När två framtidsforskare förordar en "minoritetsdemokrati" blir Mona Sahlin glad och upprymd. Majoritetsstyret är ett besvär för politiker och företagsledare när välfärdsinrättningarna avvecklas. I EU söker monopolkapitalen frigöra statsmakten från folkliga inflytelser.

För Alvin och Heidi Toffler är inte bara nationalstater, fackföreningar och offentliga välfärdsinrättningar förlegade. Själva demokratin måste omprövas, skriver de i Tredje vågens samhällsbygge: "majoritetsstyre, andra vågens viktigaste lagligt berättigande princip, är alltmer föråldrad". Industrisamhällets massor har upplösts i ett virrvarr av ständigt skiftande minoriteter, vilket gör det svårt att mobilisera ett flertal. I tredje vågens postindustriella samhälle ska "minoritetsmakten" ta över.

Makarna Toffler tänker sig att den föråldrade, nationella massdemokratin ska avvecklas i två riktningar - uppåt till överstatliga arrangemang och nedåt till en högteknologisk direktdemokrati. Hur besluten i de stora frågorna ska tas får vi inte veta, men för de lokala angelägenheterna föreslår författarna ett informellt chattande över näten och tryckande på knappar i ändlösa opinionsmätningar on line. Aldrig har så många haft så mycket tid och energi för ett "bredare demokratiskt deltagande", heter det.

Det är en vision för de välmående förorternas överskikt. "Lowbrow"-människorna, de amerikanska män och kvinnor som jobbar dag och natt i fabriker och serviceinrättningar för att försörja familjen och ge barnen en framtid hör inte hemma i den tredje vågens minoritetsdemokrati. I själva verket, skriver makarna Toffler, motsätter sig "miljontals bland medelklassen och de fattiga i Amerika... övergången till den tredje vågen på grund av en ofta berättigad rädsla för att hamna på efterkälken, förlora sina jobb och glida ännu längre ner på den ekonomiska och sociala skalan." Detta massamhällets motstånd mot den nya minoritetsmakten måste övervinnas. Ju snabbare det sker "desto större blir chanserna till en fredlig övergång".

Makarna Toffler är inte extrema. Deras förakt för massan och deras längtan bort från majoritetsstyret följer en borgerlig tradition som idag på nytt aktualiseras som statsideologi. Bourgeoisien och dess ideologer lämnar den sociala ingenjörskonsten och välfärdsstatens samförstånd för att i profetiorna om den nya, postindustriella tidsåldern finna en utväg ur demokratin.

Mona Sahlin har skrivit ett uppskattande efterord till den svenska utgåvan av makarna Tofflers bok. Deras text gör henne glad och upprymd, skriver hon. Den får henne att ihärdigare än förut arbeta för förnyelse av landet. Här hämtar alltså framträdande politiker sina föreställningar om framtiden.

Varför det?

I det allmänna medvetandet finns föreställningen om en kamp mellan stat och marknad, där marknaden nu fått övertaget. Det är en skenbild. I själva verket förutsätter monopolkapitalens frigörelse ur folkhemmets klasskompromisser en förstärkning av det organiserade borgerliga klassväldet. En starkare stat. Det nyliberalt förnyade samhället är inte ett tvåtredjedelssamhälle, där flertalet lever bättre än förut, utan ett tredjedelssamhälle, där monopolbourgeoisien och allierade sociala skikt utgör ett krympande mindretal. Den politiska makten ska hantera en majoritet som inte längre tillförsäkras stigande reallöner och allmän välfärd i den kapitalistiska utvecklingen. Staten måste då lösgöras ur de formellt demokratiska skrankor som den varit fångad i. Massdemokratin måste ersättas av minoritetsmakten. Det förklarar bourgeoisiens intresse för Europeiska unionen.

