En epok är förbi, det sydostasiatiska miraklet är slut. Walden Bello, en av de kunnigaste analytikerna av utvecklingen i Östasien, förklarar hur de asiatiska tigrarna tvingades på flykt. Artikeln, som är skriven i vintras, före Suhartos fall och den japanska finanskrisen, förebådar mycket av den pågående utvecklingen.

I början av december 1997 fick miljörörelsen en tidig julklapp av Malaysias regering: nyheten att man skrinlagt planerna på det kontroversiella dammbygget i Bakun. Om dammbygget blivit av hade man tvingats fälla 70000 hektar skog - i ett område med en skogsavverkning som redan hör till världens hårdaste - och ca 9500 människor hade tvingats flytta. Miljörörelsens internationella och lokala påtryckningar mot den malaysiska regeringen hade inte fått gehör på åratal, men nu fanns det ett annat budskap som gick fram bättre till landets viljestarke ledare Mohammed Mahathir: inga mer dollar! Bakun-dammen var ett av Mahatirs stora projekt, ett annat var en två kilometer lång "stad" som skulle ha blivit världens längsta byggnad. Men dammen beräknades kosta fem miljarder dollar, en summa som inte är att tänka på under den ekonomiska kris som just nu håller på att stjälpa Sydostasien. Sedan dess har Filippinerna och Sydostasien drabbats av en ekonomisk nedgång som ännu inte nått botten. Den lokala valutan har kollapsat - filippinsk peso, thailändsk baht, malaysisk ringgit och indonesisk rupiah. Den senare har t.ex. förlorat i värde med upp till 80 procent. Aktiebörserna från Jakarta till Manila har nått bottenrekord och smittat av sig på börserna i Hong Kong och t.o.m. New York, åtminstone tillfälligt. Krisen har lamslagit ländernas reger-ingar. Thailands koalitionsregering har tappat den sista återstoden av trovärdighet, medan folket börjat sätta sitt hopp till den märkliga kombinationen kungen och Internationella valutafonden. Den filippinska statsmakten, under ledning av president Fidel Ramos, har inte mer att säga sina invånare än att de kan tacka sin lyckliga stjärna - krisen är ju ännu värre i Thailand, Malaysia och Indonesien. I Kuala Lumpur sitter Mahathir och rasar mot vad han ser som en komplott ledd av finanshajen George Soros för att fördärva Sydostasiens valutor, och antyder dunkelt en judisk sammansvärjning mot det islamiska Malaysia.

En gång i tiden var Thailands och Indonesiens regeringar stolta över att inte vara beroende av Valutafondens stabiliserings- och struktureringsprogram, men nu springer de till den allsmäktiga fonden, som samlar ihop multimiljardbelopp i utbyte mot benhårda program som länsar banker och finansbolag, tvingar fram stora nedskärningar och skyndar på avregleringen av statligt kontrollerade marknader. Filippinerna å sin sida hann aldrig lämna Valutafondens scen, och nu lär de få vänta på sin sorti. Malaysias Mahathir har, som väntat, vägrat vända sig till en institution som han betraktar som en del av problemet snarare än som en lösning.

Många välinformerade analytiker ser, oberoende av Mahathirs konspirationsteorier, en orsak till krisen i det okontrollerade flöde av biljontals dollar över gränserna som blivit resultatet av marknadens globalisering de senaste åren. Vissa hävdar att kapitalflödet har blivit allt mer irrationellt: marknaden liknar en hord som följer ledarhunden - placerare som Soros - utan att själv ha de ringaste kunskaper om de ekonomiska förutsättningarna i de områden man placerar i eller drar sig tillbaka från. Till och med Stanley Fischer, vice VD i Valutafonden, stödde den här teorin om en irrationell marknad när han talade vid Världsbankens årsmöte i Hong Kong: "Marknaden har inte alltid rätt. Ibland är inflödet överdrivet, och ibland kan det hålla i sig för länge. Marknaden har en tendens att reagera trögt, men den kan också reagera snabbt, ibland överdrivet snabbt."

