Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Anwar Shaikh

Ulf Grönkvist skrev till webbredaktionen och efterlyste exaktare källor till de uppfattningar jag tillskriver ekonomen Anwar Shaikh i början av mitt blogginlägg om imperialismens teori och verklighet. De följer här. Eftersom Shaikh är en av vår tids viktigaste Marxinfluerade ekonomer och dessutom är en pionjär i utvecklandet av alternativ till den sk monopolkapitalismskolan, tar jag tillfället i akt att göra en kort presentation av hans tankar.

Shaikh utvecklade tidigt en kritik av teorier som tillmäter monopol och andra slag av imperfekt konkurrens en avgörande betydelse i förklaringar av den moderna kapitalismens utveckling och dynamik. Huvudfelet med dessa teorier sägs vara att de utgår från neoklassikernas idé om perfekt konkurrens, som de därefter försöker modifiera på olika vis. Shaikh anser att det är en utgångspunkt som är behäftad med så stora fel, att den är oanvändbar för vetenskapliga syften. Och det oavsett om teorierna förutsätter att  perfekt eller imperfekt konkurrens råder. Mot detta ställer han Marx teori om konkurrens som han liknar vid ett brutalt krig, där alla medel är tillåtna och där olika sektorer av ekonomin som regel befinner sig i tillstånd där de har olika stora profitkvoter. Vilket innebär att jämvikt i neoklassikernas mening inte råder. Konkurrensens utjämning av profitkvoterna till en samhällelig genomsnittsprofit gör sig gällande bara på sikt, som en tendens. Men eftersom den inte kan elimineras är denna tendens tvingande och det som förklarar kapitalismens dynamik och rörelselagar.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Läget inför oktoberrevolutionen. Benny Andersson påstår, om jag fattat rätt, att bolsjevikernas och Lenins bedömning av läget strax före oktoberrevolutionen grundade sig på en felaktig, deterministisk analys av kapitalismens och imperialismens motsättningar. En analys som bland annat innehöll en förutsägelse om att revolutioner skulle äga rum i Västeuropa, revolutioner som var nödvändiga för utvecklingen i Ryssland. Lenins felaktiga analys av kapitalismens och imperialismens motsättningar bestod i att han inte insåg att konkurrensen var viktigare än monopoliseringen och att kapitalismens möjligheter att överleva därmed ökade avsevärt.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvannHundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

I slutet av 1800-talet hade kapitalismen, enligt Lenin och många andra teoretiker inom den dåtida vänstern, inträtt i ett nytt stadium där monopolens dominans i ekonomin och imperialismens i politiken utgjorde de viktigaste dragen. Boken ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” sammanfattar på ett populärt sätt Lenins analys av denna antagna nya epok, som enligt honom skulle bli kapitalismens sista. Emellertid saknas det en klar redovisning av hur det nya förhåller sig till de grundläggande samband och motsägelser som Marx ägnar Kapitalet åt att analysera. Begrepp som konkurrens och monopol ges klara definitioner på en abstrakt nivå hos Marx. Och relateras sedan till verkligheten genom en serie steg där empiriska bestämningar, komplikationer och motkrafter tillförs. Hos Lenin däremot får vi nöja oss med oklart definierade versioner av dessa begrepp, som hämtats från Hilferdings Finanskapitalet, snarare än ifrån Marx. I likhet med Anwar Shaikh och många andra nutida marxistiska ekonomer, anser jag att Hilferding, och i hans efterföljd Lenin, gravt missuppfattade Marx syn på konkurrens och monopol.

En granskning av 1181 så kallade välfärdsföretag visar att deras vinster ökade med en procent mellan 2014 och 2015 till 8,8%. Några av de största capio och praktikertjänst gick med 8,2 respektive 9,2 %. Det är ingen dålig rörelsemarginal som uppnås med hjälp av våra skattepengar. Man kan tjäna pengar på vård, skola och omsorg i Sverige.

