Makten över tanken kan vara makten över den internationella fimlindustrin. Hur skulle vi tänka om vi aldrig sett en Hollywoodfilm? Hans Isaksson har tänkt på frågan.

En av de första åtgärder som Ronald Reagan genomförde i Vita Huset var att renovera den gamla biosalongen, som halvt fått förfalla genom åren. Sextio bekväma stolar finns nu i salongen, och där serveras popcorn och cocacola. Fredag är biodag. Då brukar presidenten ögna igenom bioannonserna för att se efter vad som bjuds. Sedan kontaktas Motion Picture Association, som prompt skickar över vad som anbefalls, och en traditionell middag med filmafton för 40 inbjudna vidtar. Denna tradition började med Reagan och har vidmakthållits av Bush och Clintons.

Det finns ett särskilt protokoll för dessa aftnar. Ska det vara högtidligt inbjuds stjärnor och producenter att tillsammans med presidentfamiljen titta på sitt senaste verk i en "officiell föreställning". Den allra högsta äran (som bl.a. vederfarits Tom Hanks med fru och Hugh Grant med aktuell hålldam) är att därefter få tillbringa natten i Vita Husets Lincolnsovrum.

Filmen är 1900-talets egen konstform, otänkbar utan elektricitet, modern teknologi och stort kapital och den första som lämnat hantverkstadiet definitivt bakom sig. Det är en konstform som samtidigt råkar vara en industri. Det är den amerikanska konstformen par preference. Dess produkter är i första hand gjorda för att säljas och hymlar inte med det. För genomsnittsamerikanen är bio något lika exklusivt amerikanskt som ishockey är kanadensiskt för kanadicken och Pekingoperan är kinesisk för kinesen. Film är i dubbel bemärkelse för USA en nationell angelägenhet. 98 procent av all film som visas på amerikanska dukar är made in USA.

Amerikaner tycker i allmänhet inte att det som görs i utländska filmstudier är film, även om bildade exemplar vidgår att det stundom är konstnärligt högtstående, och man lånar friskt både folk och idéer från utlandet.

Det som är en amerikansk nationell angelägenhet tenderar med rådande globala maktförhållanden snabbt att bli en internationell angelägenhet. Det mest anmärkningsvärda är kanske inte att amerikaner föredrar amerikanska varor. Det är snarare att även andra folk sedan länge gör detsamma.

Den amerikanska dominansen på filmens område tilltar nu snabbt. Vi vet alla vilken ställning amerikansk film har i svensk TV och på biodukarna. Men i Belgien är 75 procent av alla nypremiärer amerikanska produktioner (2 procent inhemska), i Tyskland cirka 70 procent (17 procent inhemska), i Italien (Fellinis och Antonionis hemland) 75 procent (20 procent), i Spanien uppåt 80 procent (10 procent). I EU-länderna sammantaget har USA:s andel av filmmarknaden under den senaste tioårsperioden ökat från 59 till över 75 procent och befinner sig i stadig tillväxt - en process som utlöst bittra med fåfänga motreaktioner framför allt från Frankrike. Och vad mera är, förhållandet är detsamma i Asiens filmländer som Japan (Kurosawa kunde det sista decenniet av sin karriär knappast räkna med att bli producerad i Japan i brist på intresserade åskådare), Taiwan, Hong-Kong, och i Indien. Och genom Sovjetblockets kollaps bröt en stor filmproduktion samman och ersätts nu av Hollywoodrullar.

Man skulle kunna tro att detta berodde på utbudet av film, som ju är imponerande från USA:s sida. Men det är inte hela sanningen. EU-länderna producerar sammanlagt - trots nedskärningar - fortfarande fler spelfilmer per år (omkr 550) än USA. Fjärran Östern (Hong-Kong, Taiwan, Japan etc.) producerar också fler, och Indien har sedan åtskilliga decennier haft en nästan lika stor produktion. Inte heller kan det enbart bero på att filmerna görs på det främsta världsspråket - i Storbritannien, med minst lika engelskspråkig produktion, är 85 procent av alla föreställningar producerade i Hollywood, medan den inhemska produktionen inte längre attraherar publiken trots stor internationell uppskattning hos kritiker.

