Hösten 1993 begåvades landet med en ny ordvändning. "Arbetslösheten har strukturella orsaker", förklarade statsminister Carl Bildt på en presskonferens, och Svante Nycander på Dagens Nyheters ledarsida lät trycka frasen gång efter annan så att alla skulle förstå att nu hade rikslikarna kommit på något nytt.

Tanken var inte precis ny, men orden kändes fräscha. Carl Bildt och Svante Nycander fastnade för dem i kommunikén från de stora industriländernas toppmöte i juli 1993. Strax var den svenska debatten full av den nya ramsan.

Det finns skäl att tala om strukturella orsaker. Arbetslösheten är verkligen något mer än ett konjunkturfenomen. Flera av de stöttor som bar upp den stigande välfärden i de rika industriländerna efter världskriget har förlorat sin stadga.

I USA har 400.000 anställda inom rustningsindustrin förlorat jobben de senaste åren - många av dem välutbildade och högavlönade. Ytterligare 800.000 väntas få gå de kommande tre åren. I Frankrike och Tyskland beräknas sysselsättningen i branschen minska med en fjärdedel. För varje förlorat jobb vid vapenfabrikerna försvinner två till tre jobb i närliggande industrigrenar.

Samtidigt är det bilindustriella komplexet i svårigheter. Bilförsäljningen i Europa sjönk med 16 procent förra året. Något liknande har inte hänt sedan andra världskriget. Nu stiger försäljningen igen och bilföretagen rapporterar vinster men det är osäkert hur långvarig återhämtningen blir. Mot slutet av 90-talet väntas världens bilfabriker ha kapacitet att tillverka sju miljoner fler bilar än det finns efterfrågan för. Storstadsområdenas ändlösa köer sätter fysiska gränser för marknaden och får negativa följder genom hela kedjan av leverantörer av stål, plaster, gummi, elektronik och kemiska produkter.

Också försäljningskurvorna för kylskåp, tvättmaskiner och spisar planar ut och sjunker. Industrin är oroad. Folk behåller sina apparater så länge de fungerar. Med nya tekniska finesser och serviceerbjudanden söker företagen korta tiden mellan nyinköpen men erfarenheterna från TV- och stereomarknaden är inte uppmuntrande. Hushållning och sparsamhet hämmar marknadens dynamik.

Den vikande efterfrågan har framkallat massavsked och väldiga omvälvningar i produktionen. Marknaderna delas mellan ett fåtal koncerner med globala strategier. De små och medelstora företagen blir vasaller till de stora och får order att årligen sänka sina priser och påskynda leveranserna. Kan de inte efterkomma kraven flyttas produktionen till låglöneområden i världsmarknadens utkanter.

Omställningarna drabbar tidigare starka arbetargrupper och skadar den fackliga sammanhållningen. Då blir det politiskt möjligt att säga upp fackliga och sociala rättigheter. Samhället fastnar i en skruv av folkfientliga åtgärder som ytterligare förvärrar krisen. Masskonsumtionen utvecklas inte längre i takt med produktionsförmågan.

Krisen och den åtföljande politiska konjunkturen har alltså strukturella orsaker, men det Carl Bildt, Svante Nycander och nationalekonomerna syftar på är något annat. De tycker att löntagarna har det för bra. Om de arbetslösa bara sänkte sina anspråk skulle de få jobb!

Många hävdade samma sak under 30-talets depression. Det var dumt tänkt då och det är dumt idag, men korttänkthet säljer bra i det nya Europa.

För att kvalificera sig till den i Maastricht stadgade ekonomiska och monetära unionen stramar EU-länderna åt sina ekonomier i den svåraste krisen sedan 30-talet. Inflationsbekämpningen står över allt annat - arbetslösheten får bli vad den blir.

I december presenterade Jacques Delors en vitbok mot arbetslösheten. Dokumentet antogs av ministerrådet med vissa ändringar. John Major jublade över att EU nu var på väg att anamma Storbritanniens och USA:s recept för arbetsmarknaden. Han hade fog för sin belåtenhet.

EU ska inte övergå till USA:s modell, försäkrar Delors. I alla fall inte helt och fullt. Högre tillväxt ska göra det möjligt att öka sysselsättningen utan att sänka reallönerna och försämra arbetsvillkoren riktigt så snabbt som på andra sidan Atlanten.

