Kan Rysslands väg bli Sveriges? Lär oss dagens Ryssland något om kapitalism och socialism? En sådan debatt ville Dagens Nyheters chefslösa kultursida inte ta. Här följer ett refuserat inlägg.

I Dagens Nyheter 16 december 1998 skriver Sveriges kulturattaché i Moskva Johan Öberg i en polemik mot ETC:s Dan Josefsson bl. a: "Jag tror att det är lönlöst att strida med Dan Josefsson om huruvida chockterapin finns annat än som ren tankefigur. Det är som att strida för eller emot treenigheten." /.../ "Ryssland var vid början av 1990-talet ännu helt dominerat av den sovjetiska och kommunistiska byråkratin. De snabba förändringarna var avsedda att krossa den sovjetiska hegemonin inom ekonomi och politik och genomföra en kontrarevolution. Endast genom en sådan politisk maktförändring skulle det i själva verket bli möjligt att på allvar reformera den ryska ekonomin. Men också denna strategi slog uppenbarligen fel: det var de redan under Sovjettiden etablerade skikten som nu också lade sig till med den ekonomiska makten.

"När det gäller statsutgifternas andel av BNP i Ryssland är det också bäst att ta statistiken med en nypa salt. Ingen är i dag - när en så stor del av den ryska handeln är ren byteshandel - kapabel att med säkerhet fastslå hur stor Rysslands BNP egentligen är. Ett är dock säkert: situationen är för komplicerad och har för många parametrar - däribland kriminalitet och korruption - för att man omedelbart ska kunna använda den som slagträ i någon utländsk ideologisk debatt. Det är bara omoget, ovärdigt och osmakligt."/.../ "Men i Ryssland är den strategiskt viktigaste frågan fortfarande hur man ska kunna upprätta näringsfrihet. Det var därför som den alltför enkla jämförelsen mellan den sovjetiska och den svenska välfärdsstaten i ETC:s Rysslandsnummer var så vilseledande."

Öbergs inlägg förtjänar några kom-mentarer eftersom DN nu avbrutit debatten. Om inte Öberg beklätt en viktig officiell post vore hans svävande funderingar kanske inte så viktiga. Som något yngre var Öberg översättare på Progress i Moskva (rekommenderad av Apk) och satt bl.a. och översatte marxistiska läroböcker. Sen var han vänsterförläggare och redaktör i Sverige.

Han har ett förflutet han måste springa ifrån för att kunna stiga i den egna karriären, och en sådan man hör alltid till de ideologiskt fladdrigaste figurerna.

I stället för att öppet och klart ta ställning för den kapitalistiska omvandlingen av Ryssland säger Öberg att chockterapin endast är en "tankefigur". Men är den verkligen det för det ryska folkflertalet? Att deras månadslöner reducerats till i snitt 60 dollar är inte en semantisk fråga. Att 600.000 Moskvabor går utan jobb och efter några månaders a-kassa får nöja sig med 4 dollar i månaden i socialunderstöd är heller ingen semantisk fråga. En fungerande välfärdsekonomi (vars politiska förtecken vi ogillade) har raserats till förmån för ett marknadsekonomiskt experiment som visat sig synnerligen svårt att tillämpa på Ryssland.

En rad påståenden i Öbergs artikel är så monstruösa att de skulle kräva var- sin svarsartikel, men låt mig välja några:

"Denna statsapparat fanns inte". Öberg förnekar att Ryssland hade en offentlig sektor som tillhandahöll fri utbildning, barntillsyn, sjukvård etc. Naturligtvis inte problemfri, men i många stycken fungerande den. Öbergs beskrivning av det "avskydda" Sovjet rimmar också illa med resultaten av den folkomröstning som genomfördes under Gorbatjov och där en överväldigande majoritet röstade för att bevara unionen. Det är ju först efter genomförd chockterapi som denna statsapparat knappt existerar. Statsutgifterna enligt 1999 års budget utgör 14 procent av BNP, vilket är så nära nattväktarstaten man kan komma

Man kan utan överdrift säga att välfärdssystemet har avskaffats. Att söka ansvariga för den politiken är sannerligen inte någon jakt på syndabockar. Däremot är den sannolikt fåfäng. De som stal en stor del av Rysslands nationalkapital sitter redan tryggt i Storbritannien, på Cypern, Caymanöarna osv. dit de fört någonstans mellan 100 och 600 miljarder dollar.