Finns det något hos amerikansk film, utöver ekonomiska och politiska muskler, som förklarar, varför den är så attraktiv för en världspublik?

För att besvara en sådan fråga borde man ha tillgång till Den Typiska Amerikanska filmen och sedan jämföra den med Den Typiska Icke-amerikanska filmen, något som man bör undvika att ge sig på. Vad finns för likhet mellan Woody Allen och Arnold Schwarzenegger, mellan Michelle Pfeiffer och Sylvester Stallone, mellan John Sayles och Clint Eastwood? Mellan Sheriffen och Ett päron till farsa, mellan Dirty Harry och Dansar med vargar? Att ägna sig åt jämförelser mellan filmer som av kritikerna bedömts ha konstnärlig kvalitet kan i och för sig vara intressant, men man har då avskärmat sig från verkligheten, dvs. vad folk i själva verket ser. Låt oss i stället gå the American Way och se efter vilka filmer som setts av störst publik under detta århundrade (dvs. som, spelat in mest pengar, vilket är en ej helt riktig approximation) för att finna ut vilka kvaliteter de har gemensamt.

Följande tio filmer har under vårt århundrade spelat in mest pengar (senaste månaderna har Camerons teknologiskt avancerade såpoperaversion av Titanics förlisning tagit sig in på andra plats). Vad jag kan erinra mig är samtliga också Oscarsbelönade, vilket torde innebära att även branschen erkänner dem som i ett eller annat avseende föredömliga:

De tio mest lönsamma filmerna
Position Miljarder kr Titel År
1 2.646 E.T 1982
2 2.321 Jurassic Park 1994
3 2.126 Forrest Gump 1994
4 2.100 Stjärnornas Krig 1977
5 2.036 Lejonkungen 1994
6 1.963 Independence Day 1996
7 1.853 Ensam Hemma 1990
8 1.723 Jedins Återkomst 1983
9 1.690 Hajen 1975
10 1.632 Batman 1989

För dem som till äventyrs inte sett dem alla vill jag meddela att E.T. är en infantil och tårdrypande film om en liten rymdvarelse som blir lekkamrat åt ett par amerikanska medelklassungar, Jurassic Park är en SF-film om kloning av urtidsödlor och faran om att göra uppror mot naturen, Forrest Gump är en pseudodokumentär om en debil och ädel yngling som gör karriär i USA 1950-80, Stjärnornas krig är ett SF-rymdäventyr om en annan enkel amerikansk yngling som utmanar universums onda imperium, Lejonkungen är en hamletparafras av Walt Disney för barn med sug efter våldsscener (Hamlet har bytts ut mot ett ungt animerat lejon och den ruttna danska staten mot den afrikanska stäppen), Independence Day är ännu ett SF-äventyr där en driftig USA-president räddar planeten från en främmande (ondskefull) invasion, Ensam hemma är en sliskig och slapstickbetonad barnfilm om en odräglig liten gosse som likt Pippi Långstrump värjer sin egendom mot och övermannar ett par enfaldiga inbrottstjuvar, Jedins återkomst är en ännu mera hjärndöd fortsättning på Star Wars, Hajen är en Spielbergrysare om en elak jättehaj som tar sig skrovmål på USA:s ostkust (ser förresten inte Kuba på kartbilden ut som om det nafsade efter Florida?) varvid nationen, eller åtminstone turistnäringen, räddas av en sjösjuk och aggressionshämmad sheriff och en marinbiolog, och Batman är (förstås) historien om den filantropiske multimiljonären som förklädd till fladdermus (i samarbete med polismyndigheten) bekämpar Det Onda i samhället (övertygande och mycket lönsamt gestaltat av Joker - Jack Nicholson).

Vad har dessa till synes så artskilda alster för gemensamma drag?

