Fördöm massmordet

Nu formerar sig även i västvärlden motståndet mot FN:s i Förenta staternas intresse upprätthållna sanktioner mot det irakiska folket.

Åtminstone på några ställen. I Norge pågår sedan förra våren en namninsamling som kräver att den norska regeringen arbetar för att sanktionerna hävs (se även Jon Michelets krönika på annan plats i detta nummer), och i Förenta staterna har nyligen fyra välkända dissidenter gått ut med en uppmaning till handling mot sanktionerna.

I sin uppmaning till den amerikanska allmänheten beskriver Noam Chomsky, Edward Herman, Edward Said och Howard Zinn sanktionerna som ett "massmord vars omfattning närmar sig förintelse". Därmed har den gräns överskridits efter vilken tystnaden inte längre är blott eftergivenhet: "när en förbrytelse når denna omfattning är tysnaden medbrottslighet."

Sanktionerna måste därför bekämpas med en organiserad, landsomfattande kampanj, som utformas för en långvarig strid och inrymmer både civil olydnad och direkta aktioner. Som en förebild lyfter författarna fram de enskilda och grupper av amerikaner som under de senaste åren har besökt Irak och överlämnat mediciner och andra förnödenheter i strid med sanktionerna.

En annan viktig del av arbetet är att bekämpa förtigandena och den snedvridna rapporteringen i dominerande massmedia. "I stort sett," skriver författarna, "vet inte det amerikanska folket vilken ondska som utövas i vårt namn". Därför behövs både insändarkampanjer och direkta protester som motmedel.

Det norska uppropet har följande lydelse:

"UPPHÄV BOJKOTTEN MOT IRAK!

Vi, som skrivit under detta upprop, uppmanar den norska regeringen att aktivt arbeta för att upphäva FN:s bojkott mot Irak. Denna bojkott drabbar endast i ringa grad Saddam Hussein, men har lett till svält, brist på mediciner och omätliga lidanden för den irakiska civilbefolkningen. Barnen i Irak har ingen tid att förlora! Upphäv bojkotten nu!"


Gör varje enkrona till en röstsedel!

Marit Paulsen utvecklar i en DN-kolumn sitt marknadsdemokratiska tänkande i vad hon förmodligen anser vara en genialisk slogan för den framtida miljökonsumentrörelsen:

"Gör varje enkrona till en röstsedel!"

Genom att så framställa kärnan i den politiska nyliberalismen har fru Paulsen faktiskt visat varför de rika älskar marknaden, medan vanligt folk skyr dess välde som pesten och tjurigt röstar på sina politiker.

Saken är ju nämligen den, att varje enkrona inte behöver göras till en röstsedel, den är redan en röstsedel. Med sådana röstsedlar i hand skrider vi dagligen till val i snabbköpet eller på fondbörsen. Och inget ont i det, den dag omröstningen via marknaden skedde enligt principen "en man, en röst".

Men i verkligheten gäller att för varje röst som du förfogar över förfogar Wallenberg över tiotusen.

Föreställningen att vi som konsumenter skall kunna köpa tillbaka annat än en liten del av vad vi lämnat ifrån oss i produktionen (politiskt makt, hälsa, skönhet, människo- eller ekonomiskt värde) är lika gammal som förljugen.

Marit Paulsen går från klarhet till klarhet som politisk bondfångerska. Jag föreslår att hon stoppar upp sin konsumentmakt i häcken.


Balkanisering

Balkanisering brukar det kallas när en stat sönderfaller i flera genom inre strider (dock ofta uppmuntrade av utomstående imperialistmakter). Balkanisering förekommer inte bara på Balkan. Tvärtom finns det en påtaglig risk för många av världens länder att balkaniseras, varnar Le Monde Diplomatique i sitt januarinummer 1999. Som exempel nämner man att det i Europa fanns 23 stater år 1923. Idag har antalet växt till 50. En orsak till denna ytterligare uppdelning är att de rikare delarna av ett land vill bli av med de fattigare. Detta fick slovenerna att lämna Jugoslavien och tjeckerna att göra sig av med slovakerna. I Norditalien vill Lega Nord avskilja sig från Syditalien, och i Spanien är det de välmående regionerna Katalonien och Baskien som driver en nationalistisk linje till skillnad från de fattigare delarna Andalusien och Asturien.

