Ibland säger folk att vi inte behöver feminism för vi har det så bra. Kvinnorna klarar sig minsann själva på sina egna meriter. Men om vi nu har det så bra så är det ju för att andra gått före, att andra redan tagit de strider som vi idag slipper. Sedan finns det så klart massvis med anledningar att kämpa idag också: våldet mot kvinnor känns nästan som en epidemi, lägre löner för kvinnor, könsroller som hindrar och begränsar. Nåja, det går att läsa mer initierad om över allt i dag.

För en tid sedan läste jag återigen en av föregångarna, Moa Martinson, och hennes debutroman Kvinnor och äppelträd som kom 1933 på Bonniers förlag. Jag ville jämföra scenen där Sally föder barn alldeles ensam på ett jordgolv med min egen dikt Moder känd som handlar om statarkvinnorna på min farfars sida av släktträdet.

10407_01.jpgHenrik Johansson är författare. Bild: Anna Klara Åhrén.

Jag lånade ett slitet ex med ett intressant förord av Ebba Witt-Brattström. Jag citerar en bit:

"För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet.

Romanen fick ett någorlunda gott mottagande. Man konstaterade författarinnans genuina berättarbegåvning. Men de två stora dagstidningarna reagerade mot hennes ämnesval. Torsten Fogelquist i Dagens Nyheter använde sig av romanen för att statuera exempel. 'Nu har vi fått nog av proletärromaner åtminstone för en god tid framåt!' Anders Österling i Svenska Dagbladet (senare Svenska Akademiens ständige sekreterare) insåg till fullo det nya med Kvinnor och äppelträd. Boken speglar en verklighet som fyllde honom med vämjelse. Han beskriver atmosfären som 'mättad med elände, skvaller och drift'. Denna debut menade han var 'snarast ett försök att med kvinnlig frenesi överbjuda vad yngre manliga kollegor ha presenterat av realistisk ruskighet från land och stad. På sitt sätt har författarinnan lyckats. Hon genomför sin avsikt med en hart när kväljande konsekvens. Man kan säga att underlivssynpunkten dominerar.'"

Det Moa gör är att flytta gränserna för vad som är möjligt att skriva. Vilket upprör. Mig veterligen har ingen innan henne skildrat något så jävla grundläggande som en födsel förut. Det upprörande för kritikerna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter är inte det lidande och den misär som Moa skildrar, det upprörande är att hon inte håller tyst, att hon skriver om det. Det tänker jag på när någon säger: "Jag behöver inte feminism."