Clartébloggen

På Clartébloggen, som är socialistiskt partipolitiskt obunden, publiceras inlägg som debatterar och informerar. Författarna behöver inte tillhöra förbundet och innehållet ger inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter. Alla inlägg delas normalt på de sociala media där Clarté är aktivt.

Som inbiten Italienvän försöker jag kontinuerligt följa nyhetsrapporteringen från "il bel paese" (det vackra landet, som det kallas). Och det är idag ingen munter uppgift, allra helst som den nya regeringen om möjligt är ännu sämre än de föregående regeringarna, framburen som den är av de högerpopulistiska och högerextrema vindar som nu blåser inte bara över Europa utan över hela världen.

Foto: Benny Andersson

”Vissa dagar åt jag bara ett bröd, jag drack vatten med socker i för att försöka känna mig mätt ändå.” ”Men du hade ju jobb”, invände jag. ”Bara då och då”. ”Jag arbetade på temporära kontrakt, när det inte finns pengar till att betala löner – och det händer ofta – får de kontraktsanställda gå”. ”Och det är väldigt många som jobbar på temporära kontrakt, de flesta av alla de människor du ser sälja saker på gatorna här, saknar arbete”, förklarade hon. Arbetslöshetsförsäkring visste hon inte vad det var. ”Men libretan då”, fortsatte jag, ”den garanterar ju alla kubaner mat till subventionerade priser”. ”Libretan täcker bara en liten del av det du behöver varje månad”, svarade hon. ”Lite ris, en skvätt olja, pyttelite frijoles och fem ägg per person för en månad”. Kubanerna äter oftast ägg i någon form till frukost varje dag och kompletterar ofta risdieten med ägg som proteinkälla till något av dagens huvudmål.

Thomas Münsters karta från 1561 över nya världen (detalj). Källa: Wikimedia Commons.

Santiago de Cuba grundades av europeiska kolonisatörer och dess historia – liksom Kubas - är bara möjlig att förstå om man sätter in den i ett globalt sammanhang, där striderna mellan de feodala spanska, franska och portugisiska kolonialmakterna å ena sidan och det uppåtstigande kapitalistiska England å den andra, utgör det viktigaste inslaget. Liksom en fjäril som lyfter från en blomma på den ena sidan av jorden kan få stora effekter på den andra sidan, kom kapitalismens uppkomst på den avlägsna engelska landsbygden på 14- och 1500-talet snart att förändra livet på hela planeten.

Sedan eurokrisen bröt ut 2010 har den odemokratiska sammanslutningen EU varit kraftigt ifrågasatt, framförallt från vänsterhåll. Ett decennium senare har frågan kidnappats av Europas högerpopulistiska strömmar, samtidigt som vänstern tycks ha kapitulerat. I maj äger Europaparlamentsvalet rum och för vänstern är det viktigare än någonsin att ta tillbaka den roll man skänkt bort.

Margot Wallströms uttalande om att man nu erkänner den självutnämnde presidenten Juan Guaido som Venezuelas ledare är en politisk skandal som återigen visar att Sveriges självständighet i utrikespolitiken är ett minne blott. Venezuela är ett land satt under stor press från USA-imperialismen och för antiimperialister bör det nu vara högsta prioritet att försvara detta lands självständighet. Juan Guaido representerar en reaktionär och revanschistisk höger som nu vädrar morgonluft i Latinamerika efter ett decennium av folkliga framgångar. Den svenska regeringens uttalande stärker de reaktionära krafterna och ökar risken för en våldsam utveckling. Venezuela är ett land som har haft stora problem på senare år, det skall inte förnekas, men de problemen löses inte av imperialistisk aggression. Utrikesministerns ställningstagande är tyvärr ytterligare en påminnelse om att Sverige alltmer lyder Washingtons diktat.

Enligt borgerliga mainstream-media håller Venezuelas ekonomi trots sin enorma rikedom på olja att gå under.

Sådana yttranden påstår att det vore en paradox, att landets ekonomi kraschar och fattigdomen tilltar, medan oljerikedomen är så enorm. Företrädande för alla medier citeras SVT:

”Den venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk implementering av en modell för social dominans som har förstört hela produktionssystemet i landet.“ (Källa: SVT)

De påstår alltså att den boliviarianska revolutionens idé att bekämpa fattigdomen bland folket ska ha förorsakat katastrofen.

Markstensfabrik utanför Santiago. (c) Benny Andersson

Vattnet tog slut i morse. Visserligen slog myndigheterna på det redan under dagen. Men vi har ingen turbin som pumpar upp det snabbt, så det lär dröja tills imorgon innan vår tank på taket är full igen. För att spara slås vattnet på bara under någon, eller några dagar i veckan. De som har råd med stora cisterner har inga problem. De som bara har pengar till en tank kan få klara sig utan vatten någon dag. Ju mindre tank, desto större är risken. Rafael och Yuliets lillasyster Claudia, som just fått sitt första barn, har ingen tank alls. Som alla andra som inte har råd med tank, får de lita till hjälpsamma grannar. Och sådana finns det i övermått. Solidariteten är stor på Kuba. Både den som organiserats uppifrån och den spontana. Trots sin relativa fattigdom och sina växande skillnader är Kuba fortfarande ett hyfsat jämlikt samhälle. Enligt vissa sociologiska teorier är jämlika samhällen mer solidariska än ojämlika. Det verkar i varje fall stämma för Kuba.

Sjukhuset Los Angeles, Santiago. (c) Benny Andersson

Vi stod med vårt bagage på en trottoar i den varma Santiagonatten. Yuliet och jag grälade, utmattade efter tolv timmar i den överfulla camiónen. Rafael mötte oss i en skramlande Ladataxi. Han hade just blivit arbetslös, när spaghettifabriken han jobbat på lades ner. Under ett par dagar fanns det billig spaghetti att köpa i Santiago. Vi ställde oss i en av köerna, men hann aldrig fram innan lagret var slut. Maten verkar ha blivit dyrare sedan jag var här i somras, vissa basvaror är det ont om. Det är blockadens fel, säger alla jag talat med, även sådana som annars inte verkar ha mycket till övers för regeringen. Kuba importerar mycket livsmedel, så det är ingen orimlig förklaring, även om det kanske inte är hela sanningen.