Dessa analytiker har onekligen något att säga oss, men en grundläggande punkt lyckas de inte ta itu med: den utveckling som har gjort området så sårbart för sådana här svängningar i flödet av utländskt kapital. Den ekonomiska nedgången måste nämligen till stor del ses som det oundvikliga resultatet av områdets nära integration med den globala marknaden och svåra beroende av utländskt kapital.

Beroendet av utländskt kapital har varit större i de nyligen industrialiserade länderna (NIC-länderna) i Sydostasien än i motsvarande länder i Nordostasien. Det har växt fram i en process vars första fas pågick från mitten av 80-talet till början av 90-talet. Då kom ett kraftigt kapitalinflöde från Japan som lyfte området från konjunkturnedgången och startade en period med tillväxt på 7-10 procent som resten av världen åsåg med avund.

En viktig pådrivande faktor i den här processen var Plaza-överenskommelsen mellan USA och Japan 1985, som drastiskt uppvärderade yenen i förhållande till dollarn. Japanska företag gav sig då utanför gränserna för att hitta kostnadseffektiva produktionsorter, så att landet kunde behålla sin internationella konkurrenskraft. Japans direktinvesteringar i Sydostasien mellan 1986 och 1990 motsvarade ungefär 15 miljarder dollar. Denna valutainjektion förde med sig miljarder i stöd- och bankkapital från Japan, och även ett kapitalflöde från första generationens NIC-länder: Taiwan, Sydkorea och Hong Kong. Eftersom de japanska investeringarna innebar tillgång till väldiga kapital fick de ytterligare ett viktigt resultat: Sydostasien behövde inte göra allt för att tillfredsställa Valutafondens och Världsbankens önskemål om omfattande "strukturförändringar" i riktning mot liberaliserad handel, avreglering och privatisering - något som Valutafonden och Världsbanken höll på att lyckas med i Latinamerika och Afrika.

Men i början av 90-talet planade investeringstakten ut eller minskade, som i Thailand. Vid det laget hade länderna i Sydostasien redan blivit beroende av det utländska kapitalet. Den politiska och ekonomiska ledningen i området stod nu inför en utmaning: hur skulle man överbrygga det väldiga gapet mellan å ena sidan det inhemska, högst begränsade, sparandet och investerandet och å andra sidan de ofantliga investeringar som krävdes för att fullfölja strategin för en snabb utveckling av kapitalismen?

Som tur var dök det upp en ny källa till utländskt kapital i början av 90-talet: de enorma mängder privat sparande, pensionspengar, företagsvinster och andra kapital som, främst från USA, placerades i sparfonder och hos andra investeringsinstitut som sökte högsta möjliga avkastning världen över. Men de här fondmedlen kom inte automatiskt, utan någon form av åtråvärt investeringsklimat. För att locka dem till sig använde de finansansvariga politikerna i Sydostasien tre metoder: 1) Liberal finanspolitik utan restriktioner för valutahandel och övrigt kapitalflöde samt en aktiemarknad helt öppen för utländska investerare, vilket sammantaget dels gjorde det lätt för utländska banker att delta i inhemska bankaffärer, dels öppnade nya finanssektorer, som försäkringsbranschen, för utländska investerare.

2) Bibehållet höga inhemska räntesatser jämfört med nivån i USA och andra finanscentrum, detta för att dra till sig medel från valutaspekulanter, som hade svårt att motstå den stora skillnaden på t.ex. 5-6 procents ränta i New York och 12-15 procent i Manila och Bangkok. 3) Fast växelkurs mellan lokal valuta och dollar för att minska risken att utländska investerare drog sig tillbaka på grund av fluktuerande lokal valuta. Denna garantikurs krävdes för att investerare skulle kunna komma in, växla sina dollar mot lokal valuta, handla på börsen eller köpa obligationer, växla tillbaka vinsten och kapitalet till dollar och sedan gå vidare till andra börser.

Den här strategin välsignades av Valutafonden och Världsbanken, som ju båda har fria kapitalrörelser som en av sina viktigaste principer. Strategin var också mycket framgångsrik och gav länderna stora investeringar och mycket bankkapital. Amerikanska aktiefonder gick i första ledet och försåg området med kapital i storleksordningen 4-5 miljarder dollar om året flera år i rad.