Av de sju största ägs alla utom Praktikertjänst och Aleris via riskkapital. Praktikertjänst tillhör drygt 2 100 läkare och tandläkare. Aleris har familjen Wallenbergs investmentbolag Investor som huvudägare.

Praktikertjänst startade redan 1960. Företaget drog 2011 in nästan 9 miljarder, hälften på tandvård, och är landets största vårdkoncern. Drygt en miljard blev resultatet i rörelsen. Av de riskkapitalägda är skandaliserade Carema störst. Carema hade intäkter på 6,5 miljarder förra året. Rörelsevinsten blev 280 miljoner kronor.

Bokcaféet Pilgatan i Umeå firar tio år. Jan-Olov Carlsson, ordförande i kooperativet Pilgatan, berättar om bokcaféets historia:

– När vi öppnade dörren och släppte in de första gästerna 6 februari 2008 var det med viss bävan. Skulle det ”otidsenliga” projektet hålla?

– Det fanns inga tankar om en kommersiell succé, men vi bar på en idé om en bokhandel med norrländsk blick, kvinnors utsikt och barnperspektiv som kan utgöra en träffpunkt, scen och korsväg mellan boken, ordet, författaren och läsaren.

– Nu har det gått tio år. Bokcaféet överlevde. Vi tyckts ha öppnat dörren, inte bara till ett bokcafé utan också till ett uppdämt behov av kulturmöten.

Den 22 december 2017 publicerades på Clartébloggen en artikel av Margareta Zetterström: Jan Myrdal och Nya tider på konferens i Moldavien. Artikeln väckte en stor debatt som kan läsas i de efterföljande kommentarerna. Här publiceras Margaretas slutreplik i denna debatt.

Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att mitt inlägg om Jan Myrdals samröre med Nya Tider och diverse högerpopulistiska och högerextremistiska krafter skulle utlösa en sådan debattstorm. Naiv som jag är (och som jag anser det vara min plikt att vara) hade jag trott att jag skulle mötas av instämmanden och att flera skulle reagera precis som jag: med förvåning och bestörtning över Myrdals politiska ställningstaganden den senaste tiden. Men i stället har flera personer, i och kring Folket i Bild/Kulturfront, personer som jag uppfattat som vänner och politiskt likasinnade frenetiskt ägnat sig åt att med de allra mest kuriösa teoribyggen försvara tesen att begreppen höger och vänster saknar relevans i dagens värld, att motsättningen mellan arbete och kapital således är överspelad och att det viktigaste just nu är att inleda samarbete med personer och organisationer längst ut på högerkanten.

Denna text är ett svar från Knut Lindelöf på en debattartikel som Benny Andersson publicerade på Clartébloggen den 6 januari. Ytterligare artiklar som anknyter till debatten är Bennys artikel Om högerpopulismen och de identitära (31 december) och Knuts artikel Clarté ylar med vargarna (4 januari) på egen blogg.

I sin kritik av min blogg (och mig) börjar Benny Andersson med invandrarfrågan. Han påstår att min blogg torgför uppfattningen att man bör sluta upp bakom SD i invandrarfrågan. Så är det förstås inte. Men för BA verkar det inte finnas en ”invandrarfråga” över huvud taget. Det finns bara ren och grundcirkelartad klasskamp. Mitt perspektiv i invandrarfrågan beskrev jag 2014 – för nästan precis fyra år sedan. Jag läste det på nytt nu och finner det fortfarande hållbart. https://www.lindelof.nu/ mangkulturalismens-rotter/.

Förra gången jag och Clarté angreps på Knut Lindelöfs blogg (men inte av Knut själv den gången, det bör sägas), var för att vi vägrade instämma i uppslutningen bakom SDs uppfattning att flyktingar och ”massinvandring” är det största problemet det svenska folket står inför. Nu angrips vi igen, fast med lite annorlunda argument: Vi sägs inte begripa den avgörande betydelsen av att bygga en rörelse för fred och nationellt oberoende på en allians med rasistiska och främlingsfientliga grupper.