Vad vet du om Lisa och Öbergutredningen? Avgörande angrepp mot fackliga rättigheter får inga stora rubriker idag. Martin Viredius, redaktör på Transportarbetaren, visar hur svenska arbetare trycks ned när arbetsmarknaden EU-anpassas.

När inflationstakten i Sverige växlades ner hamnade lönebildningen och konflikträtten i det politiska nedskärningsmaskineriet. Numera anser även LO och Socialdemokratin att facken och konflikträtten bör försvagas. Industriavtalet inger förhoppningar om att processen ska ske frivilligt, och de som inte ger med sig hotas av lagstiftning. Men alla är inte lika överens. En strid om konflikträtten skapar mycket djupa sprickor i LO-familjen. Många är oroliga att utvecklingen leder till att bottenpluggen går ur det svenska systemet.

För två år och ett halvt år sedan tillsatte LO en arbetsgrupp som fick namnet LISA. Gruppen leddes av Ingemar Göransson och P-O Edin och deras uppdrag var dubbelt. De skulle dels arbeta fram en strategi som återgav LO en roll i löneförhandlingarna med SAF. Dels skapa en ordning som gjorde det möjligt att bekämpa inflation, arbetslöshet och reallöneförsämringar på en gång. Därav namnet. LISA står för Lönebildning, Inflation, Sysselsättning och Arbetsmarknad.

Hela arbetet utgick från att lönebildningen haft en central roll i den inflationistiska ekonomin under 80-talet. Även om inte LO eller den tongivande LO-ekonomen P-O Edin ville lägga skulden på fack och löntagare, ansåg man ändå att pragmatismen och kampen mot arbetslösheten krävde att fackföreningsrörelsen tog ansvar på ett område där den faktiskt kan ta ansvar: den nominella löneökningstakten skulle ner.

Tanken var att facken ska ta på sig den lönedämpande roll som arbetslösheten sköter automatiskt. Ingemar Göranssson påpekade gång på gång att de arbetslösa egentligen inte är arbetslösa. De utför ett uppdrag: genom att hålla arbetare rädda och osäkra håller de inflation och löneökningar i schack.

LO och LISA-ideologerna menade också att EU-inträdet och EMU kräver ett slutgiltigt avsked från den gamla devalveringspolitiken och att den nya situationen också kräver nya regelverk för löneförhandlingar och konflikter.

LISA föreslog bland annat en normgrupp som skulle beräkna och fastställa utrymmet för löneförhandlingarna. På det sättet skulle också LO komma tillbaka på förhandlingsarenan. Sedan SAF inledde sin förhandlingsvägran i slutet av 80-talet har LO hela tiden förlorat i politiskt inflytande och allmän auktoritet. LO:s styrka bygger i grunden på förmågan att kunna leverera stabilitet på arbetsmarknaden och en något så när hygglig fördelning av tillväxten, men när den förmågan försvagades så försvagades också LO som institution.

En del av den då förestående processen kan förklaras av att LO har ett eget intresse av att bryta kräftgången och köpa sig en plats vid förhandlingsbordet. Betalningsmedlet heter försvagad konflikträtt.

LISA lade också förslag om förstärkta medlare och en modell där en normgrupp eller medlare skulle kunna lägga samman olika avtalsområden under löneförhandlingarna. Den så kallade "sumpningsmetoden" kan, till exempel, användas så att nöjda/prioriterade grupper läggs ihop med missnöjda/misshandlade grupper som på det sättet desarmeras. Systemet finns i Danmark och brukar anges som en viktig orsak till att Danmark drabbas av en jättelik arbetsmarknadskonflikt ungefär var tionde år. Systemet leder till att spänningar på branschnivån aldrig laddas ut på ett rimligt och begränsat sätt. I stället lagras laddningarna till en gigantisk smäll.

LISA:s arbete var till stora delar hemligt, men det ledde till omfattande diskussioner i LO-familjen och trycket för att nå enighet var enormt. När förslagen så småningom hamnade på LO-styrelsens bord hade de också förankrats så grundligt att bara ett enda LO-förbund reserverade sig mot LISA:s resonemang och slutsatser: Transport.

Vi återkommer till skälen för den reservationen.

Den kraftfulla majoriteten för LISA skickade klara signaler både till SAF och till regeringen. SAF fick stöd för sina eviga krav på försvagade fack och regeringen kunde konstatera att heliga frågor inte längre var heliga: nu var det möjligt att börja peta i den fackliga konflikträtten. Alltså tillsattes enmansutredaren Svante Öberg med uppgift att utreda en förstärkt medlarmakt. Hans arbete kom i allra högsta grad att påverkas av en annan process.

