Rättslöshet, massmord och nästan avsiktliga svältkatastrofer. Så beskrivs Mao Zedongs Kina i dagens antikommunistiska kampanj. Få försvarar Mao. Få gör allsidiga bedömningar av det stora språnget i slutet av 50-talet eller kulturrevolutionen på 60-talet. Christer Lundgren gör ett försök att höja blicken. Han diskuterar uppgifterna i den nya antimaoistiska litteraturen och prövar samtidigt en helhetsvärdering av Kinas 1900-talshistoria.

Den kinesiska revolutionen var ett av vårt århundrades stora och bestående framsteg. Av ett fattigt och krigshärjat bondeland började Kinas folk bygga en världsmakt med en mångsidigt utvecklad ekonomi och påtagligt förbättrade levnadsvillkor för folkflertalet. Dessa oerhörda framsteg för ett land i tredje världen med en femtedel av jordens befolkning genomfördes under ledning av Kinas kommunistiska parti. Idag, då många drivs djupare in i misär, konflikter och krig, är det viktigt för makthavarna att ideologiskt avväpna särskilt den yngre generationen. Då måste sådana positiva erfarenheter suddas ut ur människors medvetande.

Följaktligen hetsas det mot Mao. Ingen annan ledare i historien har orsakat en sådan katastrof för sin nation som Mao Zedong påstår Andrew J. Nathan.1 Och under rubriken "Unmasking the Monster" framställer Jonathan Mirsky Mao Zedong som en av historiens mest ondskefulla politiska ledare.2 I Sverige påstår till exempel Staffan Skott att Kina under Mao Zedongs diktatur drabbades av massvält och att det var hungersnöd överallt, något som experter alltid betraktat som omöjligt i detta jätterike. Men då hade de "inte räknat med kommunistiskt centralstyre".3 Kim Salomon anlägger i en debattartikel ett mer provinsiellt perspektiv: "Under 60-talet föll en liten grupp svenska marxist-leninister och maoister på knä för totalitära system och accepterade massmord som politiskt nödvändiga."4

Vilken är Maos historiska roll? Låt oss gå igenom den kinesiska 1900-talshistorien! Kinas demokratiska revolution nådde en höjdpunkt efter första världskriget, under påverkan av den ryska revolutionen. Fackföreningar och bondeorganisationer bildades och alla framåtskridandets krafter stod samlade. Det kinesiska kommunistpartiet höll sin första kongress 1921. Under de kommande åren arbetade kommunisterna i enad front med Sun Zongshans (Sun Yatsen) parti Guomindang. Framgångarna blev mycket stora så länge denna enhetsfront höll samman. Patrioter från hela landet anslöt sig - såväl affärsmän och intellektuella som arbetare och bönder. Från sin bas i Gwangzhow (Canton) marscherade de förenade revolutionära armeerna norrut under general Chiang Kaishek. Marken var beredd för dem av underjordiska arbetar- och bondeorganisationer, organiserade av kommunisterna. Arbetarna i Shanghai under ledning av kommunisten Zhou Enlai drev ut den lokale krigsherren och överlämnade staden till Chiang Kaishek. Då kommunisternas inflytande ökade, manade utländska makter Chiang Kaishek att slå ned dem. 1930-31 genomförde han flera öutrotningskampanjerö mot det största kommunistiska fästet, det i Kiangsi som leddes av Mao Zedong och Zhu De. Kampanjerna misslyckades eftersom kommunisterna var djupt rotade bland bönderna och många av Chiangs soldater, som själva var fattiga bönder, gick över till kommunisterna. Men den femte och mest omfattande öutrotningskampanjenö tvingade de kommunistiska armeerna att bryta sig ur inringningen och inleda öden långa marschenö, en 1.200 mil lång förflyttning genom mycket svår och oländig terräng, drygt ett år med nästan dagliga drabbningar och många avgörande strider, innan de äntligen nådde fram till basområdet Yenan i norra Shenxi, gränslandet mot Mongoliets öknar.5

Kampen mot godsägarna och deras feodala system var den centrala frågan i den kinesiska revolutionen under 20- och 30-talet. Kravet på jordreform - en jämlik distribution av jorden till alla dem som arbetar på den - var själva hjärtat i det revolutionära programmet. Efter 1937, då den japanska imperialismens invasion hotade Kinas existens som ett oberoende land, fick i stället kampen mot japanerna gå före allt annat. De kinesiska revolutionärerna bildade då enhetsfront med alla krafter, inklusive byråkratkapitalisterna som innehade statsmakten och godsägarna på landsbygden, om de bara var villiga att ansluta sig till motståndet mot Japan. Under åtta år ersattes kravet på jordreform av program för reducerade räntor och arrenden.

