Euron har nu införts. Det är en förtryckets, fattigdomens och förnedringens valuta. Det internationella storkapitalet koncentrerar makten i hittills oanad utsträckning och styr direkt över den ekonomiska politiken i EMU-staterna.

Projektet kan visserligen spricka om sysselsättning och lönenivåer i hela nationer drabbas av de s.k. asymmetriska chocker som blir följden av helt fria, ohejdbara penningströmmar över kontinenten. Men det är inte otänkbart att det håller. Då är det en av 1900-talets största politiska omvälvningar, jämförbar med första världskriget eller fascismens seger på trettiotalet. Kapitalet har framgångsrikt omgrupperat sig och förintat alla möjligheter till folkligt inflytande på mycket stora områden.

Kampanjen pågår nu för att ansluta Sverige också formellt till EMU. Svenska transnationella företag talar om flyttningar av huvudkontor, statsministern och andra tongivande ministrar gör sina utspel. Skälen är inte i första hand ekonomiska. Den svenska valutan föll inte som en sten när EMU kom den 4 januari. De stater som har kunnat och velat föra en egen penning- och valutapolitik har klarat sig bättre undan verkningarna av ryska, asiatiska och latinamerikanska finanskriser de senaste åren.

Nej, skälen är politiska: med EMU i hamn går det lättare att genomdriva antifackliga lagar, uppluckrad arbetsrätt, lägre lönenivåer, ökade inkomstklyftor.

Det är en självklar folklig ståndpunkt att Sverige måste stå utanför. Det gäller också om det än bara är till namnet, som idag; enligt Maastrichtavtalet är ju Sverige uppknutet till valutasamarbetet. Men formellt utanförskap ger större frihet att i framtiden bryta samarbetet (en handlingsfrihet som faktiskt också vissa talesmän för storkapitalet vill slåss för). Då skulle Sverige ta ett steg mot utanförskap också till gagnet med valutaregleringar och kreditrestriktioner. Ett sådant steg är i sin tur kanske inte möjligt utan en kraftfull omorientering bort från EU och oreglerad marknadsekonomi, mot en samhällsekonomi med större utrymme för demokrati och jämlikhet.

Med dagens politiska styrkeförhållanden är det en mycket avlägsen utveckling. Men det finns tillräckligt många EMU-motståndare bland regeringsmedlemmar, riksdagsmän, fackföreningsledare, storkapitalister som sagt, och inte minst bland vanligt tänkande folk för att vi ska kunna genomdriva det formella utanförskapet. Och därmed ökar möjligheterna för nästa steg.

I annat fall: förtryck, fattigdom, förnedring.