Boken Maoisterna väckte visst uppseende i höstas. Så galna sjuttiotalets idealistiska revolutionärer var - sån tur att de tänkt om! Om några av virrpannorna inte alldeles tänkt om, rör de sig gärna i kretsarna kring denna tidskrift. Här recenserar en av dem, Christer Lundgren, ett slag i SKP:s partiledning och länge journalist på partitidningen Gnistan.

Vi var många som drogs in i den progressiva rörelsen i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. En ny generation unga människor engagerade sig aktivt för vad de såg som rätt och rimligt och organiserade sig för att inte bara förklara utan också förändra verkligheten. Vi engagerade oss i den antiimperialistiska, fackliga, demokratiska och kulturella kampen för det arbetande folkets intressen. Med andra ord: vi agerade politiskt, som medvetna och aktiva människor, som medborgare.

Detta uppsving var internationellt och varade drygt ett decennium. En viktig anledning till det var att kommunismens idéer fick ny aktualitet med den öppna kritik som det kinesiska kommunistpartiet riktade mot sovjetledarna. Sovjetunionen framstod som auktoritärt och förkalkat. I de samhällen vi såg i sovjetblocket saknade det arbetande folket grundläggande demokratiska rättigheter. Sovjetledarna talade fortfarande om arbetarklassen, internationalismen och socialismens ideal, men de agerade som andra imperialistiska stormakter. Deras "socialism" baserades inte på folklig mobilisering, utan på direktiv från Moskva och ytterst på ryska bajonetter och stridsvagnar.

Mot Sovjetunionens auktoritära skleros framstod maoismen i den ännu unga kinesiska folkrepubliken som en ungdomlig upprorsrörelse. Den hade drag av generationsfråga - "framtiden tillhör er" - men i grunden rörde det sig om en politisk och ideologisk motsättning: underkastelse och acceptans av de bestående maktrelationerna eller motstånd, uppror, visioner om en rättvisare värld.

Boken Maoisterna - en historia berät-tad av några som var med handlar om den svenska grenen av denna rörelse, KFML, som senare tog namnet SKP, och de organisationer där KFML/SKP vann inflytande eller som bildades i dess periferi. Författarna Lars Åke Augustsson och Stig Hansén var själva med och de har intervjuat andra som också var med. Eftersom också jag själv var med och dessutom tillhörde ledningen för SKP under några år, är jag naturligtvis nyfiken på vad de kommit fram till.

Deras skildring är till formen på en och samma gång historieskrivning, intervjubok och politisk bikt. Denna blandning gör visserligen boken personlig, levande och lättläst, men samtidigt rapsodisk, inkonsekvent och bitvis otillförlitlig. Nostalgi, distans och främlingskap är de tre ord författarna själva väljer för att beskriva sin hållning till ämnet. Som före detta vänsteraktivister vill de nu markera sig som anständigt borgerliga men kan å andra sidan inte avstå från att bli nostalgiska då de blickar tillbaka på sin ungdoms politiska engagemang och den radikala och förhållandevis inflytelserika rörelse de då deltog i. De diskuterar hovsamt sin egen synd och skuld utifrån de förutsättningar som ställts upp av Per Ahlmark och den yttersta högerns övriga hökar.

Själv har jag svårt att förstå den utgångspunkten. Var hör vi till exempel moderater och folkpartister ursäkta sitt stöd åt USA:s folkmord på de nordamerikanska indianerna eller slakten på en halv miljon indonesiska bönder och demokrater 1965 eller atombomberna över Hiroshima och Nagasaki eller terrorkrigen mot Koreas och Vietnams folk eller stödet åt den sydafrikanska apartheidregimen, åt Pinochet och andra latinamerikanska diktaturregimer och åt Israels övergrepp mot det palestinska folket? Vem hör socialdemokratiskt fotfolk diskutera sitt medansvar för att Sverige under Olof Palmes socialdemokratiska regering bidrog till USA:s spionage mot Vietnam genom att låta vårt lands ambassad i Hanoi tjänstgöra som spioncentral? Eller sin moraliska vånda över den globala kapitalismen som oupphörligen kastar miljontals människor ut i arbetslöshet, misär, svält och död? Det är ju så, som tidskriften TLM konstaterade i en utmärkt ledare i nummer 2/97, att "borgerligheten har hela medvetandeindustrin i sin hand; den sätter dagordningen för den offentliga diskussionen, och debatten om vänsterns skuld är ingenting annat än ett sätt att förstärka denna makt."