Enhetsfronten mot Japan blev aldrig lika stark och samlad som den på 20-talet, men den växte och befästes underifrån. Många av Guomindangs generaler och ledare förrådde landet, och det ledde till växande pessimism bland kinesiska patrioter. För att bemöta dessa stämningar skrev Mao essän Ny demokrati. Den blev grunden för de kinesiska kommunisternas fortsatta politik och kom att få stor betydelse för det revolutionära tänkandet världen över.

Sedan dess teser hade provats i praktiken i fem år, utvidgade Mao dem i sin rapport till den sjunde partikongressen i april 1945, Om koalitionsregering. Det stod nu klart att Japan gick mot sitt nederlag och kongressens paroller var "enighet och seger". Fastän enigheten med Guomindang var bräcklig och segern över Japan ännu inte var definitiv, var detta en inställning som kom att prägla massrörelsen under de kommande åren. Mao, som redan i flera år varit partiets erkände ledare, valdes nu formellt till ordförande.

De kinesiska kommunisterna betecknade sin revolution som nydemokratisk eftersom den till skillnad från de gamla demokratiska revolutionerna baserade sig på bönderna som huvudstyrka och med arbetarklassen som ledning. Den nationella bourgeoisien i Kina var visserligen anti-imperialistisk, men svag, vacklande och så rädd för folklig revolt att den inte vågade mobilisera, för att inte tala om att beväpna, bondemassorna, de enda som hade styrkan att slåss mot utländsk aggression.

Från porten vid Tian Anmen i Beijing kunde Mao Zedong 1 oktober 1949 triumfartat proklamera grundandet av Folkrepubliken Kina. Hans proklamation "Det kinesiska folket har stått upp" blev historisk. Resterna av Chiang Kaisheks styrkor tog sin tillflykt till ön Taiwan utanför det kinesiska fastlandet, efter att ha förberett sitt intåg genom att 1947 ha terroriserat öborna till underkastelse - en massaker som krävde 28.000 människoliv.6 Där skulle de ha besegrats fullständigt om inte USA i samband med Koreakrigets utbrott i juni 1950 öppet ingripit i det kinesiska inbördeskriget genom att förlägga krigsfartyg till Taiwansundet.

Regeringen i Beijing försökte få till stånd diplomatiska förbindelser med USA, men det skulle dröja närmare 25 år innan Washington accepterade folkrepubliken Kina som ett faktum. I stället försökte de försvaga regimen genom infiltration, undergrävande metoder och militärt hot och terrorraider bland annat från Burma och genom att rekrytera exiltibetaner för militär träning och infiltration.7 USA:s krig mot Korea och Vietnam syftade bland annat till att strategiskt inringa och försvaga Kina.

En av de första åtgärderna efter folkrepublikens grundande var den stora omfördelningen av jorden 1950-52. Den ledde bland annat till att spannmålsproduktionen ökade kraftigt 1951 och 52. Men små privata jordlotter erbjöd ingen varaktig lösning på försörjningsproblemet. För att utveckla produktiviteten tog Mao initiativet till en kooperativisering av jordbruket. Den blev en stor framgång och 1956 hade nästan hundra procent av bondehushållen anslutits till någon sorts kooperativa jordbruk. Folkkommuner bildades runt om i landet och 1958 inleddes "det stora språnget", vars mål var att påbörja en omfattande industrialisering av landsbygden. Denna reform stötte på allvarliga problem, vilkas orsaker jag återkommer till.

I städerna nationaliserades industriföretagen genom att staten köpte privata företag och löste ut de forna ägarna mot ekonomisk ersättning. Olika former av kollektivt och statligt ägande stimulerades. Detta sågs som ett steg mot klassernas upphävande. Förre ambassadören Kaj Björk och hans hustru Claude är kritiska mot samtliga dessa reformer och hävdar att åtminstone några hundra tusen människor, men kanske så mycket som 13-14 miljoner, "föll offer" för omfördelningen av jorden 1950-52.8 Visserligen fanns det på många håll ett starkt hat mot de godsherrar som samarbetat med japanerna och begått övergrepp mot folket, men om formuleringen "föll offer" innebär att de skulle ha dödats, framstår även den lägsta siffran som ytterst osannolik och överdriven.

De noterar också att det i samband med Koreakriget 1950-53 genomfördes en kampanj mot kontrarevolutionärer i städerna, som de kallar för "terror" och påstår att "det finns uppgifter om hundratusentals avrättade" och att mer än en halv miljon människor ska ha begått självmord. Dessa uppgifter förefaller snarast som amerikansk krigspropaganda. I den utsträckning det finns någon sanning i dem, måste de bedömas mot bakgrund av USA:s aggressiva krigföring. USA satte bland annat in biologisk krigföring mot Korea och Kina9 och hotade att bomba Kina med kärnvapen.