Tillväxten ska påskyndas med en högre investeringskvot och med framtidssatsningar inom utbildning, infrastruktur och spjutspetsteknologi. Operationen ska utföras inom ramen för den ekonomiska och monetära unionen, betonar Delors. Det betyder att framtiden ska sparas och avregleras fram.

De som har jobb ska visa solidaritet med dem som inte har genom att hålla tillbaka sina löner så att vinsterna ökar och företagen får mer kapital.

Den offentliga sektorns förbrukning ska också minska och resurserna omfördelas. Pengar ska tas från pensioner och arbetslöshetsersättningar till byggen av motorvägar och annat som väntas främja tillväxten.

Yrkesutbildningarna ska knytas närmare företagen, större valfrihet införas i skolan och många tidigare skattefinansierade offentliga tjänster avgiftsbeläggas och privatiseras med hjälp av modern informationsteknologi. Delors nämner utbildning och kultur.

Telekommunikationer och andra strategiska marknader ska öppnas för den privata företagsamheten genom privatiseringar och alleuropeisk konkurrens. Med rikliga kapitaltillgångar och kompetent arbetskraft kommer EU:s storföretag då att leda Gemenskapen in i det postindustriella paradiset.

Delors tillväxtprojektioner liknar president Herbert Hoovers löften om välstånd runt hörnet så snart USA efter börskraschen 1929 sparat sig ur de tillfälliga betalningssvårigheterna. Det är svårt att föreställa sig djärva investeringar i ny produktionskapacitet på en inre marknad utmärglad av reallönesänkningar och besparingar inom den offentliga sektorn. Företagen kan köra maskinerna snabbare och rationalisera hårdare för att sänka sina kostnader, men det ger inte någon varaktig tillväxt. Bara mer arbetslöshet. EU:s ekonomiska strategi motverkar sitt uttalade syfte.

Men dumheten saknar inte logik. Mätt mot de västeuropeiska storföretagens intressen blir korttänktheten förklarlig. Delors vitbok är ett program för EU:s transnationella kapital i deras kamp om världsmarknaden.

Många av de föreslagna investeringarna i ny infrastruktur syftar till att avhjälpa de svårigheter som det bilindustriella komplexet hamnat i. Motorvägar ska anläggas kors och tvärs över Europa och miljarder förbrukas i uppbygget av sofistikerade satellitsystem för elektronisk styrning av trafiken i storstadsområdena. Det gynnar biltillverkarna och de stora byggbolagen, och det ger högteknologiska industrier ersättning för sjunkande militära beställningar. Dessa framtidssatsningar är i själva verket understöd av gamla marknader.

De nya fält som pekas ut är av två slag:

1. Marknader knutna till nya teknologier. Delors nämner multimediaindustrin, miljöskyddet och biotekniken.

2. Nya geografiska marknader. När hemmamarknaden stagnerar eller krymper måste EU:s storföretag expandera på annat håll. Delors framhåller möjligheterna i de dynamiska delarna av Latinamerika, Asien och Stilla Havs-området. EU får inte halka efter Japan och USA där. EU-länderna ska samordnat verka för att öppna dessa områden för investeringar och försäljning från sina företag. Detsamma gäller Nordafrika och Östeuropa. Där finns potentiell efterfrågan, billig arbetskraft och viktiga energitillgångar som olja, naturgas och kärnkraft.

Strategin är enkel: Samla alla krafter, koncentrera alla kapital, till ett fåtal transnationella koncerner som slår sig fram till de teknologiska spjutspetspositionerna och lägger under sig så stora delar som möjligt av världsmarknaden.

Det var huvudskälet till inrättandet av den inre marknaden. De nationella särregler och hinder för varornas och penningkapitalens rörlighet som fanns kvar skulle undanröjas för att möjliggöra det västeuropeiska näringslivets centralisering till ett fåtal jättekoncerner.

Delors vitbok fullföljer programmet. Under förevändning att bekämpa arbetslösheten påbjuder den en omvälvning av arbetslivet efter de transnationella företagens krav.

MELLANRUBRIK: Roundtabledirektörernas program

1983 samlade P G Gyllenhammar 17 av Västeuropas främsta företagsledare i ett slutet sällskap kallat Roundtable of European Industrialists. De var trötta på de folkvalda politikernas oförmåga att följa marknadens signaler. En av deltagarna var chefen för Philips, Wisse Dekker.

- Om vi väntar på att våra regeringar ska göra något får vi vänta länge, förklarade han. Du kan inte låta dig bindas upp helt och hållet av politiken. Industrin måste ta initiativet. Det finns ingen annan väg.

