En frånvarande valfråga

I somras hade några före detta högt uppsatta bankmän en artikel i en av våra stora dagstidningar om bostäder. "Branschen har byggt för välbesuttna människor med höga inkomster och/eller med stora förmögenheter. Miljonärerna och miljonärernas barn börjar ta slut. Det stora flertalet invånare kan varken finansiera ett köp av bostadsrätter för 50 000-120 000 kronor per kvadratmeter eller betala nyproduktionshyra i hyresrätter för 1 700-2 200 kronor per kvadratmeter och år." Bankmännen påtalar att bostadsbolagen finansierar nyproduktionen med fastighetsobligationer med tämligen låga räntor samt med preferensaktier. Det är, understryker de, en återkomst av så kallade subprimelån.

Nyligen uttalade sig fastighetsprofessorn Hans Lund om hyresmarknaden: Låga räntor och bostadsbrist driver fram ett investerarklimat som i längden kommer att utestänga stora grupper av låginkomsttagare från hyresmarknaden. Riskkapitalbolag köper upp bostadsbestånd och tvingar fram hyreshöjningar på ibland 50 procent. Kommunala Botkyrkabyggen sålde 1 300 lägenheter på Albyberget utanför Stockholm 2013. I våras såldes Albyberget vidare av en riskkapitalist till mer än dubbla priset. Även utländskt kapital har börjat flöda in. Låginkomsttagare i ytterförorterna kommer att trängas ut från bostadssektorn. "Hyresmarknaden rymmer en social bomb" menar fastighetsprofessorn. Fler bor i husvagnar. Hyresmarknaden håller på att bli grå eller svart. En form av kåkstäder kan med en sådan marknad - likt i många andra länder - växa fram även i Sverige.

Varför blev bostadsfrågan ingen viktig valfråga?


Natomått

Systemet med metriska enheter (meter, liter, kilogram m.m.) är officiellt i 197 av världens länder, däribland Sverige. Att i stäIlet mäta i fot, jungfrur, kannor och Gud vet vad är officiellt i två länder, USA och Liberia. (Eller möjligen tre, det är oklart med Burma.) Det svenska militärflyget har nyligen övergått till detta senare system. Vad kan nu det bero på? Och Nato, nej, där är vi inte med.


Ett EU i miniatyr

Luxemburg är ett av Europas minsta länder. Världens enda kvarvarande storhertigdöme faktiskt. För två tusen år sen en romersk fästning. Fyra av tio invånare, landet har lite mer än en halv miljon, är utländska medborgare. De lär sig sällan luxemburgiska som är officiellt språk vid sidan av franska och tyska. Femton procent av befolkningen har portugisiska som modersmål. De har oftast arbetarklassyrken. Man får intrycket av att luxemburgarna lever lite för sig själva.

Luxemburg har en av världens högsta BNP per capita och landet är ett skatteparadis. Redan när man kliver av flygplanet blir man varse närvaron av banker och investmentföretag genom stora annonser. Det är nog ingen slump att Jean-Claude Juncker, Luxemburgs tidigare premiärminister, känd för att ha underlättat de multinationella företagens skatteplanering, är EU-kommissionens nuvarande ordförande.

Många svenskar i landet arbetar inom finanssektorn. "Titta, där sitter en tant och sover" viskade mitt barnbarn när vi åkte buss nyligen. Tjänstefolket åker buss, finansfolket åker Mercedes eller andra dyra bilar. De som städar, tvättar och passar barnen kommer ofta från länder i Syd. Marie från Brasilien, städerska, klagade för mig: "Villafolket vill ofta att jag städar svart trots att jag vill arbeta vitt." I centrum av staden Luxemburg växer det upp en ny galleria för de köpstarka ur ett hål efter rivna bostadshus. Det verkar pågå en byggboom. Byggjobbarna talar sällan luxemburgiska. De arbetar medan finansfolket berikar sig. På väg ut mot flygplatsen ligger EU-domstolens dystra bruna bunker.

Luxemburg - se där ett ganska typiskt EU-land.


Antikommunism

Ordet kommunist har börjat användas flitigare. Borgerliga ledarsidor varnar för en "kommuniststödd" regering. "M släppte fram en kommunist" ryade Åkesson efter talmansvalet.