Länge ansågs det att en av de viktigaste förändringar som inträffade med folkrepublikens grundande var att svälten, hungerdöden, i Kina upphörde. Felix Greene skrev:

Livsmedelsbrist, ibland allvarlig sådan, har förekommit, men inte utbredda svältkatastrofer. Detta är ett faktum som fullständigt dokumenterats av västerländska observatörer, erkänns av de västliga ambassaderna i Kina och är känt, naturligtvis, för de högsta myndigheternas underrättelseorgan i USA. Ingen västlig reporter som har rest där, ingen av de västliga korrespondenter som bor där, ingen som någonsin rest på den kinesiska landsbygden och talat med bönder har några som helst tvivel om att detta är sant Detta oerhörda faktum av historisk betydelse och det inflytande det har på det kinesiska folkets inställning till sin regering har nästan helt ignorerats av pressen [i USA]. Faktum är att pressen har bidragit till att skapa en föreställning hos allmänheten om ett Kina som lider mer än det någonsin gjort förut.10

Greene citerade rubriker om "svält i röda Kina" från de stora amerikanska tidningarna och nyhetsbyråerna varje år från 1950 till 1963, till och med under rekordåren 1957 och 1958. Han menade att detta avspeglar förhoppningar om att massiv svält skulle leda till oroligheter och uppror mot regeringen i Beijing.

Senare har det framkommit uppgifter om att tiotals miljoner skulle ha svält till döds på grund av "det stora språnget framåt". Enligt officiell statistik minskade Kinas befolkning mellan 1959 och 1961 med 13,5 miljoner, vilket innebär att "överdödligheten" var väsentligt högre.11 Chris Bramall, som ingående studerat levnadsstandarden i provinsen Sichuan, noterar:

Före 1980-talet fanns det inga säkra bevis för att Kina hade upplevt en svält av oöverträffade proportioner Men sedan resultaten av folkräkningen 1982 och en serie historiska dödstal publicerats av Kinesiska statens statistiska byrå blev det uppenbart att svältens sanna dimensioner verkligen var i den storleksordningen.12

Det är möjligt att avfärda dessa uppgifter som osanna. Chris Bramall noterar till exempel att Kinas nuvarande ledning har ett klart intresse av att få händelserna under den maoistiska perioden att framstå så mörka som möjligt för att understryka kontrasten jämfört med framstegen med Deng Xiaopings utvecklingsstrategi efter 197813, men han accepterar ändå de närmast osannolikt höga dödstalen.

William Hinton däremot menar att siffrorna är grovt överdrivna.14 Och Wim F. Werthheim anser att felet ligger i den otillförlitliga folkräkningen 1953 och drar slutsatsen: "Mest sannolikt är att dessa saknade människor inte svalt ihjäl under katastrofåren 1960-61, utan i själva verket aldrig har existerat."15

Att Kina under de första åren på 60-talet drabbades av missväxt och hungersnöd har aldrig varit någon hemlighet. Orsakerna beskrevs av Anna Louise Strong 196316.

"Om jag skulle välja ut det stora misstag ur vilket många andra växte, skulle jag ta spannmålsstatistiken 1958, som man var tvungen att ändra året därpå Skörden 1958 var verkligen fantastisk och ingen visste någonsin hur stor. Bönderna som tidigare hade mätt i skopor med ett öga på skatterna gissade nu i en ny dimension utan vågar eller mått, utan att behöva befara ökad beskattning och med en önskan att slå rekord."

Samtidigt organiserades kommuner och landet skulle industrialiseras. Sextio miljoner människor började tillverka stål och sedan gick sjuttio miljoner till att bygga bevattningsanläggningar. Mitt i allt detta beräknade de sin skörd och gav sig därefter av och lämnade en del av den på fälten.

"Det verkliga problemet var att kineserna trodde på sina siffror och handlade utifrån dem under ett år, på alla nivåer Så varje provins, län och till och med kommun byggde glatt industrier, med känslan av att spannmål och råvaror enkelt skulle komma."

Industriproduktionen ökade med 115 procent under de två åren 1958 och 1959 mot planerade 100 procent under hela femårsplanen 1958-1962. Men samma år 1960 som stålproduktionen slog rekord, inträffade århundradets värsta naturkatastrofer. 60 procent av all odlad mark i Kina drabbades av "katastrofer, antingen torka, översvämning, orkan, starka vindar eller pest" och 40 procent skadades allvarligt. Alla provinser och regioner berördes utom Tibet och Sinkiang.

Ingen annan provins drabbades så hårt som Sichuan konstaterar Chris Bramall. Men hon sätter in de katastrofala svältåren i början av 60-talet i perspektiv av den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen under Maoperioden och de framsteg som uppnåddes trots att en fientlig omvärld tvingade landet att avsätta betydande resurser till försvarsutgifter. Hon konstaterar att svälten var "den maoistiska erans värsta misslyckande", men tillägger:

"Icke desto mindre kan man hävda att man hade lärt sig läxan på 70-talet och att sannolikheten för att ännu en sådan svält skulle inträffa var extremt fjärran. I den meningen, även om priset var högt, var den maoistiska ekonomiska utvecklingen utan tvekan framgångsrik i Sichuan. Utan den skulle 1980-talets mirakel ha varit omöjligt."

