När skulle du säga att du är ledig? När börjar din fritid? Är det när du går hem från jobbet? Är du ledig när du lagar mat? Räknar du det som fritid när du påtar i trädgården? Frågan kan tyckas självklar men har blivit alltmer brännande i och med att arbetslivet har fått mer flexibel karaktär och gränsen mellan arbete och fritid blivit vagare.

I sina mätningar över hur mycket fritid vi i Sverige i genomsnitt åtnjuter räknar SCB fritid som den tid som återstår då vi räknat bort lönearbete, obetalt hemarbete och tid för att tillgodose kroppsliga behov, så som att äta, sova och duscha. Den tid som blir kvar, fritiden, uppgår till cirka 6 timmar per dygn för män och 5 timmar för kvinnor.

Men gränserna mellan de olika aktiviteterna har blivit vagare på dagens gränslösa arbetsmarknad där arbetet kletar av sig på fritiden med den ständigt påslagna arbetstelefonen eller en förväntan på att snabbt svara på mail även på kvällar och helger. En annan sida av denna fritidsförlust drabbar paradoxalt nog de som arbetar väldigt lite. Tidsbegränsat anställda och arbetslösa kan som en konsekvens av att de inte får tillräckligt med arbete tvingas vara ständigt tillgängliga för arbete. De kan få sitta redo med telefonen tidigt varje morgon för att snabbast svara på ett arbetserbjudande från en vikariepool. Den behovsanställda förskolläraren Lina berättar för mig i en intervju att när hon "sitter där på morgonen och får de här sms:en så är det först till kvarn. Alla vikarier, 400 anställda, kanske inte alla, men säg att 150 personer sitter på morgonen och är redo med sin mobiltelefon. Jättemånga gånger så hann jag inte ens att läsa sms:et förrän jag fick ett sms till och så stod det att någon annan redan hade bokat".

Denna väntan på ett sms blir en typ av arbete. Under tid som hon inte arbetar måste hon bete sig som om hon kommer att få arbete. Gå upp tidigt på morgonen och tävla om ett arbetspass. Fritiden blir alltså inte vigd åt henne själv. De två typerna av tid, arbetstid och fritid, blir svårare att hålla isär för den flexibelt anställda.

Synen på arbete och fritid är inte statisk. Fritidsbegreppet har inte alltid varit lika avgränsat och tekniskt som i SCB:s definition. För den som är intresserad av en mindre snäv fritidsdefinition kan man gå så långt tillbaka som till Bibeln och Gamla testamentet. I första Moseboken är förlusten av fritid och tvånget att arbeta i sitt anletes svett, vid sidan av ett ändligt liv och att människan tvingas föda sina barn i stora plågor, straffet Gud ger sin avbild sedan människan ätit från kunskapens träd. Arbetet hon döms till avspeglar Guds egen aktivitet. Gud skapade jorden på 6 dagar och på den sjunde vilade han. Vilan framställs som en belöning som Gud ger sig själv "efter allt han gjort". Fritid framstår ur Bibelns perspektiv som något som vi måste göra oss förtjänta av.

Att fritid är en belöning för vårt arbete, att det först är efter hårt arbete som vi har rätt till fritid, är en syn som på många håll kritiserats. En av de mest kända fritidsförespråkarna var Paul Lafargue. Lafargue skrev ett manifest år 1883 där han underströk vår rätt till lättja. Han menade att av dygnets 24 timmar bör högt tre ägnas åt arbete. Resten av tiden ska ägnas åt att slå dank och "frossa dag och natt". Det är inte arbete som varje människa bör ha rätt till utan lättja. Även om detta perspektiv vänder upp och ned på uppfattningen att fritiden är ett undantag från arbetet, finns vissa likheter med den paternalistiska kristna arbetsideologin. Fritiden och arbetet framstår både i Gamla testamentet och hos Lafargue som ett motsatspar. Där det finns arbete finns ingen fritid och där det finns fritid finns inget arbete.

