smiths värld av fredligt konkurrerande företag har i de multinationella bolagens era degenererat till Hobbes "allas krig mot alla".

Gray fortsätter med att säga att "som den för närvarande är organiserad är världskapitalismen ytterst illa skickad att möta de geopolitiska konflikter som ständigt hotar att utbryta i en värld av ökande knapphet. Ändå saknas varje antydan till regelverk för samexistens och samarbete mellan jordens olika ekonomier på varje historisk och politisk dagordning". Aktuella händelser understryker detta. När istäcket på Nordpolen smälter med aldrig tidigare skådad hastighet och ozonlagret över Sydpolen har minskat med 30 procent, på grund av just dynamiken i bolagsvärldens omättliga begär av tillväxt och profiter, så är folkens och samhällenas behov av samarbete starkare än någonsin. Vi kan inte längre anförtro produktion och handel åt dem som systematiskt och i grunden arbetar för att undergräva solidaritet, avstyra samverkan, gå emot regleringar - utöver dem som förbättrar profiterna och förstärker monopolen i marknadens och effektivitetens namn.

Man säger att nationalstaterna har blivit gammalmodiga i globaliseringens tid. Jag håller inte med. Det är Bolaget som blivit gammalmodigt. Det är Bolaget som ligger som en boja på mänsklighetens rörelse mot nya och nödvändiga sociala anordningar för att förverkliga de mest grundläggande mänskliga värdena, rättvisa, jämlikhet, demokrati, och för att uppnå en ny jämvikt mellan vår art och resten av planeten. Att sätta ur spel och avskaffa det internationella Bolaget borde ligga överst på vår lista av strategiska mål. Då vi säger detta så menar vi inte med de transnationella bolagen detsamma som privata företag överhuvudtaget, eftersom det finns god- och elakartade uttryck för privat företagsamhet. Vi måste försöka göra oss av med de elakartade som maffian och multisarna.

Man säger ofta att man inte bara bör veta vad man är emot utan också vad man är för. Låt mig därför till slut ge min idé om ett alternativ. Det är ett alternativ som har formulerats för tredje världen, i synnerhet Sydostasien. Låt oss kalla det en väg till framtida avglobalisering. Vad innebär avglobalisering?

Jag talar inte om att dra sig undan från världsekonomin. Jag talar om att omorientera våra ekonomier från produktion för export till produktion för den lokala marknaden:

om att ta det mesta av resurserna för utvecklingen inifrån snarare än att bli beroende av utländska investeringar och utländska finansmarknader;

om att genomföra de länge omtalade åtgärderna för att omfördela inkomster och jord för att skapa en livlig inre marknad som skulle vara ekonomins ryggrad;

om att tona ner tillväxt och maximera jämlikhet för att radikalt minska obalansen i miljön;

om att inte lämna strategiska ekonomiska beslut till marknaden utan underkasta dem demokratiska beslut;

om att underkasta privatsektorn och staten det civila samhällets ständiga övervakning;

om att skapa en ny produktion och handel som innefattar samhällskooperativ, privata företag och statsföretag och som utesluter transnationella bolag;

om att knäsätta subsidiaritetsprincipen i det ekonomiska livet genom att uppmuntra produktion av varor inom det egna samhället på nationell nivå, om så rimligen kan ske till rimliga kostnader, för att samhället skall bevaras.

Vi talar alltså om en strategi som medvetet underordnar marknadens logik, jakten på kostnadseffektivitet, under trygghetens, jämlikhetens och samhällssolidaritetens värderingar. Vi talar kort sagt om att åter införliva ekonomin i samhället snarare än att låta samhället drivas av ekonomin.

Avglobaliseringen, och återupprättandet av den lokala och nationella makten, kan endast lyckas inom ramen för ett alternativt system av globalt ekonomiskt styre. Hur skulle - i stora drag - en sådan ekonomisk världsordning se ut? Svaret på detta ligger i vår kritik av Bretton Woods- och WTO-systemet som ett monolitiskt system, med universella regler påtvingats oss av starkt centraliserade institutioner för att främja bolagens intressen - i synnerhet de amerikanska bolagens. Att söka ersätta detta med ett annat centraliserat globalt system med regler och institutioner kommer - även om de styrs av andra principer - att återskapa samma gigantiska fälla som fångade organisationer så skilda som IBM, IMF, Sovjetstaten, dvs. oförmågan att tolerera och dra fördel av mångfalden.

Det vi idag behöver är inte ytterligare en centraliserad global institution. Vi behöver decentralisera och späda ut den institutionella makten och skapa ett pluralistiskt system av institutioner och organisationer som sinsemellan samverkar och vägleds av flexibla överenskommelser och av samförstånd.

Vi talar inte om något alldeles nytt. För det var under ett sådant mer pluralistiskt system av ekonomiskt styre som latinamerikanska och asiatiska länder kunde uppnå ett visst mått av industriell utveckling under perioden 1950 till 1970. Den hegemoniska makten hade ännu inte institutionaliserats i form av en uppsättning allomfattande och mäktiga multilaterala organisationer och institutioner. Det var under ett sådant pluralistiskt system, under GATT, som var begränsat till sin makt, flexibelt och mer sympatiskt inställt till utvecklingsländernas sak, som de ost- och sydostasiatiska länderna kunde bli nyindustrialiserande länder genom aktiva statsingripanden och en industripolitik som avsevärt avvek från WTO:s monomana marknadsfixering.

Vi ska alltså inte sträva efter att reformera WTO- och Bretton Wooodsinstitutionerna. Genom en kombination av passiva och aktiva åtgärder ska vi i stället radikalt reducera deras makt och förvandla dem till blott några aktörer i mängden som samexisterar med och begränsas av andra internationella organisationer, överenskommelser och regionala grupper. Det kan röra sig om så skilda aktörer och institutioner som Unctad, multilaterala miljööverenskommelser, ILO, EU och handelsblock under utveckling som Mercosour i Latinamerika, SAARC i Sydasien, SADCC i Sydafrika och ett revitaliserat Asean i Sydostasien.

Mera utrymme, mer flexibilitet och mer kompromisser - detta borde vara målet på Syds dagordning och för det civila samhällets bemödanden att bygga ett nytt system för global ekonomisk styrning. Det är i en sådan mera flytande, mindre strukturerad, mer pluralistisk värld med ett flertal krafter och motkrafter som nationerna och samhällena i Syd - och Nord - kommer att kunna skaffa sig utrymme för att utvecklas i enlighet med sina värderingar, sin rytm och välja strategier som passar just dem. -

Tal, hållet vid en mötesserie i samband med demonstrationerna mot World Economic Forum i Melbourne 6-10 september 2000. Artikeln kan läsas i sin helhet på webbadress . Översättning från engelska: Hans Isaksson