Ack, om det vore så väl, är den spontana reaktionen. Men man bör begrunda den trestegsraket som håller på att avfyras. Steg 1: det mesta till vänster om socialdemokratin etiketteras kommunism. Steg 2: ordet kommunism görs synonymt med våld och förtryck. Steg 3: allt till vänster om socialdemokratin tystas med bannlysning och förbud.

Ett exempel är det tillfälliga portandet av Clarté från ABF i våras - fast det rättades till snabbt. Ett annat exempel kommer från Göteborg, även om det handlar mer om ordet marxism. Där finns en tämligen framgångsrik studentförening, Marxistiska Studenter, som det tycks en liten filial till en närmast trotskistisk rörelse som kallar sig Internationella marxistiska tendensen. I våras ville studentkåren i Göteborg utesluta Marxistiska Studenter som kårförening. De avkrävdes en redogörelse för bland annat "huruvida de aktivt förespråkat marxistiska idéer, och om de säljer böcker som främjar marxismen". Efter kampanjande och efter upprop från akademiska prominenser (Liedman, Therborn m.fl.) försvann hotet. En liten seger för demokrati och yttrandefrihet.

Både Clarté och Marxistiska Studenter klarade sig alltså bra. Men tendensen är allvarlig. Den kräver två slags moteld. Steg 1: Försvar för yttrande- och föreningsfrihet. Steg 2: Begreppsstrid om innebörden i kommunism. Som en 15-åring i min närhet sa om sin kloka kompis: "Anton är kommunist. Han tycker alla ska ha det lika bra."


Ett spektakel men inget spel

Valet blev, trots högerframgångar, något av en kalldusch för såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna. SD hade förväntat sig en landsomfattande framgång, som vore hela landet ett enda Skåneland. Partiet, som ett tag till och med hoppats på att bli riksdagens största parti, hamnade mer än 10 procent bakom Löfvens parti, vilket i sista minuten, efter att ha betraktats som helt utslaget, hade rest sig, om än på svaga ben.

Det är möjligt, men inte säkert, att den som eventuellt läser detta redan fått klart för sig var partiledarnas överläggningar om regeringsmakten till slut hamnade. Som det politiska läget i vår del av världen ter sig är det dock svårt att för oss socialister se en helt lycklig upplösning.

Att enbart betrakta riksdagsvalet som ett val mellan pest och kolera är dock ett felslut, som endast de öppna fascisterna i NMR eller i grunden opolitiska "vänsterister" kan hemfalla åt. Minnet från de skördefester som moderatledda regimer inlett såväl 1991 och 2006 - och som högerregimer i Europa, Nord- och Sydamerika idag firar, borde avskräcka alla progressiva medborgare. Även om det sker mellan parter, där ingendera på långt när fyller den historiska hjälteroll arbetarklassen spelar i Manifestet, är kampen om regeringsmakten faktiskt en klasskamp och förtjänar vårt ställningstagande.

Oavsett utgången av detta spektakel - som i skrivande stund definitivt inte är över - hjälper det som sker oss att förstå hur den svenska politikens frontlinjer löper: Mellan en alltför kraftlös arbetar- och medelklassrörelse som vänster-center å ena sidan och på andra sidan en aggressiv, men något splittrad, kapitalallians av M, KD och SD, öppen högerut intill fascismen. Om resultatet av överläggningarna blir att denna högersida isoleras politiskt har "spektaklet" i alla fall inte varit förgäves.


Hundpsykologi

Ett forskarlag vid Cornelluniversitet har (enligt Vetenskapsradion) det senaste året smugit på ett antal frigående hanhundar, i synnerhet på deras kissvanor. För att få ett objektivt mått har man med stor exakthet mätt den vinkel med vilken hunden lyfter sitt bakben, när han markerar revir - exempelvis mot ett träd eller en stolpe.

Det visar sig att denna vinkel står i omvänd proportion till hundens mankhöjd. En liten hund lämnar således sitt kissmärke proportionsvis högre på det påkissade föremålet jämfört med en större hund.

Forskarteamet drar slutsatsen att små hundar har intresse av att i avskräckande syfte på detta sätt få omgivningen att tro att de är större än de är.

Internationella bedömare ansåg redan på 1990-talet att vår globala statsman Carl Bildt utgjorde ett typexempel på mänskliga individer som betedde sig på liknande sätt. Fast då bara metaforiskt - eftersom Bildt nog mäter 1,90 i strumplästen.

En eventuellt ny statsminister, vars person inte höjer sig så mycket över havet som Bildts, hävdar redan med framgång att hans minoritet är större än motståndarens majoritet. Fungerar hundtricket på Sveriges Riksdag?


Den bästa av världar

Varför har löneökningarna varit så låga trots den långa högkonjunkturen? Det frågar sig bland annat Konjunkturinstitutet. Varför har reallöneökningarna i Sverige varit så höga trots den svaga produktivitetsutvecklingen? Så lyder en motfråga från industriarbetsgivarnas nya chefsekonom, Kerstin Hallsten. Enligt henne har den svaga produktivitetsökningen lett till att industrin i Sverige haft större kostnadsökningar för arbetskraften än andra länder de senaste åren. Men ändå klarat konkurrenskraften genom att kronan har försvagats.

Det tycks som om vi befinner oss i en ond cirkel. Låga räntor, som infördes för att rida ut den senaste ekonomiska krisen, har styrt investeringarna från den produktiva industrin till bostadssektorn och andra finansiellt lönsamma sektorer - som därmed har blåsts upp i värde och skapat finansbubblor. Samtidigt har lågräntepolitiken också devalverat kronan. Därmed har konkurrenskraften kunnat upprätthållas, trots att produktivitetsutvecklingen i industrin sackar. Och vi kan fortsätta att leva i tron att vi lever i den bästa av världar. Tills vidare.


Train spotting

Nyss rullade det förbi ett jätte-, jättelångt tåg här i Hallsberg. Det transporterade tyska militärfordon till Norge. Så kan det gå med en neutralitet, utan folkomröstning eller egentlig debatt. Och sådana tåg har rullat tidigare i historien.

Antecknat i Hallsberg den 17 oktober, kl. 18.25.


Altstadt löper linan ut?

I tidskriften Fokus breder ännu en före detta vänstersympatisör ut sig om problemen med massinvandring. Det är Ann-Charlotte Altstadt som skriver:

"I söndags kryssade jag Amineh. En proteströst för Kakabaveh som kalasjnikov i arslet på Vänsterpartiets alla kulturrelativistiska islamistkramare. Och det var också ett långt farväl till vänstern. Mina värderingar och åsikter kvarstår, men som en ex-aktivist textade mig: 'Vänstern is a lost cause, våga ge upp!' Valet visade dock att V:s jakt på postsocialistiska projekt till slut träffat rätt: asylaktivism i kamp mot fascism-nazism. De lyckades utplåna Fi och vinna över den principiellt världsfrånvända urbana medelklassvänstern. Lockade av karisman kring partiets viktigaste engagemang och största seger i mannaminne - att 9 000 mestadels vuxna män, som ljugit om sin ålder och av flera instanser bedömts sakna asylskäl, ändå beviljades amnesti om de, trots avsaknad av identitetsbevis, har intentionen att gå gymnasiet."

Ja, har man väl börjat hamna i den rasistiska utförsbacken som Ann-Charlotte Heberstadt (förlåt Altstadt), så går det raskt utför.

Om hon verkligen sökte efter en strategi som kan mota SD borde hon titta på valresultatet från Burgsvik på södra Gotland. Där skedde hösten 2015 en verklig massinvandring. Cirka 100 asylsökande placerades strax utanför en ort med ca 350 fastboende (i hela valkretsen Burgsvik som omfattar det som kallas Sudret bor 902 bofasta personer).

Invånarna insåg snabbt att det var en win-win-situation, skolan som var nedläggningshotad räddades av åtta nya elever, ICA-handeln (den sista på hela Sudret) fick ett behövligt tillskott i underlaget och vågade våren 2018 bygga ut.

På Facebookgruppen Serviceort Burgsvik, där det vanligtvis frågas om någon kan få skjuts från färjan i Visby, utbröt en livlig diskussion om vad som kunde göras för "våra nyanlända vänner". Därefter tog ett intensivt integrationsarbete fart, alltifrån cykel- eller simundervisning för främst kvinnorna, svenskundervisning på biblioteket, olika former av gemensam samvaro, samt inte minst att finna arbetstillfällen. Flera av asylsökarna jobbar inom hemtjänsten, på ICA, på fiket, på macken eller går i skola eller gymnasium. De har själva starta verksamheter som att sy kläder (Textil i Exil) eller att sälja mat på Burgsviks marknad eller annan cateringverksamhet.

Många av dem har trots att de integreras bra i det svenska samhället fått avslag på sina asylansökningar och en bred rörelse finns för att försöka hjälpa dem i deras försök att få stanna.

Hur röstade då Burgsvik i valet? Ökade SD rekordartat efter att orten fått känna av vad massinvandring innebär? Nej, de som verkligen gjorde ett superval var C (som varit mycket aktiva i stödet för de asylsökande), från 15 procent till 47,6 procent i kommunalvalet. De stora förlorarna var som överallt annars M som gick från 12 procent till 8,8 procent och S som minskade med 4,8 procent till 15 procent. Och SD? Jo, de gick framåt med 2,8 procent till 6,5 procent och är klart mindre än Vänsterpartiet och jämnstora med Miljöpartiet.


Tant Blå och Farbror Gredelin

Programledaren förklarar beträffande SvT:s vardagsfilosofiska serie "Meningen med livet" hur hon valt ut dem som hon ansåg bäst kan reda ut rubrikens underförstådda fråga: "Jag har valt dem för att jag tycker att de fungerar som filosofer i vår tid".

Eftersom de flesta seriösa "filosofer i vår tid", åtminstone sedan ett par hundra år, upphört med att för andra människor förklara Meningen med allt, inklusive Livet, kan detta förklara frånvaron av skolade filosofer bland de uppträdande. Moderna filosofer fungerar ju mest som Sören Kierkegaards skyltmålare: "Jag såg på gatan en skylt: 'Här manglas!' Men när jag kom med mina lakan skrattade de ut mig - det var en affär som sålde skyltar!" Vi andra manglar vår byk själva och drar oss fram så gott det går i alla fall.

Men man kan ju alltid göra underhållning genom att låta mindre avancerat folk än Kierkegaard visa upp sig. Som bekant är det författare, poeter, performanceartister, läkare, längdhoppare och annat folk som lever på att handskas med eller underhålla oss - det vill säga Egentliga Människor. Sådana anses sitta inne med särskilt intressanta personliga svar på frågan - till skillnad till exempel från folk som sysslar med materiell produktion.

Fotot på programledaren i samspråk med en av de inbjudna, båda utstyrda i "arbetskläder" säger genom sitt signalspråk ändå en hel del om "filosofin i vår tid":

1. Personerna är av samma längd, hudfärg och befinner sig mitt i livet. Stämningen dem emellan verkar god eller munter.

2. Genom sitt klädval signalerar de (minst!) jämställdhet mellan könen - kvinnan bär blå skjorta med herrknäppning. Kvinnan håller armen om mannens rygg, trots att det inte verkar särskilt bekvämt. Knapparna sitter så glest på hennes skjorta att de sannolikt inte är avsedda att användas. Mannen bär skär jumper med antydd v-urringning, örhänge och mörkt nagellack.

3. Båda bär lediga, blommiga byxor.

4. Vilken mening vederbörande intervjuföremål och programledare än har beträffande livets mening verkar den inte ha givit upphov till konflikter dem emellan av allvarligare slag.

5. Dock förefaller hållning, yta och rätt klädsel ha betydelse i sammanhanget. Såtillvida är kanske de avbildade "filosofer i vår tid". Jag har dock lite svårt att föreställa mig vad de skulle säga varandra som jag inte på senare år har hört flertaliga gånger i tv:s kulturprogram.


Oberoende liberal SD-megafon

Jenny Sonesson heter en av de skribenter som bidragit till att Göteborgspostens ledarsida alltmer liknar en megafon för Sverigedemokraterna. Den 4/10 ondgjorde hon sig över ett projekt som den ideella organisationen Skyddsvärnet fått kommunala pengar för. De skulle nämligen ställa upp en buss i köpcentret Nordstan, som har mycket problem med brottslighet, för att servera kaffe och mackor. Detta upprörde Sonesson som hävdade att: "När både försäljarna och köparna är pigga av koffein och mätta av mackor, orkar de handla med narkotika till gryningen eller begå andra brott." Så är alltså tonen på oberoende liberal ledarsida 2018.