  • De är alla amerikanska (något som de har gemensamt även med nästa 25 nummer på samma lista). I den mån den håller sig på jorden utspelas handlingen i USA. Hjälten är amerikansk - utom Lejonkungen som är lejon (han talar dock amerikanska).
  • De är mer eller mindre barntillåtna - man skulle vilja säga nästan vuxenotillåtna. De har lyckliga slut (i stort sett).
  • Endast med en rejäl kraftansträngning finner man i dessa filmer någon politisk tendens utöver gängse USA-liberala värderingar. Försåvitt man inte anser att ett allmänt ställningstagande mot Ondskan och för Det Goda är politiskt.

Ad 1. Den som förfasar sig över det starka infantila draget i dessa, och många andra amerikanska filmer - och därav förhastat drar slutsatsen att amerikaner är barnsligare än andra - bör betänka att åldersgruppen 12-17 år idag utgör den stora biopubliken i USA, och på sikt därmed i övriga världen. En av orsakerna till detta fenomen är den generella tendensen till framväxt av en fristående ungdomskultur och en minskad föräldaauktoritet. Att denna subkultur har kunnat invadera filmen i så hög grad beror sannolikt på att tele?visionen håller vuxna människor hemma vilket gör biosalongerna till ett lämpligt, föräldrafritt forum för ungdomskultur - något som TV aldrig i samma utsträckning kan erbjuda. Det ökade utbudet av filmer som vänder sig till en publik med intakt barnasinne skrämmer i sin tur bort den äldre publiken och tendensen utvecklas ytterligare. Europeisk och annan icke-hollywoodsk kvalitetsfilm ser man numera i Sverige mest i TV. I USA finns det miljonstäder där icke-amerikansk film praktiskt taget aldrig visas. De länder som fortfarande låter andra överväganden än profiten styra utbudet får finna sig utslagna från marknaden.

Det är alltså inte nödvändigtvis så illa att filmutbudet beror på att marknaden numera ger folk vad folk vill ha. Det beror snarast på att marknaden, till skillnad från filminstitut och statliga stipendienämnder med konstnärligt inflytande, ger folk vad biopubliken, dvs. barn mellan 12-17 år i USA, vill ha. Och vi andra måste hänga med.

Ad 2. Nå, finns det inget hos dessa filmer, som berättigar beskyllningen mot USA för kulturell och politisk hegemonism? Finns där t.ex. något explicit politiskt budskap som påtvingar oss USA:s syn på världen?

Nej, inte mycket. Progressiva filmkritiker brukar ofta framhålla den amerikanska filmens ideologiska betydelse och pekar då på femtiotalets antikommunistiska alster etc. Det är dock inte goda recensioner eller intresserade filmhistoriker som fyller salongerna och kassorna, utan publiken. Det har gjorts och görs massor av öppet reaktionär politisk film i USA - från Griffiths rasistiska mästerverk Nationens födelse via den antipopulistiska Alla kungens män, den Koreaktivistiska Sheriffen (med McCarthymannen Gary Cooper i huvudrollen), den antifackliga Storstadshamn (med försvar för regissörens Kazans eget angiveri) över den Vietnamaktivistiska John Waynefilmen De gröna baskrarna till mörkmannen Stallones revanschistiska Rambofilmer. Massor med Hollywoodfilmer har genom decennierna troget återspeglat vad de härskande skikten i USA för ögonblicket har funnit för gott att kolportera. Under korta perioder har detta faktiskt kunnat medföra att vi fått se sovjetentusiastiska och New Deal-vänliga USA-filmer, t.ex. under perioden 1943-45 eller vid sextiotalets början, då USA:s politik gick ut på samverkan mot Kina (t.ex. 55 dagar i Peking där ryssar och amerikaner samarbetar mot boxarupproret).

Denna typ av ideologiproduktion ingår fortfarande i Hollywoods breda sortiment - just nu produceras t.ex. av en händelse sex, sju amerikanska spelfilmer som alla på olika sätt fördömer Folkrepubliken Kinas politik i intim anslutning till Vita Husets propagandistiska linje. I skrivande stund har kalkonen Sju år i Tibet Sverigepremiär över hela landet, en film som producerats i samförstånd med Dalai Lama. Filmer riktade mot Islam och/eller Arabvärlden/Iran har det gjorts mängder av under senare år (de har ofta ett feministiskt tema), t.ex. Inte utan min dotter och Fritagningen (samma tema, fast mindre budget).

