I förebyggande syfte pågår en ideologisk kampanj: kommunism och nazism ska jämställas så att alla diskussioner om alternativ till kapitalismen blir politiskt omöjliga. I Sverige har främst Staffan Skott och Per Ahlmark agerat förtrupp. Stefan Lindgren försökte ta upp debatten med Skott i Dagens Nyheter den 18 mars, men inlägget förkortades med ca 80 procent. Vi publicerar här artikeln i dess helhet.

Staffan Skott gav sig 1 mars på nytt i kast med de ryska befolkningsförlusterna under Stalineran. Idag finns det naturligtvis knappast någon som förnekar att offren för terrorn var många och konsekvenserna för det ryska socialistiska experimentet ödesdigra. Däremot måste man ställa sig frågan om den helhetsbild som Skott tecknar verkligen hjälper oss att förstå det historiska skeendet.

Får man tro Skott var verkligen Stalin värre än Hitler. Följaktligen borde frihetsälskande människor också ha stött Hitler som det mindre onda i andra världskriget. Det hade varit hederligt om någon av alla som nu tillskriver Ryssland ständigt större "holocausts" öppet ville tillstå detta.

Det hade också fått Skotts upprördhet att framstå som mindre selektiv om han åtminstone påpekat att Rysslands befolkning även idag minskar till följd av en omänsklig politik. Men jag har aldrig hört ett kritiskt ord från Skott om den nya (inte längre kommunistiska, utan marknadsliberala) chockterapin som ryska folket utsätts för.

Men den specifika historiska frågan är hur många som föll offer för det kommunistiska styret i Ryssland.Skott resonerar att 10-20 miljoner är alldeles för lite, ty det "saknas" 175 miljoner ryssar i förhållande till de befolkningsprognoser som en fransk expert gjorde 1913. Den franske experten var en viss Thery, som extrapolerade den snabba befolkningstillväxten som gällde före första världskriget ut i oändligheten. Knappast i något land föll den trenden i sig. Om Sovjet och dess efterföljare skulle haft en så stark befolkningsökning som Thery förutsade i seklets början (3 procent per år) då skulle dess befolkning nu vara c:a en och en halv miljard. Här har alltså Skott över 1,3 miljarder - ingalunda 147 miljoner - "saknade" terroroffer att förklara.

Det borde alltså vara uppenbart att Therys prognoser inte kan ligga till grund för någon seriös diskussion om massterrorns offer. I verkligheten - låt oss hålla oss till den - ökade Sovjets befolkning från c:a 145 miljoner till 289 miljoner under sovjettiden. Det är ca 1 procent per år, ingen dålig siffra, med tanke på inbördeskriget (och den utländska interventionen), två världskrig och Stalinterror. Sveriges befolkningstillväxt under samma tid var c:a 0,6 procent per år. Redan dessa enkla fakta bör ju stämma till eftertanke.

Efter att ha dragit bort offren för två världskrig och emigration kommer Skott fram till att "huvuddelen" av resterande "saknade" 120 miljoner enligt Therys extrapolering var offer för kommunistisk våldspolitik. Enligt historikern Viktor Zemskov, som haft tillgång till tidigare hemligstämplad statistik har amerikanska historiker som Robert Conquest och Stephen Cohen överdrivit antalet fängslade i Gulags fängelser och koncentrationsläger med nära 500 procent (Sotsiologitjeskije issledovanija 6-7/91). I verkligheten ska Gulag aldrig vid någon enskild tidpunkt ha omfattat mer än ett par, tre miljoner människor.

Det betyder dock, vill jag klargöra, att totalt 10,4 miljoner förpassades till Gulag åren 1933-47. Enligt den nu offentliggjorda statistiken var det dock 9,8 miljoner som senare kunde lämna Gulag och merparten av de c:a 600.000 som omkom gjorde det under krigsåren, då umbärandena var som störst.

1990 uppgav KGB att totalt 789 096 skulle ha avrättats för "kontrarevolutionära brott" 1930-53. En liknande siffra upprepades 23 januari 1992 av det ryska säkerhetsministeriet.

Enligt Zemskov avrättades totalt 642 980 personer 1921-1954 efter beslut av OGPU, NKVDs specialdomstolar och andra former av domstolar. Det ska då jämföras med "holocausthistorikerna" som talar om upp till 7 miljoner avrättade män, huvudsakligen i städerna! Om den manliga stadsbefolkningen i åldrarna 30-59 år 1959 var 15,2 milj så skulle 7 miljoner motsvara nästan hälften, vilket Zemskov finner statistiskt orimligt.

