En växande populistiskt rasisthöger. Ett svagt regeringsalternativ. En utslängd vänsterminoritet. En stukad men stolt socialdemokrati. Detta är resultatet vi kan se såhär några dagar efter valet.

Det känns just nu menlöst att sia om vilken regering Löfven kommer bilda. Just nu lutar det åt en historiskt svag minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det har på alla sätt varit en ganska svag valrörelse. