Clartébloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.

Sedan en mycket lång tid har debatt om identitet pågått med epicentrum på AB:s kultursidor     .
Två diametrala och oförenliga åsikter slåss om utrymmet i korridoren på redaktionen. Det gäller närmare bestämt frågan om skurborstars identitet. Vissa debattörer hävdar med emfas att det är skurborstens ensak att bestämma om den/hen vill bli refererad till som  "den" eller "hen".

Bernadette Devlin porträtterad på väggmålning, Derry. Foto: Kenneth Allen

För några år sedan hittade jag en bok på ett antikvariat. Den var skriven av en författare som jag redan tidigare beundrade. Så jag köpte boken.

Boken som heter Priset för min själ är skriven av en fantastisk och karismatisk kvinna som har spelat en stor roll för mig. Och för andra kvinnor.

I dag heter hon Bernadette McAllisky. Men jag – och andra som är födda på 60- och 70-talet – kommer alltid minnas henne som Bernadette Devlin!

TV-bilderna från konflikten i Nordirland rullade fram som vanligt i vårt vardagsrum. Jag satt klistrad i slutet av 60-talet framför denna apparat, och betraktade fascinerat de svartvita bilderna och de rullande reportagen. Mängder med människor som demonstrerade för jämlikhet, demokrati, arbete, fred och bostäder. En kvinna steg upp på ett flak och framförde ett brinnande tal om socialism och att störta den unionistiska makten och införa demokrati, i stället för den diktatur som rådde. För det var diktatur. Det var Orangeorden som styrde Nordirland. Inte folket.

Jag tror det var då, i vardagsrummet i det stora huset i den lilla svenska fredliga byn, som mitt engagemang för socialismen och kommunismen väcktes.

Denna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar.

Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk revolution och ett socialistiskt uppbygge i det efterblivna Ryssland bara kan lyckas om de får draghjälp av socialistiska revolutioner i Europa, fortsätter Peter Sundborg att hävda att Lenin och bolsjevikerna inte kan ha ansett detta. Skälet som anges är att Lenin hade litet förtroende för vänsterflygeln i Europas socialistpartier. Därför kan han inte ha väntat sig en revolutionär utveckling i Europa under det första världskriget. Däremot verkar PS hålla med om att Lenin och bolsjevikerna förväntade sig en radikal, eller kanske tom revolutionär, utveckling i Europa under perioden efter kriget. Hur går det ihop? Lenins misstro mot den europeiska vänstern var ju om möjligt ännu större efter det första världskriget.

Här ett litet lästips inför valrörelsen: Läs gärna om Anders Nilssons och Örjan Nyströms bok från 2016, Flyktingkrisen och den svenska modellen (Celanders förlag)!

Allt talar nämligen för att migrationspolitiken blir en stor fråga i årets valrörelse. Den dyker upp i välfärdsfrågorna: antingen som påståenden att vi inte har råd med immigranter om vi ska klara välfärden eller som påpekanden att arbetskraftsbristen i välfärdssektorn inte kan lösas utan immigrerade arbetare. Den dyker upp i trygghetsdebatten med påståenden om att invandring ökar brottslighet och terrorrisk. Den visar sig i frågorna om strejkrätt och fackliga rättigheter med påståenden om att immigranter dumpar löner och arbetsvillkor (nej, det är arbetsgivarna och EU-bestämmelser som gör det).

Migrationspolitikens roll som nyckelfråga är fullt rimlig. Vår tid kännetecknas och kommer att kännetecknas av de stora folkvandringarna, ytterst orsakade av de ekonomiska, klimatmässiga eller militära katastrofer som imperialismen för med sig i många delar av världen. Betydande delar av den svenska arbetarklassen har i dag ursprung i ett annat land än Sverige.

För att komma vidare i en mängd frågor är EU-imperialismen en kärnfråga att börja diskutera och studera. Det handlar om Östeuropa, men det handlar om mer - vår hela syn på EU och eventuella alternativ. För att fylla en radikal politik i flykting- och migrationsfrågan med innehåll, måste med all säkerhet också detta tas upp: Att bara peka med moraliska pekfingrar mot flyktingfientliga opinioner i Öst är en liberal linje och lär inte föra framåt. Att göra det (dvs kritisera deras xenofobi) samtidigt som vi tillsammans med folken i dessa länder tar upp kampen mot imperialistiskt förtryck i dagens EU, verkar vara ett bättre alternativ.

Myrdal vill i ett inlägg på Lindelöf.nu att vänstern och Clarté ska bidra till att SD enas kring vikten av att riksdagen ratificerar FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. I så fall borde det bästa sättet vara att kritisera SD-ledningen som uppenbarligen INTE tänker rösta för. Björn Söder säger i Aftonbladet 18.1.2018, att han ”fått stöd i partiledningen för min hållning om att riksdagen inte bör ratificera konventionen”. Därmed kommer SD göra gemensam sak med Alliansen och se till att det finns en majoritet i riksdagen MOT att ratificera FN:s konvention. Som vanligt alltså, mycket prat men när det kommer till kritan en ytterligt reaktionär politik från SD:s sida. Men jag misstänker att påpeka detta svek är just vad Myrdal menar med trotskistisk splittringsverksamhet.

På lindelöf.nu har förts en debatt kring ett inlägg av Jan Myrdal, som sedan en tid driver tesen att Clarté, och den s.k. ”allmänna ’vänstern’” är ”trotskistiskt” därför att vi inte vill släppa in SD och andra högerextremister och rasister i enhetsfronten för freden. Eftersom Lindelöf.nu inte tillåter kommentarer längre än 1000 nedslag, och eftersom webbdebatten egentligen började på Clartébloggen, med inlägg av Olle Josephson och Dan Israel, så väljer jag att kommentera debatten här, men ta alltså gärna del av den innan läsning av nedanstående.

Sven Wollter har just fått Leninpriset för sin livslånga ”kulturkamp mot kapitalismens hisnande barbari”.
Pristagaren offentliggörs varje år vid den här tiden. och priset delas ut i Varberg i april till kulturskapare från skilda områden, som principfast har verkat i opposition mot det förhärskande ekonomiska och sociala systemet.
Lika obligatoriskt är att Dagens Nyheter utspyr sitt hat och vämjelse över priset och pristagarna. Eftersom DN i icke ringa grad står som en yttersta kulturell och propagandistisk garant för "kapitalismens hisnande barbari" får man inte bli chockad över att tidningen varje år måste känna sig manad att utse en avlönad eller inhyrd kulturskribent att efter förmåga härvid hålla i bödelsyxan.