En närmare granskning av två av länderna - Thailand och Filippinerna - visar hur uppgången och fallet för "snabbkapitalismen" såg ut. I fallet Thailand kan man se att nettoinvesteringarna i aktier och värdepapper, kapitalinflödet i spekulationssyfte, uppgick till omkring 24 miljarder dollar de senaste 3-4 åren. Ytterligare 50 miljarder kom i form av lån via den innovativa banken Bangkok International Banking Facility (BIBF), som lät utländska och lokala banker låna dollar för lokala affärer till mycket lägre ränta än lån i baht. Lokala affärsbanker kunde utnyttja räntegapet på 6-7 procent mellan låneräntan för dollar respektive baht genom att låna utomlands och ändå med vinst låna ut dollar till lokala kunder till lägre ränta än räntan för lån i baht. Och de thailändska bankerna och finansbolagen hade inga problem att få låna utomlands. Bangkok blev lånarens marknad tack vare den ultimata säkerheten: en ekonomi som växte snabbast i världen under perioden 1985-1995, i genomsnitt 10 procent om året.

Valutafonden och Världsbanken lät sig inte oroas av detta kraftiga inflöde av utländskt kapital, även om de nu försöker skriva om historien. Nej, de reagerade inte ens när Thailands utlandsskuld uppgick till 83 miljarder dollar 1995, varav 41 miljarder var kortfristiga lån. Inte heller oroades de av kombinationen av den skyhöga utlandsskulden och ett växande underskott i handelsbalansen, som i mitten av 90-talet uppgick till 6-8 procent av BNP. Tvärtom var Världsbankens officiella linje under den värsta låneyran 1994 fortfarande att "Thailand utgör ett utmärkt exempel på den utdelning som kan erhållas genom internationell orientering, mottaglighet för utländska investeringar och marknadsvänlig filosofi parad med konservativ makroekonomisk styrning och försiktig extern lånestrategi".

Till och med så sent som 1996, då man börjat uttrycka en viss oro över de enorma kapitalflödet, prisade Valutafonden thailändska myndigheter för deras "ihållande insatser för sund makroekonomisk styrning". Några råd om att låta bahten flyta fanns inte, men Valutafonden rekommenderade "högre grad av flexibilitet i växelkurserna".

Valutafondens och Världsbankens självbelåtenhet när det gäller Thailand - och att de förbisåg varningssignalerna - kopplas av några analytiker ihop med det faktum att skulden inte var statens utan den privata sektorns. Samtidigt som det stora underskottet i handelsbalansen i början av 90-talet fanns nämligen ett statligt budgetöverskott. Valutafonden och Världsbanken såg ingen anledning till oro eftersom kapitalflödet dirigerades av privata aktörer, som självklart skulle rätta sig efter marknadens självreglerande faktorer. Det var i alla fall teorin...

På Filippinerna hungrade Manilas teknokrater i början av 90-talet efter utländskt kapital. Landet hade nämligen inte fått någon del av de stora japanska investeringarna i slutet av 80-talet, eftersom Filippinerna ansågs för instabilt politiskt. Nu ville filippinarna vara med och tävla om de asiatiska topplatserna, och man tog Thailand som föredöme. Under några år härmade man Thailands makroekonomiska strategi så skickligt att länderna liknade siamesiska tvillingar. Med hjälp av den thailändska modellen - avreglerad finanspolitik, höga räntesatser och en i praktiken fast växelkurs - drog Filippinerna till sig ungefär 19,4 miljarder dollar netto i portföljinvesteringar mellan 1993 och 1997. Och dollarlånen via Foreign Currency Deposit Units - Manilas motsvarighet till Bangkok International Banking Facility - steg från 2 miljarder i slutet av 1993 till 11,6 miljarder i mars 1997. Som ett investeringsbolag sa om filippinska banker när peson hade varit låst vid 26,2-26,3 dollar sedan september 1995: "De är inga idioter i Manila. De blev erbjudna amerikanska dollar 600 räntepunkter billigare än pesoräntan och dessutom garantier mot valutaförluster av BSP [riksbanken]. De antog erbjudandet."

