Den litauiske journalisten och dissidenten Valdas Anelauskas flydde på åttiotalet Sovjetunionen för USA. Vad har tio år i USA lärt honom? Clarté fick ett bittert brev på nätet.

Ingen utlänning på besök i USA undkommer frågan: Vad tycker du om Amerika? Vanligtvis ställs den så att man förväntar sig ett positivt svar. I början var mina svar oftast ganska diplomatiska, som "Intressant och olikt mitt hemland". Idag är det mest diplomatiska svar jag kan ge: För att uttrycka det milt, så tycker jag inte alls om det!

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag steg i land på denna kontinent, och min syn på världen har förändrats en hel del. Numera förstår jag mycket av det jag inte fattade tidigare. Och jag inser hur naiv jag varit, eller kanske okunnig. Jag var fast övertygad om att USA var ett demokratiskt och fritt land. Dessutom trodde jag att detta land var mycket avancerat och progressivt, ja, rent av det mest civiliserade i världshistorien. Så dumt av mig!

Eftersom jag befann mig i politisk exil från det forna Sovjetunionen, lät jag mig duperas av den amerikanska regeringen och lockades hit. Nu känner jag mig förlägen över att ha varit så lättlurad och klandrar mig själv för en del av de direkta konsekvenser som följt av detta. Min hustru var gravid när vi kom hit, och vår dotter föddes och måste leva i denna extremt otrivsamma sociala miljö.

Först och främst vill jag slå fast att jag innan jag kom hit inte hade några invändningar emot eller brast i respekt för, USA. I så fall skulle jag inte ha deltagit i möten med Gingrich och den sortens amerikanska högerpolitiker. Om jag hade fördomar, så var de för - inte mot - USA. Det låter kanske konstigt, men det fanns faktiskt en tid då jag hade ett porträtt av Ronald Reagan på mitt skrivbord i Litauen.

Det finns fortfarande tusentals, kanske miljoner naiva människor runt om i världen, som drömmer om att bosätta sig i detta land, som framstår för dem som en mystisk förtrollerska. Det är faktiskt det främsta skälet till att jag skriver detta brev. Jag vill säga sanningen till dem som antingen är illa informerade eller inte vet något om detta land eller vars kunskap är förvrängd genom propaganda.

I Litauen, mitt hemland, som var ockuperat av Sovjetunionen på den tiden, var jag aktiv motståndare till sovjetkommunismen och bekämpade den så snart tillfälle gavs. Följaktligen fördrevs jag från Sovjetunionen. Jag kom alltså inte hit med kommunistiska idéer.

Nu har jag tillbringat nästan nio år här och kunnat studera det amerikanska samhället. Inte bara observerat det utan studerat, analyserat och jämfört det med andra samhällen. När jag levde i Sovjetunionen trodde jag att det kommunistiska systemet var det värsta av alla samhällssystem. Jag hade fel. Ju mer jag granskar den amerikanska verkligheten, desto mer chockeras jag av allt det onda jag ser här.

Det är otvivelaktigt så att bara ett fåtal personer i det forna Sovjetunionen påstod att det kommunistiska samhället var perfekt eller bra. Idag är det kanske ännu färre som hävdar att de fått det bättre. De flesta av dem jag känner personligen, mina nära vänner, släktingar och bekanta som lever i de postsovjetiska staterna, inbegripet Litauen, tillstår idag att inte ens det dåliga sovjetsystemet var så förskräckligt, i jämförelse med dagens amerikainspirerade laissez-faire-kapitalism.

Den genomsnittliga levnadsåldern för ryssar har sjunkit dramatiskt efter Sovjetunionens kollaps, medan hälsovård och utbildning påtagligt försämrats. Den forna nomenklaturans makt har vuxit. Gamla parti- och KGB-funktionärer har berikat sig enormt och har numera blivit hängivna anhängare av privat äganderätt.

När jag i skolan tvingades studera Karl Marx idéer, var jag inte särskilt lockad av dem. Men nu börjar jag inse att den gamle kanske hade mer rätt än fel i det han skrev. Den vämjeliga verkligheten i Amerika har förvandlat mig från en prokapitalistisk liberal till socialist. Mitt ideal är nu ett socialistiskt samhälle som styrs av folket och bygger på rättvisa och solidaritet.

Jag vill understyrka att det jag skriver om USA inte bara är grundat på mina subjektiva erfarenheter utan på objektiva iakttagelser, studier och analyser.

År 1998 markerar 50-årsminnet av Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna. Amerikansk propaganda har alltid klandrat andra länder för att bryta mot dessa. Men i USA bryter man kanske mer mot de mänskliga rättigheterna än i något annat land i världen, när det gäller det egna folket. Det sätt på vilket denna nation behandlar sina fattiga är ett hån mot grundläggande mänskliga rättigheter.