Hanna Arendt skriver i Människans villkor att frihet är meningslöst utan ofrihet. Det ena måste finnas för att det andra ska vara begripligt. Denna syn kan vi använda oss av för att förstå relationen mellan arbete och fritid. Det ena behöver existera för att det andra ska vara möjligt. För att ha fritid måste man vara fri från något. Detta något framstår som frånvaron av arbete. Men vad för arbete är det som åsyftas? Vilka aktiviteter kan anses tillhöra arbetets sfär och vilka anses tillhöra fritidens? Är det skillnad på att påta i trädgården där hemma och att få lön för att påta i någon annans? Är det fritid eller arbete då vi städar vårt hem? Är det samma typ av fritid vi åtnjuter då vi handlar kläder som då vi läser en bok?

Få skulle antagligen gå med på att fritid enbart existerar då vi befinner oss i inaktivitet. Fritiden är fylld av aktiviteter. I antikens Grekland skedde enligt Arendt en uppdelning mellan det arbete som var livsnödvändigt och de aktiviteter som var till för bildning och politik. Den förra typen av arbete sågs som cirkulärt och ständigt pågående. Mat behöver odlas, vatten behöver bäras, kläder behöver lagas, allt för att hålla igång den mänskliga kroppens blodomlopp. Den andra typen av aktivitet, scholé, var tillägnad bildning och förkovran, politiska samtal och politisk verksamhet. Även konstnärliga aktiviteter räknades hit. Den cirkulära aktiviteten ansågs vara kopplad till ofrihet och djuriskhet, scholé till frihet och mänsklighet.

När frågan om olika typer av arbete diskuteras är det oundvikligt att lyfta fram Karl Marx. Marx menar att olika epoker präglas av olika typer av arbete, och att det är en viss typ av arbete som utgör ett hot mot friheten i kapitalismen: det abstrakta lönearbetet.

10410_01.jpgFritiden är inte alltid så fri. Fernand Léger: Partie de campagne (1953).

Människan är enligt Marx en skapande, aktiv varelse. Det är det fria arbetet, den aktivitet som utförs för sin egen skull, som enligt den unge Marx urskiljer människan från djuren. Under kapitalismen har människan, som ett utfall av samhällets organisering, tvingats att använda sin livsaktivitet instrumentellt. Hon förlorar kontroll över en aktivitet som borde utföras för dess egen skull. Vill man skapa, förkovra sig eller ligga på sofflocket får detta ske på tiden bortom lönearbetet, under fritiden.

Om vi följer Marx resonemang är det inte i frånvaron av arbete som fritiden uppstår. Fritiden uppstår bara i relation till ofriheten som återfinns i lönearbetet. Fritiden blir till i kontrast till det ofria arbetets tid. Marx skriver att på grund av det ofria arbetet så känner sig arbetaren "som sig själv först utanför arbetet och som en främmande varelse i arbetet. Han är sin egen när han inte arbetar, och när han arbetar är han inte sin egen". Det är således bara på fritiden, när man är ledig från lönearbetet, som man kan vara sin egen fullt ut. Men utrymmet för att vara sin egen verkar förminskas för de som arbetar med osäkra kontrakt. Deras fritid är ständigt potentiellt tillgänglig för arbete och blir på så vis reifierad.

I Tyska ideologin skriver Marx och Engels utopiskt om hur ett samhälle utan lönearbete kan leda till att människans fulla potential blommar. Uppdelningen mellan fritiden och arbetet ska upphöra och arbetsaktiviteten ska istället bli fri och till för sig själv. När uppdelningen har upphävts kan vi enligt dem nå ett tillstånd där människan kan "göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad [hon] vill, utan att [hon] för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker".

