Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Guajiros (lantarbetare), Viñales, Kuba. Foto: MA

Klockan är fem på eftermiddagen och hettan har ännu inte lättat i Santiago. Förutom mig är huset tomt och för en gång skull nästan tyst. Bara fläkten surrar entonigt och grannarna grälar i huset intill. Medan jag försöker minnas debatten om socialismens drivkrafter som förde i slutet av 1960-talet – en konsekvens av brottet mellan Sovjet och Kina några år tidigare och Den Stora Polemik som följde. Ideella eller materiella drivkrafter, det var så frågan ställdes den gången. Den första antologin som kom på svenska var visst ”Planeringsdebatten på Kuba”. Sedan följde en rad böcker och antologier med liknande innehåll. Notabiliteter som Paul Sweezy och Charles Bettelheim höll på ideella drivkrafter och etiketterades sålunda som ”maoister”. Den vördnadsvärde Maurice Dobb höll på det materiella och klassades därför som ortodoxt sovjettrogen.

Fascister är ju förskräckliga människor. Men...

Fascister känns igen på att de har läderstövlar, svarta eller bruna skjortor (Hitlers lilla parti kom på 20-talet över ett billigt restlager av brunt militärt kakhityg, annars hade SA- kanske måst omkring i blommiga skjortor?). Fascister tvingar kommunister att dricka ricinolja. De ritar konstiga symboler på väggarna och skriker titt som oftast (offentligt och samfällt) fula ord, som Heil , Viva! eller något dylikt. Misshandlar eller skjuter alla kommunister, fackmedlemmar, svartskallar och sossar de ser , men nöjer sig, då de är på gott humör med att spärra in dem i läger.

Några sådana fascister har jag sedan 40-talet minsann aldrig sett hemma i Vislanda.

"Ur kollektivet stiger var och en för att för en kort stund förvandlas till solist. Innan hen åter stiger tillbaka in i det kollektiva." Foto: Benny Andersson

Det skulle bli fest på takterassen, med inbjudningskort och annat i den stilen. Till min stora förvåning skickades korten sent på eftermiddagen dagen innan festen skulle hållas. ”Men kommer dom fram i tid”, frågade jag förvånat med den svenska posten i tankarna? Frågan verkade lika förvånande för mina kubanska vänner. Det var väl självklart att korten skulle  levereras dagen därpå. Allt är med andra ord inte sämre i det fattiga Kuba.

Foto: Adam Jones adamjones.freeservers.com

Jag skriver den här serien resebrev från Kuba av två skäl. Jag vill bidra till att öka intresset för Kubas försök att hitta en egen väg till utveckling och socialism. Och jag vill bidra till att öka intresset för att besöka Santiago – enligt min mening en av Kubas intressantaste städer. Jag tror inte att att tillrättalagda historier som bara framhåller framgångar och förminskar eller tiger om problem tjänar dessa syften. Vi borde ha lärt oss något av de idylliserande propagandabilder som entusiastiska vänsterresenärer gav av den sk realsocialismen i Öst och det maoistiska Kina. Enligt min mening, var effekterna av dessa sagoberättelser snarast kontraproduktiva. När de nyfrälsta började se sprickorna i bilderna man matats med, avföll de som löv i höstvinden.

Katedralen, Plaza de Cespedes. Foto: Benny Andersson

Turistbilder, men inte utan intresse. Plaza de Cespedes, det historiska Santiagos hjärta. Döpt efter Manuel de Cespedes, som startade det första befrielsekriget mot spanjorerna 1868, genom att samtidigt frige sina slavar och förena kampen för nationell befrielse med kampen mot slaveriet. En lyckad formel. Före detta slavar och spanskättade kubaner slogs sida vid sida mot det spanska förtrycket. En av orsakerna till att det finns väldigt lite rasism på Kuba.

Med taxi längs Malecón. Foto: MA.

”Det fanns inte mat, inte kläder eller elektricitet på fyra år.”  Den unga kvinnan som sitter mitt emot mig på ett hustak vid Havannas strandpromenad, Malecón, ser på mig. Bakom henne sjunker solen sakta ner i havet.  Hon berättar om sin barndom i Holguin under de svåra åren i början på 1990-talet, då handeln med det forna sovjetblocket upphörde och Kubas ekonomi kollapsade på några veckor. ”När jag växte upp var det fortfarande brist på det mesta. Många av mina väninnor sålde sig.” Men hon hade valt en annan väg, studerat och tagit en hög akademisk examen. ”Ändå jobbar du som yogaledare för turister”, säger jag. ”Mer pengar, större frihet”, hon rycker på axlarna.

Det svenska samhället befinner sig i en kronisk kris. Sjukvården går mot en total anarki, rättsapparaten dignar under en okontrollerbar brottslighet, skolan befinner sig i fritt fall, inkomstklyftorna växer, den unga generationen mår allt sämre och bostadsmarknaden håller på att kollapsa under sin trefaldiga tyngd; bostadsbrist, lånebubbla och en ökande svarthandel. För att bara nämna några av krisens delar.

En stilla önskan, nu när fotbolls-VM har avgjorts, skulle vara att journalister upphörde med att beskriva och förhålla sig till storpolitik som vore det en fotbollsmatch. Bara för att lag Trump eller lag Putin spelar fult, så betyder det nödvändigtvis inte att alla deras motståndare är värda vår respekt eller vårt förtroende.