Den svarta boken

Den 15 februari recenserade Ingvar Oja i DN den franska boken Le livre noir du communisme, där det hävdas att "totalitära kommunistiska system" har dödat omkring 100 miljoner människor. Oja skriver bl a att "huvudredaktören för denna översikt av kommunismens illgärningar runt om i världen är den franske historikern Stéphane Courtois som till sin hjälp haft en grupp framstående forskare", och att boken "är övertygande i sin vetenskaplighet".

En tidning som inte är lika övertygad är Le Monde diplomatique. I sista numret för 1997 hävdar en av tidningens reportrar, att Courtois i ett samtal med TV-journalisten Bernard Pivot, apropå de 100 miljonerna döda, svarat att siffran var "en personlig uppskattning" i syfte "att inte lämna några offer åt sidan: siffrorna kommer en dag".

Courtois syfte med den svarta boken är, enligt Le Monde diplomatique, att göra kommunismen analog med nazismen, ett kärt ämne i västvärlden dessa dagar! Så om nazismens offer anges till 25 miljoner och kommunismens till 100 miljoner, innebär detta följaktligen att kommunismen är "fyra gånger mer kriminell än nazismen".

Att försöka beräkna antalet offer i speciella skeenden i det förgångna kan dock vara vanskligt. Le Monde diplomatique påpekar att det uppgivna antalet döda i Frankrikes krig i Indokina (1946-1954) varierar mellan 800.000 och två miljoner beroende på vilka källor man anlitar.

"Om antalet döda för kommunismen beräknas med samma metoder (som Curtoise använder i fallet Kuba) kan man förstå katastrofens omfattning", skriver reportern syrligt. Le Livre noir anger de politiska fångarnas antal på Kuba 1986 till mellan 12.000 och 15.000 samtidigt som Amnesty Internationals siffror för samma land och år är 450.

Kapitalismens svarta bok skrivs varje dag inför våra ögon, fortsätter Le Monde diplomatique. Om varje system ska dömas utifrån dess oskyldiga offer, hur tungt väger då de 40.000 barn som, enligt Unicef, dör varje dag av svält i tredje världen?


Akademisk frihet igen

Folket i Bild är den enda tidskrift som haft vett och civilkurage nog att publicera Karolina Mattis inledningsanförande innan hon lät en nazist skita ur sig sitt dravel på Umeå universitet i december (FiB/KF 2/98). Det framgår att Mattis deklarerade syfte varit att gå till källorna i en studie av svensk nazism idag. Därmed måste också alla tankar om åtal mot Matti falla - allt annat är intrång i den akademiska friheten. (Det hindrar självklart inte en diskussion om det inte funnits bättre sätt att gå till källorna.)

Men Mattis agerande har ändå fungerat som lämplig provokation för utbildningsministern att föreslå en portalparagraf i högskolelagen som inskränker yttrandefriheten på högskolan åtskilligt. Detta angrepp kommer inte ensamt. Det verkligt allvarliga är att det går att göra en rätt lång lista på begränsningar i den akademiska friheten, särskilt forskningens frihet, de senaste åren:

stora forskningsresurser har överförts från inomakademiskt styrda forskningsråd till politiskt styrda forskningsstiftelser, i Sverige eller EU

i och med att biträdande professurer införts - i vällovligt syfte att platta ut de akademiska hierarkierna - har ordinarie professorers oavsättlighet avskaffats

i och med att bestämmelser införts att en institution måste garantera försörjningen för varje doktorand som antas, har de praktiska möjligheterna för en doktorand att välja ett avvikande avhandlingsämne blivit rejält beskurna

tjänstestrukturen görs om så att allt färre har garanterad forskningstid inom ramen för sina tjänster, utan forskningsanslag måste hela tiden sökas från överordnade organ, inom och utom universitetet.

Det vore olyckligt om debatten om akademisk frihet fastnade i Mattiaffären. Det är större saker på gång.


Mot USA

Bill Clinton gjorde nyligen som förste amerikanske president någonsin en rundresa i Afrika. Detta är ett led i USA:s ökade intresse för kontinten. Clintons budskap handlade om samarbete på "lika villkor", det vill säga frihandel i stället för bistånd. Dessutom ska hjälp endast ges till de länder som uppfyller USA:s krav på ekonomiska reformer.

I realiteten är dock USA ute efter att skaffa sig nya marknader, utan hänsyn till om följden blir att den inhemska produktionen i Afrika slås ut. Något jämlikt utbyte är det knappast tal om, då de afrikanska ekonomierna är för svaga - de står bara för tre procent av världshandeln. Det enda som idag kan hjälpa länderna i Afrika är skuldavskrivning; de flesta av dem har stora, betungande lån.

Detta påpekade både Nelson Mandela och den sydafrikanske premiärministern Thabo Mbeki för Bill Clinton. Dessutom svarade Mandela på den amerikanska kritiken mot hans kontakter med Kuba, Iran och Libyen:

- Den som kritiserar oss för vår rätt att själva bestämma vem vi vill umgås med och för att vi upprätthåller den moralen, den kan bokstavligen slänga sig i vattenbassängen!