Under hela 90-talet har SAF arbetat med det uttalade målet att hoppa av de centrala löneförhandlingarna även med de enskilda LO-förbunden. I stället vill SAF förlägga lönebildning och förhandlingar på företagsnivån. SAF har också arbetat för att kollektivavtalen ska ge allt större utrymme för individuella löner. De flesta LO-förbunden har följt med i dansen. Det har blivit allt vanligare med individuella potter där chefer och lokala fackliga företrädare tvingas fördela pengar till enskilda arbetare utifrån mer eller mindre irrationella utgångspunkter. Alternativet har hela tiden varit att arbetsgivarna själva delar ut pengarna efter eget huvud.

Under förrra årets avtalsförhandlingar hotade arbetsgivarna i VI, Verkstadsindustrin, att hoppa av alla centrala förhandlingar med Metall. Andra industrifack ställdes inför likartade hot. Under galgen gick samliga industrifack i LO samman med SIF (industritjänstemännen) och CF (civilingenjörerna) och tillsammans gjorde de en överenskommelse med sina respektive motparter i SAF. Det så kallade Industriavtalet innehåller frivillliga begränsningar i konflikträtten och delvis nya spelregler för löneförhandlingarna. En oberoende nämnd anger utrymmet för lönehöjningar. Medlare ska kunna skjuta upp konflikter i 14 dagar och till och med avbryta påbörjade konflikter för att få igång nya förhandlingar. En utbruten konflikt leder dessutom till att alla retroaktiva löner fryser inne. Dessa regler åberopas ständigt som förebild i diskussionerna om framtidens konflikträtt.

Industriavtalet bidrog säkert också till att LO kände sig manat att ta förnyade kontakter med SAF. Under sensommaren inleddes en serie samtal som var så hemliga att inte ens LO:s styrelse informerades. Det hela skulle utvecklas till ett slags nytt Saltsjöbadsavtal med långsiktiga regler för arbetsmarknaden, var det meningen.

Så småningom drogs också TCO och Saco in i samtalen och parterna började skriva gemensamma avsiktsdeklarationer för det som kallas "Allians för tillväxt". Men samtidigt ställde SAF allt mer långtgående krav. Där vet man att den som tar initiativ till förhandlingar också måste vara beredd att betala ett pris för att få ett avtal. LO var berett att betala med de förslag som LISA lagt och lite till, men arbetsgivarna ville ha oändligt mycket mer. Bland annat krävde de ett fackligt ja till EMU och långtgående inskränkningar i konflikträtten.

När detta skrivs har LO dragit sig ur samtalen, åtminstone tillfälligt, och trots att LO:s styrelse har godkänt de hemliga samtalen i efterhand är kritiken numera utbredd. Visserligen är det bara Transport och Handels som reserverat sig öppet, men andra är mycket tveksamma till det som pågår. Det är numera uppenbart att LO har petat igång en process som riskerar att drabba LO-förbunden och dess medlemmar som en snöboll i nedförsbacke.

Samtalen mellan TCO, Saco och SAF fortsätter, Svante Öberg har lagt förslag om förstärkta medlare, märkliga och odefinierade proportionalitetsprinciper (en konflikt får inte drabba arbetsgivare eller tredje part för hårt) och konfliktförbud mot enmans- och familjeföretag. Samtidigt har Göran Persson tillsatt företagsromantikern Mona Sahlin som ansvarig minister för arbetsmarknadslagstiftningen.

Facken riskerar att hamna i en ren utpressningssituation där de antingen går in i frivilliga överenskommelser av industrimodell, eller får de Öbergska förslagen i huvudet som lag.

Och allt detta har kunnat försiggå utan några egentliga protester eller mer omfattande debatt.

LO har visserligen haft en informationsrunda i de gamla LO-distrikten om tillväxtalliansens arbete, på samma sätt som man informerade om LISA, men eftersom media numera inte bryr sig om villkoren på arbetsmarknaden har den större genomlysningen uteblivit.

Och hela processen har i stort sett skett under enighetens fana. Det är bara Transport, och så småningom Handels, som har reserverat sig. Det är ingen slump att just dessa organisationer protesterar. Eftersom jag kan Transport bäst utgår jag från det förbundets bevekelsegrunder. Transport och de andra förbunden i Sveriges "framtidsbranscher" inom den privata servicesektorn lever i en helt annan verklighet än både industifacken och de fack som organiserar offentliganställda.