Denna balkanisering pågår inte enbart i Europa. Så beklagar sig exempelvis det rikare södra Brasilien över att behöva subventionera den fattiga nordöstra regionen. Och i norra Mexiko irriterar man sig på den fattiga indianska södern. Även inbördeskriget i Sudan, som ju ofta ges etniska förklaringar, handlar i grunden om makten över de rika oljefyndigheterna i de södra delarna. Många andra länder, som Somalia, Senegal, Angola, Indonesien och Indien för att bara nämna några, är utsatta för liknande balkaniseringstendenser. De här försöken till splittring är sällan uttryck för frihetskamp. Tvärtom minskas och försvagas möjligheterna till oberoende i en sönderfallande värld.


EU: Aldrig mera socialismen!

Det fina med EU, sade Ingvar, var ju att de nordiska länderna, med sin upplysta välfärdskapitalism, skulle bilda ett block som drev organisationen framför sig mot ständigt nyare och djärvare mål.

Nu blev det inte riktigt så, dvs det blev inte alls så.

Norge och Island hade kraft nog att stå utanför. Danmark hade redan en del undantag från EG-tiden, och Sverige och Finland har tävlat i vem som lägger sig mest platt för tysken, senast i EMU-frågan och alkoholpolitiken. Finland leder med en bröstvårta så här långt.

Paavo Lipponen fnyser åt tanken på speciella relationer med Sverige inom EU:s ram, så vi får nöja oss med att skära pipor i Balticum så länge. Lipponen har fräckheten att hävda att det betyder mera för Finland vad den tyske finansministern säger än vad Åsbrink gör. Matti Klinge, den finske historieprofessorn och fennomanen förklarar i radion varför: tyskarna har ju två gånger detta århundrade räddat Finland undan kommunismen.

Det har ju Matti Klinge alldeles rätt i, om han bortser ifrån detaljer som att Hitler faktiskt var allierad med Sovjet under vinterkriget, och att det i fortsättningskriget var finnarna som angrep Sovjet som ett led i en tysk offensiv. Och om man dessutom glömmer alla de äldemodiga svenska hel- och halvfascister som från 1918 till 44 strömmat över Bottenhavet för att hjälpa till att slakta finska arbetare, och bortser från alla stickade vantar som överklassdamerna på Strandvägen sänt samma väg i samma ädla syften.

Men varför så modest, professorn? Om det är så vi nu åter skall läsa historia, varför nöja oss med Finland, om vi skall räkna upp alla länder som nazisterna räddat undan kommunismen? Varför inte hedra Hitlers försök att bistå Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, ja, hela Västeuropa, som i den ekonomiska trettiotalskrisens skugga hotades av den röda faran? Det var väl just genom att man på trettiotalet inom vår överklass uppfattade Hitlertysklands ambitioner precis som Matti Klinge som nazisternas militära och politiska framgångar i krigets inledningsskede kunde bli så stora?

Det är bra att folk som Matti Klinge finns, även om det är tråkigt att de behövs. Genom att folk som han pratar bredvid mun blir det kanske så småningom möjligt att på djupet förstå det moderna europeiska projektet: Aldrig mera socialismen!


Rikskulturen

Chefsstriden på Dagens Nyheters kultursida kan tyckas som en intern uppgörelse inom borgerlighetens övre skikt utan större allmänt intresse. Tyvärr är det inte så enkelt.

På 60-talet förändrade Olof Lagercrantz kultursidornas inriktning. De blev också forum för en bred samhällsdebatt: politik, ekonomi, kultur, idédebatt fördes samman. Också radikala röster kunde komma till tals, även om det var mycket trångt för somliga (exempelvis Gahrtons och Guillous Palestinaartiklar refuserades rutinmässigt).

Dessa möjligheter har Dagens Nyheters ledning nu satt stopp för (exakt i vilken utsträckning återstår dock kanske att se). Från alla håll deklareras att DN:s kultursida i fortsättningen ska handla mer om litteratur och mindre om annat. Den breda debatten ska allstå koncentreras till ledarsida och DN debatt på sidan fem. Och där är den ju inte så bred - utan som bekant en arena för hårt styrda utspel av makthavare som nästan alla omfattar det nyliberala samförståndet.

