Sovjets fall har fört med sig både öppnade arkiv och morgonluft för antikommunismen. Nyfunna dokument kommer därför nästan alltid att läsas så antisovjetiskt som möjligt. Ahlmark och Staffan Skott lämnar föga utrymme för kritisk källdiskussion. Katynmassakern, mordet på tusentals polska officerare under andra världskriget, ska här tjäna som exempel. Numera anses allmänt att mördarna var sovjetiska. Stefan Lindgren går igenom argumentationen utifrån en nyutkommen rysk bok. Frågetecknen står kvar.

För väst - och västintellektuella nästan utan undantag - är Katynfrågan sedan länge avgjord. Åtminstone sedan 1954, då USA-kongressen beslutade sig för att de makabra fynden från 1943 är bevis på Stalinregimens förbrytelser. Enigheten sträcker sig från Hitlertysklands propagandister, den polska exilregeringen i London (och numera regeringen i Warszawa) över de i andra sammanhang så förhatliga "historierevisionisterna" (Faurisson m. fl.) till etablerade västhistoriker. I Polen av idag tycks det vara närmast ett axiom att det var Sovjet som mördade de polska officerarna.

Sedan 1989 har även en stor del av de ryska historikerna anslutit sig till den "revisionistiska" uppfattningen och anklagar NKVD för fyra till tjugoen tusen polska officerares död. Men i Ryssland förs samtidigt en reell debatt. Det finns såväl etablerade som icke-akademiska historiker som menar att tyskarna kan ha en del av skulden till Katynmorden eller som alltjämt hävdar den traditionella sovjetiska linjen, att Katyn från början till slut var en produkt av Goebbels propagandaministerium.

Jurij Muchins bok Kriminalgåtan Katyn skummar av undertryckt vrede. Muchin, vars far deltog i bl a befrielsen av Warszawa och Berlin, hävdar att de nya dokument som presenterats hos motsidan - som han konsekvent kallar "Goebbelssidan" - är falska.

Katyn har följande bakgrund. I september 1939 "delade" Tyskland och Sovjetunionen på Polen, och i den sovjetiska sektorn överlämnades 130 242 polska soldater och officerare till NKVD för internering i Sovjet. Att högre siffror, upp till 300 000 har nämnts, beror att många överlämnade sig åt Röda arm‚n, men sedan genast hemförlovades.

I november 1939 förklarade den polska exilregeringen från London Sovjet krig. De meniga polackerna som internerades i Sovjet sattes bl a in på vägarbeten. Men officerarna vägrade med stöd av internationella krigslagar att arbeta. I mars 1940 upphörde all korrespondens med dem. Enligt den polska exilregeringen i London hölls dessa officerare i tre läger - Kozielsk, Starobjelsk och Ostasjkov - till våren 1940. Därefter hördes inget av dem, förutom av 400 som ansågs relativt ryskvänliga och hade förflyttats till ett läger i Pavlisjtjev Bor, senare Grjazovets nära Vologda.

Midsommaren 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. Enligt överenskommelse mellan den polska exilregeringen Sikorksi och Sovjetunionen 30 juli 1941 skulle en polsk arm‚ sättas upp i Sovjetunionen. I december samma år ingick 73 415 man i den polska arm‚n i Sovjetunionen under general Anders. Men eftersom polackerna vägrade att slåss på östfronten sida vid sida med sovjetarm‚n, tilläts de lämna Sovjetunionen via Iran.

I mars 1942 upptäckte polacker, som tjänstgjorde i den tyska arm‚n, massgravar i Katyn. Men först 18 februari 1943 sades den tyska hemliga fältpolisen ha rapporterat till general Jodl om "fynden". 13 april 1943 iscensattes vad som kallats ett "mästerligt drag av Goebbels propagandamaskin". Tyskarna gick ut med nyheten att man i Katyn-skogen, väster om Smolensk, hade hittat vad som uppgavs vara massgravar efter 11 000 polska officerare som avrättats av sovjetmyndigheterna våren 1940.

Den 29 april började en "internationell kommission" under den tyske läkaren G. Buhtz att undersöka gravarna. 4 143 kroppar grävdes fram (enligt andra vittnen 4 243), varav 2 730 identifierades på grundval av personliga dokument. Bara 8 kroppar öppnades för rättsmedicinsk undersökning. Ett kalkskikt på skallarna var Buhtz' huvudargument i dateringen, en iakttagelse som senare bestreds av en ryska kommission som också undersökte Katyn. Både vinter- och sommaruniformer förekom på de begravda.