För att ha propagandistisk effekt på massorna måste man dock en film vara attraktiv för massorna. Dessa öppet politiska filmer har sällan varit det. Först på femtionde plats bland framgångsrika publikfilmer kommer Rambo - first blood, en riktig ultrachauvinistisk fascistrulle. En dolkstötspropagandistisk kvalitetsfilm som den prisbelönta Cimino-filmen The Deer Hunter finns över huvud taget inte på listan. Genom det förändrade världsläget, förändringen i publiksammansättningen och kanske också till följd av den kulturella dominans som gör att en allt större andel av publikintäkterna inhöstas utomlands har det de senaste decennierna snarast blivit glesare mellan de öppet chauvinistiska USA-filmerna.

Innebär detta att dessa filmer saknar betydelse för hur ideologin formas på en allt bredare och allt ungdomligare världspublik?

Detta är, märk väl, en helt annan fråga.

Självfallet har de betydelse. En fysiologisk parallell är på sin plats: koloxid är inte "i sig" giftigt - man dör av det genom att det tränger ut det livsviktiga syret från blodet. Redan förhållandet att Hollywood tränger ut annan film med teman som mera omedelbart anknyter till folks egen verklighet har betydelse.

Och inte minst - såsom inspiratör vad gäller mode, musik, livsstilar för ungdomen i hela världen har USA-filmen en omätbar, men enorm betydelse: Flickorna i USA bär inte slöja och har samlag före äktenskapet. Ungdomen trotsar föräldrarna (och får medhåll i filmen), går sin egen väg (alltsedan Vänd dem inte ryggen och James Dean-tiden), kör egen bil, använder droger ostraffat. Det är i Hollywoodfilmen det bestäms vilken bredd jeansen ska ha det närmaste åren i hela världen - och genom att förhålla sig till signalerna därifrån sänder ungdomen i sin tur signaler till det omgivande samhället, oavsett detta ligger i Calcutta, Beijing eller Mönsterås.

Åtminstone sedan 60-talet är liberala värderingar "politiskt korrekta" i Hollywood, och sådana värderingar dominerar i så hög grad filmerna på topplistans filmer, att undantag sticker i ögonen. Även sådana aktörer/producenter/regissörer som gjort sig kända för högersympatier (t.ex. Clint Eastwood, Kevin Costner, Arnold Schwarzenegger) framtonar genom sina verk som liberaler. I den mån samhällsfrågor debatteras i den amerikanska genomsnittsfilmen, så står den för jämlikhet (utan att angripa egendomsskillnader), jämställdhet (men inte feminism), den är (numera) icke-rasistisk (men undviker med få undantag provocerande sexuella förbindelser över rasgränserna), den går emot monopolen (men försvarar in i döden den konkurrenskapitalism som alstrar dem), den är för den lille ensamme mannen (så länge han inte organiserar sig fackligt eller politiskt), den gråter över förtryckta och utrotningshotade nationer (när de väl är oskadliggjorda, som indianerna). Och hatar förstås antisemitism (om man från semiter undantar 150 miljoner araber). I drogfrågor står den för harm reduction, fast termen aldrig nämns - brännmärker missbruk, propagerar och idylliserar bruket som i filmen står för frigörelse från föräldra- och samhällsauktoritet.

Med en grov generalisering står Hollywood politiskt för borgarklassens minimiprogram - därav dess liberalt-humanitära framtoning. Man gör det i en form som i regel är anpassad till ungdom.

Liberala, individualistiska värderingar är också värderingar och såsom sådana inte mera naturliga än andra, t.ex. kollektivistiska eller socialistiska. Redan att detta måste framhållas kan tolkas så att vi står under påverkan.

