Nu firas hundraårsminnet av den allmänna rösträtten i Sverige. Varifrån kom den? Glöm talet om en uråldrig svensk tradition av överläggningar och samförstånd! Minns den 14 november 1918!

Det är jämnt hundra år sedan det demokratiska genombrottet. Rösträtten blev allmän oavsett kön eller klass. Hur gick det till? Våra ledande medier och universitet har svaret givet: Som nästan alltid vid sociala konflikter i vårt land fick dessa sin lösning genom en ansvarstagande överhet och en medgörlig befolkning, ett klassamarbete som under namnet "Den svenska modellen" med sin tradition av förnuft och fredliga förhandlingar leder tillbaka ända till medeltiden. Denna samförståndsanda, denna unikt nordiska mentalitet, är nyckeln till vår framgång också i dag. Ja, så tjatas det och tjatas det - vid universiteten, på tidningarnas ledarsidor och i skolornas läroböcker. Det låter som en nojig besvärjelse. Det är det också. När det gäller det demokratiska genombrottet är historien som vanligt en annan.

Hungerskjöld, så kom han att kallas, Sveriges konservativa statsminister 1914 till 1917. Han kom till makten genom en kupp iscensatt av Gustav V med god hjälp från Sven Hedin och andra namnkunniga reaktionärer. De tvingade bort liberalen Karl Staaff från ämbetet. Den livsmedelspolitik Hjalmar Hammarskjöld sedan förde under första världskriget var katastrofal; med folkrätt och neutralitet som förevändning gynnades centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern); spannmål fick importeras från andra sidan Atlanten till dryga fraktkostnader, inhemskt producerade animalier gick på export till Tyskland. Folket svalt. Vad kunde då folket göra? Rösta bort eländet? Det brukar ju heta att männen fick rösträtt 1909 men fortfarande uteslöts en fjärdedel av dem på grund av bristande skatteförmåga. Och i riksdagens första kammare regerade alltjämt högern genom ett inkomststreck uppdelat på en fyrtiogradig skala. Men inte ens ett parlament på denna orättvisa grund respekterades alltså av överklassen, vilket kuppen 1914 visar.

Visserligen föll Hammarskjölds regering i början av 1917, och den betydligt mer pragmatiske men också konservative Carl Swartz kom i hans ställe. Swartz redovisade öppet livsmedelsläget i både press och riksdag, information som fram till dess stannat på ämbetsmannanivå. Men det var för sent. Det redan Hammarskjöld fruktat blev nu under våren 1917 verklighet: hungerupplopp. Det började i Västervik. Där var medlemstalet i de fackliga organisationerna relativt högt vilket gjorde den socialdemokratiska arbetarkommunen stark tack vare kollektivanslutningen. Dessutom fanns en syndikalistisk lokal samorganisation. Och det var just en syndikalist - stenarbetaren Frans J. Gustafsson - som blev ledare för aktionerna. Den 16 april - sedan Västerviks arbetare vid middagstid på många håll lagt ner arbetet - håller han tal på Stortorget.

Efter mängder av petitioner, uppvaktningar och vädjanden till myndigheterna är det nu, enligt Gustafsson, dags att göra någonting: Handlingens tid är kommen! Vad Gustafsson förordar är storstrejk. Och kraven handlar inte enbart om livsmedelspolitiken utan även om löner, arbetstid och sänkta skatter för de fattiga. Den dagen förekommer smärre skärmytslingar i klassernas kamp: en grosshandlare blir hotad, några pojkar stjäl bröd i en butik, och ett gäng arbetare tränger in och för oväsen i stadshotellets vestibul. Det är tillräckligt för att skrämmas. I den redaktionskommitté som skulle formulera arbetarnas krav på myndigheter, köpmän och arbetsgivare hamnade Gustafsson emellertid i minoritet. De socialdemokratiskt dominerade fackföreningarna satte sig emot strejkhot, och den skrivelse som kom att överlämnas till samtliga Västerviks arbetsgivare blev en kompromiss. Det öppna hotet om strejk var borta men kraven på återställda reallöner var tydliga och skrivelsen avslutades med följande ord: "Om avvisande svar, å dessa våra krav erhålles, är det vår avsikt att vi, då så anses lämpligt, sätta all den kraft som vi äro i besittning av bakom dessa våra krav." Det skulle visa sig räcka. Arbetsgivare och köpmän gav efter. Livsmedelspriserna sjönk och myndigheterna beslutade bland annat göra storinköp av potatis. Aktionen i Västervik blev således en framgång, inte minst för syndikalisterna.