Historien kunde ha fått ett annat för-lopp om det utländska kapitalet hade pumpats in i de produktiva delarna av marknaden, som industri och jordbruk. I stället gick kapitalet mest till aktier och fastigheter, vilket sågs som de mest lockande investeringarna för snabb, hög avkastning. Förhoppningen om lätta vinster via spekulation vände till och med marknaden: många thailändska och filippinska tillverkare valde att placera sina vinster i fastigheter och aktier i stället för att utveckla den egna verksamheten, som teknisk förnyelse eller utbildning av personalen. Inflödet av portföljinvesteringar i aktier och utländska lån till fastigheter ledde till en byggboom som i sin tur har lett till ett stort överskott på bostäder och kontor från Bangkok till Jakarta. I slutet av 1996 fanns det fastigheter utan köpare för uppskattningsvis 20 miljarder dollar. Man kan se resultatet av den här bygghysterin överallt, t.ex. Bangkok Land Companys jättelika men i praktiken folktomma bostadskomplex nära flygplatsen Don Muang och det eleganta men i stort sett outhyrda 30-våningstornet i Bangna-Trat. Så sent som i mitten av 1997 jobbades det för fullt för att få nya höghus klara. Frågan man ställde sig i Manila i början av 1997 var inte om fastighetsmark-naden var mättad, utan hur stor mättnaden kunde bli. Enligt en investeringsanalytiker kommer överskottet att år 2000 vara 211 procent för bostadshöghus och 142 procent för kontorslokaler. De som investerat i fastigheter gjorde sitt bästa för att minska sina förluster och investerade i stället miljarder peso i turistområden och golfbanor. Liknande mättnad och överskott fick man även i Kuala Lumpur och Jakarta. Det här var förstås dåliga nyheter för kommersiella banker och finansbolag i alla de fyra länderna, eftersom lånen inom fastighetsmarknaden var omfattande. I Malaysia och Indonesien uppgick de till 20-25 procent av bankernas totala utlåning och i Filippinerna till 15-25 procent. I Thailand, där omfattningen av fastighetskrediterna inte återspeglades tillräckligt i officiella siffror men av vissa uppskattades till 40 procent av de totala banklånen, uppgavs i hälften av krediterna i början av 1997 var "nödlidande".

Det vilda kapitalflödet hade inte kontrollerats av de regeringar som tagit fasta på Valutafondens och Världsbankens teori om en självsanerande finansmarknad. Därför bildades en enorm spekulationsbubbla över realekonomin, en bubbla som skulle komma att skaka världen när den exploderade.

Det var det kraftiga överskottet i fastighetsbranschen som gjorde att utländska investerare och långivare fick upp ögonen för problemet: många av Thailands finansbolag, som de hade lånat ut stora summor till och köpt värdepapper av, var belastade med dåliga lån på miljardbelopp, detta trots kreativ bokföring. I början av 1997 började därför de utländska företagen ompröva sin roll i Thailand. Många greps av panik när de upptäckte det stora överskottet av fastigheter i förhållande till landets allt sämre makroekonomiska prognoser med ett stort underskott i handelsbalansen, en exporttillväxt på nära noll 1996 och en utlandsskuld på 89 miljarder dollar, av vilket hälften skulle betalas inom några månader. Av de här faktorerna var det underskottet i handelsbalansen som mest stack de utländska investerarna i ögonen, eftersom det ansågs visa att Thailand inte skulle tjäna tillräckligt för att kunna betala av på utlandsskulden. Men ett underskott i handelsbalansen på 8-11 procent av BNP hade inte skrämt investeringsanalytikerna under boomen, då de tvärtom gav högsta betyg åt Thailand vad gällde kreditvärdighet och tillväxt. 1997 hade dock kombinationen av växande skulder inom den privata sektorn och fastighetsöverskott kastat nytt ljus över landets "makroekonomiska grundförhållanden", för att använda investerarnas eget språkbruk. Thailands underskott i handelsbalansen 1996 hamnade på 8,2 procent av BNP, och nu jämfördes detta värde med Mexikos, som vid tiden för finanskraschen där i december 1994 var ungefär detsamma. Nu gällde det att sticka snabbt. Risken var att flykten skulle bli katastrofal, med över 20 miljarder dollar som trängdes i Bangkok, nedplöjda i spekulationsobjekt i thailändska företag eller inbäddade i bankkonton. Hundratals miljarder baht skulle baxas över till dollar. Resultatet blev en kraftig nedgång i bahtens värde, vilket gjorde det svårt att bibehålla den nu heliga växelkursen 1 dollar för 25 baht. Paniken lockade till sig valutaspekulanter som försökte göra vinster på vältajmade köp och på en eventuell devalvering av bahten. Thailands centralbank försökte behålla bahtens värde kring 25 baht för en dollar genom att dumpa sin dollarreserv på marknaden. Men de utländska investerarnas flykt, som valutaspekulanterna utnyttjade, var helt enkelt för dominerande; riksbanken förlorade 9 miljarder av sin dollarreserv på 39 miljarder innan man i juli kastade in handduken och lät bahten flyta "för att finna sitt värde".