Kanske kan Mandelas hållning bereda vägen för en gemensam front i Afrika mot USA:s offensiv. Också Laurent Kabila har ju på senare tid visat att han inte ställer upp på den amerikanska politiken.


(r) portas i skolval?

Inför höstens val anordnar Göteborgs gymnasieskolor som vanligt debatter mellan de olika politiska partierna. Men nu hotar SSU, MUF och CUF med bojkott av dessa diskussioner om KPML(r):s ungdomsförbund tillåts deltaga. Även utbildningsnämnden i Göteborg samt ett antal rektorer har ställt sig bakom detta uttalande. Enligt Proletären har SSU:s ordförande i Göteborg förklarat att "ett parti som hyllar revolutionen och vill störta demokratin inte ska få vara med i debatten".

Detta är ett resultat av att röster nu höjs för ett förbud mot nazism, samtidigt som man jämställer kommunism och nazism. Enligt denna logik måste mindre yttrandefrihet för nazister även leda till inskränkningar för kommunister. Därför är det kanske bara en tidsfråga innan också den röda stjärnan och hammaren och skäran kommer att förbjudas i skolorna.


Stoppa MAI!

Nu brådskar det. Ett kraftfullt agerande behövs för att stoppa MAI, det multinationella investeringsavtal som den svenska regeringen i hemlighet förhandlat om med världens 29 rikaste länder sedan 1995. Sent omsider har förhandlingarna och avtalets innebörd blivit bekanta för en bredare allmänhet i Sverige.

Syftet med MAI (the Multilateral Agreement on Investment) är att liberalisera reglerna för investeringar och hindra att företagen ska kunna ställas till ansvar för konsekvenserna. Avtalet låter investerare ostört sätta sig över nationella lagar och folkets intressen. Det fullbordar globaliseringen av storkapitalets makt och inflytande.

Enligt MAI ska investeringar skyddas mot nationella normer beträffande till exempel mänskliga och fackliga rättigheter, miljökrav, ekonomiska restriktioner, beskattning och liknande. Utländska företag ska kunna stämma regeringen inför en särskild internationell domstol, som inte är ansvarig gentemot någon. Till och med en offentlig debatt om investeringens konsekvenser kan anses skadlig för företaget och därmed otillåtlig.

Om Sverige ansluter sig till detta avtal, kommer det att ta över svensk lag och vara svårare att upphäva än grundlagarna, däribland tryckfrihetsförordningen. MAI är bokstavligen dödsstöten åt demokratin.

En internationell kampanj har startats för att informera om avtalets innebörd och stoppa det. På internet hittar man avtalstexten och annan information bland annat på sidan http://mai.flora.org

Man kan också gå in på OECD:s egen server http://www.oecd.org/search/ och söka på uttrycket multilateral agreement on investment".

Men viktigt är också att snabbt sätta tryck på politikerna för att stoppa MAI. Det är hög tid att agera, nu när hemlighetsmakeriet avslöjats.


Den nygamla demokratin

EU-frågan och kampanjen för OS i Stockholm är två exempel på politikernas nya demokratisyn. Under förevändning att det är politikernas uppgift att bilda opinion så körs opinionen över med hjälp av massiv reklam på skattebetalarnas, d.v.s. opinionens, bekostnad. Efter junihändelserna i Östberlin 1953 skrev den nu hundraårige rabulisten Bertolt Brecht en träffande strof med titeln En lösning:

Efter upploppet den 17 juni
lät författarföreningens sekretariat
genom flygblad i Stalinallé
meddela att enär folket
förverkat regeringens förtroende,
måste det med fördubblat arbete
återerövra detta. Vore det då
inte enklare att regeringen
upplöste folket
och valde ett annat?


Vårdkris eller utarmning

Man säger att vi har en vårdkris. Vad är det? Fram till slutet av seklet har våra liv i Sverige blivit längre. I alla förnuftiga samhällen skulle detta betraktas som ett oerhört framsteg. Men under kapitalismen har detta blivit ett problem.

Vi har för många åldringar har vi lärt oss att säga, i stället för att helt enkelt glädja oss åt att alltfler av oss tack och lov numera blir gamla och ibland till och med lite gaggiga.

Gamla människor behöver, liksom mycket unga, vård. De flesta vårdbehövande är gamla, även om endast en minoritet av de gamla är vårdbehövande. I ett rationellt samhälle hade det räckt att konstatera att vi har alla materiella och personella resurser för att ge varje vårdbehövande människa vård. För det har vi.

Men vi lever inte i ett förnuftigt samhälle utan i ett kapitalistiskt. Vi kan alltså inte utan vidare förutsätta att det som mänskligt att döma är förnuftigt realiseras.

Vård bedrivs av människor. Människor kallas i kapitalismen arbetskraft. Arbetskraftsintensiva produkter fördyras relativt sett i en sig utvecklande varuekonomi. Vård är alltså förhållandevis dyrt.

Om vårdtjänster underkastas den öppna marknadens mekanismer kommer de att betinga så höga priser att en gammal genomsnittsmänniska aldrig skulle kunna efterfråga dem. Det s k välfärdssamhället byggde på att den aktiva arbetande befolkningen med en del av lönesumman solidariskt betalade vården av sjuka och gamla - om man ogillade solidaritet kunde man välja att betrakta det som en försäkring mot egen sjukdom och ålderdom. Att man gjorde detta innebar att man betingade en lönekostnad som något översteg vad som behövdes för egen reproduktion (de gamla behövs ju inte för reproduktionen). Att kapitalet kunde gå med på detta överdåd berodde på arbetskraftsbristen - skattefinansierad offentlig vård frigjorde arbetskraftsresurser från hemmen där fr a kvinnorna tidigare envisats med att vårda de gamla.

En bättre offentlig vård och välfärd blev möjlig genom att ekonomiska och politiska incitament fanns för kapitalet att tillåta det.

För kapitalets del finns ej längre dessa incitament. Den arbetslöshet man sedan 90-talets början skapat genom en medveten, monetaristisk politik har befriat kapitalet från den fulla sysselsättningens fjättrar.

Nedskärning av skatterna, dvs av den del av lönerna som användes för kollektiv konsumtion - till en början kamouflerad som utbyte av lönehöjning mot skattesänkning - har varit vapnet. Så vann man medelklassen. Överklassens parti vill gå vidare på denna väg. Det finns nämligen inga ekonomiska skäl för att äldre, förbrukad arbetskraft överhuvudtaget skall ha vård. Det är en ideologisk, politisk fråga om samhällets mål och medel. Det är en fråga om klasskamp. Och arbetarrörelsen har genom ideologisk självsnöpning spelat med och avhänt sig de politiska vapen som skulle behövts för att bedriva sådan klasskamp.

Sedan minst ett decennium sker följaktligen en absolut utarmning av det arbetande folket i Sverige. Processen har accelererat på 90-talet. Utarmningen sker inte jämnt och i takt för alla skikt. Den ser inte ut som på Marx tid. Ty man inte två gånger nedstiga i samma flod. Den ser bland annat ut som en vårdkris.

Om 70% av åldringarna på våra förädlade sjukhem är undernärda till följd av personalbrist så är det ett exempel på utarmning i dess moderna form. Om åldringarna på våra servicehus i praktiken förvägras kvalificerad läkarvård likaså. Om skolbarnens tandstatus återigen kan tala om för tandläkaren vilken samhällsklass föräldrarna tillhör - då är detta ett annat exempel därpå. Om folk inte längre har råd att söka läkarvård eller köpa ut medicin som de behöver - sak samma. Det är utarmningens hårda data. Fast det kallas vårdkris, skolkris osv.

Man påstår sig nu effektivisera vården genom att skapa lokala konkurrenssituationer. Till att börja med har man för ändamålet kommunaliserat vården - en i sig rimlig åtgärd - och splittrat den i beställar- och producentfunktion.. Vad man åstadkommer är en situation där vård och omsorg auktioneras ut till lägstbjudande och en outhärdlig situation för vårdarbetande och ibland vårdade uppstår.

Vad man avsett är att sänka kostnaderna genom att sänka vårdkvalitén. Varför har man annars berövat Länsstyrelserna de resurser som skulle behövas för att kontrollera att vårdproducenterna levererar det de förbundit sig - en människovärdig vård? Varför har man annars kombinerat vårdens kommunalisering med kommunalt skattestopp?

Välfärden är generell - eller den är ingen välfärd. Men det finns inget som så retar en bemedlad människa som att stå i kö efter en mindre bemedlad . Medelklassen kommer framför allt inte att acceptera att stå i kö- efter underklassare - till en offentlig vård som avhänts sina resurser. Den har kanske råd med privat sjukvård, men den kommer inte att acceptera att både betala privatvård och skatt, lika litet som den kommer att acceptera att betala både privatskolavgifter för de egna barnen - och kommunalskatt till andras barn i nedrustade skolor. Därför blir nedrustningen av offentlig sektor en kumulativ process. De bergsbestigare som har tillgång till annat fotfäste är de första som släpper repet då kedjan sviktar.

Kapitalets taktiska mål är att öppna vården på vid gavel för marknaden. Men varken genom direktavgifter eller individuella försäkringar blir en privat vård någonsin en vård för massorna.

Vad borgarklassen kommer att göra är därför att sänka de totala lönekostnaderna genom att beröva underklassen vård. Inte för att man är ondskefull, utan för att man nu kan göra det, och då måste göra det - annars kommer man i underläge mot de ekonomier där det görs. Den reformistiska arbetarrörelsens brott är inte att man önskat nedrustning, utan att man gjort den politiskt möjlig och därmed ekonomiskt nödvändig.

Vårdkrisen är bara ett nytt steg i en utarmningsprocess som av politiska skäl under några decennier tagit en paus i vår del av världen.