Även om försöken att skapa goda och bestående alternativ till den rådande världsordningen hittills misslyckats, så bekräftas de analyser av kapitalismen och imperialismen som marxister gjort genom tiderna och som SKP gjorde på 70- och 80-talen varje dag av den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige och i världen.

Men Stig Hansén och Lars Åke Augustsson överger det kritiska tänkandet och sopar över sina tidigare politiska ståndpunkter med snömos och struntprat, till exempel påståendena att skillnaden mellan reformister och revolutionärer är att reformisten vill få med många, också till priset av att förändringen går långsammare och blir ofullständig, medan revolutionären betonar kvaliteten på förändringen; hellre färre men bättre, och att SKP-arna var antidemokratiska revolutions- och våldsromantiker, som "vandrade den auktoritära vägen".

När detta är sagt, ska också medges att bokens historieskrivning fram till 1978 inte alls är så dålig. Paradoxalt nog - så länge KFML höll fast vid samma principiella hållning till tvistefrågorna i den kommunistiska rörelsen som Kinas Kommunistiska Parti - lyckas författarna beskriva skeendet ganska sakligt och med påtaglig sympati. Det är huvudsakligen under motsättningarna från 1978 och framåt som de markerar vilsenhet och avståndstagande. Dessa komplicerade motsättningar vore annars värda en djupare analys än partsinlagor från huvudkombattanterna, där motsättningarnas kärna döljs eller förvanskas.

När man ska diskutera SKP bör man skilja på strategiska och taktiska frågor. Taktiska frågor behöver inte vara oviktiga, men de handlar om bedömningar som kan diskuteras om man är överens om målet och färdriktningen i stort. Strategiska frågor handlar i grunden om motsatta klassintressen. Taktiska frågor är till exempel SKP:s ställningstagande till Vietnams invasion av Kampuchea och till Kinas därpå följande gränsangrepp mot Vietnam (som författarna kallar invasion), inställningen till de påstådda avslöjandena om Pol Pots "folkmord" i Kampuchea före invasionen, ställningstaganden till historiska frågor (inklusive bedömningen av Sovjetunionen under Lenin och Stalin och Kina under Mao) och till dagsfrågor som kvinnorörelsen, miljörörelsen, kärnkraften osv. I dessa frågor är jag personligen oenig med författarna, men de är som sagt av underordnad betydelse.

Frågan om det (på något obestämt etiskt, inte juridiskt, sätt) är ett brott mot principerna för en organisation av ideellt arbetande, självuppoffrande medlemmar att ta emot vissa former av stöd från andra än medlemmarna själva (till exempel att på ekonomiskt fördelaktiga villkor ge ut översättningar av politiska skrifter, att sända delegationer till andra länder på värdlandets bekostnad eller att acceptera statligt presstöd) känns uppriktigt talat som ett konstruerat problem om man inte väger detta mot de partier, organisationer och personer som tar emot ett stöd i helt andra dimensioner från till exempel USA, Sydkorea, Taiwan, Israel, EU, storföretagen och de svenska skattebetalarna för att driva en reaktionär och imperialistisk politik.

Hur är det då med de strategiska frågorna? Vilka intressen företräder Lars Åke Augustsson och Stig Hansén i grunden? Ja, de säger sig fortfarande vara revolutionärer i den meningen att de anser "att det krävs en grundläggande förändring av hela världsordningen". De går inte närmare in på vem som ska åstadkomma en sådan förändring, men accepterar bara "fredliga, demokratiska metoder". "Våld kan möjligtvis användas för att försvara friheten, men aldrig för att erövra den." Det är vackra ord, men det är illa tänkt. Bara de som redan är fria skulle alltså få försvara sig med våld, de som saknar frihet får inte slåss för att uppnå den. Säg det till bönderna i El Salvador! Eller försök förklara för kineserna att deras kamp mot de japanska invasionsstyrkorna och Chiang Kaisheks regim var oacceptabel (för vem?) eftersom den inte var enbart defensiv utan syftade till att ta makten och skapa ett rättvisare och friare samhälle!

