Nu tilltar utsugningen. I denna skändliga värld blir det härskande fåtalets rikedom allt mer självhärligt prålande under det att de pressar allt större del av världens befolkning ned under fattigdomsgränsen.

Varför det är så står att läsa i en broschyr som för etthundrafemtio år sedan, sista veckan i februari år 1848, trycktes på tyska språket i London av J. E. Burghard i den lokal som "der Bildungs-Gesellschaft fr Arbeiter" hade på nr 46 Liverpool Street, Bishopsgate. Det var en liten trycksak, 23 sidor i oktavformat, upplagan var ett par hundra exemplar. Texten hade beställts av det internationella revolutionära sällskap vilket ett halvt år tidigare ändrat namn från "De rättfärdigas förbund" till "Kommunistiska förbundet" och bytt valspråket "Alla människor är bröder" till "Proletärer i alla länder förenen eder". "Bildungs-Gesellschaft fr Arbeiter" var dess legala front.

Den just tjugosju år fyllda handelsanställde Friedrich Engels hade skrivit ett första utkast under hösten 1847 och den tjugonioårige landsflyktige dr. Karl Marx hade i december 1847 fått i uppgift att redigera texten. Den 24 januari krävde förbundsledningen att få manuskript "senast 1 februari". Under loppet av några dagar skrev då Karl Marx i Bryssel ut den text Friedrich Engels och han diskuterat i London i december 1847.

Detta korta Kommunistiska manifest, skrivet av två unga revolutionärer för hundrafemtio år sedan, har sedan dess tryckts på alla världens språk i tusen och en upplagor, och format hundratals miljoner människors medvetna handlande. Hur kommer det sig?

Friedrich Engels hade först utarbetat en text i katekesform. Frågor och svar. Men, som han skrev till Karl Marx den 23 november 1847, vore det bättre med ett manifest som kunde ge den historiska bakgrunden.

Det är lysande skrivet. En klar och samtidigt polemisk prosa. Ett tyskt språk starkt som Luthers och smidigt som Heines. Inte ett språk skrivet ned till folk, inget försök att på falskt folkligt sätt smickra in sig.

Manifestets genomslagskraft bestämdes av att det både på ett närmast apostoliskt sätt ingick i en mångsekelgammal upprorstradition och gjorde en ny analys som öppnade perspektiven framåt.

Traditionsbandet förbises av motståndarna. Men ursprunget till "Kommunistiska förbundet" var "De rättfärdigas förbund" som sprungit fram ur "De fredlösas förbund" vilket hörde samman med "Familjernas förbund" som efterträtt "Förbundet för mänskliga rättigheter" vilket återgick på arvet från "Gracchus" Babeuf och "De jämlikas sammansvärjning" 1796. Marx och Engels, deras kamrater för hundrafemtio år sedan och alla de miljoner vilka senare tagit Manifestet till sig tillhör - och det medvetet partitagande - upprorets stora parti. Babeuf, Spartakus, eller Thomas Mntzer, sepoyer i Brittiska Indien 1857; namn och ideologisk flagga kan växla men alla på samma sida i en årtusendelång kamp. Det är rätt att göra uppror! I Amerika, Afrika, Asien som Europa! Då som nu och alltid.

"Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång."

Detta medvetande ger en stark inre kraft även i de mörkaste tider. Engels och Marx bröt också mot det tidigare vanliga allmänhumanistiska vänstermoraliserandet och gjorde i Manifestet en historiematerialistisk analys. I ett klassamhälle är det lögn att alla människor någonsin kan vara bröder!

När de analyserade den då segrande kapitalismen kunde de både visa att bourgeoisien har en stor revolutionär uppgift och hur den själv skapar den motkraft som kommer att krossa den. Arbetarklassen var ännu blott delvis organiserad; chartism i England, vävaruppror i Lyon och Schlesien och gesällföreningar av olika slag. Men där fanns den kraft som nödvändigtvis skulle kunna skapa en mänsklig framtid. Fast inte med en deterministisk nödvändighet. Ingenting alls står skrivet i någon stor bok därovan. Alltså behovet av politik och politisk organisation. Hur handla i den kommande borgerliga revolutionen i Tyskland för att driva historiens hjul framåt? Ställa vilka konkreta krav? Med vilket mål?

Nu kommer jag till det som varken dagens anständiga vänsterpartister i Sverige eller nydemokratiska socialister i Italien eller den i Marx namn nyss statsbärande nomenklaturan i öster vill kännas vid. Ty det Marx och Engels hävdar i Manifestet är att proletariatets diktatur krävs för mänsklighetens befrielse:

"Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisien allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.

Att börja med kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena, således genom åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, men som under rörelsens utveckling kommer att spränga sina egna gränser och som är oundvikliga som medel att omlägga hela produktionssättet."

Att ordet "diktatur" nu sägs vara stötande - i en värld där ett litet fåtal härskar över folkmiljarderna - skulle Marx kunnat besvara med att citera Diderot: "Knullen såsom avsadlade åsnor. Er är gärningen, förbehållen mig ordet!"

När Wedemeyer begärde råd om hur han skulle skriva i ett Förenta staterna där de intellektuella var så obildade att de inte ens läst sina egna klassiker skrev Karl Marx den 5 mars 1852:

"Käre Weywy!

/.../ Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas. Okunniga tölpar som Herzen, som förnekar såväl klasskampens som själva klassernas existens, visar bara att de trots allt sitt humanitära svammel betraktar det borgerliga samhällets förhållanden som tecken på ett idealtillstånd: den historiska utvecklingens absoluta höjdpunkt. Dessa tölpar fungerar som lakejer åt bourgeoisien, och deras kryperi blir så mycket mera motbjudande eftersom de ofta inte ens har ett hum om det borgerliga systemets tillfälliga nödvändighet. Du får själv avgöra vilka delar av den ovanstående utläggningen som kan vara lämpliga att citera."

Därmed blir Karl Marx, med det nya lagförslag om inskränkning av den akademisk friheten till att gälla enbart frihet för det ministern - och Herzen - betecknar som demokrati, automatiskt portförbjuden på svenska universitet.

Hur skulle det kunna vara annat?

Det är ju just Marx som förklarar varför ministerns regering inte förmår avskaffa massarbetslösheten trots att den nått sina taburetter, sina sportler, löner och pensioner på att förespegla väljarna det.

Artikeln har också varit publicerad i Klassekampen och Finanstidningen.