Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

I höstas, under min senaste Berlinvistelse, läste jag i Berliner Zeitung en artikel som sedan dess legat och surrat i mitt huvud. Denna artikel, som var en helsida lång och hade rubriken Die Spaltung (Splittringen), handlade om den tyska socialdemokratins högervridning och därav följande oförmåga (eller ovilja) att samla vänstern och därigenom skapa ett alternativ till fortsatt storkoalition med borgerliga partier. Att jag fortsatt att fundera över denna artikel beror inte enbart på allmänt Tysklandsintresse. Nej, det beror på att den ytterst sett berör socialdemokratins allmänna tillbakagång i västvärlden och alltså även svenska förhållanden.

Lördagen den 27 januari begav jag mig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Där firades Arbetarlitteraturens dag, och jag hörde ett föredrag av litteraturvetaren Per-Olof Mattsson om hans nya bok om Martin Andersen Nexö (se rec. i Aftonbladet 10 januari).

Föredraget var utmärkt. Nexö var en pionjär för nordisk arbetarlitteratur. Hans två mest kända romansviter är Pelle erövraren (1906-10), numera troligen mest bekant som film, och Ditte människobarn (1917-21). Mattssons poäng var de haft ett avgörande inflytande på svensk arbetarlitteratur, men att Nexö tonats ned i historieskrivningen. Det beror dels på att han var Moskvatrogen kommunist, dels på att man gärna velat framställa svensk arbetarlitteratur som något säreget svenskt, utan motsvarighet i andra länder.  Då är det mindre lyckat att så mycket kom från Danmark.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag har skrivit att bolsjevikerna inte var så fixerade vid revolutionerna i Centraleuropa åren före Oktoberrevolutionen. Och att man inte kan tala om en ”programmatisk eskapism”, vilket Benny Andersson hävdade i sin Clarté-artikel. Andersson fortsätter att ifrågasätta min uppfattning. Ett viktigt argument för min ståndpunkt är att Lenin inte litade på den socialdemokratiska vänstern under åren strax före revolutionen. Jag tycker det är uppenbart. Lenin litade inte ens på Zimmerwald- vänstern som bildades 1915. Han litade endast på vänstern inom Zimmerwald-vänstern. Den socialdemokratiska vänstern var länge pacifistisk. Det var inte Lenin. Omedelbart efter första världskrigets utbrott ansåg han att bolsjevikerna skulle göra kriget till ett revolutionärt inbördeskrig. Lenin hyste ett lågt förtroende för personer som Zeth Höglund inom till exempel den svenska vänstern. Han tyckte att Branting var en klokare politiker, även om han naturligtvis inte sympatiserade med Brantings reformism.

I det sista numret av Clarté som kom ut förra året (4/17) fanns det med några intressanta artiklar om den ekonomiska kris som vi står inför. Per Björklund beskrev hur bostadsbubblan, när den väl spricker, kommer att påverka och kyla ner resten av ekonomin. Även Gustav Ingman beskriver hur byggsektorn på ett väldigt påtagligt sätt påverkar resten av ekonomin och hur byggbranschen tidigare användes för att minska konjunktursvängningarna. Såvitt jag kan se, stämmer allt detta och även jag håller med om att vi står inför en stundande kris. I en sådan situation, som vi då alltså befinner oss i, är det desto viktigare att framhålla de revolutionära perspektiven. Med detta misslyckas både Ingman och Björklund.

Den första frågan man som kommunist bör ställa sig är: är det kommunisternas uppgift att förvalta kapitalismen? Läser man Björklund och Ingman verkar svaret vara ja. Inga revolutionära perspektiv hålls fram och socialismen omnämns inte ens som ett perspektiv långt in i framtiden.

