THE GLOBALISATION OF POVERTY

Michel Chussodovsky

Zed Books/Third World Network

London 1997

Åren innan kriget i det forna Jugoslavien bröt ut, genomfördes stora omstruktureringar av den jugoslaviska ekonomin. 1988 infördes en lag som gav utländskt kapital helt fritt tillträde till jugoslavisk industri, bankväsende och servicenäringar. De följande åren infördes en rad andra lagar som upplöste den gamla ekonomin. Ett avtal med IMF påskyndade den utveckling som fortfarande pågår.

Med Världsbankens hjälp omstrukturerades hela bankväsendet. De tidigare kooperativägda företagen kunde nu säljas fritt - och till reapriser. Bara under åren 1989 och 1990 lades mer än 1.000 industriföretag ned. 600.000 av landets sammanlagt 2,7 miljoner industriarbetare sparkades. 1991 sjönk industriproduktionen med 21 procent. Arbetslöshet och social misär bredde ut sig. Bilden känns igen från Ryssland och andra östeuropeiska länder. Skillnaden var att i Jugoslavien utbröt sedan ett regelrätt krig.

Ekonomiprofessorn Michel Chussodovsky hävdar i sin bok The Globalisation of Poverty att denna ekonomiska bakgrund till Balkankriget inte uppmärksammats tillräckligt. Genom att hetsa till krig kanaliserade ledarskapen i delrepublikerna missnöjet med en tilltagande ekonomisk kris i andra banor.

Chussodovsky behandlar i sin bok de sociala och ekonomiska konsekvenserna av IMF:s och Världsbankens omstruktureringspolitik i nio länder på fyra kontinenter. Bilderna är skrämmande entydiga. De avregleringar och de omfattande nedskärningar av de offentliga utgifterna som gjorts i dessa länder har fått mer eller mindre katastrofala konsekvenser för befolkningarna. Misären och orättvisorna har ökat, och politiken har, som i Rwandas fall, så till en milda grad knäckt ekonomin att den röjt väg för ofattbara massakrer.

Chussodovsky går igenom hur de två Bretton-Woods-institutionerna arbetar och vilka villkor de ställer. Fullständig integrering i världsmarknaden är målet, och resultatet blir därefter. Här tillför kanske inte Chussodosvky något utöver vad forskare som Susan George och Cheryl Payer tidigare beskrivit i ett flertal böcker. Men det behöver upprepas.

En viktigare invändning är att framställningen av utvecklingen i de olika länderna blir rätt ytlig. På de fåtal sidor varje land ägnas underbyggs inte alltid argumenten ordentligt. I en beskrivning av utvecklingen i Jugoslavien är det nog nödvändigt att närmare analysera olikheterna mellan de olika delrepublikerna innan några tvärsäkra slutsatser om konsekvenserna av de ekonomiska reformerna kan dras.

I fallen Ryssland och Vietnam - två andra exempel i boken - handlar det om länder som tidigare, åtminstone i viss mån, organiserats som planekonomier. Har detta haft någon betydelse för den nuvarande utvecklingen? Boken ger inga svar. Att fördöma IMF och Världsbankens nuvarande politik, som ju är utformad för att tillgodose det internationella kapitalets intressen, är lätt. Svårare är att formulera alternativ.

Är de senaste årens lilla kurskorrigering av Världsbanken, som åtminstone i ord innebär en större medvetenhet om att fattigdomen måste bekämpas, ett steg i rätt riktning? Är ett slopande av de fattiga ländernas alla gamla skulder en tillräcklig åtgärd? Vad ska de länder som vill bli av med IMF:s diktat men fortfarande vill vara en del av världsmarknaden ta sig till? Är en sådan inriktning över huvud taget möjlig, eller måste dessa länder helt bryta med världsmarknaden och de internationella kapitalströmmarna för att kunna bygga upp en ekonomi som gagnar den egna befolkningen? Inte heller Chussodovsky ger några egentliga svar på dessa frågor.


(S)VEKET MOT KVINNORNA OCH HUR HÖGERN STAL FEMINISMEN

Petra Ulmanen

Atlas 1998

Detta är en bok med de senaste årens feministiska debatt i centrum. Tonvikten ligger på stödstrumpornas uppgång och fall samt regeringens reaktioner. Petra Ulmanen gör också en intressant studie av den borgerliga jämställdhetspolitiken.

Den första delen av boken har kritiserats för alltför stor lojalitet gentemot stödstrumporna. Petra skriver dock redan i förordet om sin relation till stödstrumporna och hur hon vill formulera historia och kritik. Hon är en av de få som på ett sakligt och nyanserat sätt beskriver nittiotalets verklighet ur ett feministiskt perspektiv. Petra tar upp en diskussion som är viktig och intressant för alla delar av arbetarrörelsen: hur ska vi se på särorganisering och hur ska vi lyfta fram kön som politisk kategori?

Av tradition definieras både politikens ramar och partiernas politik främst efter klassintresse. För arbetarrörelsen som på senare år valt att lägga fram kvinnofrågan på dagordningen behövs en fundering över hur klassanalysen kan kombineras med tanken på kvinnor och män som politiska grupper med i viss mån särskilda intressen.

