Kan en folklig utomparlamentarisk rörelse bli ett framgångsrikt parlamentariskt parti? Birger Schlaug diskuterar Miljöpartiets erfarenheter. Man tror man har makt när man anpassat sig till den makt man ursprungligen var satt att bekämpa.

Hur tar man sig politiskt levande från en utomparlamentarisk rörelse till ett parlament? Frågan är inte ny. Tvärtom. Rörelser som tagit steget in i den formella politiken har nog alltid våndats inför de förändringar som mer eller mindre tvingas fram. Eller som blir följd av att vi är människor...

Vi kan gå tillbaka till socialdemokraternas barndom, då retoriken var enklare innan tanken på det demokratiska hantverket började sätta gränser för vad som var såväl lämpligt som taktiskt. Inte minst gällde det rösträttsfrågan. Och, mycket riktigt, valde man att prioritera rösträtten för män framför rösträtten för kvinnor. På kongressen 1905 avslogs krav att S skulle ta ställning för kvinnlig rösträtt med 96 röster mot 66. Motivet var att krav på kvinnlig rösträtt skulle kunna medföra att kampen för manlig rösträtt försvårades.

I tidskriften Brand offentliggjordes alla namn på de som röstat emot. Bland namnen fanns inte bara Hjalmar Branting utan också, till allmän förvåning, Kata Dalström. Hon som mer än de flesta åkt land och rike runt för att modigt och engagerat tala för kvinnors rätt att rösta. Det var så mycket enklare att driva frågor utifrån ett mer utomparlamentariskt perspektiv.

Man kan väl också påpeka att Branting slog an tonen för rörelsens parlamentariska strategi när han slog fast att maktinnehav krävde att man fanns där de många människorna fanns. En gång i tiden var det en hårt ansatt arbetarklass. Nu är det medelklassen som utgör majoritet, och det stora partiets intresse för prekariat och utsatta är betydligt mindre. Ska man behålla parlamentarisk makt - med den mer eller mindre uttalade övertygelsen att man är det statsbärande partiet - gäller det att anpassa sig mer efter väljarnas socioekonomiska förhållanden än efter ideologiska grundbultar.

Övergång från utomparlamentarisk rörelse till parlamentarisk har sina sidor...

När Miljöpartiet bildades 1981 var det inte alla inom miljörörelsen som jublade. Det fanns tveksamhet hos ganska många. Skälen kunde vara många. Rent personliga som att visst samarbete med ett redan etablerat parti kunde vara förutsättning för personlig karriär. Oro över att ett parti som gjorde anspråk på att vara miljörörelsens förlängda arm i parlamentet skulle göra bort sig och därmed sabotera det som rörelsen byggt upp. Eller en allmänt skeptisk hållning till partibildningar. En sådan fanns i det som kallades Alternativrörelsen. Och det var ur den Miljöpartiet fick sin näring.

Man kan visserligen konstatera att det inte finns någon klar definition över vad Alternativrörelsen var. Men i ett ganska spretigt idémässigt fält, där rött och grönt var dominerande, var den politiska tilltron till människan så mycket större än tilltron till både stat och kapital. Självtillit och delaktiga kooperativ var ord som uppfattades som vackra. Medborgarideal kanske man kan säga. Stort frihetsrum för individen, med rättfärdig fördelning i samhället och världen. Mer tro på Peter Krapotkin än på Marx. Ofta med husgudar som livsstilskritikerna Arne Naess och Erik Damann, fredsforskaren Johan Galtung och E.F. Schumacher som skrivit boken Litet är vackert (1988). Rörelsen var djupt systemkritisk.

Eftersom Alternativrörelsen var så mycket mer än "bara" en miljörörelse - där ingick allt från fredsrörelse, kvinnorörelse och urbana husockupanter till gröna vågare som flyttat ut på landet för att bli mer eller mindre självförsörjande medan de, precis som jag, läste syndikalistiska Arbetaren och naturromantiska Land. Miljöpartiet var således aldrig, och har aldrig varit, ett parti för enbart miljöfrågor. Man bars på en ganska sammanhållen ideologi.

10503_01.jpgKlättrandet upp i maktens boningar kräver sin tribut.

Idén om partibildning i Sverige föddes genom att Die Grünen i Västtyskland bildats för att ta kamp mot kärnkraftsamhället och utplaceringen av amerikanska missiler. Eftersom det inte fanns motsvarigheten till vare sig Centerpartiet eller Vpk i Tyskland så kom Die Grünen att samla en bredd som enligt den gamla politiska skalan inte skulle kunna samverka. Men en ny dimension i politiken synliggjordes; det fanns mer än den röd-blå skalan. Också en grön-grå. Där grön stod för miljö, viss arbetskritik, decentralisering och livskvalitet medan grå stod för centralisering och traditionell ekonomisk tillväxt.

I Sverige var det Per Gahrton som tog det officiella initiativet. Han hade varit ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund, tidigt tagit debatt för palestiniernas sak och som riksdagsledamot våndats inför folkomröstningen om kärnkraft. Han kom att doktorera med en avhandling om det parlamentariska förfallet. Med Folkpartiet som exempel.

Ur detta växte Miljöpartiet fram. Som ett antipartiparti. Som skulle bli Alternativrörelsens röst i riksdagen.

