Jag ska egentligen inte prata om det här

Sara Beischer

Lind och C0 2018

JAG SKA EGENTLIGEN inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Den handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.

Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen - textilarbetaren Bohm - blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.

Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att vara arbetarförfattare.

Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste. Det är nämligen en alldeles utmärkt roman.


Karl Marx beim Barbier

Uwe Wittstock

Blessing 2018

EN VIKTIG ASPEKT av Marx kritik av kapitalismen är att allt fler saker hela tiden förvandlas till varor. Nu för tiden gäller det också Marx själv. I samband med årets jubileum (200 år sedan Marx föddes) översköljs man exempelvis av utställningar, filmer, serietidningar och - inte minst - böcker om honom och hans idéer.

En bok man inte bör missa är Karl Marx beim Barbier ("Karl Marx hos barberaren") - en i ordets rätta mening kritisk och dessutom välskriven biografi. Ännu finns den bara på tyska, men förhoppningsvis översätts den snart till andra språk.

Wittstocks redogörelse tar avstamp i ett besök i Alger som den åldrande Marx gjorde 1882 och som avslutades med att han rakade av sig sitt berömda skägg och ansade sitt hårsvall. Detta besök skildras i åtta korta kapitel som varvas med en översikt av Marx liv och tänkande.

Wittstock antyder att den åldrande Marx möjligen kan ha börjat tvivla på sina teorier och att det kan vara en anledning såväl till att han aldrig slutförde Kapitalet som att han beslutade sig för att gå till barberaren.

Wittstock lutar sig en del mot tidigare opublicerade brev. Men i huvudsak diskuterar han sådant som varit känt länge. (Tesen om Marx självtvivel är tämligen spekulativ, men bidrar till framställningens dynamik.)

Framställningen är inte ett dugg devot. Tvärtom ägnas exempelvis Marx rasism och hans tro på bluffvetenskapen frenologi ganska mycket uppmärksamhet. Bland annat lyfter Wittstock fram ett brev där Marx skriver följande om "den judiska niggern Lasalle": "Det står för mig nu fullständigt klart - vilket också bevisas av hans huvudform och hårväxt - att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses uttåg ur Egypten (så vida inte hans mor eller farmor korsat sig med en nigger)."

Dessutom gör Wittstock upp med en del myter om Marx. Exempelvis lyfter han fram att Marx var motståndare till att arbetarna i Paris skulle göra uppror 1871. Det glömmer man lätt, eftersom Marx i efterhand närmast framstått som en av Pariskommunens främsta inspiratörer.

Wittstock riktar också en del tunga invändningar mot Marx teorier. Bland annat påstår han att Marx aldrig lyckades frigöra sig från ett hegelianskt systemtänkande. Detta skulle framför allt ta sig uttryck i tanken att kapitalismen måste vila på en enda motsättning och att dess utveckling skulle ske enligt givna lagar.

Det ligger en hel del i detta. Dock kan man invända att Marx i Kapitalet och andra verk faktiskt skriver om många olika motsättningar, exempelvis de mellan arbete och kapital, mellan social produktion och privat tillägnelse eller mellan människa och natur, och att han inte bara analyserar kapitalismen som abstrakt system utan också som historisk verklighet. Dessutom kan man ju betrakta Marx analys som en beskrivning av en aspekt av kapitalismen (själv såg han Kapitalet som en analys av en abstraktion). Och om Wittstock trots allt skulle ha rätt är det ju en välsignelse - inte, vilket Wittstock hävdar, en tragedi - att Marx aldrig blev klar med Kapitalet. Som torso är verket betydligt öppnare än vad det skulle ha varit som avslutad helhet.

I några fall är Wittstocks kritik ganska primitiv. Hans främsta invändning mot arbetsvärdeläran är att den inte erkänns av dagens nationalekonomer.

Viktigare än Wittstocks åsikter om olika aspekter av Marx tänkande är dock att han i sin bok närmar sig detta på ett respektlöst och nyfiket sätt. Det inspirerar till ett prövande förhållningssätt, och därmed till att gamle Marx kan framstå som angelägen på nytt även för dem som redan anser sig vara bekanta med honom.


Det här får de inte på banken

och 23 ANDRA NOVELLER AV KOMMUNALARE

Antologi

Premiss 2018

DENNA NOVELLSAMLING innehåller 24 av de bästa bidragen från en novelltävling som tidningen Kommunalarbetaren utlyste bland sina läsare.