Det gällde att släppa på den sociala tryggheten.

- När individen skyddas med minimilöner och reglerade arbetstider blir det problem. Vi kommer aldrig att klara oss om vi behåller de regleringar vi har idag.

- Titta på USA. Där har affärerna öppet 24 timmar om dygnet.

Roundtable of European Industrialists har i flera rapporter pläderat för en marknadsanpassning av arbetsförhållandena i Västeuropa.

Lagstadgade minimilöner och centrala löneavtal måste bort och löneskillnaderna öka, "särskilt för ungdomar", heter det i Making Europe Work från 1986.

Anställningstryggheten ska luckras upp. Företagen måste få frihet att "erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt".

Normalarbetsdagen ska avskaffas: "Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av dem."

Politikerna manas att överge alla planer på en återgång till 60-talets politik för full sysselsättning, och det påstås vara nödvändigt att se över pensionssystemen eftersom de gamla blivit så många. "...det är tveksamt om den arbetande minoriteten kan bära upp en åldrande befolkning genom tillräckligt stora transfereringar."

Vad de gamla ska lita till när pensionen inte räcker antyds bara. Roundtabledirektörerna förklarar att "uppdelningen av livet i tre avgränsade stadier av utbildning, arbete och pensionering" måste överges. Livet ska bli flexibelt.

I detta syfte ska begreppet "sysselsättning" omdefinieras. De som är aktiva i välgörenhet eller i hushållsarbete ska inte diskrimineras i skattesystemet och det sociala skyddsnätet. Tvärtom kan det vara värt att överväga "direkta skattelättnader för att uppmuntra folk att stanna kvar i eller söka sig till dessa icke-traditionella delar av arbetsmarknaden".

I rapporten European Labour Markets från 1989 förklarar European Round Table of Industrialists, som gruppen nu kallar sig, att massarbetslösheten i Västeuropa inte i första hand har med bristande tillväxt att göra. Den viktigaste orsaken är "strukturella stelheter".

En stelhet är det sociala skyddsnätet. En annan regleringarna av arbetsmarknaden.

Ökad sysselsättning i den offentliga sektorn avvisas bestämt, och några löften om arbete åt alla ska staterna inte utfärda. I stället hoppas författarna till rapporten på en känsla av "individuellt ansvar för arbetslösheten i allmänhet och i det individuella fallet". De anser det nödvändigt att "minska den moraliskt tvivelaktiga delen av det sociala skyddsnätet".

Löneskillnaderna ska öka, skiftarbetet utvidgas och nya typer av anställningskontrakt införas. Med deltidsjobb och hemarbete ska det bli det lättare för "nytillkomna och kvinnor" att hitta anställningar.

Kraven upprepas i rapporten Beating the Crisis från december 1993. "Endast djärva grepp kan ställa sakerna till rätta", heter det.

Den offentliga sektorns utgifter ska skäras ner och styras över till investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning och utveckling. De enskilda ska ta större ansvar för sin egen trygghet.

"Det finns arbete, men inte till gällade priser." Lönerna måste hållas nere och skatter och sociala avgifter begränsas. Kvarvarande pålagor ska flyttas över från produktionen till konsumtionen.

Det ska bli lättare att tillfälligt anställa personal, och "nya former av arbete ska aktivt uppmuntras, i stället för att hämmas av onödiga regleringar". Författarna till rapporten nämner anställningar med flexibla arbetstider, säsongsarbeten, delade anställningar, deltidsjobb och "en hel rad av nyttiga sysselsättningar som finns i gråzonen mellan formella anställningar, egenföretagande och socialarbete".

Industrin är beredd att ta sitt ansvar för den sociala välfärden och för miljön, försäkrar European Round Table, men dessa mål ska främjas i ett positivt, frivilligt samarbete, inte genom kontroller, konfrontationer och regleringar som syftar till att "skada själva det välståndsbringande maskineriet".

MELLANRUBRIK: Vitboken tar efter

Direktörerna i European Round Table har från början haft ett nära samarbete med EG-kommissionen. Etienne Davignon, en av de mest inflytelserika kommissionärerna i EG:s historia, var med och bildade gruppen, och EG:s plan för den inre marknaden tog form i diskussioner i sällskapet. Round Table driver också på utvecklingen av den monetära unionen.