I tomrummet som uppstod efter stödstrumpornas fall menar Petra att medierna valde att fokusera på de borgerliga feministiska debattörerna samtidigt som dessa gick till ordentlig offensiv. Det var nu som "pigdebatten" hade sin kulmen. Högern ville framställa välfärdsstaten som hindrande för kvinnans utveckling och i stället betona de "fria" marknadskrafterna. Det köptes av väldigt många, även av dem som inte står på samma ideologiska grund. Ett viktigt skäl till detta, hävdar Petra, var mediernas partiska urval av artiklar och ledarsidornas ställningstagande. I ett långt kapitel spaltar hon upp högerns tankar och argumentation för att klargöra skillnader mellan olika typer av borgerlig feminism och samtidigt ge en möjlighet att bemöta och replikera.

För alla som vill ha en klar överblick över vad som hänt på jämställdhetsfronten de senaste åren samt önskar nya friska argument för en socialistisk feminism är Petra Ulmanens bok en tillgång och hjälp.


VIT MAKT OCH BLÅGULA DRÖMMAR

RASISM OCH NAZISM I DAGENS SVERIGE

Anna-Lena Lodenius och Per Wikström

Natur och Kultur 1998

Denna dokumentation av rasistiska och nazistiska grupperingar skrevs i en ursprunglig version på uppdrag av Rikspolisstyrelsen. Det märks på gott och ont. Boken är systematisk och oerhört faktaspäckad - ingen aldrig så liten rasistklubb lämnas därhän. Här finns också råd till lärare som har att göra med nazianstrukna elever och argumentsamlingar för den som hamnar i diskussion. Det blir en fyllig och lättillgänglig handbok i praktisk antirasism.

Samtidigt avhåller sig författarna från djupare analys. De refererar kort olika förklaringsmodeller till rasism men tar inte upp dem till granskning. Inte heller ger de sig in på den svåra diskussionen om kanske farligare fascistiska och rasistiska tendenser framträder under annan flagg i de mest salongsfähiga kretsar - som relativistisk mångkulturalism, som elitär marknadsliberalism, som EU-motiverad inskränkning av demokratiska fri- och rättigheter. Möjligen skulle man mot boken kunna hävda att den på ett missledande sätt tenderar att sätta likhetstecken mellan rasismen idag och obetydliga nazisekter. Men det är en krystad invändning; här finns mängder av fakta, den stora diskussionen får vi ta på annat håll.


DEATH OF DIGNITY

ANGOLAS CIVIL WAR

Victoria Brittain

Pluto Press 1998

Angola är ett av de länder i Afrika som lidit mest under imperialismen. Först genom det portugisiska styret och därefter genom USA:s och Sydafrikas neokolonialism.

I Death of Dignity berättar Victoria Brittain, journalist på Guardian, om förväntningarna när kommunistiska MPLA 1975 kom till makten. Och om hur dessa förhoppningar sedan grusades genom Unitas krig, understött av USA, Frankrike och Sydafrika. Naturresurserna spelade naturligtvis en viktig roll för västs inblandning. En ytterligare anledning var att Angola sågs som ett farligt exempel.

Trots alla miljoner USA pumpade in i Unita, och trots att Sydafrika hade trupper på plats i södra Angola, lyckades regeringen till en början hålla stånd. Mycket tack vare att Kuba skickade trupper som stöd.

När MPLA vann de första fria valen 1991, vägrade Unitas ledare Jonas Savimbi att acceptera sitt nederlag. I stället förklarade han åter krig, massakrer och fattigdom följde. Också MPLA rasade samman. Korruptionen bredde ut sig inom de egna leden, socialismen och tanken på att lösa folkets problem övergavs.

Tyvärr brister Victoria Brittain ibland något i analysen - texten får drag av nyhetsartikel. De slutsatser hon drar av Kabilas seger i f.d. Zaire - som inneburit att Unita förlorat sitt stöd - är dock intressanta. Hon menar att detta öppnar en väg för en andra befrielse av Afrika, utan västmakternas inblandning. Fast i vilken mån USA kommer att kunna hållas utanför återstår att se.


OM TELEVISIONEN

Pierre Bourdieu

Brutus Östlings förlag 1998

Liksom Neil Postman på sjuttiotalet i Underhållning till döds analyserar Bourdieu televisionens oerhörda påverkan i det (över)mogna kapitalistiska samhället. Bordieu vill bidra till att ge vapen åt alla dem som kämpar för att hindra att något som skulle kunna bli ett utmärkt instument för direkt demokrati förvandlas till ett instrument för symboliskt förtryck.

Han diskuterar om man överhuvud taget kan säga något av vikt i ett TV-program, framförallt om TV. Det kan man, men bara på bestämda villkor. Tid är en bristvara i TV, och om man använder dyrbara minuter till att prata om struntsaker, så är det för att dessa struntsaker i själva verket är mycket viktiga, eftersom de tränger undan väsentligare ting.