I september 1943 återtog sovjetarm‚n Katyn. 16 januari följande år öppnades gravarna på nytt och 925 kroppar undersöktes av den s k Burdenko-kommissionen. Tillsammans med författaren Aleksej Tolstoj, metropoliten av Moskva och en stor grupp västkorrespondenter fick bl. a. Kathie Harriman, dotter till USAs ambassadör, se gravarna och ta del av vad som sades vara bevis för att polackerna avrättats av tyskarna. Föremål som kunde dateras till september 1941 påträffades.

Det starkaste indiciet mot tyskarna var att polackerna hade skjutits med kulor av tysk tillverkning ("GeKo" eller "Genschow & Ko") 6,35 och 7,65 mm kaliber. Mot detta har det invänts att NKVD sannolikt hade tillgång till tyska "Walther-pistoler". Men skulle NKVD haft någon anledning att tillgripa sådana sällsynta vapen?

Vad beträffar själva avrättningstekniken ansåg Burdenko att den var exakt densamma som han själv undersökt i Orjol, där regeringskommissionen grävt upp 1000 lik, varav 200 undersökta sovjetmedborgare hade samma skador som polackerna i Katyn.

I Nrnberg stod Göring, Ribbentrop, Speer och ytterligare 21 nazistkoryf‚er till svars för att ha sammansvurit sig för att behärska Europa, börjat anfallskrig och bildat kriminella organisationer. Det sovjetiska åtalet i bl. a. Katyn-frågan tycks ha skötts ganska oskickligt. Domslutet kom att inte alls beröra Katyn-frågan, vilket har tolkats som ett "underkännande" av det sovjetiska åtalet. Men Katyn var inte den enda enskilda förbrytelse mot fångna officerare som utelämnades i domslutet. Inte heller fallen med lägret Sagan, Slavuta, Orjol, Majdanek m. fl. tämligen klara fall av tyska förbrytelser nämndes i domslutet.

Självfallet var redan det faktum att tribunalen inte tog ställning ett streck i räkningen för Sovjet, men det fanns ingen formell anledning till protest på denna punkt. De lindriga domarna mot Hess, Schacht, Fritsche och von Papen ledde däremot till sovjetiska protester. Muchin är ingen vetenskapsman. Han anför inte heller något nytt material. Ändå är hans genomgång intressant som sammanfattning av de argument som talar för den traditionella sovjetiska ståndpunkten. Jag ska här kort referera de femton "bevis" han anför:

1. Tyskarna hade motivet.

Tyskarna hade planer på att germanisera östområdena, och där fanns ingen plats för den polska aristokratin eller officerskåren. "Den polska aristokratin förtjänade sitt öde", sa Goebbels, "och Wehrmacht umgås alltför mjukt med de polska officerarna... Polackerna förstår inte det. Jag ska vidta åtgärder" (19/1 1940).

2. Mördarna lämnade en tysk signatur.

Officerarna i Katyn var skjutna i nacken med finkalibriga vapen - 7,65 och 6,35 mm och tysk ammunition.

Beträffande själva tillvägagångssättet, att skjuta personer med bundna händer (20 procent var bakbundna) i nacken vid en grop, finner Muchin att det stämmer med andra tyska avrättningar. Den metoden användes i Babij Jar i Kievs utkanter och den omvittnas av tyskarna själva vid Nrnbergrättegångarna.

3. NKVD hade valt en annan plats.

Även valet av plats anser Muchin talar för tyskarna. Skulle sovjetsidan begått dåden under fredliga förhållanden - 200 meter från en riksväg och på en plats, Kozie Gory, som var en friluftsplats tillgänglig för allmänheten och där det sommartid genomfördes pionjärläger? Om NKVD haft för avsikt att avrätta polackerna från Kozielsk, så hadede transporterats österut och inte västerut.

4. Stalin var illa informerad.

14 november 1941 träffade den polske ambassadören Kot Stalin, som erinrade sig att sovjetsidan släppt en polsk general som rymt till Rumänien. "Vi frigav alla", sa Stalin, "till och med de som skickats hit av general Sikorski för att spränga broar och mörda sovjetmänniskor, vi frigav till och med dem."

Stalin visade sig här illa informerad. 3 december 1941 ställde Sikorski och Anders samma fråga till Stalin, men svaret blev detsamma. Informationen hann inte fram till Stalin, den information som chefen för UPV (krigsfångestyrelsen) Suprunenko förberett, där det framgick att 15 131 polska officerare i maj-juni 1940 ställts till NKVDs förfogande. Stalin svarade Sikorski att de kanske rymt till Manchuriet eller att tyskarna tagit dem. Om polackerna hade avrättats hade sannolikt Sovjet kunna prestera en lögnaktig version.