USA hade intresse av Sovjetunionens sammanbrott, då globaliseringen av världsekonomin intensifierat konkurrensen mellan kapitalisterna. Detta tvingar dem att leta i varje hörn av världen efter råvaror, billig arbetskraft och marknader. Och det forna Sovjetväldet är en gigantisk källa av billiga råvaror med en högt utbildad arbetskraft. Det utgör också en stor potentiell marknad. För att förverkliga dessa möjligheter till exploatering, måste Sovjets ekonomi först förstöras.

Jag påstår naturligtvis inte att mänskliga rättigheter inte kränktes i Sovjetunionen. Människors politiska rättigheter som yttrandefrihet och religionsfrihet kränktes t.ex svårt. Men, enligt min åsikt, är rätten till arbete och en anständig levnadsstandard, fri sjukvård när du är sjuk, kostnadsfri utbildning osv, mycket viktigare materiella rättigheter för majoriteten av människorna än politiska rättigheter och religionsfrihet. När man blir allvarligt sjuk, behöver man först och främst träffa en läkare, inte en präst.

I Sovjetunionen betraktade de flesta människor rätten till arbete, utbildning, sjukvård osv för självklar. I USA är dessa rättigheter för många människor bara formella och hypotetiska.

Den verkliga sjukan i det amerikanska samhället är inkomstklyftorna. Amerika är i själva verket det mest ojämlika av de viktigare industriländerna. 20 procent av amerikanerna kontrollerar 80 procent av nationens tillgångar. 1979-1995 ökade inkomsten för de fem procent rikaste med 43 procent. 1976 ägde den rikaste procenten 19 procent av alla tillgångar. 1992 ägde samma procent 42 procent.

Mellan 1977 och 1992 föll den genomsnittliga familjeinkomsten för den fattigaste femtedelen med 17 procent. Den personliga inkomstskatten för de välbärgade är mycket lägre i USA än i andra industriländer. Alla de nedskärningar av sociala utgifter som nyligen genomförts i USA går till att finansiera nya skattesänkningar som främst gynnar två procent av de rikaste. 40 miljoner människor lever utan hälsovård.

1989 hade skattesatsen på inkomster mellan 500.000 dollar och en miljon dollar fallit med 45 procent jämfört med 1970 års nivå. Den statliga skatten för den fattigaste femtedelen hade däremot ökat med 26 procent. Den nyligen beslutade "balanserade budgeten" - en överenskommelse mellan Clintonadministrationen och republikanerna i kongressen - innebär också en enorm skattesänkning för de välbärgade.

Det är ingen överdrift att säga att fattigdomen idag växer explosionsartat i Amerika, särskilt bland kvinnor och barn. Man säger ofta att en fattig i ett rikt land är mindre fattig än en fattig i ett fattigt land. Följaktligen skulle en fattig i USA ha det bättre än en fattig i Rwanda eller Bangladesh. Detta slags relativistiska påstående är felaktigt. Att vara fattig är nog så svårt i alla länder, men det är mycket svårare att vara det i ett land där du dagligen bombarderas med bilder av enorm rikedom.

Av alla USA:s barn lever idag 21,8 procent, dvs 15,3 miljoner, i vad som officiellt betraktas som fattigdom. Detta innebär, att ett av fem barn under arton år eller ett av fyra barn under sex år är fattigt. Hälften av alla svarta barn lever i fattigdom. Enligt officiella siffror lider ett av tolv barn av undernäring. Av världens femton främsta industriländer ligger USA högst vad gäller spädbarnsdödlighet. 10 miljoner barn i Amerika har ingen tillgång till hälsovård.

Fattigdomen är den främsta "barnadödaren" i USA. Den stora majoriteten av fattiga barn (64 procent) i USA lever dock i hushåll där åtminstone en förälder har heltidsarbete.

Den amerikanska myten är att den som arbetar inte är fattig. Ett amerikanskt faktum är att åtta miljoner arbetare (7 procent av arbetskraften) arbetar heltid, men ändå är fattiga.

Det finns över 1,2 miljoner hemlösa barn i USA, där den genomsnittliga åldern för hemlösa är nio år. Omkring 35 procent av Amerikas hemlösa är barn. Det finns tillräckligt med tomma hus i USA för att förse var och en med bostad. Hemlösheten kunde elimineras över en natt! Det enda som hindrar är den privata äganderätten. Hemlösheten i Amerika kommer att bli än värre inom den närmaste framtiden.

Bearbetad och översatt av Malena Rydberg