Att chockterapin gett bra resultat i övriga Östeuropa är tills vidare obelagt. Det enda land som kommit upp i BNP som den var före chockterapins inledning är Polen, som i många avseenden är ett undantag. Världsbankens senaste statistik (World development report 19998/99) visar att av de forna socialistländerna endast Polen och Slovakien uppvisar någon som helst tillväxt 1990-97 (med 3,9 respektive 0,3 procent om året).

När det gäller statsutgifternas andel av BNP visar Öberg att han inte begriper ett jota av ekonomi. Ponera att "skuggsektorn" underskattas i rysk statistik, vilket Öberg påstår. Det innebär i så fall att statsutgifternas andel av BNP är ännu mindre än de 14 procent jag angav ovan. Det skulle bara ytterligare styrka min slutsats om statssektorns krympning.

För det andra är det ett ofta använt amatörargument (har brukats i t. ex. 8 dagar) att man egentligen inte vet hur stor BNP är. Jag tror inte Öberg har en aning om vilket arbete som ryska ekonomer på en rad institut (även oberoende av ryska staten) liksom FN och Världsbanken lägger ner på att granska nationalräkenskaper och BNP-statistik. Den ryska BNP-statistiken gjorde redan 1996 bedömningen att 63 procent av den totala handeln sker i en "informell" sektor. 9 procent av kommunikationerna, 11 procent av industrin, 8 procent av byggnadsverksamheten och 46 procent av jordbruket. (Russias Informal Economy av Sharon Leiter och John Tedstro, juli 1997).

Att påstå att rysk BNP-statistik inte tar hänsyn till den informella ekonomin är alltså rent felaktigt. Bland västekonomer gäller diskussionen främst om huruvida man rentav överskatt det informella sektorn i rysk BNP-statistik för att framställa sittande regimer i bättre dager. Naturligtvis är BNP i sig ett tveksamt begrepp, men det är det i så fall även i Sverige. Även här finns en sektor som staten inte kan överblicka detalj. Ryska ekonomer likväl som ekonomer i väst har utvecklat ett helt batteri metoder för att kontrollera BNP-beräkningar både från inkomst- och utgiftssidan. Undersökningar på hushållsnivå, kontroll av penningcirkulation, elförbrukning, järnvägstransporter, telefontrafikens volym etc kan användas för att kontrollera och avväga preliminära beräkningar.

Även andra påståenden i Öbergs artikel visar hur vilsen han är i ekonomiska ting. Kolindustrin är "dödsdömd" endast i den meningen att för närvarande ingen efterfrågar kol. Skulle den ryska ekonomin rulla igång igen är många kolgruvor fullt livskraftiga.

Hans tal om "olönsamma militära och civila kombinat" visar att han inte har förstått att just i den militärindustriella sektorn fanns en stor del av Sovjets/Rysslands teknologiska potential. Men eftersom programmet för konversion aldrig fick en ärlig chans att slutföras återstår valet att producera vapen på export eller dö.

Och Öbergs beskrivning av den ryska landsbygdens problem som ett överbefolkningsproblem får en att undra vilket land han egentligen talar om.

Öbergs huvudargument är att det är otillbörligt att jämföra svensk väl-färdsdebatt med rysk. Att se sambandet mellan raserandet av välfärdsekonomin i Ryssland och Anders Åslunds förslag att även Sverige genomför en halvering av statssektorn enligt rysk modell finner Öberg "omoget, ovärdigt, osmakligt".

Men sådana jämförelser är relevanta. Man kan som t.ex. Eric Hobsbawm se det starka sambandet mellan välfärdsbygget i väst och sovjetstatens framväxt. Både som hot och lockelse för delar av arbetarklassen bidrog den till att framtvinga reformer av en tidigare mer Dickenslik kapitalism. När sovjetstaten inte höll påfrestningarna och rasade är det rimligt att vänta sig ett motsatt inflytande. Inte tror väl Öberg att uppkomsten av en väldig kontinent med nästan gratis arbetskraft inpå knutarna kan undgå att påverka välfärden i väst?

Här är naturligtvis inte fråga om att ställa Åslund på huvudet i någon sorts akademisk gymnastik. Det är fråga om att ta ifrån marknadsfundamentalisterna det tolkningsföreträde som de har haft i ett par decennier nu och som har fått så förödande resultat i världen, tydligast i Ryssland.