10502_01.jpgDe socialdemokratiska kvinnorna knuffade männen framför sig. 1908 krävde partiet både manlig och kvinnlig rösträtt. Bild: Birgit Ståhl-Nyberg: Systrar, 1979.

De socialdemokratiskt organiserade arbetarna var dock besvikna. Arbetarkommunen beslutade med 48 röster mot 21 att lämna Socialdemokraterna för att i stället ansluta sig till det nya Vänsterpartiet - Sveriges socialdemokratiska vänsterparti SSV - som just bildats efter uteslutning från moderpartiet. Frågan om partitillhörighet bestämdes sedan i varje enskild fackförening, men där visade det sig att de flesta varken ville tillhöra Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Denna bristande tilltro till parlamentarismen som medel för att uppnå bättre villkor var inte så konstig. Över hälften av Västerviks arbetare hade under dyrtiden fråntagits sin rösträtt eftersom de inte längre kunde betala skatt till stat och kommun. Arbetarpartierna höll på att förlora greppet.

När nyheten om Västerviks framgång spreds över landet följde andra orter efter. Det insåg regeringen Swartz som därför trampade tryckfrihetsförordningen under foten; Sveriges landshövdingar uppmanades i ett hemligt telegram att utöva påtryckningar på de lokala tidningarna att inte skriva om protesterna. Under resten av april kom ändå en kvarts miljon arbetare på fötter i ett otal demonstrationer landet runt. Ofta var det kvinnor som gick i bräschen, som i Borlänge, där ett uttalande antogs med följande hänvisning till februarirevolutionen i Ryssland: "Exempel finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas." Knappt två veckor senare samlas 8 000 arbetare framför riksdagshuset i Stockholm. Från trappan talar Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Den socialdemokratiska ledningen försöker krympa de krav som rests ute i landet; i deras förslag till resolution krävs varken löneökning, arbetstidsförkortning eller skattelättnad eller, för den delen, kungahusets avskaffande. Och ingenting om storstrejken som vapen. Den socialdemokratiska resolutionen handlade enbart om livsmedelspolitiken och rösträttsfrågan. Efter fackliga påstötningar lades visserligen kravet på åttatimmarsdag till i efterhand. Resolutionerna som formulerades ute i landet de närmaste dagarna följde dock inte den socialdemokratiska partilinjen. Det populäraste kravet var inte rösträtt. Det var skattelättnad. Det lyckades inte heller den socialdemokratiska ledningen att stänga ute syndikalister och vänstersocialister från de kommittéer som organiserade hungerdemonstrationerna (när de nu organiserades över huvud taget). Vänstern inom socialdemokratin löd inte order på denna punkt; Edvin Malmsjö förespråkade i den socialdemokratiska tidningen Politiken det som långt senare kom att kallas enhetsfront underifrån.

Revolterna fortsatte runt om i landet och nu med så kallade inventeringar hos lokala bönder och grosshandlare. Det var en slags tvångsrekvirering av livsmedel enligt mönster från Ryssland. I Ådalen var detta förfarande mest utbrett. I storstäderna inträffade kravaller den 5 maj, dels i Göteborg och dels på söder i Stockholm.

En förklaring till att det trots allt inte blev någon revolution var att lokala myndigheter gav efter och tog upp representanter för arbetarna i kristidsnämnder som genom sitt arbete faktiskt lyckades mildra nöden. Den socialdemokratiska ledningen skickade nu ut cirkulär där arbetarna manades avstå från tvångsrekvirering för att istället kräva deltagande i kristidsnämnderna. Vad en sådan maning döljer är att själva grunden till att arbetarna över huvud taget blev representerade i dessa nämnder var deras våldsamma aktioner och bristande respekt för äganderätten. De lokala makthavarna valde det minst onda.