EU talar i sina programförklaringar om kamp mot arbetslöshet och tvåtredjedelssamhälle, men i själva verket syftar programmen till att underlätta monopolkapitalens utpressning och förslumning av omgivande socialt liv. Kommissionen manar i sin vitbok om sysselsättningen från 1993 dem som har jobb att visa solidaritet med dem som inte har det. I den hårdrationaliserade, konkurrensutsatta sektorn, dvs storföretagen, blir det inte många nya jobb i framtiden, men 70 procent av EU:s arbetskraft finns i företag med färre än 500 anställda. De små och medelstora företagen tyngs av lagar, avtal, skatter och avgifter, heter det. En flexiblare arbetsmarknad skulle lätta deras bördor och ge dem möjlighet att anställa fler av dem som förlorat jobben i storföretagen, förklarar kommissionen.

Här talas alltså inte om undantagsbestämmelser för en utstött minoritet. Proportionerna är omvända. Lagar och avtal ska ruckas för mer än två tredjedelar av arbetsmarknaden. Alla tillgångar, allt kapital och all utvecklingskraft ska koncentreras till den tredjedel av ekonomin som utgörs av de globaliserade storföretagen. Därför ska den offentliga sektorn krympas och arbetsmarknaden flexibiliseras.

Storföretagsledarna i European Round Table of Industrialists skriver i sin kravlista inför EUs toppmöte i november 1994:

"Positiva åtgärder för att förbättra de små- och medelstora företagens livskraft välkomnas av alla storföretag, vilka behöver koncentrera sig på sina kärnverksamheter och i allt högre utsträckning litar till ett stort antal underleverantörer."

De världsomspännande koncernerna fordrar av sina underleverantörer att de sänker priserna och inrättar hela sin produktion för leveranser just-in-time till sammansättningsfabrikerna. Underleverantörerna i första ledet går vidare med motsvarande krav på sina leverantörer och så fortplantas utpressningen genom ekonomin. Många företag hamnar i svårigheter. De förskjuter trycket till sina anställda. Med kontinuerlig drift av fabrikerna, med rörlig arbetstid, tillfälliga anställningskontrakt och sänkta lönekostnader kan de tillmötesgå monopolkapitalens fordringar. Då måste lagar, regler och avtal på arbetsmarknaden ruckas. Nationalekonomer och politiker börjar tala om strukturella orsaker till arbetslösheten, EU-kommissionen påbjuder en flexibilisering av arbetslivet, och massmedia fylls av reportage om småföretagare snärjda av skatter, lagar och avtalsparagrafer. Det är tid för Mona Sahlin och Björn Rosengren att förnya arbetsrätten och göra något åt tillväxten i ekonomin.

Överst på programmet står en försämring av löner och anställningsvillkor för den arbetskraft som inte utgör storföretagens fasta kärna. I EU-samarbetet talas om att sänka "NAIRU", the non-accelerating inflation rate of unemployment. NAIRU är identiskt med vad Milton Friedman kallar "den naturliga arbetslösheten". Om arbetarnas och tjänstemännens ställning på arbetsmarknaden försvagas kan man låta sysselsättningen öka utan att de anställda får möjlighet att tillkämpa sig högre löner och bättre arbetsvillkor. Det är tanken. Till dess bör antalet arbetslösa inte understiga en viss miniminivå. Finansdepartementet kalkylerade under Göran Perssons ledning med en svensk "jämviktsarbetslöshet" på 10,5 procent.

Ett sätt att sänka NAIRU är att börja bland dem som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Kommissionen förordar i sin strategi för sysselsättning från 1995 "en spridning av lönerna på löneskalans nedre del". Det är brysselska för sänkta löner för lågavlönade. Man försäkrar att det inte ska ske som i USA utan med "en uppsättning mer pragmatiska åtgärder". Till dessa räknas "en översyn av de sociala bidragssystemen som fungerar som ett underförstått golv för lönerna". Det är tredjedelssamhällets strategi.