I linje med denna tradition var Jacques Delors på plats då rapporten Beating the Crisis lades fram. När han några dagar senare presenterade sin vitbok pekade han själv på likheterna mellan de två dokumenten. EU:s vitbok mot arbetslösheten är i långa stycken en redigerad avskrift av den kravlista direktörsklubben viftat med i mer än tio år.

Delors avvisar liksom företagsledarna bestämt generella arbetstidsförkortningar och ökad sysselsättning i den offentliga sektorn som utvägar ur arbetslösheten. I stället ska arbetslivet flexibiliseras.

Arbetskraftens geografiska rörlighet ska främjas och fler få tillgång till vidareutbildning och omskolning. I en del nordliga medlemsstater fordras en "nedskärning av vissa arbetslöshetsersättningar", och i söder ska anställningstryggheten luckras upp.

Löneformer som "har en stimulerande verkan på den enskildes personliga insatser" ska införas och arbetstiderna bli rörligare. Anpassningen av arbetstiderna till svängningar i efterfrågan motverkas av en centralt reglerad normalarbetsdag.

"För att undanröja dessa hinder bör man i varje enskilt land se över arbetsmarknadslagstiftning (den lagstadgade arbetstiden) och avtalad praxis (övertidsersättningar) och i många fall förenkla beräkningen av pensionerna."

Delors nämner försök med rörliga pensionsåldrar, nya fördelningar av årsarbetstiden och fler deltidsanställningar. Flexiblare arbetstider sägs "i många fall" tillgodose de anställdas önskemål samtidigt som företagen får möjlighet att "utnyttja sina kapital bättre". Det vill säga: det underlättar införande av 24-timmarsdrift vid fabrikerna.

I ett avsnitt som refererar medlemsstaternas synpunkter föreslås införande av årsarbetstid och konjunkturanpassad arbetstid.

Liksom storföretagarna intresserar sig Delors särskilt för gråzonen av informella sysselsättningar i tjänstesektorns nedre del. Arbetslösa kan sugas upp där om kostnaderna för deras arbetskraft skärs ner. Ett förslag från medlemsstaterna är att sänka lönerna för ungdomar; ett annat att befria lågproduktiva sysselsättningar från sociala avgifter. Delors tänker sig att en uppsjö av nya privata tjänster ska ersätta svartjobb och kostsamma offentliga inrättningar, om medborgarna med servicecheckar eller rätt till skatteavdrag får möjlighet att efterfråga dem. Han nämner bland annat hjälp till åldringar och handikappade, hushållsarbete, barnpassning, läxhjälp och omsorg om natur och boendemiljö.

Förslaget är detsamma som framförts i den svenska pigdebatten.

Tredjedelssamhället

Vitbokens förslag är fotade i föreställningen att de rika ländernas ekonomier nått ett nytt utvecklingsstadium som gjort gamla regler och fackliga rutiner i arbetslivet förlegade. Med datorer och annan modern teknologi, förklarar Delors, rusar Europa in i ett informationssamhälle som ställer högre krav på arbetskraftens kunnande och kompetens än någonsin tidigare. Detta samhälle riskerar att bli ett tvåtredjedelssamhälle, där en minoritet okvalificerade och lågpresterande stöts ut i arbetslöshet och elände medan två tredjedelar ser sitt välstånd växa. En sådan utveckling kan förhindras om den högproduktiva, internationellt konkurrerande delen av ekonomin kompletteras med en växande lågproduktiv sektor där alla de som blivit efter får sysselsättning. För den skull ska lagar och regler på arbetsmarknaden flexibiliseras och lönekostnaderna för de okvalificerade sänkas.

Två fällor ligger gömda i denna tankegång.

För det första är lösningen på det föregivna problemet inte självklar. En allmän förkortning av arbetstiden och anställningar i den offentliga sektorn är alternativ till underbetalda gråzonsarbeten.

För det andra är själva utgångspunkten förvillande. Beläggen för en allmän höjning av kunskapskraven i arbetslivet är klena. Att de anställda i genomsnitt har gått längre tid i skolan än förut betyder inte att arbetsuppgifterna i genomsnitt har blivit svårare att lära sig. Utbredningen av allmänt inriktade, standardiserade skolutbildningar hänger historiskt samman med den standardiserade massproduktionens utveckling. Ju fler kunskaper och färdigheter som är gemensamma för många arbeten, desto större del av upplärningen av ny arbetskraft kan överföras till utbildningsanstalterna. De formella kompetenskraven stiger, men det typiska arbetet är i realiteten mindre komplicerat än förut. Skärpningen av de formella kraven återspeglar också överskottet av arbetskraft. Personalcheferna använder betyg och utbildningsbevis som instrument för att sålla bland de platssökande.