Frågorna om löner, arbetstid och skattefrihet lyste dock med sin frånvaro i Socialdemokraternas cirkulär. För Hjalmar Branting var taktiken given: utnyttja den revolutionära situationen för att få högern att gå med på en rösträttsreform och samtidigt skjuta sakfrågorna på framtiden.

Överheten bar visserligen inte sitt svärd förgäves, men armén bestod av värnpliktiga och de var ur överklassens synvinkel opålitliga. Efter februarirevolutionen i Ryssland och under intryck av de inhemska protesterna tog general Knut Bildt (Carls farfars far) initiativet till inrättandet av särskilda säkerhetsstyrkor vid regementena bestående av "pålitliga personer". Och chefen för lantförsvarsdepartementet, Jockum Åkerman, såg till att förlägga militärförband från andra orter till Stockholm, eftersom garnisonen där ansågs opålitlig.

Omfattningen av åtgärderna gäckar dock forskningen eftersom materialet, så som den försiktige professor Carl Göran Andræ utrycker det, "medvetet eller omedvetet" förstörts. Inskränkningar gjordes vidare när det gällde de värnpliktigas permissioner. De förbjöds också att samlas i större grupper samt att besöka vissa angivna möten. Men det räckte inte för överklassen. Med regeringens goda minne byggdes en paramilitär organisation upp under namnet Stockholms skyddskår. Dess kärna utgjordes av Nationella ungdomsförbundet, en organisation för unga högermän bildad 1915. Stockholms skyddskår fick tillgång till arméns vapen samt lokal på krigshögskolan. Denna högerns öppna stämpling mot en demokrati i vardande får både Hjalmar Branting och det liberala partiets ledare Nils Edén på fötter. Under debatten i andra kammaren pressar de statsminister Swartz som till sist medger att det lämpligaste nog "vore att inhibera den tilltänkta ordningen". Officiellt skedde detta också, men än idag är det okänt vem som tog initiativet till, och vem i regeringen som godkände, den paramilitära organisationen. De ansvariga var duktiga på att sopa igen spåren efter sig. Fragment av kårens arkiv finns emellertid bevarade bland major Sven Wijkmans efterlämnade papper, förvarade på krigsarkivet.

Den kommunala rösträtten var stötestenen när det gällde det demokratiska genombrottet, eftersom kommunerna bestämde sammansättningen i den första kammaren. 1908 hade Socialdemokraterna för första gången motionerat om allmän och lika kommunal rösträtt för både män och kvinnor. Att Socialdemokraterna även krävde rösträtt för kvinnor var resultatet av årtionden av kvinnlig rösträttskamp inom det socialdemokratiska partiet. Länge hade den socialdemokratiska ledningen satt sig emot med argumentet att kravet var otaktiskt. Det liberala partiet anslöt sig till den socialdemokratiska linjen 1916. Men inte helt. Starka krafter inom det liberala partiet ville fortfarande ha inkomststrecket kvar om än modifierat; det handlade framför allt om de frisinnade bönderna. Upprepade socialdemokratiska och liberala motioner om en författningsreform föll dock i den första kammaren. Men högern började uppvisa sprickor i den antidemokratiska fasaden. Swartz var, till de hårda demokratimotståndarnas förtrytelse, inte obenägen att åtminstone diskutera frågan. Och när det gällde den kvinnliga rösträtten ställde sig regeringen nu försiktigt positiv.

Detta var en framgång för åratal av rösträttsarbete hos framförallt medelklassens kvinnor, organiserade i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Bland de mera kända kan nämnas Ellen Key, Anna Whitlock, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner samt även, något i bakgrunden, Selma Lagerlöf. I Wägners roman Pennskaftet (1910) beklagar rösträttskvinnorna den passivitet de tycker sig se hos arbetarklassens kvinnor: "- Vi får lära dem rösträtt, sade Pennskaftet /.../ - Upplysningen har nog inte hunnit till Hötorget än, sade arkitekten."