5. Vad Sovjet ville dölja.

Det första officiella sovjetiska svaret på det tyska utspelet om Katyn gick ut på att de polska officerarna arbetat på vägbyggen runt Smolensk. Detta var i sig ett brott mot konventionen om krigsfångar, som förbjöd användning av officerare i arbete. Från sovjetsidan förtegs att polackerna överförts till NKVD och blivit vanliga sovjetiska fångar. Detta hängde ihop med att Sovjet hade svårt att få tyskar att ge sig som fångar. Enligt Muchins statistik gick det bara en krigsfånge på 3-4 stupade tyskar i Sovjet, men i Nordafrika en på en.

6. Varför dröjde tyskarna två år?

Muchins sjätte "bevis" är det som var sovjetiskt huvudargument i Nrnberg. Varför dröjde tyskarna till 1943, alltså nära två år, med att gräva i Katyn? Enligt den polske författaren Czeslaw Madajczyk fick tyskarna redan 2/8 1941 uppgifter av en krigsfånge, Merkulov, om att de polska officerarna skulle finnas i Katyn. Om tyskarna avrättat polackerna hösten och vintern 1941 kunde de inte grävas upp följande vår, då liken var alltför välbehållna.

7. En avledningsmanöver.

Enligt Muchin fanns det ett samband i tiden mellan förintelsen av Polens judar och Katynfrågan. Från 6-30 april 1943 gav Goebbels omfattande instruktioner till pressen, ungefär 40 maskinskrivna sidor om Katynfrågan. Som ansvariga utpekades "de judiska uslingar som sammansvurit sig mellan London och Moskva". Förutom att dölja vad som skedde med judarna i Polen kunde Katyn också spela en annan roll för den tyska arm‚n. All propaganda som handlade om de sovjetiska myndigheternas dåliga behandling av krigsfångar minskade lusten i de egna leden att ge sig till fånga.

8. Noggranna förberedelser.

Goebbels utfärdade noggranna anvisningar för vilken typ av polacker som borde ingå och vilka tyskar som skulle ansvara för "uppvisningen" i Katyn. "Några av vårt folk bör vara där i förväg, så att allting är förberett när Röda Korset anländer och så att de vid utgrävningarna inte ska stöta på föremål, som inte motsvarar vår linje".

9. En manipulerad kommission

Den internationella kommissionen leddes av den tyske professorn G. Buhtz, och där ingick 11 specialister från tyska satellitstater samt en schweizare, dr Naville (i journalistföljet ingick även svensken, journalisten från Stockholmstidningen och nazitidskriften Tele, Christer Jäderlund). Efter att ha varit i Katyn 29-30/4 1943 undertecknade deltagarna ett protokoll som publicerades i Völkischer Beobachter 4/5. Den tjeckoslovakiske professorn F. Hajek, som ingick i kommissionen, uppgav 1952 att protektoratets inrikesministerium beordrat honom att ingå och hotat med koncentrationsläger.

Hajek skriver: "...på grundval av sådana iakttagelser och öppnandet av några kroppar fastställde jag att liken utan tvekan inte kunde ha legat där i tre år, som hitleristerna påstod, utan bara en mycket kort tid, maximalt lite drygt ett år." (cit. efter Muchin). Hajeks åsikter har avfärdats med hänvisning till att han stod under påtryckning av sovjetsidan. Men Hajek skrev detta redan 1945, flera år innan kommunisterna tog makten i Prag, i skriften "Bevisen från Katyn".

10. Vad kommissionen fick och inte fick göra.

Goebbels lät bilda ytterligare en Katyn-kommission, Polska Röda Korsets (PRK) tekniska kommission, troligen bestående av nio personer. Av PRK-kommissionens rapport framgår att deras insats i Katyn begränsades till att de fick stoppa funna dokument i numrerade kuvert, dock utan rätt att studera dessa dokument, att läsa efternamnen i funna pass och att skrapa smuts från dokumenten med små träspadar.

11. Polska Röda korset teg i skuldfrågan.

Chefen för den polska tekniska kommissionen M. Vodzinski ansåg att alla de tyska vittnena var köpta, men att man ändå på grundval av de funna föremålen kunde ange mars-april 1940 som trolig tid för avrättningarna. Polska Röda korset erkände aldrig den tekniska kommissionens slutsatser som giltiga. I stället för "våren 1940" sattes ett streck för dödsdatum. Till saken hör att Polska röda korset var i stort sett den enda organisation som lämnats orörd efter den tyska ockupationen, fast dess verksamhet formellt inskränkts till vård av invalider från 1939 års krig.