Valutaspekulanterna hittade samma typ av skrämda utländska investerare i Manila, Kuala Lumpur och Jakarta, där det fanns en liknande samverkan av överskott på fastigheter, svag exporttillväxt och växande underskott i handelsbalansen och därmed oro för devalvering. Spekulanterna utnyttjade de utländska investerarnas flykt, som accelererade avsevärt efter devalveringen av bahten den 2 juli. Riksbankerna försökte med strategin att dumpa sina dollarreserver för att försvara sin valuta, men det enda resultatet var drastiskt minskade reserver. I slutet av augusti hade alla riksbanker i området övergivit den fasta växelkursen gentemot dollarn, en av "miraklets" viktiga ingredienser.

Kanske ännu mer förvånande än de ekonomiska kollapserna i Sydosta-sien är den koreanska ekonomins implosion. Här har Valutafondens inblandning bara utlöst en ännu större misstro; landets valuta, won, har förlorat ännu mer i värde mot dollarn och Söulbörsen har slagit bottenrekord för året efter ett avtal med fonden i början av december.

Så sent som sommaren 1997, när de sydostasiatiska marknaderna höll på att kollapsa, pågick fortfarande det dramatiska förspelet i Sydkorea, där sju av de mäktiga chaebol, företagskonglomeraten, hade gått i sank under de senaste åren. Utvecklingen i Sydkorea skiljer sig dock på avgörande sätt från den i Sydostasien.

I motsats till de sydostasiatiska ekonomierna hade det typiska NIC-landet Sydkorea banat sin väg mot marknadsframgångar huvudsakligen med hjälp av inhemskt kapital, sprunget delvis ur jämlikhetsreformer som jordreformen i början av 50-talet. Visst hade även utländskt kapital spelat en viktig roll, men kapitaltillväxten hade främst lokala källor: ett väl utvecklat skattesystem och försäljning av varor på en skyddad inhemsk marknad samt till utländska marknader som öppnats med en hårdför handelsstrategi.

Grunden för den snabba industrialiseringen var ett nära samarbete mellan den privata sektorn och staten, där staten var ledande. Staten gynnade vissa industrikonglomerat genom att välja de bästa, ge dem speciella krediter genom ett statligt banksystem och skydda dem från internationell konkurrens på hemmamarknaden. De på detta sätt framodlade företagen hjälptes sedan ut på den internationella marknaden. I början av 80-talet hade denna kombination staten - chaebol visat sig omöjlig att stoppa på den internationella marknaden, speciellt sedan affärsbanker (som var extremt känsliga för statens önskemål) erbjöd möjligheter för konglomerat som Hyundai, Samsung och LG att skapa nya marknader i Europa, Asien och Nordamerika. De goda åren var 1985-1990, då lönsamheten i stort sett sammanföll med de överskott landet byggde upp genom sin internationella handel.

Men i början av 90-talet vände ut-vecklingen till Sydkoreas nackdel. Det är framför allt två faktorer som verkar ha varit drivande. En var misstaget att inte investera tillräckligt i forskning och utveckling. En annan var USA:s stora handelsattack mot Sydkorea.