Men arbetarklassens kvinnor var inte passiva, vilket bland andra professor Ulla Wikander visat. Nog var de för rösträtten. Men de prioriterade annorlunda, kämpade först och främst för bättre arbetsvillkor och högre löner samt mot den lagstiftning som utestängde kvinnor från vissa yrken, exempelvis lagen mot kvinnligt nattarbete. Och de socialdemokratiskt organiserade kvinnorna hade ju faktiskt knuffat männen framför sig så att de till slut lagt partiets motion om både manlig och kvinnlig rösträtt 1908. Att de socialdemokratiska kvinnorna ratade LKPR (därtill uppmanade av internationella socialistkongressen) var inte så konstigt eftersom LKPR endast krävde kvinnlig rösträtt på samma villkor som den manliga. Organisationens dagskrav var alltså lika rösträtt men inte allmän. LKPR hävdade att denna linje var partipolitiskt neutral, men i praktiken låg den ju längre från arbetarkvinnornas intresse eftersom de, om nu LKPR uppnått sitt mål, visserligen inte längre skulle ha uteslutits på grund av kön men däremot på grund av klass. Att konstatera detta ska inte uppfattas som ett avfärdande av medelklasskvinnornas rösträttskamp. Den var också avgörande. Att de valde att inte ställa kravet på allmän rösträtt betydde förvisso inte att de var emot den. Samtidigt är det viktigt att se hur arbetarkvinnornas dubbla utsatthet - för klassherravälde och könsmaktsordning - kommer till utryck i rösträttskampen; först får de veta av sina bröder i arbetarklassen: Vi först! Ni måste vänta. Sedan får de veta samma sak av sina systrar i medelklassen.

10502_03.jpgNils Edén, statsminister 1917-1920, omgiven av sin familj. Frågan om rösträtten stod på hans dagordning. Arbetarna hade placerat den där.

Riksdagsvalet hösten 1917 förde liberaler och socialdemokrater till regeringsmakten. Liberalen Nils Edén blev statsminister. Socialdemokraterna fick fyra ministerposter. Kort därefter gick revolutionen i Ryssland in i en radikalare fas som kom att kallas oktoberrevolutionen. Förutsättningen för bolsjevikernas maktövertagande var att de som enda politiska organisation på nationell nivå krävde omedelbart slut på Rysslands deltagande i kriget. Deras paroll "all makt åt sovjeterna" var ultrademokratisk.

Landsbygdspartiet Socialrevolutionärernas splittring i ett vänster- och ett höger-SR gjorde därefter sammansättningen i det ryska parlamentet obsolet. Nyval? Nej, bolsjevikerna valde att upplösa duman och själva ta makten. Den verkligt hårdföra diktaturen är, som jag ser det, en senare historia, bland annat framprovocerad av Woodrow make-the-world-safe-for-democracy Wilson som tillsammans med en rad andra statschefer valde att militärt angripa den unga sovjetstaten.

I Sverige fortsatte dyrtiden under koalitionsregeringen, men i januari 1918 kunde så ett handelsavtal slutas med Storbritannien och USA; nöden lindrades något. I slutet på denna månad bröt dock inbördeskriget ut i Finland sedan socialdemokratin där inte accepterat valresultatet, men också som en följd av högerns öppna provokation genom inrättandet av så kallade skyddskårer, paramilitära förband som hotade arbetarklassen.

Revolutionerna i de östliga grannländerna kom att bli en politisk vattendelare i Sverige, där överklassen och högern höll på de vita medan arbetarklassens sympatier låg hos de röda. Det var framför allt händelseutvecklingen i Finland som tilldrog sig intresse. Hos den aktivistiska högern var minnet efter förlusten av den östra rikshalvan 1809 ännu levande. Rörelsen hade sitt starkaste fäste inom akademin där man flockades runt professor Harald Hjärne. Dessa mörkermän - bland andra Herman Brulin, Axel Brusewitz, Erland Hjärne, Arvid Uggla och Olof Palme (den senare Olof Palmes farbror) - ville tillsammans med högt uppsatta militärer och högerpolitiker intervenera militärt i grannlandet med återerövring av Åland som minimimål. Redan långt innan det finska inbördeskrigets utbrott, på våren 1917, hade denna grupp deltagit i framskridna planer på en militärkupp i grannlandet tillsammans med finländska Militärkommittén. Planerna gick om intet eftersom Tyskland satte sig emot.

