Workfare, utstämpling och statistikfiffel med rasistiska undertoner. Fred Torssander, verksam i Alliansen för Arbete, gräver fram sanningen bakom arbetlöshetssiffrorna.

I stort sett dagligen uttalar sig företrädare för LO-ledningen och regeringen vackert och frasrikt i de stora medierna. Temat är att arbets- och kompetenslinjen ska gälla i kampen mot massarbetslösheten. Verkligheten för oss arbetslösa är nämligen en helt annan, och inte särskilt smickrande för vare sig den fackliga eller politiska grenen av arbetarrörelsen. Tvärtom.

Sverige och Finland är de enda två länder i OECD-statistiken som huvudsakligen minskar sina arbetslöshetssiffror genom att avföra långtidsarbetslösa ur arbetskraften.

I diagrammet på nästa sida jämförs sysselsatta med arbetslösa, båda räknade i procent av befolkningen i åldrarna 15-64 år. Pilarna visar utvecklingen från 1986 till 1996.

I Sverige och Finland finns alltså en växande grupp människor i arbetsför ålder som varken har inkomst av arbete eller räknas som arbetslösa och får a-kassa, men som synes är Sverige enastående när det gäller omfattningen.

En grundligare undersökning visar att hela ökningen av de svenska socialbidragskostnaderna under perioden 1990 till 1997 kan förklaras med utstämplingen ur arbetslöshetsförsäkringen. Om man gör det rimliga antagandet att utstämplade arbetslösa är beroende av socialbidrag 12 månader om året medan övriga bidragstagare ligger kvar på samma nivå som tidigare, dvs. 4,1 bidragsmånader per år i genomsnitt, visar det sig att kurvan överensstämmer mycket väl med det verkliga utfallet, särskilt mot slutet av den undersökta perioden (se diagram på vidstående sida).

Den tendens som inte ännu blivit tydlig, är att nytillkommande på arbetsmarknaden - huvudsakligen ungdomar - inte har någon möjlighet att kvala in i försäkringssystemet, utan blir tvungna att leva på socialbidrag redan från början.

Orsakerna till utvecklingen är flera. Först och främst naturligtvis att antalet sysselsatta minskat i absoluta tal räknat, från att ha varit ca 4.485.000 år 1990 till 3.922.000 år 1997 enligt SCB:s siffror. En minskning med mer än en halv miljon arbetstillfällen!

Men att det fått så allvarliga konsekvenser beror också på att regelverket för den svenska arbetsmarknadspolitiken förändrats i flera diskreta steg. Nya lagtexter har kommit i stort sett varje år under en lång period.

För att hitta en bas för jämförelse får man lov att gå tillbaka till den redan 1987 upphävda Arbetsmarknadskungörelsen (1966:638). Då gällde att den arbetssökande som arbetsförmedlingen inte kunde anvisa jobb på den vanliga arbetsmarknaden hade rätt till beredskapsarbete. Dessa regler omfattade både nytillkommande på arbetsmarknaden och dem som på grund av långvarig arbetslöshet hotades av utstämpling.

Beredskapsarbetet innebar arbete på samma villkor som på den öppna marknaden, både när det gällde lön, kvalificering till a-kassa och när det gällde övriga försäkringar och löneförmåner. Enda skillnaden var att anställningen var tidsbegränsad till 6 månader.

I dag har detta tämligen rimliga och rättvisa system ersatts med helt andra åtgärder, och de nya regler som gäller för AMS volymmål från årsskiftet kommer att innebära att ytterligare ett hundratusental långtidsarbetslösa stämplas ut under de närmaste två, tre åren. År 2000 kommer antalet utstämplade alltså att vara mer än 200.000, och målet att halvera den öppna arbetslösheten blir uppfyllt, eftersom den öppna arbetslösheten räknas i procent av arbetskraften = sysselsatta + registrerade arbetslösa.

Samtidigt har socialtjänstlagen skrivits om så att arbetsföra sökande kan tvingas göra en motprestation i form av arbete för att få tillgång till socialbidraget. Detta medför redan idag att många - både ungdomar och äldre - får gå in och göra fulla arbetsdagar i olika verksamheter, fast utan anställning, utan avtal och förhandlingar, utan fackliga rättigheter, utan semester, utan pensionspoäng, ja, utan några av de rättigheter som mer än 100 år av facklig och politisk kamp har tvingat fram.

Staten vältrar över kostnaderna för massarbetslöshetspolitiken på kommunerna som inte kan kompensera sig genom höjda skatter, och som dessutom i allt högre grad får sina verksamheter detaljreglerade av staten. Den enda metod de kan använda för att få ekvationen att gå ihop är att låta arbetslösa i olika åtgärder utföra allt mer av de nödvändiga jobben, s.k. workfare.

För att göra detta mera aptitligt för den tysta majoriteten skyller man ökande kostnader och försämrad service på invandrare och flyktingar och deras barn, trots att man rimligtvis måste vara medveten om att jämfört med den minskade sysselsättningen och utstämplingen är dessa kostnader helt försumbara. Det säger en hel del att rasister, fascister och andra främlingsfientliga rörelser idag kan hämta både argument och siffror till stöd för sin sjuka sak ur statens, näringslivets och kommunförbundets integrationsutredningar.

Artikelförfattaren är redaktör för Alliansen för Arbetes nystartade tidskrift LAT - LångtidsArbetslösas Tidningar