Denna artikel ingår i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Jag börjar mitt svar på Peter Sundborgs senaste inlägg bakifrån, dvs med hans avsnitt om imperialism och monopol. Där skriver PS: ”Vissa marxistiska teoretiker har gjort ett stort nummer av att Lenin i sin bok om imperialismen i en mening verkar uttrycka uppfattningen att monopolismen kan upphäva konkurrensen, det vill säga upphäva en av kapitalismens grundläggande motsättningar. / ,,, / Men på grundval av denna enda lilla mening har de marxistiska skribenter byggt upp en hel teori om Lenins misstolkning av Marx och Lenins felaktiga imperialismuppfattning. Det är ett fantastiskt bygge. Men det faller ju ihop som ett korthus om man konstaterar att de uppenbart gjort en feltolkning.”

Nu ger PS inga argument för sina omdömen. Vilka syftar han på? Varför har de feltolkat Lenin? Det framstår som en smula förmätet att utan vidare argument hävda att tex Anwar Shaikh, vars idéer jag kort presenterade i ett inlägg härom dagen, skulle bygga sin kritik på ”en enda mening” (vilken?). Och vad menar PS med det avgörande men vaga uttrycket ”upphäva konkurrensen”? Om han menar avskaffa konkurrensen i verkligheten, har han fel. Ingen teoretiker av betydelse som jag känner till har påstått att Lenin hävdar att monopolen har avskaffat konkurrensen i verkligheten.

Jan Myrdal påstår i senaste numret av FiB att USA och Nato nu håller på att förbereda en situation som ska ”möjliggöra ett avgörande förstaslag” och kunna bomba Ryssland med atomvapen innan de har möjlighet att svara. Den enda ”verklighetsbakgrund” han anger är att de internationella kärnfysikernas Science and Security Board flyttat fram sin domedagsklocka till två och en halv minut före midnatt.

Nu är det ju inte första gången Myrdal menar att krigsrisken är akut. I själva verket har han hävdat det konstant sedan åtminstone 1951 (när den kanske var det). I april 2014 hävdade han med anledning av utvecklingen i Ukraina på Lindelöfs Blogg: ”Nu är storkrig i Europa möjligt; ja nästan troligt…Om inte Ryssland denna gång – som Sovjet och Kina 1952 – med militär beredskap förmår tvinga Förenta staterna till reträtt (och/eller spränga EU-fronten) då blir kriget oundvikligt. Ryssland kommer då att tvingas inleda ett krig i Europa som blir vad som kan kallas ett ´rättvist krig’.”

Som framgått av tidigare trådar skriver Jan Myrdal i nya numret av Folket i Bild, 1/2018, att Clarté i internationella frågor hamnat ”på en typiskt trotskistisk linje” (s. 37). Vad som i detta sammanhang menas med trotskistisk linje framgår av de två exempel som nämns i texten. Under spanska inbördeskriget avstod trotskister från enighet med den lagligt valda regeringen och borgerliga demokrater mot de fascistiska revoltörerna för att i stället driva klasskamp mot kyrka och borgerlighet. I Frankrike under andra världskriget ville trotskister inte ansluta sig till det samlade motståndet mot de tyska ockupanterna utan manade till kamp mot såväl tysk som allierad imperialism.

Clarté har aldrig förespråkat en sådan politik. Exemplen tydliggör inte, eftersom de är väsensskilda från läget i Sverige i dag. Sverigedemokrater, Nya Tider och andra identitärer har inte tillsammans med ÖB Bygdén startat inbördeskrig, och delar av Sverige är inte ockuperat av en aggressiv, revanschistisk imperialistmakt.

Vi lever i högerns skördetid.
I gårdagens riksdagsdebatt fick vi se hur Stefan Löfvén återigen reste sig upp i sin fulla längd och dunkade sin näve i golvet. Vår statsminister var uppenbarligen provocerad av Jimmy Åkesson, som i sin tur känt sig provocerad av SD:s stagnerande och vikande opinionsstöd. Åkesson tyckte därför i Riksdagen att vi i Sverige som vanligt skulle ta efter "världens lyckligaste land", Danmark, ty han hade i sitt husorgan Nya Tider läst att man där "sätter in militär mot kriminella gäng ". Vilket är Åkessons/Nya Tiders tolkning av budskapet om att i grannlandet 160 soldater har snabbutbildats för att kunna avlasta vid gränskontrollerna mot Tyskland och ta över bevakningen av bland annat Synagogan i Köpenhamn.