Ingen kan idag med säkerhet säga hur många människor som faktiskt omkom i svälten i början av 60-talet. De statistiska uppgifterna ger i första hand belägg för minskad nativitet under de svåra åren. Möjligt är också att det förekommit ökad barndödlighet på landsbygden i avlägsna områden, att den politiska ledningen på alla nivåer inte i tid blev medveten om situationens allvar och att motåtgärderna i flera fall kom för sent. På några platser förvärrades livsmedelsbristen genom vänsteravvikelser i kollektiviseringsarbetet. Men i huvudsak är det rätt, som Hinton och Strong framhåller, att den kollektiva styrkan inte var orsak till svälten utan det främsta medlet för att lösa problemen - genom till exempel allmän ransonering, omfördelning av spannmål, utvidgning av de odlade arealerna etc. De som utmålar detta bakslag som bevis på "socialismens misslyckande" ser inte till huvudsidan i utvecklingen.

Mao och de kinesiska kommunisterna följde noga utvecklingen i Sovjetunionen. Utan att kopiera den sovjetiska modellen försökte de ta till sig de positiva erfarenheterna av den snabba utvecklingen i det första land som utformat en socialistisk strategi. Chrustjevs kursomläggning 1956 såg de med misstro. Mao förklarade i mars 1958:

"När Stalin kritiserades var vi å ena sidan nöjda men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ned den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt."17

Sommaren 1959 fördömde Mao Sovjetunionens inblandning i det kinesiska kommunistpartiets inre angelägenheter och speciellt deras kritik av folkkommunerna och deras stöd till Peng Dehuais opposition mot Det stora språnget framåt. Efter den sovjetiska partiledningens plötsliga angrepp på det kinesiska kommunistpartiet vid Bukarestmötet 1960 skärptes de ideologiska motsättningarna på alla plan. De kinesiska kommunisterna började se Chrustjevs makttillträde som en kontrarevolution och drog slutsatsen att en ny bourgeoisie tagit makten inom det sovjetiska kommunistpartiet och styrde utvecklingen bort från socialismen. Denna analys förstärktes av de sovjetiska ledarnas arroganta hållning mot andra länder - inte minst mot Kina. Just under de största ekonomiska svårigheterna drog till exempel Chrustjev hem alla sovjetiska rådgivare som en politisk påtryckning.

Mao tyckte sig också se tendenser till framväxten av en ny borgerlighet inom sitt eget parti, där kampen hårdnade mellan två huvudströmningar. Den ena sidan ville liksom han själv driva på en kollektivisering baserad på bred mobilisering av arbetare och fattigbönder under parollen "tjäna folket" och stimulera en omfattande kritik från allmänheten mot dåliga tendenser inom partiet. Den andra sidan ville istället se en av partiapparaten väl kontrollerad ekonomisk utveckling med stort utrymme för individuella belöningar, privata initiativ och marknadskrafter, där tillväxten sattes före fördelningsfrågorna. Dessa motsättningar började med Peng Dehuais opposition 1959 och fortsatte att utvecklas. Två rivaliserande högkvarter formerades i centralkommitten, med Mao i ledningen för det ideologiska arbetet och Liu Shaoqi i kontroll av de viktigaste regeringsdepartementen.

Det var framför allt inom överbyggnaden och kulturen som Liu Shaoqi fick genomslag för sin linje. Historier om kejsare, kungar och generaler blev vanliga på scen och filmduk. Skolorna fostrade elever med en elitistisk inställning. På hälsoområdet koncentrerades läkarna till de stora sjukhusen i städerna medan bristen på medicinsk personal och läkemedel på landsbygden ignorerades. Mao kritiserade dessa företeelser vid upprepade tillfällen, men Liu Shaoqi förbigick kritiken och förhindrade att den nådde ut.

Hösten 1965 började Mao bygga upp en maktbas för att konfrontera sina motståndare. I augusti 1966 fick han centralkommittens stöd för en breddad kritikkampanj. Under parollen "Bombardera högkvarteren" manade han till strid mot dem som ville gå "den kapitalistiska vägen" och centralkommitten utlyste "den stora proletära kulturrevolutionen". Kulturrevolutionen var för Mao ett sätt att mobilisera en massrörelse mot resterna av det gamla klassamhället och mot tendenser till stagnation och byråkrati inom kommunistpartiet. Den var också ett sätt att ge en ny generation revolutionära erfarenheter. Stadsungdomen skulle lära känna böndernas villkor, landsbygden skulle utvecklas genom nya initiativ, bl.a. utbildning av så kallade barfotaläkare för att förbättra hälsonivån. Böndernas och arbetarnas makt över produktionen skulle stärkas, kollektiva metoder och belöningssystem skulle ersätta enskilda och privata.