Televisionen har ett faktiskt monopol på att utforma världsbilden för en stor del av befolkningen. Med den dramaturgi som råder vid nyhetsförmedling i TV tenderar världen framstå som en absurd följd av katastrofer som man inte förstår och inte kan göra något åt. Cynismen hos TV-producenterna ger knappast en grund för samling och politisk handling. I stället bidrar den oundvikligen till att spä på främlingsskräcken, liksom illusionen att brotten ökar och att våldet ständigt tilltar, något som underbygger oron och fobierna hos säkerhetsivrarna. En mycket viktig bok.


SVART HUD, VITA MASKER

Franz Fanon

Daidalos 1997

Fanon var ett av nyvänsterns stora namn på sextiotalet. "Alla"hade läst Jordens fördömda, men många verkade också ha förträngt vitala delar av hans analys: varningarna för den antikoloniala nationalismens svaga punkter, samt hans mycket obehagliga analys av våldet i det antikoloniala upproret. Våldet var en psykologisk förutsättning för en verklig jämlikhet. Det tvättar bort slavmärket i själen på den förtryckte samtidigt som det effektivt omintetgör herrekastens illusion om sin egen oberörbarhet.

Svart hud, vita masker ansluter mycket nära till detta resonemang. Boken handlar om den koloniala - och numer postkoloniala - rasism som gått på djupet, som inte är formellt institutionaliserad och ofta helt omedveten, men som styr vårt tänkande och handlande. Fanon beskriver inte någon moraliserande kamp mellan goda och onda viljor utan ett system, en cirkel eller dialektik som vi alla är indragna i, vare sig vi vill det eller inte. Fanon ger en mångsidig analys, med de intellektuella verktyg som stod honom till buds (han var psykiatriker till professionen), men presenterar ingen patentmedicin eller lisa för ett eventuellt och irrationellt dåligt samvete.


CIA OCH USA:s VERKLIGA UTRIKESPOLITIK

William Blum

Epsilon Press 1998

Kollaget av "the friendly dictators" på omslaget är inte någon vacker bild av villkoren för dagens världsfred. Bokens innehåll är en utförlig redogörelse för alla invasioner och vicekungar som USA har gett upphov till de senaste femtio åren. Kort sagt ingår den i arbetet att dokumentera Washingtons samband med fascismen i tredje världen.

William Blum visar att större delen av de progressiva rörelser som USA:s ingripanden tillintetgjort varken har varit kommunistiska eller haft något med Sovjetunionen att göra. De har enbart varit "bad for business". Ändå konstaterar han att USA, i och med kalla krigets slut och medias globalisering, blev "det slutgiltiga imperiet", för att det fått ett slags ensamrätt på informationsspridning. Frågan är om det inte är att övervärdera ursäkterna framför avsikterna.

Den dubbla furstemoralen är det mest självklara inslaget i imperialismens kultur. Men Augustus blev inte kejsare för att Maro skrev ett beställningsverk till hans ära, och även Hitler uppfann diplomatiska förevändningar för tyska krigshandlingar. Samtidigt har USA:s nya utrikesminister Albright visat att "det mest omistliga landet i världen" inte behöver vackra ord för att bevara den starkes fred.

Washington har efter andra världskriget varit västvärldens värn mot den ryska revolutionen. Den vanställda Sovjetunionens fall var, också ideologiskt sett, en förlust eftersom CIA inte kan göra gemensam sak med den högsta kasten i Moskva och kalla förtryckarstaten kommunism. Men det Blum kallar den amerikanska förintelsen fortsätter ändå, liksom förnekandet av den. För eftervärlden kommer hans bok åtminstone att motbevisa dem som försvarar sig med att "vi visste inte."


SLUTET PÅ DET TJUGONDE ÅRHUNDRADET OCH DEN MODERNA TIDENS SLUT

John Lukacs

Rabén Prisma 1998

Lukacs historiefilosofi är idealistisk och bygger mycket på nationalkaraktärer. Ibland talar han om raser som om de vore - om inte avgörande - så ändå faktorer av betydelse. Den dominerande kraften under det tjugonde århundradet är nationalismen. De båda världskrigen som nationalismen orsakade är alla andra stora händelsers upphov. Ekonomi och sociala förhållanden påverkar knappast historiens gång, enligt Lukacs.

1900-talets störste statsman, dess störste revolutionär, var Adolf Hitler, som till fullo förstod och tillämpade nationalismens kraft. Hans grymhet (beräknande och kallblodig som det anstår en tysk, till skillnad från Stalins georgiska, hetlevrade) går inte, anser Lukacs, att fastställa genom att räkna lik - för grymhet är en kvalitativ egenskap.

John Lukacs är mer än ännu en tokig, spekulativ men underhållande historieskildrare i Oswald Spenglers domedagstradition, som Gunnar Fredriksson tycks mena i sin recension i Aftonbladet. När Lukacs utifrån ett Hitlertal drar slutsatsen att denne var mer nationalist än rasist (utan att förneka hans judehat) eller helt fräckt meddelar att Hitler - i motsats till Stalin - inte tog livet av sina egna medborgare (utan att förneka förintelsen), då närmar han sig de mindre lustiga revisionistiska "historikerna".