Eftersom man inte investerade så mycket i forskning och utveckling (FoU) under 80-talet fortsatte det stora beroendet av Japan när det gällde utrustning, komponenter och teknik, med ett växande underskott i handelsbalansen gentemot Japan som följd. Den statliga budgeten för FoU var bara 0,4 procent av BNP i slutet av 80-talet, och de reformer som krävdes för att landets utbildningssystem skulle kunna förse industrin med tekniskt kunnig personal genomfördes aldrig, trots att det bara fanns 32 ingenjörer per 10000 arbetare i Sydkorea, jämfört med 240 i Japan och 160 i USA.

Många företag valde den lätta utvägen och fortsatte att konkurrera med billig låg- eller outbildad arbetskraft genom att flytta stora delar av verksamheten till Sydostasien. Man satsade inte heller nu på FoU för att få fram högkvalitativa produkter och utveckla mer avancerad teknik, utan tog den snabba och lätta vägen till vinstmöjligheter genom att köpa fastigheter eller pumpa in pengar i aktiespekulation. Över 16,5 miljarder dollar i chaebol-fonder gick på 80-talet till spekulation och projektering av lyxhotell. Ett enda amerikanskt bolag, IBM, satsade mer på FoU än samtliga koreanska företag tillsammans i början av 90-talet. Den största andelen fabriksutrustning importeras, inte särskilt förvånande, fortfarande från Japan, och produkter som monteras i Sydkorea - från tv-apparater till bärbara datorer - består huvudsakligen av japanska komponenter. I praktiken har Sydkorea inte kunnat komma ur rollen som arbetsintensiv monteringsplats för japanska komponenter med japansk teknik. Och mycket riktigt har man ett stort underskott i handelsbalansen gentemot Japan: över 15 miljarder 1996.

Även handelsbalansen med USA har försämrats. Eftersom Washington fruktade ett nytt Japan att tävla med, startade man en offensiv på bred front mot Söul, en mycket hårdare kampanj än den man försökte mot Japan, troligen p.g.a. Sydkoreas brist på vedergällningsmöjligheter. USA har bland annat genomfört detta:

Bekämpat koreanska tv-tillverkare med juridiska processer. Tvingat koreanerna att införa "frivilliga exportrestriktioner" för en rad produkter som textil, konfektion och stål.

Tvingat Sydkorea att skriva upp värdet på sin valuta, won, gentemot dollarn med 40 procent mellan 1986 och 1989 för att göra koreanska varor dyrare och mindre attraktiva för amerikanska konsumenter.

Knuffat ut Sydkorea från listan över länder i GPS (General System of Preferences), som ger länder från tredje världen rätt till preferenstullar för sina produkter för att gynna deras utveckling. Hotat Sydkorea med sanktioner för en mängd påstådda förseelser, från brott mot intellektuell äganderätt till diskriminerande skattepålagor för amerikanska bilföretag.

Tvingat Sydkorea att öppna sin marknad för amerikanska tobaksprodukter och att öka importen av kött och ris.

Tvingat Söul att öppna uppskattningsvis 98 procent av industrins och 32 procent av tjänstesektorns aktiemarknad för utländska investeringar samt ökat trycket för en liberalisering inom telekommunikationer, sjöfart, bankväsende, offentlig upphandling och många andra områden. Sydkorea fick på det här sättet se sitt handelsöverskott gentemot USA på 9,6 miljarder 1987 förvandlas till ett underskott på 159 miljoner fram till 1992. Och 1996 hade underskottet gentemot USA växt till över 10 miljarder dollar; Sydkoreas totala underskott i handelsbalansen låg på 21 miljarder.

I ett desperat försök att återfå lönsamheten försökte myndigheterna i december 1996 tvinga igenom ett parlamentsbeslut om en rad lagar som väsentligt skulle ha utökat rättigheterna att avskeda arbetare och få en mer produktiv arbetsstyrka. När våldsamma protester från arbetarna stoppade lagförslaget hade många chaebol inget annat val än att förlita sig på sin gamla symbios med regeringen och bankerna, den här gången för att bygga upp ännu större fonder som skulle hålla liv i förlustaffärerna. Men navelsträngen kunde inte hållas intakt utan att bankerna tömdes.