12. Varför utgrävningarna stoppades.

Hur många lik påträffades i Katyn? Tyskarna hävdade att det var 12 000, den sovjetiska Burdenko-kommissionen sa detsamma, den tjeckoslovakiske kommissionsledamoten F. Hajek anger 8 000. Bara den "polska sidan" har angett antalet till mellan 4 300 och 4 500. I agitationen har naturligtvis förekommit högre siffror. 1949 sammanställde polacken Adam Moszynski en lista över 9 888 polska officerare som sades ha avrättats i Katyn. Som Vladimir Abarinov påpekar dök en stor mängd av dessa personer senare upp i livet.

Historikern Lebedeva menar dock att dessa "återfinnanden" bara förekom bland den lilla grupp polska officerare som först varit internerade i Baltikum. Många av dessa skickades till Murmansk för att bygga flygplatsen i Ponoj. I Katyn var det inte bara polacker som påträffades. Där fanns också gravar med lik efter avrättade ryssar. Dessa gravar "sonderades" av den polska tekniska kommissionen, som uppskattade att liken hade legat där fem till femton år.

Muchin ställer frågan varför tyskarna stoppade utgrävningarna i juni 1943, fast de ville bevisa att det fanns 12 000 polacker begravda i Katyn. Olika förklaringar om att de befarade epidemier, fruktade ryska angrepp mm underkänns.

Burdenko-kommissionen grävde senare fram ytterligare 925 kroppar, där man fann nio dokument daterade även senare än maj 1940 och identifierade fångar från både Kozielsk och Starobjelsk. Det senare var viktigt, eftersom bl. a. Sikorski-regeringens talesmän hävdat att alla offer i Katyn kommit från Kozielsk. Den enda tänkbara förklaringen är att tyskarna inte ville öppna gravar där kvarlevorna inte förberetts för offentligheten.

13. Frånvaro av bevis = bevis?

Goebbels-sidan använde frånvaron av dokument daterade senare än 1940 som bevis på sovjetsidans skuld. Frånvaron av bevis fick utgöra bevis. Muchin påpekar en märklig omständighet, nämligen att det bland alla de polska handlingarna inte fanns några daterade kvitton, fast det fanns exempelvis vaccinationsintyg.

När Burdenkokommissionen senare gjorde sin utgrävning fann man fem kvitton redan på de första 100 kropparna. Att tyskarna hittade pass finner Muchin också misstänkt. NKVD tillät aldrig fångarna att gå med pass på sig. Dessutom har Goebbelssidans tekniska bevisning genom olika omständigheter gått förlorad under kriget.

14. Inget i Smolenskarkiven.

PRK-medlemmen Javorski, som sa sig ha funnit sovjetiska hylsor och andra småsaker i Katyn, förintade alla bevis 1948. Den tyske läkaren Buhtz avrättades av tyskarna 1944, enligt den polske författaren R Horìn-Swiatek. Enligt andra källor (de Zayas) dog han under de allierades bombningar av Tyskland.

En omständighet som Muchin anser tala för sovjetsidans oskuld är att tyskarna vid ockupationen av Smolensk lyckades lägga beslag på NKVD-arkivet, som senare hamnade i USA. Fast arkivet genomsökts i över 50 år har inte något stöd för Goebbels-sidans version hittats där.

15. Löv faller om hösten.

Jaworski, som ingick i den polska tekniska kommissionen i Katyn, anför som bevis för att fångarna dödats våren 1940 att man funnit björklöv som varit färska när de hamnat i jorden. Muchin menar att björklöv inte så lätt faller av på våren, men däremot på hösten.

Helt avgörande för den officiella ryska svängningen i Katyn-frågan har varit de 42 dokument som tre forskare - Jurij Zorja, Valentina Parsadanova och Natalja Lebedeva - fann och som sägs bevisa NKVDs skuld. När TASS 14 april 1990 officiellt medgav Sovjets skuld byggde man på dessa dokument. Men dokumenten offentliggjordes inte under Gorbatjov. Han skickade tillbaka dem till arkivet. 24 december 1991 fann man följande notering på mappen: "Får ej öppnas utan tillstånd från ledningen för SSSRs presidentkansli".

De 42 dokumenten, som anses ge belägg för att totalt 21 000 avrättningar ägt rum, släpptes i oktober 1992, då de överlämnades av president Jeltsin till den polska sidan. Det är emellertid oklart vad som är dokument och vad som är avskrift. De "dokument" som publicerats är avskrifter, i något fall med en inkopierad namnteckning av Berija.