Transport är det LO-förbund som ligger närmast industrin, utan att för den skull organisera industriarbetare. Man organiserar bland annat åkerichaufförer, terminalarbetare, hamnarbetare, flygets markpersonal och oljechaufförer som alla arbetar med den logistik som är en absolut förutsättning för modern industriell verksamhet. Ett Volvo utan fungerande transportapparat klappar ihop på någon dag eftersom alla lager hålls rullande.

Den som organiserar transportarbetare har följaktligen en gigantisk potentiell makt, men det är också en makt som kan liknas vid att försöka kontrollera ett getingsvärm. Framför allt åkeribranschen är oerhört splittrad och dessutom överetablerad. Det finns för många lastbilar och för många företag, och industrin har blivit mästare på att spela ut olika transportörer mot varandra. Priserna pressas ofta långt förbi de gränser där det är möjligt att följa lagar och avtal.

I den situationen har kollektivavtalen en dubbel funktion. För det första ska de säkra rimliga löner för medlemmarna. Men minst lika viktigt är att säkra en konkurrensneutralitet där företagen tvingas slåss med andra konkurrensmedel än låga löner.

I det småföretagarromantiska klimat som utvecklats även inom socialdemokratin glömmer man ofta bort att de allra flesta småföretag inte alls bygger på unika idéer. De bygger på att någon väljer eller tvingas att konkurrera på marknader där det redan finns tusentals likartade företag.

Avreglerade transportmarknader kommer alltid att utveckla starkt självdestruktiva drag och försvagade fack leder ofelbart till social dumpning. Avregleringen av taxi ledde snabbt till att hela branschen korrumperades, och åkerinäringen är numera så svag att företagen inte kan behålla vare sig besparingar eller rationaliseringsvinster. Allt tillfaller jätten gluff-gluff i industrin.

De som arbetar fackligt i sådana branscher har följaktligen ett helt annat uppdrag än de som arbetar i industrin. I den industriella värmen utvecklas ett korporativt system där det fåtal som blir kvar hålls lojala med hjälp av diverse vinstdelningssystem, konvertibler och bonus. Systemen är ofta så omfattande att de centralt framförhandlade lönehöjningarna inte spelar så där våldsamt stor roll.

De som arbetar som underleverantörer och entreprenörer måste däremot slåss för att inte hela branscher mals till ner till en enda oseriös pytt i panna i upphandlings- och anbudskvarnarna. Och i det arbetet framstår behovet av att hålla lönerna och kostnaderna för personalförsäkringar utanför konkurrensspelet som en helt överordnad uppgift.

Arbetet för nya kollektivavtal bygger dessutom på att löneökningarna ska finansieras i två steg. Eftersom fattiga åkare inte själva kan finansiera löneökningarna, måste de gå till sina kunder i industrin och begära prishöjningar, vilket de ofta bara får under hot om konflikt. Därför fungerar också kollektivavtalen i entreprenadbranscherna som utjämnare mellan rika företag och fattiga företag.

Det är fullständigt självklart att ett sådant arbete kräver fackliga stridsmedel som snabba blockadmöjligheter och resoluta strejkhot. Inom dessa områden är kampen för normerande centrala kollektivavtal minst lika viktig idag som under fackföreningarnas barndom.

Den stora skillnaden är att idag måste kampen föras i ett slags ideologiskt vacuum där flykten från verkligheten verkar total.

Trots att åkarna i ryggmärgen vet att de närmast är slavar under industrin och har sitt helt dominerande motpartsförhållande riktat åt det hållet envisas deras SAF-förbund att liera sig med industrin. Och trots att kollektivavtalen utgör själva kärnan och bottenpluggen i det som vi känner som det svenska systemet ter sig varken den socialdemokratiska partitoppen eller LO beredda att ge det stöd som krävs för att avtalen ska kunna behålla sin ställning.

Den svenska modellen bygger på att starka och vittomfattande kollektivavtal motverkar social dumpning. Under förhandlingarna om EU-medlemskap krävde Sverige, och fick, gehör för att kollektivavtalen ska ha samma rättsliga status som minimilagstiftningen i andra EU-länder. Ändå befinner vi oss i en process där kollektivavtalen ofelbart undermineras. Mycket beror på att avtalen betraktas som så självklara (eller besvärliga) att de inte vårdas. I en intervju i tidningen Transportarbetaren kunde, till exempel, inte finansminister Erik Åsbrink uttrycka en önskan om att kommuner och landsting ska kunna ställa krav på kollektivavtal i privata företag som ska få landstingskommunala uppdrag - trots att det är en missuppfattning att EU förbjuder sådana krav.

