Med varje ny offentlig upphandling följer nya krav på sänkta löner och sämre anställningsvillkor. Hur möta det fackligt? Andreas Nyman rapporterar från spårtrafiken i Stockholm.

Kollektivtrafiken i Stockholm har varit utlagd på entreprenad i snart 20 år. Bland det första som hände i spårtrafiken var att en semestervecka försvann. Även pensionsreglerna försämrades. Förmåner vi kämpat för eller avstått lön för att få blir plötsligt som bortblåsta. Företagen kan bara vinna upphandlingen genom lägre anbud än konkurrenternas - och ofta är personalkostnader det lättaste att skära i. Vid varje ny upphandling blir det alltså en strid för att försöka bevara det vi redan har uppnått.

För snart tre och ett halvt år sen fick vi veta att Arriva ville göra sig av med halva personalstyrkan - konduktörerna. Istället för en levande människa som kunde hjälpa till vid olyckor och hotfulla situationer skulle resenärerna hänvisas till stolpar på perrongerna. Vi förare skulle få jobba ensamma, och vid en trafikolycka så skulle det inte längre finnas någon som kunde hjälpa oss.

Vi startade kampanjen "Rör inte min konduktör" för att konduktörerna skulle synas, höras och ta plats. Några av initiativtagarna var aktiva i fackförbundet Seko, så kampanjen knöts tidigt till facket. Det gav oss trygghet och större räckvidd.

På vår Facebooksida försökte vi väcka opinion genom artiklar och agiterande texter. Vi talade med radio, tv och press och tog kontakt med politiker. Överlag kändes det som vi hade ett ganska stort stöd hos allmänheten, och gensvaret hos kollegorna var fantastiskt. I uppgivenheten tändes ett hopp. Konduktörerna höll intresserade trafikanter uppdaterade om utvecklingen, kollegor möttes på raster och utanför arbetstid för att dela flygblad vid knutpunkter i kollektivtrafiken och många slöt upp vid demonstrationer. Men trots allt engagemang så verkställdes beslutet förra sommaren. Opinionsbildning räckte helt enkelt inte.

En liknande kamp med opinionsbildning, flygblad och information gjordes av tågstädarna på Trafficare. SJ, som först hade ansvaret för städningen, hade lagt över verksamheten på en ny aktör, Trafficare. Personalen fick följa med och behålla löner och förmåner. Men när SJ sedan tog tillbaka städningen fick arbetarna söka om sina tjänster. De förlorade sin turordning och fick förhandla om lönen. Städarnas kampanj gav inte resultat och arbetsdomstolen dömde till förmån för SJ.

Ett annat exempel är MTR:s övertagande av driften av pendeltågen i Stockholm. Städarna fick beskedet att samtliga skulle sägas upp, och i samband med det bröt vilda strejker ut. Seko Pendelklubben begärde centrala förhandlingar som ledde till att städarna fick fortsätta hos en ny underentreprenör. Men då många av städarnas förmåner och villkor försvann i övergången fortsatte strejkerna. Hälften av städarna varslades om uppsägning, men det slutade med att en fjärdedel avskedades.

10404_01.jpgMassiva protester bland pendlarna tvingade politikerna att backa från en ny trafikplan där vissa pendeltåg inte stannar vid en del stationer. Bild: Bli röd baby! Birgit Ståhl-Nyberg 1970.

Med facit i hand funderar vi över vad vi kunde ha gjort annorlunda i kampen för konduktörerna. Vi var en liten grupp som drev kampanjen. Det var delvis en försiktighetsåtgärd, vi ville inte att arbetsgivaren skulle kunna jaga någon enskild. Men om vi hade haft mer stormöten hade det kanske blivit mer av en gemensam angelägenhet. Föreställningen att det styrdes uppifrån eller från facket ledde nog till att många passiviserades. Man tänkte att "någon annan" skulle ordna det. Facket, politikerna, den upprörda allmänheten. Den fackliga uppbackningen gav en trygghet men bakband också rörelsen. När det talades om strejk stämde facket i bäcken och det blev inget med det.

Kopplingen till Seko hade kanske även en annan baksida. Vår arbetsplats är i likhet med många splittrad rent fysiskt av skiftarbetet. Det gör det svårt nog att fatta gemensamma beslut. Men kollektivet är också splittrat i två jämnstora avtalstecknande fackföreningar. I sådana situationen vore det kanske bättre att träffas som arbetskamrater, att strunta i facktillhörigheten.

Det finns många exempel på verksamheter som privatiserats och lagts ut på offentlig upphandling. Trots uppsatta kvalitetsmål blir ofta verksamheten lidande. Gång på gång får vi som arbetar betala priset genom mer stress, längre arbetspass och i vissa fall hotade anställningar. Färre får jobba för fler och skattebetalarna får betala för sämre kollektivtrafik och högre vinster. När halva arbetsstyrkan plötsligt behöver omskolning eller försörjningsstöd så blir det vi alla som får betala för företagens vinst en gång till. Det gemensamma göder det privata.

Trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons sa att han gärna såg konduktörer ombord på tågen, men att det var trafikoperatören som fattade beslutet. Arriva å sin sida hävdade att SL bestämt att konduktörerna skulle ersättas med stolpar. På det hela taget var Tamsons likgiltig inför namninsamlingarna och protesterna, trots att många påpekade att såväl service som säkerhet skulle bli lidande.

Reaktionen blev en annan när det handlade om stressade pendlare som protesterade mot den så kallade skip stop-trafiken på pendeltågen, där tågen inte stannar vid vissa stationer för att vinna tid. Landstinget backade och fattade beslut om att ta bort snabbpendeltågen till nästa år. Det säger kanske något om var man ska slå till för att sätta press på landstingspolitikerna.

Arbetsköparna agerar i samförstånd med de politiker som drivit på utförsäljning av välfärden, och det är nog därför också just politiskt problemet kan lösas. Genom att stoppa upphandlingar av viktiga samhällsfunktioner slipper vi anställda oroa oss över att våra arbetsvillkor ska försämras med varje ny aktör, och genom att ta tillbaka kollektivtrafiken i offentlig regi kan vi se till att den inte blir en inkomstkälla för företag som vill göra vinst på våra skattepengar. Men hur ska vi kunna få politikerna att ta itu med frågan? Jag tror det kan vara bra att som vi uppvakta politiker och försöka bilda opinion, men något mer verkar behövas. Då är nog arbetsplatskampen ett bra verktyg. Städarna på pendeln valde den vägen och även om det inte räckte helt ut så gav deras strejker ett resultat.

Andreas Nyman är spårvagnsförare, syndikalist och aktiv i kampanjen Rör inte min konduktör.