Muchin är mycket skeptisk till de 42 dokumenten. I vissa fall är de rena förfalskningar. Muchin finner konstiga dateringar, formella fel och faktiska motsägelser som han anser belägger att vissa dokument är förfalskningar. Muchin läser dem också annorlunda än de tre arkivforskarna. Exempelvis har man funnit dokument från 10/9 och 25/10 1940 som talar om att de internerade polackernas kontrollakter (utjotnye dela) ska brännas. Detta tar arkivforskarna som bevis för att polackerna redan är avrättade. Muchin påpekar att bevisföringen haltar genom 1. att offren i Katyn i många fall hade pass och passen tillvaratogs undantagslöst av NKVD om någon avrättades och 2. att det indirekt framgår att NKVD bl a bevarade ett fotokartotek med 4 031 personfotografier. Om dessa personer skulle ha avrättats förefaller det orimligt att NKVD skulle haft någon anledning att bevara deras fotografier, menar Muchin.

Det är dags att summera vad vi vet och inte vet. 15 131 polska officerare överlämnades i mars- april 1940 till NKVD. Vad hände med dem?

Enligt en sovjetisk version kom huvudparten att ansluta sig till Armija Ludowa (AL) , dvs den polska arm‚ som slogs mot tyskarna först från sovjetiskt territorium, sedan i Polen. 75 491 militärer och deras anhöriga, 37 756 civila, anslöt sig till Anders-arm‚n som 1 september 1942 lämnade Sovjet via Iran. Bara 900 av militärerna var officerare. Den polska exilregeringens sändebud lyckades senare pressa sovjetmyndigheterna att släppa ytterligare tiotusentals människor, som befunnit sig i fångenskap, skriver Lebedeva. Hon anger inte om det bland dem fanns ytterligare officerare.

De som inte gick med vare sig AL eller Anders måste antingen ha gått under i Sovjet eller under de tyska ockupanterna. Än så länge är deras öde på det hela taget okänt, men det faktum att det kommer fram nytt material, ännu 50 år efter kriget ger hopp om att sanningen ska kunna fastställas.

De senaste åren har det kommit fram nya uppgifter om massgravar med polska officerare - eventuellt skjutna med tyska Walther-pistoler - på sovjetiskt, aldrig tyskockuperat territorium. Det skulle i så fall tala starkt för att NKVD verkligen anställt massmord på polackerna. Enligt den för Sovjet mest pessimistiska versionen skulle fängslade polska officerare ha förts från Ostasjkov-lägret till NKVD-fängelset i Kalinin (Tver), därefter till byn Mednoje och där begravts i massgravar.

25 juli 1991 inledde det sovjetiska militäråklagarämbetet, under ledning av överste Nikolaj Anisimov, i närvaro av representanter för det polska statsåklagarämbetet, utgrävningar utanför Charkov. Dessa gav A.Kleva i Izvestija 12/6 1990 anledning att hävda att NKVD i Charkov mördat 3 891 fängslade polacker. Samtidigt uppger Kleva att det i massgravarna påträffats även avrättade brottslingar, tyska krigsfångar som dött av tyfus, avrättade förrädare liksom "300 överlöpare från förkrigs-Polen", dvs medlemmar av band som opererat i Ukraina och Vitryssland och flytt undan hämnd till Polen. Enligt Oleg Rzjesjevskij har materialet ännu inte nått någon juridiskt entydig nivå. Militäråklagaren A. Tretetskij vid Militära chefsåklagarämbetet inledde redan 1990 sin förundersökning i fallet Katyn. Den ryska åklagargruppens arbete omfattar 160 stora volymer, på vars grundval det ska utkomma ett polsk-ryskt verk i fyra volymer "Katyn. Dokument över ett brott." Dock har ännu så länge bara en volym utkommit - på polska.

Referenser

Abarinov, Vladimir: Katynskij labirint (Moskva 1991)

Jezjevskij Leopold: Katyn 1940

Lebedeva, Natalja: Katyn: prestuplenie protiv tjlovetjestvo (Moskva 1994)Mensjtjagin Boris: Vospominanija (London 1988)

Muchin, Jurij M: Katynskij detektiv (Moskva 1995)

Neaves, Airey: Dömda i Nrnberg (Bernces, Nacka 1980)

Parsadanova, Valentina: "Kistorii katynskogo dela" i Archivy raskryvajut tajny, Moskva 1991 s 134. Även "Novaja i novejsjaja istorija", 1990/3.

The Trial of German Major War Criminals 17-18, 23 (1948 resp 1951, London)

Vojennye Archivy Rossii, 1/1993

de Zayas, Alfred M: "Die Wehrmacht - Untersuchungsstelle. Deutsche Ermittlungen ber allierete Völkerrechtsverletzungen im Zweiten Weltkrieg" (Munchen 1979).