Det svenska ledarskiktet glömmer bort eller negligerar att avtalen bygger på levande processer där vår unikt höga organisationsgrad i grund och botten utgår från att facken gör nytta och har ett förtroendekapital som i sin tur gör att miljontals människor anser det mödan värt att engagera sig och betala medlemsavgiften.

Om fackföreningrörelsen tappar medlemmarnas förtroende, så förlorar den också möjligheten att förhandla fram acceptabla kollektivavtal, vilket i sin tur leder till ytterligare försämrat förtroende. Facken hamnar i en nedåtgående spiral där de snart inte vågar ta strid för någonting eftersom en konflikt utan effekter och öppet strejkbryteri närmast innebär självmord.

Den debatten förs inte alls när i stort sett alla, från höger till vänster, anser att det behövs försvagningar av konflikträtten. Alla hävdar att det svenska näringslivet måste få arbetsro och ett regelverk som är anpassat till den nya tidens villkor. Men ingen ser att ett regelverk som möjligen är hanterbart i en penningstinn och relativt välordnad industri, kan bli fullständigt förödande i en kaotisk och självdestruktiv privat servicemarknad.

Så när detta skrivs kommer snart Mona Sahlin att kalla till sig arbetsmarknadens parter. Hon kommer att ta fasta på den minsta gemensamma nämnare som ligger i att flertalet är överens om att vissa förändringar är nödvändiga. Man kommer att säga att förändringarna är små, och att Öbergs förslag är hanterbara för de parter som inte kommer fram till egna eftergifter under samtal med sina motparter

Men förhandlingar under hot blir inga riktiga förhandlingar. Arbetsgivarna kan lugnt säga nej och vänta på lagstiftade Öbergsförslag om de inte får igenom sina krav. Och Öbergs förslag är verkligen inte harmlösa.

Öberg ger medlarna rätt att skjuta upp en konflikt i en månad. Det ger i sin tur arbetsgivarna helt nya möjligheter att köpa sig fria från konfliktens konsekvenser genom att köpa in utländsk arbetskraft och produktion. Öberg vill införa en mycket svårhanterlig proportionalitetsprincip som ska hindra fack från att ta ut nyckelgrupper i konflikter som skapar orimligt stora kostnader för samhället eller företagen till mycket ringa kostnader för facken. Enligt förslagen ska dock reglerna vara lite flytande och fastställas av arbetsdomstolen från fall till fall. Med en snäv tolkning kan det innebära att transportstrejker förbjuds eftersom de leder till stora kostnader för tredje part - den heliga industrin.

Öberg vill skapa en ordning där tusentals människor kommer att ställas utan skydd från kollektivavtal. Vem räknar med att fack som inte får tvinga fram avtal i småföretag utan anställda ska kunna komma rusande på dagen när småföretagaren bestämmer sig för att expandera eller anställer semesterersättare och sjukvikarier?

Men det värsta är att förslagen kommer i en tid när fackföreningsrörelsen redan har försvagats under närmare tio år av nyliberal dominans och destabiliserande arbetslöshet. I det läget går både LO och den socialdemokratiska regeringen ut med att facken är för starka och måste försvagas om löneökningstakten ska komma ner på en "god europeisk nivå". I praktiken påverkar förslagen inte ens den inflationsbekämpning som får legitimera hela processen. Lönebildning och avtalsrörelser följer sin egen logik och sina egna oskrivna regler. En är att industrin är löneledande. De omkringliggande facken kan inte ta ut mer av den enkla anledningen att då skulle industrin ta över diverse entreprenader i egen regi. Om industrin ligger lågt måste alltså alla andra ligga lågt. Och Industriavtalet har tecknats med den uttryckliga ambitionen att ligga just lågt.

Om Industriavtalets regler börjar tillämpas inom andra branscher försvagas dock förmodligen den inflationsdämpande effekten. En industri som omges av svaga entreprenadbranscher och servicefack kommer säkert att öka sin benäghet att slarva när miljardvinsterna hopar sig. Om den är omgiven av stridsberedda och beväpnade fack som kan och tänker tvinga fram kompensation via krav på löner i de egna branscherna aktar den sig säkert mer.

Starka och beväpnade servicefack är tyvärr en av få garanter för att Sverige ska kunna behålla något som ens liknar solidarisk lönepolitik i framtiden. Dessutom behövs naturligtvis vapnen om det ska bli möjligt för löntagarna att återta ens en liten andel av de förädlingsvärden som gått förlorade till kapitalägarna under de senaste femton åren.