Gruppen brukade mötas på restaurang Pelikan på söder i Stockholm där man sammanstrålade med andra aktivister och tyskvänner, bland andra de ur Socialdemokraterna uteslutna Otto Järte och Yngve Larson, vidare Tor Bonnier, bröderna Arne och Nils Forssell samt Sven Lidman. Den lösliga församlingen som kom att kallas Pelikanklubben har gått till litteraturhistorien; den skildras under namnet Duvslaget i romanen Eldens återsken av Sigfrid Siwertz (1916). Någon militär intervention fick denna grupp aldrig till stånd, men den lyckades pressa den liberala och socialdemokratiska koalitionsregeringen till solklara brott mot internationell rätt och de konventioner Sverige anslutit sig till. Regeringen godkände vapensmuggling till den vita sidans ledning stationerad i Vasa, och inte bara det; ett hemligt regeringsbeslut togs om att tillåta vapenexport. Denna skedde under eskort av svenska örlogsskepp.

Allt detta medverkade alltså de socialdemokratiska ministrarna till och det var framförallt Hjalmar Branting som tryckte på. Att den socialdemokratiska ledningen ändå motsatte sig vapentransitering på svenska järnvägar berodde endast på att den fruktade attentat från militanta arbetare. Här spelade Vänsterpartiet en stor roll: under februari ordnades mängder av möten som lyckades påverka opinionen så pass mycket att öppen vapenexport omöjliggjordes och att rekrytering av frivilliga till den vita sidan försvårades. Man lyckades även vinna den socialdemokratiska vänstern för denna politik.

Vildhjärnorna kring Pelikanklubben får dock utlopp för sina krigiska fantasier när de under namnet Svenska Brigaden kommer till Finland. Där deltar de i formliga våldsorgier och plundringar när de röda till sist besegras. Det hela var så hemskt att ingen ens kunde skriva om det på över fyrtio år. Och det var ingen avhandling som till sist förde upp den mörka sanningen i ljuset. Det var en roman, Väinö Linnas Upp trälar! (1960). I slutstriden om Tammerfors fick emellertid Olof Palme en kula i huvudet när han tillsammans med andra protofascistiska svenskar stormade fram över en begravningsplats. Så kan det gå.

På sommaren 1918 visste alla vart det barkade; centralmakterna med Tyskland i spetsen höll på att förlora kriget. Den kvinnliga rösträttsrörelsen som av lojalitetsskäl legat lågt under kriget kommer åter på fötter. I Göteborg demonstrerar Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt den 2 juni. Några tusen kvinnor tågar med plakat som visar tre individer, alla med det gemensamt att de saknar rösträtt: en mentalpatient, en fängelseintern och en nobelpristagare - Selma Lagerlöf. Rösträttskvinnorna var urförbannade. Och bland arbetarklassen jäste det; dyrtiden höll i sig. Dessutom härjade spanska sjukan.

Redan tidigare det året hade regeringen lagt fram propositioner om en demokratisering av rösträtten. De antogs som vanligt i den andra kammaren och de föll som vanligt i den första. Högerns motstånd var hårdnackat. Men när kriget slutar och övergår i revolutioner, både i Tyskland och Ungern, aktiveras Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern. Regeringen, klämd mellan en orubblig höger och en militant vänster, får hjälp av både storföretagare och kungahus i sina försök att förmå högerledarna - främst Ernst Trygger och Arvid Lindman - att ge upp sitt motstånd. Men förgäves. Ingen demokrati! Naturligtvis var det inte någon plötslig vurm för folkligt deltagande i politiken som fick företagsledare och kung att agera i denna riktning. Det var fruktan för revolutionen; kungen värnade sin krona, företagsledarna sitt kapital.