Den pågående avregleringen och flexibiliseringen av samhället är som tjugo- och trettiotalens attacker mot åttatimmarsdag och sociala rättigheter ett krisfenomen. En stagnerande kapitalism skruvar sig med konkurrerande åtstramningar ner i depression. Finansspekulationerna och de hastiga växlingarna mellan börsrekord och börsfall är inte orsaken till krisen i realekonomin utan en yttring av den. Det blir allt svårare att hitta produktiv avsättning för kapitalen. De likvida tillgångarna far över världen i jakt på förräntning. Först landade de i länderna i periferin. Sedan flydde de ur skuldkrisen till skräpobligationer och överbelånade fastigheter i den rika delen av världen. Svindelkonjunkturen slutade i en ny krasch, och penningkapitalen for vidare till de asiatiska mirakelekonomierna, där de snart framkallade nya konvulsioner. Idag ser man dem på Wall Street i väntan på nästa sammanbrott.

De fiktiva kapitalen är inte verklig rikedom. De är anspråk på andelar av det mervärde som i framtiden ska utvinnas ur produktionen. Ju mer de fiktiva kapitalen växer, desto större blir de samlade anspråken. När fordringarna är större än den rikedom som kan realiseras på marknaden hotar en våldsam nedskrivning av deras värden. Staten kan avstyra ett finansiellt sammanbrott genom att överta en del av de samlade skulderna och skärpa utsvältningen av realekonomin, så att mer mervärde och kapital frigörs ur den. Det var vad som skedde i Sverige 1992. Vårdavdelningar stängs och sjukersättningar försämras för att stilla oron på finansmarknaderna. Tredjedelssamhället reser sig ur valutakriser, börsfall och åtföljande krisåtgärder.

Man kan säga att krisen och massarbetslösheten försvagat arbetarklassen och försvårat folkligt motstånd. Det var lättare att strejka och ställa krav under rekordåren på sextiotalet. Man kan också säga att vi har kris just för att arbetarklassen är svag. Välfärdskapitalismen var en produkt av folkens styrka. För att klara kraftmätningarna med massorna i tredje världen och för att säkra den inre stabiliteten var monopolkapitalen tvungna att köpa sig samförstånd. Priset var stigande reallöner, reglerade arbetsförhållanden och offentliga trygghetssystem. Det drev på den tekniska utvecklingen - företagen tvingades konkurrera med nya maskiner och nya produkter - och det skapade stabila avsättningsmöjligheter för den stigande varuproduktionen. Masskonsumtionen gav fart åt tillväxten.

Tredjedelssamhället växer ur välfärdskapitalismen som en fortsättning av dess inre utvecklingstendenser. I folkhemmet närdes de världsomspännande företagsimperier som nu stegrar sina fordringar. Där frodades också de byråkratiska, övre mellanskikt som monopolkapitalen vinner till stöd för sina krav.

Det nya är lika lite som det gamla en stabil ordning. Det avreglerade och flexibiliserade samhället påskyndar koncentrationen av kapitalen och forcerar industrialiseringen av produktionen, men utsvältningen av den offentliga sektorn och utpressningen av de två tredjedelar av ekonomin som omger storföretagen undergräver marknaden för alla de nya varor som kan tillverkas. Av den stegrade produktionsförmågan blir överproduktion och överkapacitet och krav på nya nedskärningar och omstruktureringar. Fler ställs utan lönearbete samtidigt som statens förmåga att hantera arbetslösheten begränsas.

Ju längre utvecklingen fortgår, desto svagare blir den politiska bas som bär den. Monopolkapitalen i Europa lyckades på åttiotalet vinna många småföretagare och tjänstemän för sin valfrihetsrevolution mot den offentliga sektorn och det fackliga inflytandet på arbetsplatserna. Det var ett prov på ideologins makt. I själva verket öppnade omvälvningarna för en proletarisering av breda mellanskikt och en hårdare utpressning av de små och medelstora företagen och deras anställda från storföretagens och bankernas sida. De arbetare och tjänstemän som lät sig fångas av Thatchers löften om valfrihet och skattelättnader lever idag i oro för att förlora sina arbeten och vräkas från överbelånade egnahem. De är tyngda av räntor, skolavgifter och försäkringspremier.

