När muren föll 1989 upphörde "kalla kriget". Minskade då också risken för varma krig? Tvärtom. Årtusendet slutade med krig i Europa, och nya väntar. Ett USA-styrt Nato utvecklas till global interventionsmaskin. Den svenska regeringen lägger om utrikespolitiken för att möjliggöra aktivt deltagande i Natoprojekten. Därmed ökar också risken för att Sverige dras in i krig.

Mer högljutt än på länge talas det nu om fred, mänskliga rättigheter och nationell frigörelse. Men de styrande i Sverige förbereder sig för att spela en satellitroll i USA:s imperialistiska expansionssträvanden och ytterst i en kommande kraftmätning med Ryssland.

Officiellt talar man om bevarad alliansfrihet. Försvarsminister Björn von Sydow försäkrar att det inte finns några planer inom regeringen att vare sig öppet eller smygvägen närma oss ett Natomedlemskap. Sverige är ett alliansfritt land och planerar vara det även i framtiden. Det säger också statsminister Göran Persson.

Sverige behöver inte längre något invasionsförsvar, sägs det. Under den förskönande benämningen "gemensam säkerhetsfrämjande verksamhet och krishantering" satsar man istället på "ett modernt, flexibelt och rörligt försvar" för "internationella insatser".

Varför denna omriktning av försvaret? Skälet sägs vara "det positiva samarbetsklimat som utvecklats det senaste decenniet".

Det säkerhetspolitiska läget i Europa har verkligen förändrats under 90-talet. Då Warszawapakten upplöstes i samband med Sovjetunionens sammanbrott stod Nato inför ett legitimitetsproblem. Många trodde att den naturliga och logiska konsekvensen vore att också Nato skulle upplösas. Detta var en felsyn, baserad på illusioner om Natos roll och funktion. Den västliga försvarsalliansen Nato upprättades 1949 för att säkra USA:s kontroll över västra Europa efter andra världskriget. Sovjetunionens svar blev att upprätta Warszawapakten.

Det ursprungliga skälet för Natos bildande kvarstod även under 1990-talet. För USA var det viktigare än någonsin att behålla greppet om de västeuropeiska länderna, eftersom dessas ekonomiska styrka och samverkan ökade. EU och dess militära samarbetsorgan Västeuropeiska Unionen, WEU, hotade att på sikt komma att utmana amerikanska intressen.

Dessutom tillkom det nya behovet av ett militärpolitiskt redskap för att utvidga USA:s maktpolitiska dominans över östra Europa, och även vidare österut, särskilt till den asiatiska delen av den så kallade "eurasiska korridoren" från Turkiet över Kaukasus och området kring Kaspiska havet till de centralasiatiska provinserna Tibet och Xinjiang på Kinas väst- och sydvästgräns.

USA:s ambition var således inte alls att upplösa Nato, utan att omforma alliansen i enlighet med de nya strategiska behoven. Från Tyskland, Frankrike, Italien och andra länder fanns ett visst motstånd mot dessa planer och en strävan efter ökad europeisk militär självständighet genom WEU. Storbritannien var motståndare till dessa planer, som skulle öka Tysklands och Frankrikes militära svängrum. Dess intressen inom alliansen sammanföll alltså på denna punkt med USA:s. Natos utvidgning är nära förbunden med stormakternas rivalitet och kamp om Jugoslavien, som under 90-talet styckats upp bit för bit.

Inför Natos 50-årsjubileum i mars 1999 ställdes alliansen inför ett avgörande vägval. För USA gällde det då att tvinga in sina allierade i en situation där de inte kunde motsätta sig USA:s ledande roll. Bombkriget mot Jugoslavien blev nödvändigt för att åstadkomma den nödvändiga uppslutningen.

Denna uppstramning i ledet åstadkom USA:s utrikesminister Madeleine Albright genom att gång på gång i allt skarpare ordalag hota Jugoslavien med bombningar om landet inte gick med på en "fredsuppgörelse" om Kosovo, samtidigt som orimliga krav ställdes som förutsättning för en sådan uppgörelse. Efter upprepade hotelser framstod Nato som tvunget att visa sin "trovärdighet" och "beslutsamhet".

Nato antog en ny doktrin där tonvikten på territoriellt försvar ersattes av formuleringar inriktade på att kunna ingripa var som helst. WEU inordnades formellt inom Natos ram. Alliansen utvidgades med tre nya länder, Ungern, Tjeckien och Polen, och inledde därefter sitt första storskaliga aggressionskrig mot en suverän stat. Avsikten var definitivt inte att det skulle bli det sista. Tvärtom, detta krig var mönsterbildande, en modell för framtida Natoaktioner på andra platser och en varning till världen. Nato har utvecklats till en global interventionsmakin.

Nato har nu bland annat beslutat att upprätta en ASOC (Air Support Operations Coordination Center) i Kaukasus för att ställa delar av Kaukasus under Natoflygets "beskydd". USA:s stöd till det militära uppbygget i Georgien ingår i samma plan.

Efter den kommunistiska regeringens fall i Albanien har detta land sjunkit ned i djupaste misär och förvandlats till en militär bas åt Nato. Nu drabbas även Kosovo av samma öde. Det är inte omöjligt att en stor del av den albanska befolkningen i Kosovo just nu, i nationalistisk yra och med förhoppningar om ekonomiskt bistånd från västmakterna, stödjer den nykolonialism de drabbats av.