Den fria aktivitet som romantiskt målas upp av Marx och Engels kan vid en första anblick påminna om det grekiska idealet scholé. Men om vi skrapar på ytan ser vi centrala skillnader. I det antika Grekland ansågs allt nödvändigt arbete, det som inte var till för sig själv utan för livsnödvändigheter, som något föraktfullt. Människan var slav under livets nödtvång och detta hindrade den fria aktiviteten. Lösningen var att förvisa detta arbete till slavarna. Arendt hävdar att strävan att undslippa det livsnödvändiga arbetet var själva syftet med slaveriet i det antika Grekland. Slaveriet var till för att vissa grupper i samhället skulle kunna njuta av utvecklande aktiviteter. Den mänskliga arten ansågs skilja sig från djuren just genom att verka fritt och utföra fria aktiviteter. Djurens aktiviteter är här kopplade till deras direkta reproduktion, människan däremot kan vara aktiv för aktivitetens egen skull.

Denna syn på människan och djuren är densamma som hos den unge Marx. Men skillnaden är att Marx inte ser nödvändigt arbete som ett hot mot den mänskliga friheten. Det arbete som framstår som nödvändigt och som minskar vår frihet idag är inte livsnödvändigt i sig utan blir bara nödvändigt i den kapitalistiska epok vi befinner oss i. Lönearbetet behöver inte vara livsnödvändigt enligt Marx. Arbetslivets sysslor utförs inte för att aktiviteten behövs för att hålla människor vid liv, de utförs för att någon vill göra profit. Men för individen som utför arbetet är lönearbetet enligt Marx en livsnödvändighet. På så vis blir arbetet konkurrent till fria aktivtiter. Marx menar att detta får människan att reduceras till att bara vara fri i sin djuriska aktivitet och ofri i sin mänskliga. Det reproduktiva arbetet behöver alltså enligt Marx inte stå i kontrast till fritiden, på det vis som det ansågs i antikens Grekland. Det är det ofria arbetet som är hotet, inte livsnödvändigheten eller arbetet i sig. I kapitalismen kan alla aktiviteter organiseras som instrumentella och ofria, alla kan göras nödvändiga.

Att frihetsförlusten återfinns i organiseringen av arbetet är tydligt i dagens flexibla arbetsliv. De behovsanställda gör samma sysslor som många fast anställda, men utöver sin arbetskraft säljer de också sin tillgänglighet, och detta äventyrar kontrollen över deras liv.

En behovsanställd tjej på ett gruppboende berättar för mig att hon känner att hon inte kan planera saker i förväg eller åka iväg då hon måste vara hemma och snabbt åka till jobbet om de ringer. Ofriheten i arbetet, att inte kunna styra den egna aktiviteten, spiller över på tid som inte är arbetstid. Detta gäller naturligtvis till viss del alla som är anställda. Jag kan inte plötsligt åka till Spanien i morgon. Då får jag sparken från mitt jobb. Men för de behovsanställda är begränsningen större och sträcker sig bortom schemalagd arbetstid. När de tvingas gå till sängs tidigt för att orka upp i ottan bara för att sitta och vänta på ett sms som inte kommer, eller när de tidsbegränsat anställda i brist på schema inte kan planera sin arbetsfria tid eftersom det kanske kommer ett erbjudande om några arbetstimmar, är ofriheten inte längre bara kopplad till arbetsaktiviteten, den finns ständigt närvarande. Om man i stunden arbetar eller ej spelar alltså ingen roll för de behovsanställda, friheten och fritiden uteblir ändå. För dessa anställda är det inte aktiviteten utan brist på kontroll över livet som orsakar frihetsförlusten. Detta är inte en konsekvens av arbetets ofria natur utan av en samtida flexibel kapitalism och dess krav på ständigt tillgänglig arbetskraft.

Men arbete behöver inte vara en ofri aktivitet och dämed hota fritiden. Arbetet kan vara fritt och utvecklande, ja till och med bland vissa anses utgöra själva grunden för vad det innebär att vara människa. Marx skriver att "Verkligt fritt arbete - som att komponera - är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning." Idealet om det fria arbetet ligger långt ifrån den lättja som Lafargue drömde om.

Johan Alfonsson är forskare vid Göteborgs universitet.