Den i USA verksamme sociologen Sergej Maksudov, som 1989 utkom med verket Poteri naselenija v SSSR (Vermont 1989; "Befolkningsförluster i Sovjet") stöder Zemskov. Maksudov bygger delvis sin forskning på sovjetdemografer som överlevt från Stalinåren, och som kunnat rekonstruera en del av det hemligstämplade folkräkningsmaterialet.

Maksudov påpekar att det inte är slut på mytbildningarna kring Gulag, bara för att Gulags anhängare störtats från makten i Moskva. Han anför flera exempel på ny "ideologisk" historieskrivning. I Kuropaty i Vitryssland, där NKVD avrättade ett stort antal fångar, har en vitrysk historiker, Poznjak, på grundval av fynd av 312 lik i åtta gravar, med enkel multiplikation kommit till slutsatsen att 250.000-300.000 avrättats i Kuropaty och 2-3 miljoner i hela Vitryssland. Maksudov ger ett exempel på hur grova Conquests tal är. I Den stora terrorn uppger han att två miljoner dog i Kolyma. I boken Kolyma ökade han på siffran till tre miljoner. I Kolymas centrum, staden Magadan, har NKVDs högkvarter förvandlats till ett museum för sällskapet "Memorial" (där många f.d. fångar ingår). Där bedöms antalet döda till 180.000. Maksudov visar vidare att Conquest uppenbarligen inte själv tagit del av dokumenten i det s.k. Smolenskarkivet, utan använder andrahandsredogörelser för detta. Inte heller använder han "SSSRs folkhushållningsplan för 1941", ett unikt internt statsdokument som tyskarna kom över och sedan trycktes av i USA. Enligt denna plan utgjorde NKVDs andel av landets industriproduktion 1,2 procent (för kol är siffran 3 procent, olja 0,7 procent, krommalmer 40 procent, kameror och film 100 procent, virke och ved 12 procent - därav var för själva Gulag siffran 0 procent, guld 100 procent).

Den brittiske professorn Peter Wiles har på grundval av denna statistik beräknat att om produktiviteten i NKVDs kolonier, läger och fängelser var den samma som i samhället i övrigt, så kunde antalet fångar uppskattas till 871 000. Naum Jasnyj försökte korrigera statistiken för en lägre produktivitet bland de fängslade och landade på siffran 3,5 miljoner. En annan forskare, Timasjev, talade om 2 miljoner fångar. 1939 års folkräkning talade om totalt 3.742.000 i kolonier, läger, fängelser och förvisning. Den holländske juristen van der Berg kom för perioden 1936-39 fram till ett antal fängslade på 1,58 miljoner, alltså mycket nära Zemskovs statistik.

Det finns två sätt att skriva Sovjetunionens eftermäle. Vad Skott närmast representerar är en segrarnas version. Segrarna i det kalla kriget söker ideologisk legitimitet till att en statsbildning raserats och nu utsätts för en klassisk kamp om bytets delning. Budskapet är: inget kan vara sämre än det helvete på jorden som Sovjetunionen utgjorde.

En annan historieskrivning finner jag hos Eric Hobsbawm (Ytterligheternas tidsålder, Sthlm 1996) som konstaterar att Sovjet på flera sätt bidrog till att rädda västvärldens demokrati. Oktoberrevolutionen blev signal till en reformering av kapitalistländerna i väst, som måste värja sig mot hotet från det ryska exemplet. För Sverige blev det en konkret bidragande orsak till rösträttens införande. Genom att stå emot Hitler tvingade också Sovjetunionen västmakterna att göra det, att välja sida i dragkampen diktatur- demokrati. Under mellankrigstiden hade flertalet kapitalistländer inte valt demokratin.

Även om sovjetregimens förtryck till slut blev det ryska folket förhatligt, så var det knappast det ryska folkets önskan att helt upplösa Sovjetunionen och ersätta alla inslag av socialistisk ekonomi med en grotesk karikatyr av kapitalism.

Med Skotts bild av sovjettiden som ett ändlöst blodbad blir det med andra ord mycket svårt att förstå den stora tvekan som det ryska folket idag uppvisar inför det alternativ som det har påtvingats.