Chefsstridens utgång är alltså ett rejält nederlag för vänstern. Egentligen är det märkligt att Arne Ruth inte fått starkare stöd utifrån. Det kan bero på att han i mycket ringa grad utnyttjat sin makt att släppa fram en diskuterande vänster. I början av åttiotalet skrev Ruth en intressant bok om nazismens retorik och gjorde mycket för att stödja oppositionen i Polen och Östeuropa. Men vad hände sen? Kontinental naturrättsfilosofi och angloamerikansk postmodernism och kultursociologi (cultural studies) fick dominera - en och annan Greider gör ingen riktig sommar. Och så stod kultursidan ensam när det blåste.


Kapitalismens kris (1)

Boris Kagarlitskij menar i en artikel i Nezavisima-ja Gazeta att alla länder som genomfört nyliberala reformer i IMF:s anda drabbats av samma problem som Ryssland. Så genomgår exempelvis den tjeckiska republiken, som nyss ansågs vara en nyliberal mönsterstat, en djup kris, som IMF förklarar med att Tjeckien inte genomfört några "äkta privatiseringar".

IMF och Världsbanken måste nu tampas med konsekvenserna av sina egna nyliberala recept som lyder: avreglering, privatisering, skattesänkningar och frihandel.

Varför pumpar IMF in pengar i Ryssland, Mexiko och Brasilien medan andra länder i exempelvis Afrika får sjunka ner i misär och elände? Jo, de förra besitter en potential för en självständig ekonomisk utveckling som kan inspirera andra länder. Detta kan hota den nyliberala världsordningen.

Ryssland har återigen blivit "världskapitalismens svaga länk". Kagarlitskij menar att ett ryskt sammanbrott kan bli förspelet till nya globala konvulsioner. Som exportmarknad betyder dock Ryssland inte mycket, då exempelvis Euroländernas export dit endast utgör 0,4 procent av dessa ländernas sammanlagda BNP. Ur det perspektivet kan man därför låta ryssar svälta ihjäl.


Kapitalismens kris (2)

Serge Halimi pekar i Le Monde Diplomatique (oktober 1998) på att Brasilien på en månad under 1998 förlorade 25 miljarder dollar när finansmarknaden greps av panik - mer än vad staten fick in i samband med den stora privatisering som nyss genomförts, den största i Latinamerikas historia. Nu anklagas Brasilien liksom Tjeckien för att inte ha "genomfört reformerna på rätt sätt".

Varför pumpar IMF in pengar i Brasilien? 20 procent av USA:s export går till Sydamerika där Brasilien är det ekonomiskt viktigaste landet.

Halimi påpekar att Indien och Kina, som stått emot krav på liberaliseringar, klarat sig bättre i krisen än sina asiatiska grannar. Även ett land som Chile, som kontrollerat inflödet av kortfristigt kapital, har klarat sig hyfsat.


Kapitalismens kris (3)

Immanuel Wallerstein konstaterar att panik uppstår i system där det spekuleras, dvs. där stora grupper tjänar pengar på finansiella manipulationer, skilda från verklig produktion. Han försöker förklara den nuvarande krisen genom att använda Kondratievs teori om långa cykler i världsekonomin. Sedan 1967/73 befinner sig världen i en s.k. B-fas i cykeln där det råder överproduktion i förhållande till rådande efterfrågan

Kapitalismens kärnländer har under de senaste trettio åren försökt komma till rätta med sjunkande vinster genom att omlokalisera produktionen av t.ex. bilar, stål, elektronik och mjukvara för datorer till låglöneländer.Detta har resulterat i en betydande arbetslöshet i västvärlden. Men arbetslösheten är inte jämnt fördelad då regeringarna i de kapitalistiska kärnländerna försöker exportera arbetslösheten till varandra. Så hade exempelvis USA hög arbetslöshet under 70-talet och första halvan av 80-talet. Sedan blev det, och är det fortfarande, Europas tur. Nyligen drabbades Japan samtidigt som USA:s sysselsättningsgrad stigit.

Vad hände i världsekonomins periferi under samma tid? Priserna på många av de perifera ländernas råvaror sjönk katastrofalt. Samtidigt ökade oljepriserna under 70-talet, vilket förvärrade underskottet i handelsbalanserna. Det tvingade många länder i tredje världen att låna pengar. Inom tio år var skuldkrisen ett faktum.