Ägarna och förvaltarna av de största kapitalen har pålitligt stöd bara av de övre skikten i de privata och offentliga byråkratierna och av grupper av lönearbetare och företagare i penningcirkulationen, medieindustrin och ideologiproduktionen. Tvärtemot föreställningen om en tidsålder där två tredjedelar av medborgarna kliver in i ett postindustriellt paradis och njuter valfrihet och välgång, präglas samhället därför av en inre politisk skörhet.

Välfärdsstaten absorberade det folkliga motståndet mot den kapitalistiska moderniseringen genom att bädda in det i socialförsäkringar och offentliga trygghetssystem. När bourgeoisien söker sig in i tredjedelssamhället för att slippa dessa omkostnader blir krav underifrån svårare att hantera. De framstår som pockande särintressen, uppblåsta av massmedia och oansvariga politiker. 1975 väckte professor Samuel P Huntington uppmärksamhet när han i Trilateralen, David Rockefellers exklusiva diskussionsklubb, varnade för ett "överskott av demokrati" som underminerat samhällsauktoriteten. Idag är tanken allmänt omfattad i de övre samhällsskikten. Staten tycks vara förlamad av "kravmaskiner", det vill säga folkliga inflytelser. Den ska frigöras från "populismen" och den sociala ingenjörskonstens ambitioner. Tredjedelssamhället förutsätter en tredjedelsdemokrati.

EU stadgar tredjedelssamhället på samma sätt som 1800-talets europeiska stormaktsallians stöttade reaktionen. Den nationellt demokratiska staten är för svag för att anpassa samhället till monopolkapitalens stegrade krav. Den kan inte upprätthålla sin auktoritet utan eftergifter för folkliga krav på trygghet och välfärd. Den representativa demokratin är sjuk, förklarade Nic Grönvall, svensk företrädare i EES-samarbetet med EU, i maj 1994: "Den sjuka demokratin ger utrymme för populism och politisk ansvarslöshet..." Den måste lämna plats för ett nytt styrelseskick inom EU:s ram. "Det unika med Europaunionens konstruktion är att regeringsmaktens förslagsrätt har ersatts av en byråkratins exklusiva förslagsmakt - en byråkrati som kan agera utifrån stor integritet, stor sakkunskap och visioner som inte är tyngda av gammaldags ideologier!"

Social nedrustning och massarbetslöshet är inget politikerna vinner val på. Därför har de inget emot att de avgörande besluten lyfts ur de nationella demokratierna och placeras i Europaunionens slutna sammanträdesrum. Financial Times rapporterade hösten 1993 hur regeringarna i Belgien, Italien och Spanien skakades av folkliga protester. Europeiska kommissionens vitbok om sysselsättningen lovade emellertid lättnad: "Den största fördelen med vitboken är att dessa svaga regeringar kan använda den som en politisk täckmantel för impopulära åtgärder på hemmaplan."

Genom EU-fördragen är bourgeoisien försäkrad mot välfärdsstatliga återfall. Percy Barnevik, styrelseordförande för ABB och Investor, skriver om den europeiska valutaunionen:

"EMUs allra största värde för näringslivet är kanske det faktum att nationella regeringar får ett externt tryck att vidtaga nödvändiga men inte alltid populära åtgärder."

EU eliminerar det demokratiska överskottet och institutionaliserar flykten från folkhemmet, men problemet med de störande folkliga rörelserna kvarstår.

Mot samarbetsvilliga fackliga ledare och mot miljöorganisationer och andra politiska sammanslutningar som lämnar arbetet på gator, torg och arbetsplatser för lobbying och medieteater är EU-byråkratin tillmötesgående. Bidragen är generösa, samarbetsprojekten talrika och möjligheterna att utöva personlig påverkan goda. Inflytandet i kommittéer och korridorer förutsätter emellertid alltid ett godtagande av unionen och dess grundlag, den forcerade industrikapitalismen.

De rörelser som motsätter sig förslitningen av människan och hennes miljö möter orubbliga regelverk, självrådiga byråkratier och ostyriga marknadsmekanismer. De är också utsatta för den alltmer långtgående rättsliga och polisiära samordningen mellan EU-länderna. De nya Europas repressiva institutioner - datoriserade åsiktsregister, avlyssning, organisationsförbud och inskränkningar av yttrande- och tryckfrihet - kommer liksom det kalla krigets hemliga polisorgan att sättas in mot alla organisationer och individer som av borgerligheten uppfattas som utmanande.