Massmedia är fulla av rapporter om arbetare har fått nya, ansvarsfulla uppgifter knutna till den nya tekniken. Samtidigt fortskrider i det tysta utbredningen av den linens disciplin som Henry Ford systematiserade i början av 1900-talet. Datateknik, fiberoptik och andra nymodigheter ställer nya krav, men nya krav är inte detsamma som högre krav. Yrkeskunnande som förr tog år att tillägna sig finns idag gömt i dataprogram som det tar någon månad att lära sig.

Ingenjörer och programmerare är och förblir minoriteter på arbetsmarknaden. En undersökning från Statens industriverk 1991 visar att det har blivit mer löpande band och sönderstyckade arbeten de senaste tio åren i Sverige. Vissa tjänstemannagrupper i den kunskapsintensiva industrin har fått mer kvalificerade uppgifter, men motsatsen gäller för de kollektivanställda - i synnerhet i de så kallade framtidsbranscherna.

Ett föredöme bland tillverkningsindustrierna i Europa är Nissans fabrik i Sunderland i England. Där valdes 1.000 arbetare ut bland 24.000 platssökande. Rätt attityd och vilja till flexibilitet var avgörande. Inte yrkeskunnande.

Det är typiskt för japanska företag som etablerar sig i Europa och Nordamerika. Fabrikerna placeras helst i områden med hög arbetslöshet och svaga industriella traditioner. Tidigare erfarenhet av arbetet är ofta en nackdel för den platssökande. Sådana arbetare anses vara svårare att forma efter företagets krav.

Bilfabrikörerna i Frankrike jämför sina anställda med Nissans utvalda och känner sig missgynnade. Britternas företräde är deras ålder och deras samarbetsvilja. De är unga män strax över 20 år redo att hetsa sig fram vid det löpande bandet. De franska bilarbetarna är 45 år i genomsnitt. Det går inte att få dem att hålla den takt Nissans jobbare håller.

I stora delar av tjänstesektorn sker en utväxling av erfarna heltidsanställda mot okvalificerad personal med lösliga anställningskontrakt och oregelbundna arbetstider. Taxinäringen förslummas, hamburgerbarernas löpandebandskök expanderar på den kvalificerade kokkonstens bekostnad, och affärskedjorna sorterar ut kunniga, medelålders anställda för att ta in skolungdomar på deltid.

Visionen av ett informationssamhälle där de flesta får nya, mer kvalificerade och utvecklande arbeten är falsk. Ömkandet av den tredjedel av stackare som blivit efter cirklar kring en fiktion. Kampen mot tvåtredjedelssamhället är en förevändning för något annat än omtanke om fattiga och svaga. Det framgår av Delors vitbok.

I den hårdrationaliserade, konkurrensutsatta sektorn blir det inte mycket nya jobb i framtiden, heter det. Men 70 procent av EU:s arbetskraft finns i små och medelstora företag. Dessa företag tyngs av lagar, avtal, skatter och avgifter, hävdar Delors. Ett flexiblare arbetsliv skulle lätta deras bördor och ge dem möjlighet att anställa fler av dem som förlorat jobben i storföretagen.

Här talas det inte längre om undantagsbestämmelser för en utstött tredjedel. Lagar och avtal ska ruckas för mer än två tredjedelar av arbetsmarknaden. Matematiken ställs på huvudet. Proportionerna blir omvända.

EU:s program mot arbetslösheten är inte ett försvar mot tvåtredjedelssamhället utan en plan för ett entredjedelssamhälle. Alla tillgångar, allt kapital och all utvecklingskraft ska koncentreras till den tredjedel av ekonomin som utgörs av de globaliserade storföretagen.

Då blir det svåra omställningar för det omgivande samhället. De transnationella koncernerna fordrar nu av sina underleverantörer att de sänker priserna med tio, femton procent eller mer och inrättar hela sin produktion för leveranser just-in-time till sammansättningsfabrikerna. Underleverantörerna i första ledet går vidare med motsvarande krav på sina leverantörer och så fortplantas utpressningen genom hela ekonomin.

Då hamnar många företag i svårigheter. Hur ska de klara fordringarna? De förskjuter trycket till sina anställda. Med kontinuerlig drift av fabrikerna, med rörlig arbetstid, tillfälliga anställningskontrakt och sänkta lönekostnader kan företagen tillmötesgå konkurrensens krav.

För att göra det möjligt måste lagar, regler och avtal på arbetsmarknaden ruckas. Nationalekonomer och politiker börjar därför tala om strukturella orsaker till arbetslösheten, EU-tjänstemän börjar diskutera arbetslivets flexibilisering och massmedia fylls av reportage om småföretagare snärjda i paragrafer och avtalsbestämmelser.

En förebild är den japanska, skiktade ekonomin. Där verkar omkring en tredjedel av arbetskraften i de stora exportföretagen. Arbetarna vid Toyotas, Nissans och Mitsubishis löpande band är hårt drivna, men de har en förhållandevis tryggad anställning och förhållandevis höga löner. Kring dem finns en periferi av deltidare, säsongsanställda och annan tillfällig personal. Därutanför finns underleverantörernas alla anställda i lager på lager ända ner till arbetare i skjul på bakgårdarna i städerna. Där finns också miljoner anställda i butiker, barer och andra serviceinrättningar. I ekonomins yttersta utkant är de utstötta daglönare som lever på de jobb gangstersyndikaten ordnar åt dem.

För de två tredjedelarna i periferin gäller andra villkor än för tredjedelen i de transnationella koncernerna. Lönerna är lägre och anställningsvillkoren osäkra. Denna ojämlikhet är till nytta för storföretagen. Deras vinster och deras förmåga att konkurrera på världsmarknaden blir större tack vare underbetalningen av arbetskraften i den omgivande ekonomin.

Utkantsarbetarna möjliggör också en flexibel anpassning av produktionen till skiftande efterfrågan på marknaden. Underleverantörer och lösligt anställda får ta de värsta stötarna när konjunkturen sviktar. Många kvinnor har varit anställda på deltid men i praktiken jobbat full tid eller i det närmaste full tid. De avskedas nu i krisen. De har ingen anställningstrygghet och de räknas inte ens i arbetslöshetsstatistiken.

Det finns ingen motsättning, förklarar Delors, i att verka för ökad produktivitet i den internationellt konkurrerande sektorn och samtidigt främja tillväxten av en omgivande, mer arbetskraftsintensiv sektor som kan suga upp överskottet av arbetsföra. Därför föreslår de styrande i EU en försämring av löner och anställningsvillkor koncentrerad till de små och medelstora företagen och till den arbetskraft som inte utgör storföretagens kärna. Det är tredjedelssamhällets strategi.

Socialdemokrater och socialliberaler som är för EU lovar att den svenska modellen med en stark offentlig sektor ska återuppstå i det nya Europa. Det är ingen risk att kvinnorna tvingas tillbaka till spisen, försäkrar de. Kvinnornas förvärvsfrekvens ökar ute i Europa. Då kommer det att behövas mer offentlig barnomsorg och annat som vi vant oss vid i Sverige. EU kommer att anpassa sig till Sverige i stället för tvärtom.

Detta löfte är inget värt. I tredjedelssamhället minskar inte det oavlönade arbetet vid spisen när lönearbetet ökar. Tvärtom. Fler kvinnor får bära en dubbel börda.

I Storbritannien lönearbetar idag nära två tredjedelar av alla mödrar, men det finns ordnad barntillsyn för mindre än åtta procent av småbarnen, och männen jobbar - till följd av flexibla arbetstider - mer än några andra i EG. Hur går det ihop? När mannen kommer hem och maten står på bordet går kvinnan till sitt jobb. Utöver det oavlönade hemarbetet har hon ett lågavlönat deltidsknog kvällar och helger.

När offentliga trygghetssystem avvecklas för att frigöra kapital för motorvägsbyggen och annat i de transnationella företagens intresse får också kvinnor i de välbeställda villaförorterna svårigheter. Utvecklingen av ett underbetalt tjänsteproletariat är en lösning för dem. I stället för sex timmars arbetsdag för alla och en väl rustad offentlig sektor bjuder det nya Europa överklassen på skattekrediter för städhjälp och barnflickor. Då får kvinnorna och männen i detta samhällsskikt tid för karriären. Övriga får flexibelt anpassa sina arbetstider och sina liv till vad det avreglerade och socialt nedrustade samhället kräver.

MELLANRUBRIK: Den magra produktionen

Ledarna för de sju största industriländerna samlades till konferens om arbetslösheten i mars i år. EU-kommissionens vice ordförande, Henning Christophersen, deltog också. Vid mötet rådde enighet om att nu skulle normalarbetsdagen avskaffas för att ersättas av en årsarbetstid. Christophersen förklarade:

- Varför ska arbetstiden, när modern teknologi ger oss större och större flexibilitet, fortsätta att planeras som i början av den industriella revolutionen?

Arbetarrörelsen tillkämpade sig åtta timmars arbetsdag och andra regleringar av arbetstiden för att skydda sig mot överexploatering. Behövs det skyddet inte mer?

Konferensen om arbetslösheten ägde rum i Detroit. Där har Chrysler en modern fabrik. De flesta jobben tar bara en halvtimme att lära, men de nyanställda tränas ordentligt i lagarbete. De förväntas visa prov på sitt personliga engagemang. Arbetstiden är i genomsnitt 55 till 60 timmar i veckan. De anställda arbetar tvåskift fem dagar i veckan och därutöver tre lördagar av fyra.

Över hela den industrialiserade världen verkar företagen för att utsträcka och flexibilisera arbetstiderna. Helst ska produktionen vara igång 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Då kan en fabrik spotta fram lika mycket varor som tidigare två eller tre.

Det är också viktigt att minimera antalet fast anställda. I den svenska industrin jobbades förra året övertid i en omfattning som motsvarar cirka 60.000 heltidstjänster. Chefen för Atlas Copco förklarade i radion att så ska det förbli. Så ska vi jobba i framtiden.

Detta produktionssystem kommer i konflikt med de skyddsregler arbetarrörelsen tillkämpat sig. Därför föreslår EU-kommissionen i sin vitbok att medlemsländerna ska "se över" lagstadgad arbetstid och avtalade övertidsersättningar.

Attacken mot normalarbetsdagen är inte betingad av tekniska nödvändigheter. Det finns inget i användningen av datorer och industrirobotar som tvingar delar av mänskligheten att ge upp den biologiskt betingade vanan att sova på nätterna. Det finns inget hos automatiska pressverktyg och svarvar som tvingar oss att avstå från helgens samvaro.

Övertiderna och den kontinuerliga driften kännetecknar ett samhälle som in i minsta tidsrymd riktats efter konkurrensens krav. Verkställande direktören för den engelska koncernen John Brown förklarade för tio år sedan:

- Vi har nu en partiell flexibilitet i regleringen av arbetet, men vi behöver en total. Vi behöver tillfälliga anställningskontrakt och tjugofyratimmarsfabriker.

Hans önskning håller på att uppfyllas. "Flexibilitet" är ledordet. Företagen inrättar sig för något som kallas mager eller resurssnål produktion. Den magra produktionen är snål med kapital men slösaktig med människan och hennes miljö. Fackligt folk i USA kallar den "management by stress".

Arbetet vid de löpande banden förtätas och intensifieras. De mellanlager som tidigare utgjort buffertar i tillverkningen tas bort eller minimeras. Då sparar företagen kapital och de anställda får en större press på sig att hålla takten och inte göra misstag. Produktionen löper i ett permanent kristillstånd där varje störning straffar sig med övertid och andra besvär.

- Ledningen slösar inte tid på att jaga volym, förklarar fabrikschefen vid Nissan i Sunderland. Vi vet att den kommer på nio timmar om den inte levereras på åtta. Arbetarna måste leverera, och det sker automatiskt.

Rörliga arbetstider är en förutsättning för systemet. Företagen har också nytta av en flexibel kår av arbetare som rycker in för att arbeta deltid eller på tillfälliga kontrakt vid svängningar i efterfrågan.

De anställda inordnas i arbetslag med självständigt ansvar för sina områden. Förmansstyret och den byråkratiska befälsordningens disciplin försvinner. I stället härskar det permanenta kristillståndets automatik.

Förut hade företagsledningarna ingenjörer och tidsstudiemän till att räkna ut hur arbetet skulle förtätas och påskyndas. Nu gör de som med underleverantörerna. De höjer kraven med en viss procent per år. Så får arbetslagen själva lista ut hur de ska klara det.

- Arbetarna måste leverera, och det sker automatiskt.

Löner och bonus individualiseras. Arbetsledare för bok över den anställdes samarbetsvilja, ledaregenskaper och förmåga att ta på sig skiftande sysslor. Vid en del företag är ersättarna som förr ryckte in vid bandet vid sjukfrånvaro avskaffade. Kamraterna i laget får arbeta hårdare i stället. Då är det inte lätt att stanna hemma för lite värk i handen.