Koreanska företag hade i oktober 1997 problemlån på uppskattningsvis över 50 miljarder dollar. När det här kom fram blev utländska banker, som redan hade ungefär 200 miljarder i investeringar och lån i Sydkorea, ovilliga att sätta in mer pengar i Söul. I slutet av november, samma dag som APEC-mötet i Vancouver, sällade sig Sydkorea till Thailand och Indonesien i kön till Valutafonden; man hade ställts inför kravet att inom ett år betala tillbaka 72 miljarder av sin utlandsskuld, som totalt uppgick till 110 miljarder. Sydkoreas regering lyckades få en kredit på 57 miljarder för att sanera ekonomin, men bara på villkor att inte genomföra något effektivt stabiliseringsprogram, utan i stället göra sig av med de viktiga institutioner och metoder som hade drivit fram landets "tiger"-år. Det koreanska miraklet var över.

Få områden har fallit från de ekonomiska höjderna så snabbt som Sydostasien. Från att ha varit en av världens hetaste ekonomiska zoner, har Sydostasien tvingats inse att man har en dyster framtid med följande troliga inslag i utvecklingen:

För det första kommer allt mer kapital att dras tillbaka från området - trots uttalanden från regeringarna att krisen är övergående. Men en sak är säker: så irrationell är inte marknaden att den pumpar in kapital i Sydostasien den närmaste tiden. För i de flesta investerares huvuden är nu det mest troliga framtidsscenariot en förlängd kris. Instabiliteten kommer att vara i mellan sju och tolv månader, att döma av tidigare erfarenheter från Mexiko, Finland och Sverige, säger ordföranden i Salomon Brothers Asia Pacific. Och under den tiden kom@mer en inhemska efterfrågan att vara svag och BNP kommer tidvis att minska påtagligt. För det andra kommer utländska investerare troligen att följa bankers och aktiefonders exempel, dvs. att kraftigt minska sitt engagemang i området. Den avgörande frågan är hur de japanska direktinvesterare som dominerar området kommer att reagera. Vissa analytiker tror att investeringsströmmen från Japan inte kommer att minska mycket, eftersom japanerna håller fast vid strategin att göra Sydostasien till en integrerad produktionsort. Mer än 1100 japanska företag har förgreningar bara i Thailand, påpekar dessa analytiker.

Men det finns andra omständigheter som förändrat situationen jämfört med början på 90-talet. De japanska investerarna har de senaste åren inte bara använt Sydostasien som en plattform för vidare export utan i allt högre grad som en lukrativ medelklassmarknad i sig, och den marknaden kan nu förväntas minska avsevärt. Att omdirigera produkter från den sydostasiatiska till den japanska marknaden blir svårt, eftersom Japans konjunkturnedgång fördjupas i stället för att avmattas. Och att dirigera dem till USA blir ännu svårare - då skulle japanerna ådra sig Washingtons oundvikliga vrede.

Kontentan är att Japan troligen kom-mer att belastas med en betydande överkapacitet i sin sydostasiatiska produktionsapparat. Det kommer i sin tur att minska flödet av nytt kapital i området. Redan har nästan alla japanska biltillverkare - Toyota, Mitsubishi och Isuzu - antingen lagt ner eller minskat sin verksamhet i Thailand.

För det tredje kommer troligen USA och Valutafonden att dra fördel av krisen för att verka för ytterligare liberalisering av Asean-ekonomierna. Medan många asiatiska ekonomer närmar sig bedömningen att en huvudorsak till valutakrisen var det okontrollerade kapitalflödet, intar de amerikanska rakt motsatt ståndpunkt: en grundläggande orsak till krisen var ofullständig liberalisering. Nords analytiker har utsett den fasta växelkursen till boven i dramat, men råkar då glömma att det var Nords fonder som önskade en fast kurs som en förutsättning för ett stabilt investeringsklimat. Inte ens Valutafonden förordade ett helt fritt flöde för tredje världens valutor på grund av risken för inflation och andra former av ekonomisk instabilitet. De amerikanska myndigheterna vill nu ta upp fler frågor än valutaproblemet: påskyndad avreglering, privatisering och liberalisering av handeln med varor och tjänster.

