Svante Öbergs utredning Medling och lönebildning (SOU 1998:141) är enligt Kurt Junesjö på LO:s rättsskydd det allvarligaste hotet mot strejkrätten sedan 1928.

Förslaget innebär i korthet:

Lönebildningen förstatligas bl.a. genom att en ny statlig myndighet, Medlingsinstitutet, upprättas, senast den 1 januari år 2000.

Vid förlängning av kollektivavtal får Arbetsdomstolen rätt att förbjuda en stridsåtgärd som den tycker är för omfattande med hänsyn till ändamålet, den s.k. proportionalitetsprincipen.

Fristen för varsel förlängs från 7 till 14 dagar.

Medlarna ges därutöver rätt att skjuta på varslad stridsåtgärd i 14 dagar.

Medlingsinstitutet får rätt att tvinga parterna till medling.

En fast skiljenämnd inrättas. Det underlättar för riksdagen att genom lag göra skiljemannens slutförslag till tvångsuppgörelse.

Stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag förbjuds.

SAF har sin dagordning, sin önskedröm: Bort med LAS! Bort med kollektivavtalen! Bort med fackföreningarna! Vi gör upp själva med våra anställda - utan mellanhand! SAF har också det mer näraliggande målet att slutgiltigt föra in Sverige i valutaunionen, EMUs tredje steg. Det brådskar och det finns stora risker. Asymmetriska chocker kommer att skaka regioner i kapitalets europeiska strukturomvandling. Flyttlasspolitiken blir då en väg som är svår att följa på grund av traditioner, kultur och språk. Återstår lönedumpning och konkurrens med sämre anställningsvillkor.

I september 1996 lämnade en arbetsgrupp inom TCO rapporten Fackliga aspekter på EMU. Där uttrycker man kort samma sak: När konkurrenskraften försvagas på grund av en asymmetrisk chock kommer Sverige inte längre att kunna devalvera. Anpassningen måste då ske via löneflexibilitet eller annan flexibilitet på arbetsmarknaden.

Detta är bakgrunden till kraven på förändringar i a-kasseersättning, andra trygghetssystem samt arbetsrätten. Det är också därför det ställs krav på arbetsmarknadens parter att reformera lönebildningen så att den ger låg inflation och låg arbetslöshet. Fack och kollektivavtal står i vägen. Staten, personifierad av Svante Öberg, står till tjänst med lagförslag.

Tvång undergräver dock legitimiteten. Så egentligen vill nog regeringen med Öbergs förslag driva allianssamtalen mellan SAF, TCO, LO och SACO framåt.

TCO och SACO avvisar statlig inblandning i lönerörelsen och anser utredningen onödig. LO-ledningen är kluven men accepterar tanken på medlingsinstitut och en övergripande kontroll av lönerörelserna, som inskränker förbundens handlingsfrihet. LO uttalar också skarp kritik mot inskränkningarna i strejkrätten. SAF säger att öbergska utredningen står för deras minimikrav förutom att man vill ha decentraliserade löneförhandlingar, ej utredningens centrala sammanläggning.

Ett stort underliggande problem, särskilt för LO-förbunden, är hur stora eftergifter fackföreningsledningarna kan göra. Förtroendet är naggat i kanten. Hur det slutar är inte avgjort. Antingen en rörelse bland medlemmarna som leder till utbyte av dåliga ledningar eller ett sönderfall där medlemmarna röstar med fötterna och söker privata lösningar.