David Schwartzmans befogade oro för en annalkande klimatkatastrof gör inte hans önsketänkande om en framtida "solkommunism" mera övertygande. Det är inte Schwartzmans oro jag ifrågasätter, utan hans tilltro till en "global vind- och solkraftsinfrastruktur" och dess upphov i den prometeanska teknikdyrkan som har präglat marxismens huvudfåra sedan begynnelsen.

Det är missvisande att hävda att lång genomsnittlig livslängd fordrar 3,5 kw/person, vilket tydligt visas av hans egna siffror från Kuba, som förenar en förväntad livslängd på 79 år med en förbrukning av endast 1,2 kw/person. Begreppet "energifattigdom" vilseleder läsaren att tro att hälsa och livskvalitet förutsätter en viss förbrukning av elektricitet.

clarte debattBild: Robert Nyberg

Som den naturvetare han är uppfattar Schwartzman förnybar energiteknik som ett politiskt neutralt utnyttjande av naturens beskaffenhet, snarare än som en samhällelig strategi för att förskjuta arbets- och miljöbelastning till andra delar av världssamhället. Energi kan per definition inte "produceras", endast tyglas med hjälp av teknologiska infrastrukturer som i sig fordrar kapitalackumulation och asymmetriska resursflöden.

Om den mirakulösa nya energitekniken verkligen "finns", varför tillämpas den inte? Varför har de grandiosa planerna på gigantiska solkraftsanläggningar i Sahara inte förverkligats?

Att det "ekosocialistiska" Kuba härom året utvann 96 procent av sin elektricitet från fossila bränslen kan knappast skyllas på ondskefulla oljebolag i maskopi med det militärindustriella komplexet. Att skylla det på kapitalbrist är ett förvridet sätt att säga att komplicerad teknik bygger på att man tillägnar sig nettoflöden av nedlagd arbetstid och ianspråktagna markarealer från andra världsdelar. Med det språkbruket har vi beslöjat den "tekniska utvecklingens" globala förutsättningar sedan den industriella revolution som i så hög grad inspirerade Marx.

Det är ingen slump att det i första hand är de rikare länderna som satsar på solkraft. Att solpaneler på sistone har blivit billigare beror till stor del på att de nu produceras med lågavlönad asiatisk arbetskraft, men är det verkligen nykolonialism som ska göra oss hållbara?

Såväl fossil som förnybar energi bör utvärderas i termer inte bara av EROEI utan även "Energy Returns on Space". Liksom investeringarna i ångteknik på 1800-talet förutsatte koloniala bomullsplantager, förutsätter biobränslen, solpaneler och elbilar billig arbetskraft och billiga naturresurser på andra kontinenter. När vi inser detta kanske vi kan sluta inbilla oss att teknik kan ersätta politik - och att ingenjörskonst inte bygger på osynliggjorda globala orättvisor.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet