Konstnären Marie-Louise Ekman imponerar på många sätt, men hon har fastnat i en stagnerad halvradikal elit. Det skriver Karin Hedbrant efter ett besök på hennes retrospektiva utställning i Stockholm. Utställningen kommenteras också av Niklas Nåsander.

Hon hänger ut sin frihet i de fina salongerna. Marie-Louise Ekman tycks under Stockholms kulturhuvudstadsår krönas som rikets första dam på konstscenen. Retrospektivt visas en stor samling bilder och objekt samt hennes filmer på Kulturhuset samtidigt som hennes senaste pjäs, Godnatt herr Morris, spelas i samma hus. Ett trettioårigt, mångsidigt och stundom excentriskt konstnärskap sammanfattas därmed - det tog alltså sin början året det begav sig, 1968.

Ekman är kanske känd först och främst som den snyggt förpackade kulturpersonligheten med de många efternamnen. Få vet hur hennes måleri ser ut, och hennes tv-serier och pjäser nådde TV-publiken först för ett tiotal år sedan. De har knappast lämnat spår i det djupare folkskiktet. Ty hennes verk är visserligen omedelbart underhållande (pjäser fyllda med goda skådespelare som transvestiter) och skenbart enkla med sin banala serieestetik (hennes hudskära "måleri"), men synnerligen mångbottnade och fyllda med sofistikerade referenser till konst och litteratur. Innehållet är ofta en snårig härva av individens omedvetna eller medvetna längtan efter kontakt och ouppfyllda önskningar i ett oklart socialt sammanhang, med förkärlek för outsiderns tillvaro.

Ekman tar, när hon inte är alltför kryp-tisk, upp angelägenheter om kön, konst, familj och relationer - men tämligen frikopplat från övriga samhälleliga och ekonomiska samband. Rättare sagt: perspektivet är i allmänhet hennes egen kaotiska artistiska medelklassmiljö med begränsade ekonomiska tillgångar men med gott om plats för fritt, individualistiskt tänkande och varande. I en sådan miljö är det inte givet att så många känner igen sig. Men den främjar säkert känslan för det absurda och det humoristiska i att vara människa.

I en bok som ges ut i samband med utställningen skriver Kristina Lugn några läsvärda rader under rubriken "Marie-Louise Ekman har förstått att hon är en fri människa": Hon "är, som jag ser oss, precis den konstnär jag själv skulle ha blivit om jag vore mycket snyggare och inte så formad av ett pansarregemente Fru Ekman vet säkert lika mycket om barndomens pina som jag, men jag föreställer mig att hon utstod den i en miljö som även i sina miserabla aspekter lämnade utrymme för fritt strövande. Sannerligen säger jag eder: minsta unge vet vad det innebär att vara rädd, men en strykrädd själ har icke det mod som krävs för att erövra sitt vansinne för humor."

Ett motto för en stor del av Ekmans produktion har varit "man får göra vad man vill". Hon betonar starkt en individualistisk frihet som inte känner några köns- eller klassbegränsningar. På 60- och 70-talet poserar en "fri " ung dam som visar upp sina behag och njuter sin kropp - vilket kan tyckas naivt men skedde i efterdyningarna av pornografins frisläppande - men som samtidigt skiter högaktningsfullt i vad en eventuellt upphetsad manlig blick vill göra med henne. Ekman uppger i en intervju att hon aldrig skulle kunna tänka sig att någon kunde utnyttja henne på ett sätt som hon inte själv ville. Det är alltid hon som har den slutgiltiga kontrollen - hon har alltid gått sin väg när det börjat brännas och aldrig burit höga klackar eftersom det skulle hindra henne från att snabbt retirera.

Sårbarheten hos en liten flicka som möter en obegriplig och irrationell "vuxen" värld löper dock som en röd tråd genom många verk. Den sårbarheten knäckte aldrig Ekman men gjorde henne känslig för att uppfatta det komplexa och snåriga rollspelet i tillvaron - i en uppväxtmiljö som inkluderade en mannekängande expeditmamma och en far med ena foten i alkoholen och den andra i revybranschen. Där lämnades den drömmande, svikna men säkerligen av pappa älskade Marie-Louise ensam med sina funderingar som fortsatte med klipp, klister, skärt siden, teddy och symaskin i den unga kvinnans ateljé. Här skapades kanske de första bilderna med Barbieinfluerad flickrumsestetik tjugofem år innan det blev trend på installationsgallerierna på 90-talet med köns- och kroppsteman.

Jag vet knappast något konstnärskap som så renodlat arbetar med symbolen och drömspråket som Ekmans. Ändå förfäktar hon bestämt varje gång detta förs på tal att hon hatar symboler och avskyr sina drömmar. Om hon på det sättet genomlyste sin metod tror hon att hon skulle förlora sin kreativitet. Om det är koketteri över att inte röja sina källor, en rädsla för att förlora kontrollen eller helt enkelt en ren spontan oförställdhet är svårt att säga. Men det finns ett personligt tilltal, en tveklös smak av autentiskt upplevd livshisoria i mycket av det hon företar sig. I en intervju i katalogen kommenterar Ekman: "Den unga konsten, mycket av det som anses aktivt idag, tycker jag är väldigt lite självredovisande, så lite blottande, man gömmer sig bakom en yta - jag tycker att det är en av de stora poängerna med att vara konstnär; att våga visa om man är dum i huvudet eller inte, att man vågar visa sina gränser helt enkelt - så att andra människor via detta kan se sina egna gränser eller ramar..."

Det är en sympatisk ståndpunkt, och naturligtvis skulle man önska att VeckoRevyn-läsande unga kvinnor tog sig en funderare över Ekmans "flickbilder". Men tavlorna hänger i helt andra salonger där de provocerar ingens gränser.

Ekman är avgjort inte dum i huvudet, och visst imponerar hon med sin arbetskapacitet och sin förmåga att använda ett brett spektrum av medier. Hon tillhör nu i sin gyllene medelålder en mer eller mindre stagnerad halvradikal elit med en ständig ström av statliga uppdrag - innefattande bl.a. en professur på konstakademin på 80-talet. Jag tror aldrig hon riskerat någonting, inlindad som hon är i etablissemanget. En minnesbild som etsat sig fast: ett inställsamt uppvaktande kulturpersonlighetspar, Ekman & Ekman, när Ingvar Carlsson vann valet sist.

Och apropå absurdistisk humor. Visst vore det frestande att fundera på vad som hade hänt om det varit Kristina Lugn som i stället hade exponerat sin läckra rumpa för svenska folket?