Men bombkriget mot Jugoslavien gällde inte den albanska majoritetens rätt till oberoende. Det gällde Natos ockupation av denna provins, som fortfarande formellt är en del av republiken Serbien i Federala Republiken Jugoslavien. Ytterst gällde det USA:s och CK-gerilNatos herravälde över hela östra Europa. Frågan om Kosovos framtida ställning kunde ha lösts fredligt om inte de imperialistiska makterna blandat sig i denna komplicerade inrikespolitiska konflikt, understött de fascistiska krafterna i UCK-gerillan, och förhindrat reella förhandlingar.

Paroller som "folkens självbestämmanderätt" och "minoriteternas rättigheter" måste alltid tolkas konkret och klassmässigt. Jag har tidigare (se Clarté 2-1993) påpekat hur dessa paroller nu utnyttjas av de imperialistiska länderna för att hetsa folkgrupper och religioner mot varandra:

"Det multinationella storkapitalet, världens mest internationella kraft, styr tankelagarna med hjälp av sina betalda politiker, jurister, opinionsbildare och massmedia och förmår folk att tänka i bypolitik, dialekter och lokala sedvänjor. Så skapas pseudostater som saknar såväl historisk legitimitet ... som förutsättningar för självständighet och ekonomisk livskraft."

"Marxismen är till sitt väsen en internationalism baserad på gemensamma klassintressen. Den ser frigörelseprocessen som en världsomfattande kamp mot ett i verklig mening globalt system av utsugning och förtryck. Ett nationellt inskränkt perspektiv är marxismen främmande, därför att det leder folken till nederlag."

I samma artikel påpekade jag att den viktigaste uppgiften för en progressiv opinion måste vara att förhindra det imperialistiska krig mot Serbien som då förbereddes. Världsopinionen lyckades inte förhindra detta krig; det blev tvärtom en central del av 90-talets europeiska politik, nära sammanflätat med EU:s framväxt och Natos offensiv.

Natos bombkrig mot Jugoslavien var olagligt, i strid med FN-stadgan och utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Jugoslavien hade varken angripit eller hotat något annat land. Genom att på detta sätt nonchalera de principer som ligger till grund för den bräckliga folkrätten, slog Clintonadministrationen an tonen för det kommande århundradet - makt är rätt. Samtidigt inledde USA en internationell kampanj för att riva upp grunderna för gällande folkrätt.

Den svenska regeringen beklagar visserligen att Nato genom bombningarna av Jugoslavien har undergrävt FN:s roll och auktoritet. Å andra sidan hävdar man att "Nato har befäst sin roll som det centrala instrumentet för militär krishantering i Europa", och att USA genom Nato har kommit att spela den roll som tillkommer FN!

Vari består då Natos krishantering? Jo, i stöd åt nationell separatism och terrorism, i direkt militärt ingripande för att förvärra interna nationella motsättningar, i att föra angreppskrig mot ett alliansfritt land som inte hotat sina grannländer utan tvärtom utsatts för aggression utifrån, i att bomba huvudsakligen civila mål och infrastruktur!

En sådan militär krishantering har FN inte lånat sitt namn åt sedan tidigt 50-tal och bör aldrig göra det igen. För små länder som Sverige är det livsviktigt att försvara folkrättens principer, särskilt våldsförbudet, och förhindra att FN godtyckligt börjar stycka upp länder för att gå stormakternas vilja tillmötes.

Sverige har tidigare hållit fast vid att FN-sanktioner ska ligga till grund för militära aktioner och för svenskt deltagande. I den liggande försvarspolitiska propositionen gör regeringen upp med den inställningen. Om försvarsbeslutet antas, blir det i fortsättningen legitimt för regeringen att acceptera att FN-stadgan åsidosätts.

Riksdagsman Karin Wegestål (s) har påpekat vad detta innebär: "Samtidigt som propositionen anger att FN tilldelas en central roll för att upprätthålla internationell fred och säkerhet och att Sverige fortsatt aktivt bör verka för att hävda säkerhetsrådes roll och ställa krav på särskilt de permanenta medlemmarna att leva upp till sitt ansvar, går det enligt propositionen inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där säkerhetsrådet är låst av veto eller hot om sådant. Grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan då leda till militära ingripanden från det internationella samfundet. En humanitär intervention måste prövas från fall till fall med hänsyn till om grundläggande värden står på spel och huruvida alla andra vägar har prövats. Relevanta frågor som borde besvarats är: Vad är en humanitär intervention? Vem är det internationella samfundet? Vem prövar de humanitära interventionerna från fall till fall? Vem bestämmer vems grundläggande värden som hotas? Vem avgör om alla andra vägar har prövats?"

Av den internationella utvecklingen under 90-talet drar regeringen alltså slutsatsen att Sverige inte längre behöver "ett kostsamt invasionsförsvar". Vad vi behöver är ett "insatsförsvar" för att "stärka krishanteringsförmågan" och "utöka det säkerhetsfrämjande internationella arbetet". I stället för att värna Sveriges territorium ska försvarsmakten vara "användbar till en mängd olika typer av insatser".

Detta låter oroväckande likt en anpassning till Natos nya offensiva strategi, en förberedelse för en mer aktivistisk handräckning till den aggressiva stormakten, om också under den formella alliansfrihetens täckmantel.

Förändringarna i det säkerhetspolitiska läget under 90-talet har inte minskat risken för krig, och därmed inte heller den långsiktiga risken för en militär invasion av Sverige. En mer aktiv inblandning i olika konflikter ökar tvärtom risken för att vårt land blir indraget i krig.

2000-talet lovar krig, inte fred.