När det löpande bandets disciplin med lagerminimering, underbemanning och leveranser just-in-time sträcks ut över hela produktionskedjan blir storföretagen sårbara för fackliga aktioner. En strejk hos en underleverantör kan på en vecka lamslå en värdsomspännande koncern. Samma företagsledare som jublar över sina möjligheter att på finansmarknaderna utöva politisk utpressning rasar därför mot strejkrätten och kräver en justering av balansen på arbetsmarknaden till sin förmån. Efter de franska lastbilschaufförernas strejk hösten 1997 förband sig EU:s medlemsländer att ingripa mot strejker och blockader som stör den inre marknadens gränslösa varuflöden.

Folkhemmets institutioner förvandlas alltmer till tomma skal. Ledare för fackföreningar och folkrörelser städar ut resterna av sin tradition för att ägna sig åt lobbying, PR och fondförvaltning i det nya Europa. Riksdagsledamöter talar ännu om trygghet och välfärd för medborgarna, men när det är dags för beslut är de inte ens formellt behöriga att fatta dem. Det sakliga överflyglas i de allmänna valen av en professionell marknadsföring som med opinionsmätningar kalibreras efter rådande stämningslägen bland väljarna. Politikerna uppträder som moraliska ledargestalter utan personligt ansvar. De kan torgföra sin upprördhet över direktörers fallskärmar, beskärma sig över arbetslöshet och förfall inom skola och sjukvård, och i nästa stund förelägga riksdagen EU-direktiv som påskyndar anhopningen av samhälleliga rikedomar i företagsledarnas händer.

Förhållandet mellan folk och företrädare blir i tredjedelssamhället spänt. Det politiska intresset avtar inte. I fikarummen diskuteras det som förr, men längtan bort från arbetslösheten och det nya vardagslivets hets och jäkt finner inget organiserat utlopp. Fackföreningarna får svårare att övertyga ungdomar om sin betydelse. De politiska partierna ser sina medlemsbaser krympa, och i valen väljer alltfler att rösta blankt eller stanna hemma. Det grå missmodet avbryts bara av återkommande skandaler, då massmedia hänger ut någon direktör eller politiker som fifflat med skatten eller missbrukat kontokorten. Vreden flammar upp och får en ofarlig avledning utan att koncentreras till medvetet motstånd.

Det som gör Mona Sahlin glad och upprymd vid läsningen av makarna Tofflers bok är tanken att hon i Tobleroneskandalen föll offer för de sista lämningarna av en förgången epok. Allt det trista i avvecklingen av den kapitalistiska välfärdsstaten framstår i den postindustriella profetians ljus som en välkommen förnyelse av samhället. Statens administratörer förenar sig med kapitalens förvaltare i en längtan efter det ledarskap som ska övervinna lowbrow-majoritetens sura motstånd mot anpassningen till en ny tid.

I USA är tredjedelsdemokratin långt gången. En minoritet av befolkningen väljer president bland kandidater som utsetts av olika kapitalgrupperingar och marknadsförts av mediekonglomeraten. Forskning och samhällsdebatt kontrolleras av privata stiftelser och fonder, kongressledamöterna är i händerna på rika sponsorer och hela det centrala politiska fältet behärskas av storföretagens lobbyister och PR-konsulter. Fackföreningarna, som försummat massan av arbetande och villat bort sig i korridorerna i Washington, har sett den organiserade andelen av arbetarklassen sjunka från nära 40 procent vid början av femtiotalet till knappt en tiondel.

Tendenserna är liknande i det nya Europa. Kanske stabiliseras Europaunionen och dess medlemsländer tillfälligt i en minoritetsdemokrati av nordamerikansk typ. Kanske framkallar tredjedelssamhällets och stormaktskartellens inre spänningar allvarliga kriser och konvulsioner. Då blir övergången till den nya ordningen inte fullt så fredlig.