Nå, kanske menar de bara att vi radi-kaler i det demokratiska Sverige inte ska förbereda oss för att ta makten med våld. Som om det någonsin varit aktuellt! Att vi svenska maoister inte blev terrorister trots att vi läste Lenin och Stalin och talade om proletariatets diktatur menar de beror på att vi var förankrade i svensk folkrörelsetradition. Som om Lenin och Stalin vore förespråkare av terrorism! En viktig anledning till att vi inte blev terrorister var ju just att vi studerade marxismens syn på massornas roll i klasskampen och historien.

I själva verket är författarna tacksamma över att SKP inte lyckades åstadkomma en revolutionär omvälvning och upprätta en socialistisk stat. Det hedrar den svenska maoistiska rörelsen att den till slut upplöste sig själv, menar de. Och idag tycker de att det är helt i sin ordning att den svenska säkerhetspolisen höll ögonen på "en rörelse som öppet deklarerade sin avsikt att verka för att det rådande samhällssystemet skulle krossas", en rörelse som de dessutom utmålar som vore den i utländsk sold. De bortser från vilka klasskrafter SKP försökte organisera och vilka klasskrafter SÄPO tjänat och tjänar.

Intressant i detta sammanhang är Peppe Engbergs medgivande att han, då vi i SKP:s kinadelegation 1986 i nattliga samtal diskuterade kinesernas mycket begränsade ekonomiska stöd till KFML på 60-talet, hade uppdrag "från folk jag kände på SÄPO, folk som kartlagt SKP" att kolla upp detta. Tidningen Gnistans dåvarande chefredaktör medger alltså öppet att han själv var SÄPO-informatör. Det kan förklara varför han idag påstår att Kina på sextiotalet och fram till 1976-77 sågs som "en inkarnation av det perfekta samhället" eller att SKP var "Sveriges mest antisovjetiska rörelse" och "gick i mål när det sovjetiska imperiet bröt samman".

Stig Hansén och Lars Åke Augustsson menar - åtminstone mellan raderna men också uttryckligen - att KFML:s och SKP:s politik, eller snarare ideologi, i grunden var felaktig, odemokratisk, auktoritär och verklighetsfrämmande även om organisationen också råkade göra en del som var bra. Jag menar att det var precis tvärtom: politiken var i grunden riktig men tillämpningen ofta tokig, vi ställde för stora mål som tröttade ut oss (däribland valdeltagandena), vi hade svårt att gå i kamratlig diskussion med de grupperingar som subjektivt stod oss nära, vi gjorde ibland alltför snabba analyser som ganska fyrkantigt tillämpade en schematisk marxism, periodvis överdrevs säkerhetstänkandet på vissa områden samtidigt som negligerades på andra, vi underskattade studiearbetet osv. Dessutom måste man ta i beaktande att motståndaren var för stark.

Upplösningen av SKP var på inget sätt hedrande, den var en seger för SAF och den organiserade borgerligheten och ett nederlag inte bara för partiets egna medlemmar, utan framför allt för det arbetande folket. Sveriges politiska utveckling under det senaste decenniet - omfördelnings- och välfärdspolitiken, EU-medlemskapet, förhållandet till Nato, ställningstaganden i internationella solidaritetsfrågor - kunde ha sett annorlunda ut om SKP förmått konsolidera sig och lyckats samla en bred opinion kring en radikal politik, om vänstern haft problemformuleringsinitiativet i samhällsdebatten under 80- och 90-talet.

P.S.Bland sakfelen i boken: Roland Pettersson påstår att han bekostade min reportageresa till Afghanistan genom ett personligt lån på 43.000 kronor. Det är inte sant. Jag och fotografen Björn Henriksson finansierade den resan genom en frilansöverenskommelse med TV2.