När det ekonomiska läget var gott kunde de sydostasiatiska länderna stå emot Washingtons krav på snabbare liberalisering. De kunde till och med omintetgöra de amerikanska planerna på att omvandla APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation) till ett frihandelsområde. Men i det nya läget har motståndskraften kraftigt försämrats, och det finns praktiskt taget inget sätt att förhindra Washington och Valutafonden att slutföra liberaliseringen och strukturomvandlingen av de ekonomier där det tidigare misslyckats (med ett viktigt undantag, liberalisering av finanspolitiken) på grund av överflödet av japanska investeringar. Redan har thailändska myndigheter, som en del av ett reformpaket överenskommet med Valutafonden, dragit bort alla begränsningar för utländskt ägande av thailändska finansbolag. Man går vidare med en ännu mer liberal lagstiftning för utländska investeringar som tillåter utlänningar att äga land. I Indonesien avskaffade man, redan innan man sökte hjälp hos Valutafonden, en tidigare gräns på 49 procents utländskt ägande av nyemitterade aktier i börsföretag.

På 80-talet gav strukturomvandlingsprogram i Latinamerika och Afrika låg tillväxt på grund av de negativa effekterna av utgiftsnedskärningar, sjunkande valutor och kanalisering av nationella finansresurser till utlandsskulden. När strukturomvandlingen av Sydostasiens ekonomier återupptas, är det troligt att den konjunkturnedgång som orsakats av den nuvarande krisen utökas till en längre period av stagnation, möjligen följd av politisk instabilitet.

I hela området finns nu en stark känsla av att en epok är förbi, att det så kallade sydostasiatiska miraklet är slut. Fler och fler säger att miraklet var en illusion, att den höga tillväxttakten länge dolde en ytlig tillväxt, där finans- och tjänstesektorn fick utvecklas på bekostnad av jordbruk och industri, ojämlikheten frodades och miljön förstördes, troligen för alltid. I Thailand, där krisen i realekonomin sprider sig snabbast, med arbetslöshetssiffror som närmar sig tvåsiffriga värden, kan man med plågsam tydlighet se att priset för det senaste årtiondets snabba tillväxt vida överstiger vinsten. Tillväxtens resultat är en industri med föråldrad teknik, en landsbygd märkt av fortsatt djup fattigdom och en inkomstfördelning som är ännu mer ojämlik än för tjugo år sedan.

Men det mest bestående arvet efter det avsomnade miraklet är troligen de förslösade naturresurserna och de stora miljöingreppen. I Indonesien har skogsavverkningen vuxit till 2,4 miljoner hektar om året, en av de högsta nivåerna i världen. Fabriksutsläppen märks överallt i städer som Jakarta och Surabaya: vid en kontroll i Jakarta var 73 procent av vattnet starkt förorenat av miljöfarliga ämnen. I staten Sarawak i östra Malaysia har 30 procent av skogen försvunnit på 23 år, och på halvön Malaysia är bara 27 procent av de 116 floderna fria från föroreningar - resten klassificerades i en statlig undersökning som "biologiskt döda" eller "döende".

Även i detta avseende är Thailand prototypen. Enligt statlig statistik är endast 17 procent fortfarande täckt med skog, högt räknat. Den stora floden Chao Phraya som rinner genom Bangkok sägs vara biologiskt död i sin nedre del. Bara 50000 av 3,5 miljoner ton miljöfarligt avfall renas, resten hotar allmänhetens hälsa eftersom det t.ex. dumpas under jorden där läckage kan förgifta grundvattnet. Luften i Bangkok är så hälsovådlig att ett forskarlag från University of Hawaii, som för några år sedan var där för att kontrollera luften, sägs ha vägrat komma tillbaka. På ett offentligt möte under våren sa professor Nikhom Chandravithun, en av landets mest respekterade opinionsbildare: "Jag frågar mig ofta vad vi har kvar som är positivt. Om jag ska vara ärlig kan jag inte komma på någonting."

Walden Bello är professor i sociologi och offentlig förvaltning vid Filippinernas universitet. Han arbetar bl.a. inom ett forskningsprojekt om globaliseringen av Syd och skriver på en bok om Thailand. Artikeln publicerades ursprungligen i The Multinational Monitor 1-2/1998.

Översättning från engelskan: Mona Blåsjö.