Kritikrörelsen spred sig och "röda garden" bildades över hela landet. Tanken var att de röda gardena skulle utgöra en enhetlig kritikrörelse, att partiet skulle ta till sig kritiken, korrigera sina fel och stärka sitt anseende. Men så gick det inte. De röda gardena splittrades i stridande fraktioner, utnyttjades och manipulerades av partikad-rer på skilda nivåer. Motsättningarna hårdnade och i stället för att stärka partiets anseende undergrävde massrörelsen dess auktoritet. I slutet av 1966 hade de politiska institutionerna i många av Kinas viktigaste städer fullständigt brutit samman. Efterhand som kulturrevolutionen utvecklades, blev det allt fler människor som behandlades illa, kränktes, förnedrades och misshandlades.

Hu Yaobang hävdade i en intervju med jugoslaviska journalister 1980 att 100 miljoner människor - omkring halva stadsbefolkningen och nästan alla i arbetsför ålder - skulle ha "behandlats orättvist" under kulturrevolutionen, anti-högerkampanjen och andra "maoistiska" kampanjer. Detta är naturligtvis en vag definition och en grovt tillyxad och förmodligen överdriven siffra.

Vad man bör minnas är att kulturrevolutionens "röda garden" var ett utpräglat storstadsfenomen. Kulturrevolutionen betydde olika saker på olika ställen. På landsbygden var den ofta ett stort steg framåt i jämlikhet och en kraftfull mobilisering av fattigböndernas kunskaper och initiativförmåga. Även i fabrikerna betydde den ökat inflytande för arbetarna.

Men många kultur- och utbildningsinstitutioner utsattes för fysisk skadegörelse. Historiska minnesmärken, religiösa och kulturella institutioner angreps, samlingar i bibliotek och museer skadades eller skingrades. Stora grupper intellektuella utsattes för psykiska och fysiska övergrepp, liksom partifunktionärer och statliga funktionärer på skilda nivåer.

Till en del kan sådana övergrepp säkert förklaras som en följd av de intellektuellas priviligierade ställning genom årtusenden i kinesisk historia. Uppemot tre miljoner tjänstemän sändes till 7 maj-kaderskolor på landsbygden för fysiskt arbete, ideologiska studier och för att "knyta nära band med massorna", vilket många upplevde som förnedrande behandling.

Men uppenbart är att rödgardisternas angrepp ofta urartade i rättslöshet och brutal fysisk tortyr. Några dödades, några dog i fångenskap, andra begick självmord. Rättslöshet och brutal misshandel drabbade även medlemmar av kommunistpartiets högsta ledning. 18

Det finns bedömare som menar att omkring en halv miljon kineser, av en stadsbefolkning på omkring 135 miljoner 1967, dog som ett direkt resultat av kulturrevolutionen.19 En sådan siffra kan bara bli en i bästa fall välgrundad gissning.

Det är ännu oklart vad som hände bakom Maos rygg och i vilken utsträckning han kontrollerade händelseutvecklingen. Men Mao intog själv ofta en medlarroll, försökte lösa konflikter och rädda ansiktet på folk. Till exempel försvarade han i slutet av 1968 Deng Xiaoping mot kravet från "de fyras gäng" att denne skulle uteslutas ur partiet tillsammans med Liu Shaoqi.20

Under perioden från januari 1967 till mitten av 1968 upprättades på Maos order nya organ för att ta över makten från de diskrediterade institutionerna. De baserades på tre krafter: de massorganisationer som skapats under kulturrevolutionen, de kadrer som hade klarat sig genom kritiken och slutligen Folkets befrielsearme. Dessa krafter var emellertid heterogena och inbördes oeniga och allmänt kaos höll på att utbryta innan Mao beordrade Folkets befrielsearme att ingripa och återställa ordningen.

Denna konsolideringsprocess kulminerade med partikongressen i april 1969 som valde en ny centralkommitte, godkände en ny politbyrå och antog ett nytt partiprogram. Kongressen underströk upprepade gånger att partiet är den avgörande ledande organisationen.

Men motsättningarna var fortfarande starka och hela landet befann sig i ett tillstånd av kronisk instabilitet, som upphörde först efter Maos död 1976, störtandet av "de fyras gäng" och Deng Xiaopings framträdande som Kinas främste ledare.

Genom en historiens ironi var det kulturrevolutionen som gjorde det möjligt för Kina att efter Maos död fatta beslutet att ändra kurs och enas bakom "reformpolitiken". Mer än ett decennium av uppslitande fraktionsstrider hade gjort de flesta människor politiskt utmattade. Överdrifterna och övergreppen hade misskrediterat ultravänstern. Detta gjorde att Deng Xiaopings uppmaning till "enhet och stabilitet" föll i god jord.