Berättarröster med erfarenheter från skola, service, vård och omsorg är dåligt representerade inom den svenska samtida skönlitteraturen. Det säger sig självt att mycket viktigt litterärt stoff därmed går oss förbi. Under läsning av novellerna I det här får de inte på banken slår detta en påfallande mycket. Här samlas just berättarröster med erfarenheter från några av våra viktigaste samhällsfunktioner, och resultatet är gripande läsning, men inte sällan bjuder de också på en stor portion humor.

I många av novellerna är döden ytterst närvarande. Ett starkt exempel på detta är den inledande "Pojken var hjärndöd" av Anneli Andersson, som är väldigt stark läsning där inga överord används för att beskriva sorg och livets skörhet på ett sätt som kommer ytterst nära.

Vinnarnovellen, "Kameleont", av Alice van de Peppel är mer ett formexperiment än de flesta av de övriga novellerna. Ögonblicksbilder från en arbetsdag i hemvården flimrar förbi, och med få ord beskriver Peppel en arbetsvardag där existensen hela tiden sätts på sin spets.

Att flertalet av berättelserna känns amatörmässiga rent stilistiskt är väntat. Många av dem läses bäst som oslipade diamanter, men det skulle inte förvåna om flera av författarna låter sig höras mer av i framtiden.


Mannen i skogen

Jens Liljestrand

Albert Bonniers förlag. 2018

JENS LILJESTRANDS Mannen i skogen är den första omfattande biografin över Vilhelm Moberg. Det kan tyckas märkligt, för även om Moberg aldrig varit särskilt inne i de finlitterära rummen så är hans levnadsöde både på ett personligt och samhälleligt plan ytterst fascinerande.

Till det rent fysiska omfånget är Mannen i skogen ett mycket ambitiöst verk på 700 sidor. Detta är knappast förvånande då källmaterialet kring Moberg är enormt. På ett allt som oftast engagerat sätt lyckas Liljestrand genom detta enorma källmaterial teckna fram Mobergs liv. Allt från Mobergs uppväxt i småländska Moshultsmåla till självmordet ute på Väddö 1973 skildras på ett genomgående väl avvägt sätt.

Mycket lite känns överflödigt, och inget tycks ilas förbi, och trots att Liljestrands beundran för Moberg är tydlig, så är Mannen i skogen långt ifrån ett onyanserat hjälteporträtt. De mindre smickrande sidorna som Mobergs misogyni döljs inte. Mobergs personliga mörker och mellanmänskliga tillkortakommanden lämnas inte heller ute.

Centralt för biografin står till stor del Mobergs samhällskritiska utblick, och därav den individualistiskt rebelliskt klingande titeln Mannen i skogen, kan man gissa. Inte minst ges utrymme åt Mobergs kritik och avsky mot socialdemokratin och folkhemsbygget, och hans genom livet starka individualistiska hållning lyser starkt boken igenom.

Jens Liljestrands biografi om Vilhelm Moberg får utan överdrift sägas vara en av de mesta angelägna och spännande bland svenska biografier det här året.


Revolution

FRONESIS 60-61

Malmö 2018

VAD ÄR EN revolution? Det är frågan för nästan alltid lika läsvärda som svårtuggade Fronesis' senaste nummer. 265 tättryckta sidor räcker inte för ett svar, men väl en bitvis mycket lärorik diskussion. De tjugo artiklarna har grupperats i fyra underteman: oktoberrevolutionens ekon, modernitet och revolution, revolutionens former samt revolution och utopi (den delen handlar främst om 68). Några favoritartiklar: Carl Wiléns inledande försvar för en marxistisk förståelse av begreppet borgerlig revolution; Karin Jonsson om socialdemokraters, vänstersocialdemokraters och syndikalisters reaktion på 1917; Sam Carlshamre om samma revolution och de förtryckta folken (både svarta i USA och koloniserade folk i Afrika och Asien); Jodi Dean om varför ett parti måste leda revolutionen.

Den som säger att det är akademiskt och inte ger så mycket om dagsaktuella stridsfrågor, har kanske en poäng. Men bara en; vi måste läsa också texter av detta slag. En övergripande förståelse av grundläggande samhällsförändringar, socialismens framtid och möjligheten till uppror står alltid på dagordningen.