Filmerna utöver sin ideologiska effekt just genom att

  • framställa den genomhederlige, strävsamme, individualistiske, sentimentale och våldsbenägne amerikanske, oftast vite, medelklassaren som den egentliga Människan och
  • visa hur han - och endast han - på egen hand, genom egna insatser, och oftast i motsats till kollektivet, är kapabel att klara av de olika problem och hot som både han och mänskligheten ställs inför.
  • Detta är att betrakta som en ideologi ( i betydelsen falskt medvetande) eftersom

    a) jordens befolkning till högst fyra procent består av vita amerikaner,

    b) av dessa endast en minoritet kan betraktas som medelklass, varav återigen

    c) blott en minoritet såväl är extremt strävsam, begåvad och hederlig,

    d) de problem som underklassmajoriteten i USA och i världen, dvs. filmpubliken ställs inför faktiskt inte löses, och i synnerhet inte genom individuella insatser.

    Den amerikanska filmens optimistiska devis "|Det löser sig alltid" lyder i en realistisk version "Det löser sig aldrig" , dvs. så länge problemet och därmed lösningen formuleras i individuella termer. Som individer dör vi bl.a. i verkligheten faktiskt alltid på slutet.

    Men individen önskar ett lyckligt slut på tillvaron, och drömindustrin tillhandahåller det, stundom till priset av en större hög med kadaver på slutscenen. Och den moderna jättebudgetfilmernas uppskruvade actiontempo lämnar ingen tid för reflexion och distans till budskapet på duken: om du bara handlar så vinner du!

    Det är Hollywoods styrka att den möter åskådaren på det individuella plan där han befinner sig - det är dess svaghet, och vittnar om dess roll av drömindustri, att den lämnar åskådaren där, om än med tindrande ögon.

    Inom ramen för denna mytologi har USA-filmen skapat ett par säregna ledmotiv som vi nu betraktar som så självklara att vi inte längre betraktar dem som speciella teman:

  • den ensamme ryttaren med sin revolver och sin häst (motivet går igen även i icke-westernfilmer som tex Nattmänniskor 1954 m. fl, där den f.d. västernhjälten Gregory Peck omplacerats till CIA-överste i Berlin, i polisfilmer som Dirty Harry eller Klute - en smart snut, i Rambofilmerna och i SF-äventyren),
  • den desperata och undergångsdömda gangstern - båda exponenter för en extrem individualism i konfrontation med kollektivet/samhället - t.ex. Scarfacefilmerna, Bonny & Clyde, och i västernparafrasen Det vilda gänget,
  • den fattige men begåvade underklassaren som med egna krafter vinner framgång (den amerikanska drömmen): otaliga biografier över amerikanska nationalhelgon, artister, musiker etc. är något som i stort saknar motsvarighet i andra länders produktion.
  • Vart och ett av dessa teman har sin ironiska anti-genre, sina parodier.

    Även En handelsresandes död, där Arthur Miller gör upp med den småborgerliga framgångsmyten, och Möss och Människor (och Vredens Druvor), där den unge Steinbeck gör detsamma för arbetarklassens del, har framgångsrikt filmatiserats.

    Den amerikanska filmens segertåg kan nog enklast beskrivas som blott en ytterligare aspekt av en politisk, ekonomisk och kulturell dominans som under slagorden om frihandel och globalisering idag leder till en fortlöpande amerikanisering av världen och kan på intet sätt betraktas avskilt därifrån.

    Ibland har USA slagits på den internationella filmmarknaden med rent ekonomiska medel. Som en ringa gentjänst för att Hollywood skänker glans åt presidenten har Clinton personligen och med kraft intervenerat mot besvärliga fransmän och andra som försökt resa spärrar mot amerikanska filmprodukter. Och den amerikanska filmdistributionen utnyttjar sitt publika övertag maximalt. En utländsk distributör som vill köpa in Titanic måste ta fyra floppar på köpet. Härigenom förskaffar sig USA en marknad även för sina mest undermåliga produkter, t.ex. på vår television.

    Den kulturella globaliseringen är en effekt av den ekonomisk-politiska samtidigt som den underlättar ekonomisk-politisk hegemonisering genom att undergräva andra nationers identitet och tillit till egna värden. Den enda idag synliga motreaktion mot denna invasion - förutom de högfärdiga fransmännens - kommer från islamismen, som följdriktigt av amerikanska ideologiproducenter numera utpekas som antikrist.