55-åringar med slitna leder och senor har ingen plats i den magra produktionen. De lättare sysslorna vid sidan om monteringsbanden finns inte mer. Jan Helling, konsult knuten till Saabs koncernledning, skriver i boken Världsmästarna:

"Vi kan inte bli internationellt konkurrenskraftiga, om vi i våra bilfabriker kräver prestationer på en nivå som är lagom för den arbetskraft som finns tillgänglig på arbetsmarknaden."

I förbindelserna mellan återförsäljare och underleverantörer minimeras buffertlagren på samma sätt som inom fabriken. Där man tidigare levererade i klump en gång i månaden levereras nu en gång om dagen just vad som för tillfället behövs. Det betyder att linens disciplin utsträcks över nya fält av ekonomin. Hela kedjan från komponenttillverkning till försäljning blir som ett utsträckt löpande band med leveranser just-in-time i varje led.

Leveranserna sker med lastbil. Järnvägen anses av företagen inte vara tillräckligt flexibel. 1970 stod landsvägarna för knappt hälften av alla varutransporter i Frankrike. Nu svarar de för över två tredjedelar. EU räknar med en fördubbling av vägfrakterna till år 2010. Då riskerar trängseln på vägarna att förvärras. Därför ska enligt kommissionens planer 55.000 kilometer nya vägar och motorvägar anläggas. Den magra produktionen fordrar en flexibel anpassning av naturen till världsmarknadens fordringar.

Datateknik och annan modern teknologi underlättar många moment i detta produktionssätt, men det är inte maskinerna som drivit fram det. Den magra produktionen utvecklades redan på 50-talet i Japan. Förutsättningen var inte teknisk utan social: Efterkrigsårens starka arbetarrörelse slogs ner och fackföreningarna gulnade och knöts upp till storföretagen. Japanerna trivs inte bättre än européer och amerikaner med de löpande bandens hetsning, men utan organisation har de svårt att göra motstånd.

Det permanenta kristillstånd företagen eftersträvar för att intensifiera arbetet har en frånsida som är svår att hantera. Den magra produktionen är känslig för störningar. Hösten 1991 slog en strejk vid en liten tillverkare av komponenter ut 60 procent av Renaults hela produktion i Europa. Även Volvos tillverkning i Holland drabbades.

Den magra produktionen förutsätter en pacificerad arbetarrörelse. Bäst fungerar den i en omgivning av omfattande arbetslöshet.

- Människorna får en helt annan syn på arbete när de hotas av arbetslöshet, förklarar chefen vid Nissan i Sunderland.

Flexibiliseringen av samhället efter den magra produktionens diktat förutsätter också att de politiska beslutssystemen så långt möjligt rensas från folkliga inflytelser. Social nedrustning, tjugofyratimmarsdrift av fabrikerna och nya motorvägar kors och tvärs genom Europa är inget politikerna vinner val på. Det blir lättare för dem om de avgörande besluten lyfts ur de nationella demokratierna och placeras i lobbyismens och den hemliga diplomatins Bryssel.

Den engelska affärstidningen Financial Times rapporterade oroat om fackliga demonstrationer i Belgien i samband med EU:s toppmöte i december 1993. Också i Italien och Spanien skakades regeringarna av protester mot lönesänkningar och social nedrustning. Men Jacques Delors och EU-kommissionens vitbok mot arbetslösheten lovar lättnad, förklarade tidningen:

"Den största fördelen med vitboken är att dessa svaga regeringar kan använda den som en politisk täckmantel för impopulära åtgärder på hemmaplan."

I Europaunionen avskärmar sig politikerna från folkliga krav och önskningar om hur samhället borde ordnas. Det nya Europa blir -som tidigare chefredaktören för Dagens Nyheter, Sven-Erik Larsson, påpekat - ett "eliternas Europa". Tredjedelssamhället växer ur en tredjedelsdemokrati.

Anmärkning: Delors vitbok finns i olika språkliga versioner. Jag har utgått från den danska översättningen. Den stämmer, visar det sig, inte på alla punkter överens med de svenska och engelska utgåvorna - som sinsemellan också skiljer sig. En del av skillnaderna är svåra att förklara som misstag i översättningen. De är politiskt färgade. I skrivande stund har jag inte haft möjlighet att närmare forska i saken. Lösligheten i översättningarna ruckar inte huvudlinjen i vitboken.