Och Socialdemokraternas vänsterflank radikaliserades. Den 10 november höll Per Albin Hansson tal vid en stor dyrtidsdemonstration i Stockholm där han under hänvisning till revolutionsutbrottet i Tyskland dagen innan krävde en snabb lösning av författningsfrågan. Den 11 november kapitulerade Tyskland och första världskriget var slut. Regeringen insåg nu att de legalistiska argumenten mot en författningsreform fick läggas åt sidan - någon lagtima riksdag skulle ju inte samlas förrän året därpå och den urtima kunde egentligen inte fatta beslut som rörde grundlagsfrågor. Däremot kunde en viljeyttring göras i form av ett godkännande av ett utskottsförslag. Men när regeringen samlades den 12 november visade det sig att Liberalerna och Socialdemokraterna hade olika uppfattningar om vad en demokratisering av rösträtten skulle innebära. Socialdemokraterna ville nu slopa alla inkomststreck, medan Liberalerna ville ha inkomststrecket kvar vid de kommunala valen till första kammaren. Hjalmar Branting, som inte hade plats i regeringen sedan han avgått som finansminister, kunde tänka sig kompromissa.

10502_04.jpgArbetarna radikaliserades. Bild: Birgit Ståhl-Nyberg, 1979.

De socialdemokratiska ministrarna förstod, till skillnad från Branting, omöjligheten av att förankra en sådan kompromiss bland partikamrater där också högt uppsatta medlemmar som till exempel Per Albin Hansson och Bernhard Eriksson inte bara krävde demokrati utan även republik, värnpliktens avskaffande, åttatimmarsdagens omedelbara införande samt socialiserandet av vissa banker och industrier. Olof Olsson, riksdagsledamot, senare ecklesiastikminister, gick längre än så. Han menade att det nu gällde att samla hela arbetarklassen, söka samarbete med vänstersocialister och syndikalister, för att i en gemensam aktion göra rent hus med det borgerliga samhället en gång för alla. Med en sådan opinion inom det egna partiet kunde inte de socialdemokratiska ministrarna gå de liberala till mötes. Dessutom fordrade Dagens Nyheter i en ledare följande dag "bort med alla streck". Skulle nu Socialdemokraterna ställa sig till höger om Liberalernas egen tidning? Omöjligt!

På eftermiddagen denna tisdag den 12 november var det konselj på slottet. Kungen var orolig, framför allt över hur det hade gått för drottning Victoria som befann sig i Tyskland. Efter konseljen när endast kungen och statsministern dröjer sig kvar kommer överståthållare Johan Ramstedt med andan i halsen och rapporterar: Vänstersocialisterna planerar tillsammans med anarkister och syndikalister monarkins störtande, första kammarens avskaffande, bildandet av arbetare- och soldatråd över hela landet samt allmän storstrejk. När statsministern kommer tillbaka till kanslihuset kallar han omedelbart samman regeringen. Vid detta möte refererade civilminister Axel Schotte en rapport han mottagit tidigare under dagen från polismästaren i Stockholm, Gustaf Hårleman: Militären var inte att lita på någonstans. Inte ens vid hästgardet fanns en pålitlig skvadron. Polisen däremot stod fast, om den nu inte skulle få revolterande kavalleri mot sig förstås, vilket enligt polismästaren inte alls var otroligt. Återstod då endast Stockholms landstormsförening för att slå ner en revolt. Men denna kunde ingen i regeringen tänka sig använda eftersom den ansågs ultrareaktionär. Därefter lämnade krigsminister Erik Nilsson samt sjöminister Erik Palmstierna liknande rapporter: Opålitliga truppförband hade fått hemförlovas och delar av flottan hade fått skickas till Karlskrona. Ur alla gevär i förråden hade slutstyckena tagits och överlämnats till pålitliga officerare. I Norrbotten hade landstormens samtliga vapenförråd förts till Boden.

Regeringen beslöt efter dessa alarmerande rapporter att kontakta landshövdingarna runt om i landet: de förbjöds att utan regeringens medgivande utnyttja militärmakt vid ordningens upprätthållande. Därefter kontaktades LO:s ordförande Herman Lindqvist. Han lovade söka dämpa stämningarna i fackföreningarna men underströk att om detta skulle lyckas var det av vikt att regeringen kom med radikala lösningar vad gällde författning och normalarbetsdag.