Deng återvände från politisk vanära och formerade en reformkoalition som innefattade både veteranrevolutionärer som han länge varit kamrat med och yngre kadrer och intellektuella som hade råkat illa ut under kulturrevolutionen. På den elfte centralkommittens tredje plenarsession 1978 lade kommunistpartiet om kursen. "Reformpolitiken" vann snabbt stöd både bland bönderna och i städerna. Efter år av hårt arbete med inställningen att leva sparsamt och arbeta hårt för det allmänna bästa var det naturligt att många människor nu ville få bättre tillgång till konsumtionsvaror och höja sin levnadsstandard.

Robert Weil beskriver drivkrafterna på följande sätt:

"Marknadssocialismen kan i sitt inledande skede bäst förstås som ett uttryck för medelklassen eller den småborgerliga sidan av den kinesiska revolutionen, ett element som med nödvändighet hade en stark bas i ett land dominerat av landsbygden och ekonomiskt underutvecklat. De som går den kapitalistiska vägen representerade allmänt sett de övre skikten bland bönderna, de mer kompetenta arbetarna och den yrkesmässiga eliten, mot de fattiga bönderna, vanliga arbetare och mindre privilegierade studenter och intellektuella, som stöddes av Mao och hans anhängare. Den marknadssocialistiska politiken avspeglade därför småbourgeoisins dubbla natur, en klass av arbetare som äger egendom och vill utveckla affärsverksamhet, men samtidigt fruktar makten hos sina större konkurrenter såväl som proletariatets oberoende styrka. Denna klass kännetecknas av sin förmåga att kombinera ett intresse för privat egendomsförvärv med ett mått av socialistiska begränsningar på såväl kapital som arbete. Det är därför ingen händelse att de tidiga strävandena efter reform fokuserade på att bryta upp jordbrukskommunerna och främja kontrakt om enskild familjeproduktion bland bönderna, den främsta potentiella småbourgeoisin Denna politik kan ses som ett frigörande av klassintressena hos de bönder som rörde sig uppåt med sin önskan att bli rika snabbt."21

Målet att främja produktiviteten genom enskilda företagares initiativ, men utan att släppa loss de fulla konsekvenserna av en privatkapitalistisk utveckling, är fortfarande ett dominerande inslag i den kinesiska politiken.

William Hinton skriver om dagens politik:

"Nu då reformer har brutit upp de flesta jordbrukskooperativ, har brukningsrätten till jorden fördelats inte till kollektiva grupper, de lag som utgjorde jordbruksbrigaderna och höll samman sina räkenskaper, utan till familjer som räkenskapsenheter, med jordfördelning till var och en baserad på antalet medlemmar. Varje individ åtnjuter alltså fortfarande rätt till en proportionell andel av jorden. Denna metod bevarar också jordreformens centrala funktion - till varje brukare ett stycke jord att bruka. Detta underliggande jämlika arrangemang gör Kina väsentligt annorlunda än, till exempel Indien, Pakistan eller Filippinerna."

Maos modell för en socialistisk ekonomisk utveckling var en sinifierad version av den sovjetiska modellen. Den lade grundvalarna för en fortsatt snabb ekonomisk utveckling, mobiliserade nationens mänskliga och materiella resurser och förvandlade Kina till ett halvindustriellt samhälle på en generation, samtidigt som den tryggade folkets materiella välstånd på ett oerhört jämlikt sätt. Men denna extensiva utveckling hade sin begränsning. För att vidareutveckla produktivkrafterna krävdes en övergång till en intensiv utvecklingsmodell.22 Det är den vägen Kina idag söker finna.

Idag talar många om Kina som "kapitalistiskt" eller "en renodlad diktatur". Enligt min mening har de fel. Utifrån landets historiska förutsättningar har Kinas medborgare aldrig haft så stor frihet som i dag. Utvecklingen mot en rättsstat pågår. Men vägen till en verklig demokratisering - inte blott en formell yttrandefrihet för de intellektuella, utan en djupgående rättssäkerhet och medborgarrätt för folkets arbetande massor - är inte enkel.

När Kinas revolutionärer kommit till makten var socialismens problem hur de skulle hållas ansvariga inför massorna. Mao såg problemet men hittade inte metoderna. Med Pariskommunen som förebild var han ett tag inne på att avskaffa den statliga byråkratin i enlighet med Lenins visioner i Staten och revolutionen. Men händelseutvecklingen visade att det centraliserade parti som varit nödvändigt för att vinna makten fortfarande var nödvändigt för att hålla samman landet.

Kulturrevolutionen, som syftade till att hejda statssocialismens byråkratiska tendenser, ledde i stället till att de skärptes. I kadrernas politiska liv ökade betydelsen av personliga förbindelser och allianser. Följden blev att partiets demokratiska ansvar inför folket minskade i stället för att öka.

