I förstone flinade jag nästan på mig! Jenny Lindahl från Vänsterns Ungdomsförbund nämnde Lenins namn och stora politiska offentlighetsskälvan utbröt. Rikets kår av ideologer; journalister och politiker (också från v för övrigt) kallades ut. De krävde samhällsvärnande insatser. Ungdomen skulle skyddas mot Lenin.

Detta mediala spektakel var som det jag läste på trettiotalet i Mot Dag under rubriken "Borgerligt Aandsliv" och i Clarté som "Borgerligt själsliv". Vinjetten visade små gubbar som stod på huvudet och sprattlade med alla lemmar.

Lenin var ond. Lenin var massmördare. Lenin var själva brottet i mänsklig gestalt. Persson, statsministern, framträdde och berättade att han beslutat låta alla landets skolbarn genomgå en kurs i kommunismens förbrytelser. Ingen ung människa skulle i framtiden som Jenny Lindahl kunna nämna Lenins namn utan att tillfoga: Hans namn vare förbannat. Den arme Leijonborg skyndade att för det krympande folkpartiets räkning kräva extraundervisning i skolorna om de leninska brotten. (Det var som i Bibeln: 5 Mos 28:15 f och 5 Mos 29:20.)

Standarden var beklämmande låg. Det mesta som nu sades och skrevs om Lenin och hans tid av de svenska ideologerna var okunnigt och historielöst. Mycket därtill ordrätt fnoskigt. Så har inte skrivits i offentligheten sedan det Tredje rikets och den McCarthyistiska USA-fundamentalismens dagar. Det skrivsättet vore värt ett eget kapitel. (För att klart se detta kan man börja med att på bibliotek beställa Brantings skrifter och läsa hans minnesord över Lenin från 1924 och sedan läsa vidare.)

Men när flinet över motståndarnas djuriskt allvarliga dumhet upphört är tid att glädjas ty dessa ideologiska utbrott visar den rädsla den härskande klassen och dess ideologer nu upplever inför Lenins ord och analyser.

Det är inte att undra på. 1918 hade ska-kat världsimperialismen. Folkens se-ger 1945 inledde ett nytt skede av nederlag för imperialismen. 1947 fick britterna fly från Indien. 1949 segrade Folk-Kina. I Korea besegrades Förenta staterna militärt. Kolonialisterna fick ge vika i Afrika och Asien. Förenta staterna besegrades i Indokina och dess oövervinneliga militär fick fly. I våra stater kunde folket i kamp mot kapitalistklassen tvinga fram verkliga sociala reformer och full sysselsättning. Historiska jättekliv framåt alltså.

Sedan ett steg tillbaka: Fram ur de härskande partierna i de så kallat realsocialistiska staterna steg en ny klass, en nomenklatura som blev klass för sig vilket möjliggjorde Förenta staternas seger i vad som blev det tredje imperialistiska omfördelningskriget detta århundrade; det Kalla kriget.

I de kapitalistiska länderna har arbetarklassens klassorganisation fackföreningarna drivits tillbaka, eller till och med rivits upp. Lönearbetet består men många nyss revolutionära arbetarpartier har ändrat sin klassbas till mellanskikt och småbourgeoisie och bytt färg. Blivit en småborgarvänster av artonhundratalssnitt. (Tarmar fyllda av skräck och hopp om att Gud sig förbarme, som Marx/Engels menade.) Den absoluta utarmningen är samtidigt inte längre som det kunde tyckas för fyrtio år sedan när folken gick framåt en fras i läroböckerna. Nu under kapitalistklassens internationella offensiv är den en ohygglig och dödlig verklighet. Inte bara i tredje världen. I Ryssland utsätts folket för ett marknadsreformernas massmord, ett verkligt folkmord. En liberal pogrom mot folket, säger de ryska kommunisterna med rätta. Ett nytt slags kapitalistiskt Auschwitz, hävdar de i Duman.

Och här då? Efterkrigstidens framgång-ar för folket raseras. Arbetslösheten blir permanent. Klassklyftorna ökar. Förenta staterna visar vägen. Där har kommunisthetsen dominerat, facket kunnat försvagas och alltså står allmänna lönenivån trots produktivitetsökningen stilla sedan decennier samtidigt som inkomstspridningen tilltar och arbetarklassens lågbetalda skikt inte längre kan leva på sin arbetsinkomst utan måste arbeta dubbelt - eller sjunka ner i trasproletariat och kriminalitet.

Kapitalisternas ideologer i Sverige som i alla andra marknadens länder kallar allt detta framsteg, reform och demokrati. Inte undra på att de nu skriar mot Lenin!

Ty det Lenin skrev om staten och dess klasskaraktär avslöjar deras falskspel med ord som demokrati. Hans diskussion om imperialismen är mer aktuell än någonsin. (Läs för övrigt apropå EU vad han hade att säga om "Europas förenta stater".)

Men varken han eller Marx skrev någon receptsamling, en kokbok för framtiden. De definierade inte sanningar en gång för alla giltiga. De fick inga uppenbarelser från "ödet" eller "historien". De analyserade verkliga förhållanden; historiskt existerande konflikter. Och de gjorde det partitagande; partiskt. Det finns inga samhälleliga sanningar ovanför klasserna!

Klasskampen är inget påfund. Den är i klassamhället lika given som på vår jordyta tyngdlagen. Men för att inte drabbas av nya nederlag (som bourgeoisien under den "förborgerliga revolutionen" då det sedan dröjde trehundra år av onödig tid innan det gamla samhället kunde störtas och bourgeoisien ta makten i Holland, England och Frankrike) krävs kamp om medvetandet och medveten organisation. Där har vi hjälp av Lenins ord. De kan också lära oss vilka som i denna långa kamp är vänner och vilka som är fiender.

Det är för att hindra att folk, ungdomar som äldre, själva läser Lenin, själva ser efter huruvida hans analyser fortfarande är giltiga och själva tar ställning som man nu hojtar mot Jenny Lindahl. Låt mig säga det på annat sätt: Då utsugningen är så vidrig, då imperialismen är så rovgirig och då det som nyss kallades folkhem nu monteras ned runt oss är jag övertygad om att i det fall Ung Vänster börjar läsa Lenin på ett sådant allvar då kommer krafterna runt Persson/Leijonborg att vilja kräva förbud mot och straff på detta. Då kommer de att hävda att de medborgerliga friheterna i grundlagen inte rymmer sådan författningsvidrighet som att läsa Lenin.

Är det någonting att vara rädd för? Inte!

Man bör inte låta skrämma sig till oförnuft och lydighet. Vad blir livet då värt? Det blir som att begå självmord av rädsla för döden!

Artikeln har tidigare publicerats i Norrskensflamman och i Klassekampen