Nu var det egentligen bara ett hinder kvar, och det var Liberalernas fasthållande vid inkomststrecket. Under hela dagen den 13 november satt regeringen i överläggningar. Den socialdemokratiske ecklesiastikministern Värner Rydén tog på sig uppdraget att bearbeta statsministern.

Torsdagen den 14 november blev avgörandets dag. Värner Rydén har fullt upp redan på förmiddagen. Högt uppsatta medborgare köar utanför hans ämbetsrum för att uttrycka sitt stöd till en författningsreform. Telefonen ringer i ett. Det är med Rydéns uttryck "högersinnade män ur industri- och finansvärlden" som livrädda för revolutionen nu blivit ack så demokratiska. Även ärkebiskop Nathan Söderblom kommer på besök. Han skräder inte orden; om högern inte ger efter är det att anse som ett "brott mot riket". Men vissa besökare har kommit för att be Socialdemokraterna behålla inkomststrecket, till exempel biskop Gottfrid Billing från Lund. Rydén förklarar för dessa att det är omöjligt. Halv tolv ringer telefonen. Det är statsministern som vill träffas.

Nils Edén är nu äntligen mogen. Det räckte med en halvtimmes övertalning innan han gav med sig. En kommuniké om överenskommelsen skulle skickas ut till press och myndigheter. Innan dess hade statsminister Edén den mindre trevliga uppgiften att träffa och ställa inte bara högerledarna utan även de egna partivännerna inför fullbordat faktum eller "fait accompli" som han själv uttryckte det.

Men ännu var det inte avgjort. Frågan är om de socialdemokratiska kärnväljarna ska nöja sig med enbart författningsrevisionen. På kvällen är Hjalmar Branting inbokad som talare inför ett stort opinionsmöte i Folkets hus. Den socialdemokratiska ledningen beslutar att Branting under sitt anförande ska offentliggöra innehållet i den kommuniké som just skickats iväg till landets tidningar men som ju ännu inte hunnit gå i tryck. Men ska detta lugna de revolutionära stämningarna? Spänningen var, som Värner Rydén skriver i sin dagbok, "helt enkelt ohygglig".

Hjalmar Branting lyckades. Författningsrevisionen framställdes som en stor och avgörande seger för arbetarklassen. Sakfrågorna var också viktiga men de skulle lösas på sikt. Frågan om republik kunde Branting skämta bort: Om nu kungen visat sig vara demokrat så vore det väl dumt att avvisa en så mäktig bundsförvant i detta kritiska skede. Monarkins vara borde avgöras vid en framtida folkomröstning. Med detta lät sig de flesta mötesdeltagare nöjas. Någon revolution blev det inte.

Den 17 december 1918 röstade så den urtima riksdagen för det förslag som författningsutskottet lade fram. Det innehöll några smärre förändringar jämfört med ursprungsförslaget, bland annat vad gällde rösträttsåldern till första kammaren. Detta var pyttesmå eftergifter till en höger som nu inte vågade annat än rösta mot sitt eget klassintresse. Men det var inte den 17 december demokratin slutligen bröt igenom. Det var den 14 november.

Under senhösten i år börjar det officiella firandet av hundraårsminnet av det demokratiska genombrottet. Personer ansvariga för den största inskränkningen i vår demokrati under dessa hundra år - inträdet i EU sedan folket hotats rösta ja - kommer slå sig för bröstet och dessutom överdriva och förhärliga sina historiska meningsfränders gärning till folkväldets fromma. Vi vanliga dödliga måste däremot lära av historien. Klassamarbete har aldrig gett oss någonting. Sänker vi garden får vi stryk. Den svenska samförståndsandan är ingenting annat än tjänande myt, vad än vulgärpropagandisterna under sina professorshattar påstår. -

Henrik Skrak är forskare och lärare i historia i Malmö. Artikeln är en omarbetning av ett kapitel i hans kommande licentiatavhandling.