Frågan är nu om reformpolitiken ska lyckas bättre. Kinas ledare kan peka på en snabbt ökande välfärd, minskad fattigdom, ökad rättssäkerhet och många andra framsteg under de senaste 20 åren. Grunden för dessa framsteg är, vilket Deng Xiaoping själv påpekade, de framsteg som landet gjorde under Mao Zedongs ledning.

Kina har omorienterat sig mot en "socialistisk marknadsekonomi" och "öppnat sig mot omvärlden". Man försöker locka till sig utländskt kapital och samtidigt behålla nationell kontroll över ekonomin, bevara ett mått av socialt ägande och planering och undvika de värsta rubbningar som kapitalism normalt för med sig i tredje världen. Det uttalade syftet är att öka och effektivisera produktionen, förbättra lönsamheten och permanent höja levnadsstandarden. Målet sägs vara "ett socialistiskt system med kinesiska kännetecken". Det är ett stort socialt experiment, en hittills oprövad utvecklingsväg, och den medför både fördelar och risker.23

En risk är att marknadssocialismen skapar nya klassmotsättningar, djupnande klassklyftor och växande socialt missnöje. De borgerliga klasskrafterna, kompradorintressena och korruptionen växer. En annan allvarlig risk är att ekonomins drivkraft, motorn som driver på expansionen, i växande utsträckning är utländska investeringar och utlandslån, ett massivt kapitalinflöde från utlandet, om också med ett stort kinesiskt tillskott. Utländskt kapital investeras i gemensamt ägda företag, där den kinesiska sidan behåller majoritetskontrollen och där hela investeringen ska tillfalla Kina efter en period på högst femtio år. Inom Kina finns idag en liten men växande kapitalistklass, vars profiter gör att den får mer gemensamma intressen med imperialismen än med massan av det kinesiska folket. Erfarenheten från Östeuropa visar att utlandslån kan utnyttjas av de styrande för att motverka folkligt missnöje, och att en sådan politik snabbt kan leda landet in i ett förödande utlandsberoende.

Experimenterandet med kapitalistiska enklaver som Shenzhen var en viktig förberedelse för införlivandet av Hongkong i folkrepubliken Kina och på sikt även för en återförening med Taiwan. Men i den särskilda zonen Shenzhen har det uppstått ett helt system av kapitalistisk exploatering, farliga arbetsvillkor och kränkningar av arbetarnas rättigheter. Robert Weil skriver:

"Man kan säga som allmän princip att det spelar ingen roll om en regim kallar sig röd eller vit, så länge den exploaterar arbetarklassen för profit. Trots att Kina fortsätter att beteckna sig som socialistiskt är det därför möjligt att hävda att Kina redan är ett statskapitalistiskt system där, trots en hög nivå av offentligt ägande, arbetarna och bönderna exploateras i statstjänstemännens och företagsledarnas intresse. Att en kinesisk bourgeoisie har formerats jämsides med öppet kapitalistiska företagare och utländska investerare, med vilka de mycket ofta är nära förbundna, förefaller oomtvistligt. Element ur dessa klasskrafter är närvarande i de högsta regerings- och partikretsarna, inklusive militären, och det är särskilt bland de ledande auktoriteternas familjer som sammansmältningen mellan den officiella makten och tillägnandet av välstånd ofta har gått längst. Men utnyttjandet av staten som bas för personliga vinstintressen, såväl lagliga som olagliga, har spritt sig till alla nivåer i samhället. Det är därför möjligt att hävda att allt tal om marknadssocialism inte är något annat än en cynisk eufemism, det sista försvaret för ett kommunistiskt parti som inte öppet kan övergå till kapitalismen utan att förlora vad som återstår av dess legitimitet."24

Privatisering och marknadsrelationer blir nu dominerande, social polarisering på landsbygden gör att motsättningar och konflikter utvecklas. En socialism med starka kompradortendenser kan dra Kina tillbaka till samma slags nykoloniala mardröm som från början skapade omstörtningen - eller till en misär och ett sönderfall liknande den i Ryssland.

Men en sådan utveckling är inte ödesbunden. Det kinesiska kommunistpartiet har alltid inrymt olika strömningar. Olika linjer har provats i praktiken, ibland med katastrofala konsekvenser, för att sedan korrigeras. Inom partiet finns fortfarande olika strömningar och klassintressen.25 Kina har ännu kvar många drag av en socialistisk ekonomi och en bastrygghet för den överväldigande majoriteten av befolkningen. Kina för också en fredlig utrikespolitik, vars kärna är att slå vakt om landets enhet och suveränitet och att aldrig söka hegemoni. Det sistnämnda är en viktig skillnad jämfört med det forna Sovjetunionen.

De imperialistiska makterna och deras press, som alltid varit fientliga mot Kinas strävan efter en självständig utveckling och särskilt mot kampen för ett socialistiskt samhälle med makten hos de arbetande massorna, uppmuntrar alla slags nationella och sociala motsättningar och använder bland annat frågan om "mänskliga rättigheter" som ett instrument för att bryta upp landet och skaffa sig inflytande. USA har aldrig gett upp förhoppningen om att återvinna kontrollen över Kina och hindra landet från att växa sig ekonomiskt starkt.