Den positiva sidan för de perifera länderna var den omfattande omlokaliseringen av industri: på 70-talet till de s.k. NIC-ländernas (Mexiko, Brasilien, Sydkorea och Taiwan), på 80-talet till de fyra drakarna (Korea, Taiwan, Hong Kong och Singapore), och på 90-talet till de nya låglöneländerna Thailand, Malaysia, Indonesien, Filippinerna, Vietnam och Kina, av vilka några drabbats särskilt hårt av den senaste krisen.

Det finns, enligt Wallerstein, ytterligare en cykel: hegemonins cykel. Det leder oss tillbaka till slutet av 1800-talet och USA:s uppgång i världsekonomin. Det var konkurrens mellan Tyskland och USA om att ersätta Storbritanniens dominans, en kamp som USA vann 1945. USA:s hegemoni varade ända till 1967/73. Därefter har USA:s ekonomiska överläge underminerats av Västeuropa och Japan. Med hjälp av kalla krigets ideologi har emellertid USA kunnat hålla sina allierade på plats. Men detta vapen försvann med Sovjetunionens kollaps.

Även om alla länder tar sig ur Kondratievs B-fas och inträder i en ny A-fas, tror Wallerstein att det kommer att innebära startpunkten för en varaktig deflation liknande dem under 1600- och 1800-talen. Kapitalismen, som funnits sedan 1500-talet, har nu, enligt Wallerstein, gått in i en strukturell kris. De nyliberala förespråkarna, säger han, tycks tro att vi lever i ett odödligt ekonomiskt system och struntar i att inget annat system i historien genererat en sådan ekonomisk och social polarisering som kapitalismen.

Och de länder som drabbats av den avreglerade marknadsekonomins problem lär knappast finna någon tröst hos Wim Duisenberg, EU:s mäktige centralbankschef, som likt en sjökapten med tappad kompass, hörts utbrista: "Vi gör vad vi kan, men det är inte mycket vi kan göra".


Synd suggan försvann

Lagårdsmetaforiken håller på att försvinna ur svenskt politiskt språk. Dels beror det välpå att ganska få av oss har mjölkat en ko och slaktat en gris numera, dels har vi fått lära av veganer och andra att tala väl om djuren. Tänk om man yttrade sig lika nedsättande om dem som om ensamstående unga mammor utan utbildning eller 55-åriga fabriksarbetare med förslitna kroppar!

Denna förlust av uttrycksmöjligheter är beklaglig. Politiken blev liksom tydligare förr. Hör den gamle socialdemokratiske agitatorn Fabian Månsson 1908:

"Hemma hos far hade vi ett år en sugga som var ett riktigt okynnesfä. När svinen fingo mat ställde hon sig alltid med bakbenen i trågets ena ända, mitt i tråget placerade hon frambenen och åt ur den bortersta ändan. Trågets kanter betäcktes med bukens sidor och det var omöjligt att få bort henne. Varför gjorde hon så? Jo, hon unnade ingen av sina kamrater att få något med, så länge det var möjligt att få en droppe mera i den egna magen. Hon kunde högerns näringsprogram." (Högerns näringsliv)


Kina - växande arbetslöshet

Ingen marknadsekonomi utan arbetslöshet. En våg av arbetslöshet har sköljt över Kina de senaste två åren. Den officiella arbetslöshetssiffran för 1998 låg på 6 miljoner. Men det finns olika kategorier av arbetslösa i Kina. En grupp, som utgörs av så kallade xiagang, är visserligen arbetslösa men uppbär fortfarande en del av lönen. Och i slutet av 1996 tillhörde 10 miljoner individer denna kategori. Under 1998 beräknar man att 20 miljoner förlorade sina jobb, och räknar man in alla kategorier av arbetslösa står 18-20 procent avarbetskraften i städerna utan arbete. (Källa: Le Monde Diplomatique, jan 1999)


EU - rättsröta

Det mest karakteristiska inslaget i de gamla rättsröteaffärerna var inte förekomsten av homosexuella kungligheter och kyrkoministrar utan det faktum att de som avslöjat överhetens brottsliga handlingar blev förföljda, inspärrade på sinnessjukhus eller åtalade. Något vittne blev till och med "självmördat". Det är därför inte svårt att bli lite smått cynisk efter de senaste turerna med EU-kommissionen. Det vackra spelet för gallerierna, med misstroendevotum och allt, hjälper inte den avpolletterade tjänsteman som öppnade bölden. Han förblir utsparkad när han borde ha blivit belönad för sitt civilkurage - och det säger allt som behöver sägas.