Steg för steg hamnade man - möjligen är det något av en naturlag - i liknande situation som Socialdemokraterna och andra partier gjort. Man kommer in och förändras. Anpassas. Skälen till det är många. Ett är av de personliga slagen. Det är svårt, tungt, obekvämt att bli sedd som udda i en omgivning vars tankefigur, och rent av tankeschema, är fastlagt. Ju mer den udda anpassar sig, desto mer respekt möts hen av, desto lättare blir det att finnas i den parlamentariska vardagen, desto mer blir man inbjuden att delta, desto högre social status vinner man.

Och världen ser olika ut beroende på från vilket perspektiv den betraktas.

Så förändas man som person, vare sig man vill eller inte. Det enda sättet att värja sig är att vägra umgås privat med politiker och olika sorters politruker. Det underlättar om man inte låter sig imponeras, men det kostar också på. Vare sig man vill eller inte sitter man på det sluttande planet. Sådant som tidigare var självklart uppfattas plötsligt som udda ... Det är ju udda i den värld där man nu har sin vardag. Och så drabbas man av förfallet genom att tro att man har makt när man anpassat sig till den makt man ursprungligen var satt att bekämpa.

Vi ser det mer tydligt än någonsin i dagens löfvenska socialdemokrati. Och vi ser det i Miljöpartiet vars ledning ju på alla möjliga sätt försökt bekämpa sådana som Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets som ihärdigt har stått fast vid den politik man burit med sig innan man blev parlamentariker. Det har kostat. Så mycket att ingen av dem kandiderar i hösten val. Det är så mycket lättare att vara lojalist - det vill säga vara lojal med en partiledning som lever nära det stora partiets partiledning i den rödgröna regeringen.

Men får man då inte mer makt om man anpassar sig, riskerar man inte att annars få leva i ett parlamentariskt utanförskap? Knappast. Politik består av två huvudingredienser. Den ena är det demokratiska hantverket i parlament, kompromissande och beslutande. Den andra är opinionsbildning, det vill säga skapa opinion för det man tror på för att på det sättet påverka de andra partierna i sin egen riktning. Sverigedemokraterna har lyckats med det. Nu tävlar partier om att göra det så jävligt som möjligt för människor som flytt en helvetisk livssituation för att ta sig till Sverige.

Miljöpartiet flöt däremot ihop med de äldre partierna. Man satte sig på det sluttande parlamentariska planet och märkte aldrig hur mycket det sluttade i takt med att det blev allt mindre obekvämt att umgås med de maktbärare vars tankefigur satt sig som en propp i samhället. De flesta frågor som partiet bar med sig från den tid då rörelsen enbart var utomparlamentarisk har man gömt eller rent av glömt. Nya medlemmar har aldrig hört talas om dem. Och så förändras partiet steg för steg, rör sig längre och längre bort från sina utomparlamentariska rötter. Som till slut betraktas som udda...

Makt är att förändra. Det djupt systemkritiska Miljöpartiet - vars hela identitet byggt på kritik av den sentida kapitalismens globalisering, strävan efter evig ekonomisk tillväxt och bisarr arbetslinje - tappade systemkritiken och ramlade in i tanken att förändra inom de ramar som redan ligger fast i den tankefigur, med sitt givna tankeschema, som är norm.

I en tid när det politiska fältet flyttats högerut blir detta än mer problematiskt. Den nyliberalt anfrätta tankefiguren har ätit sig in i hela det politiska systemet och drivit alla partier till höger. Så till den milda grad att Vänsterpartiets stora fråga är att Sverige borde leva efter samma principer som övriga världen gör: inga vinstuttag från skattefinansierade skolor. Man står ungefär där Miljöpartiet stod stadigt förankrat på 80- och 90-talen. Borgerliga partier slåss med näbbar och klor för att vinster ska tas ut - något som inget av dem ens tänkte sig före millenniumskiftet. Socialdemokraterna tassar försiktigt fram så nära borgarna de kan i hopp om att leva upp till Brantings idé om att alltid ligga i fas med de stora väljargrupperna. Och de inrymmer än så länge inte prekariatet...

Så, om vi nu ska vara noga, vore kanske det bästa om partier hade bäst-före-datum. Skrev in i sina stadgar att upphöra efter ett visst antal år. Det skulle kanske också gå bra om politiker rent generellt visade modet att stå för vad de egentligen anser och sedan säga till väljarna, det vill säga människorna: Så här tycker vi, det här står vi för - gillar du inte det så rösta på någon annan. Ett parti är inget självändamål. Eller som Petra Kelly - en av Die Grünens initiativtagare - uttryckte det: De gröna ska vara antipartipartier. Bör inte vara en maktapparat där makten i sig är den viktiga. Bör i stället vara idéapparater...

Problemet kan nog beskrivas på det sätt som Per Gahrton gjorde i sin bok Det behövs ett framtidsparti (1980). I den berättade han hur han som ännu varande folkpartist "ymnigt svettades" när han sprang förbi en demonstration mot kärnkraft i Lund och då kände "en sorts befrielse som om strömmen från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats".

Tja, så kan det också sägas. För visst är det så mycket lättare att känna lust och livsgnista i det utomparlamentariska när det är som bäst. Å andra sidan slipper man att ta formellt ansvar också. Dilemmat finns.

Birger Schlaug var språkrör för Miljöpartiet 1985-88.