Kina är fortfarande en stark progressiv kraft i världspolitiken. Om landet också skall lyckas finna en väg till en demokratisk socialism av ny typ återstår att se. Oavsett vilken väg Kina går i framtiden kvarstår Mao Zedongs stora positiva betydelse för landets utveckling och för världens folk.

Noter

  1. Förordet till boken "The Private Life of Chairman Mao" av Li Zhusui.
  2. Recension av samma bok i New York Review of Books 17 november 1994.
  3. Staffan Skott: Aldrig mer! (Hjalmarsson och Högberg, Stockholm 1999). Citerad av Per Ahlin i DN 17 mars 1999.
  4. Svenska Dagbladet 23 februari 1999.
  5. Läs den dramatiska skildringen i Edgar Snows "Röd stjärna över Kina"!
  6. Se utförlig källhänvisning i William Blum: "CIA & USA:s verkliga utrikespolitik" (Epsilon Press, Smedjebacken 1998), sid 35
  7. Se Blum, aa, sid 36 ff.
  8. Kaj och Claude Björk: Kinas väg - från stenåldern till dataåldern (Falun 1997), sid 321.
  9. Andrea Andreen: Bakteriekrig i Korea och Kina (Eget förlag, Stockholm 1952; Svensk-kinesiska vänskapsförbundet 1974).
  10. Greene, aa, kap 6.
  11. Statistical yearbook of China, 1984, citerad i Roderick MacFarquhar (ed): The Politics of China - The Eras of Mao and Deng (Cambridge 1993, 1997). Om "det stora språnget" finns flera kritiska böcker, bland annat Jasper Beckers bok "Hungry Ghosts - Maos Secret Famine" (Free Press, New York 1996).
  12. Chris Bramall: In Praise of Maoist Economic Planning - Living Standards and Economic Development in Sichuan since 1931 (Oxford 1993), sid 291.
  13. Bramall, a.a., sid 292.
  14. William Hinton: "The Importance of Land Reform in the Reconstruction of China", Monthly Review 3/50, July/August 1998.
  15. Wim F Werthheim: Wild Swans and Maos Agrarian Strategy. Artikel ur Australia-China Rewiew, återgiven i Newsletter from China Study group #2. www.chinabulletin.com/grp/csg2.htm
  16. Anna Louise Strong: Chinas Fight for Grain, New World Press, Peking 1963.
  17. Mao Tse-tung: Politiska skrifter. Tal och brev 1956-71. Urval och inledning av Stuart Schram (Stockholm 1976), Text 4a, sid 90.
  18. Se t ex Michael Schoenhals:"The Central Case Examination Group 1966-79" i China Quarterly nr 145, 199, sid 87-111.
  19. Harry Harding: "The Chinese State in Crisis, 1966-9" i Roderick MacFarquhar (ed) The Politics of China - The Eras of Mao and Deng (Cambridge University Press, 1997), sid 244.
  20. Chi Hsin: The Case of the Gang of Four (Hong Kong 1977), sid 146. Se även On the Memoirs of Maos Personal Doctor Li Zhisu. An interview with Frederick Teiwes by Brge Bakken, NIAS Home Page no 3, October 1996. www.nias.ku.dk/Nytt/Regional/EastAsia/Articles/maodoc.html
  21. Robert Weil: China at the Brink - Class Contradictions of Market Socialism i Monthly Review 7/46, december 1994.
  22. Se Cliff DuRand: The Exhaustion of Developmental Socialism - Lessons fom China. Monthly Review 7/42, december 1990.
  23. Bland de många böcker som behandlar Deng Xiaopings reformer och dagens kinesiska samhälle vill jag särskilt nämna tre: Peter Nolan: "Chinas Rise, Russias Fall" (St Martins Press, New York 1995) är positiv till Kinas reformpolitik som jämförs med den katastrofala utvecklingen i Ryssland. Maurice Meisner: "The Deng Xiaoping Era - An Inquiry Into the Fate of Chinese Socialism 1978-1994" (Hill and Wang, New York 1996) kan kanske betecknas som en socialdemokratisk marxist som gillade Maos visioner och saknar dem. Slutligen Robert Weil: "Red Cat, White Cat - China and the Contradictions of Market Socialism" (Monthly Review Press, 1996), en mer radikal marxist som noga och kritiskt analyserar reformpolitikens effekter.
  24. Robert Weil: China at the Brink.
  25. Ett uttryck för den interna partidiskussionen är det "Ten thousand character statement - Factors affecting Chinas security" från 1995 som publicerats bland annat i det filippinska kommunistpartiets bulletin Rebolusyon 2/97. Ett annat är centralkommittens resolution 10 oktober 1996 om socialistisk etik och kultur.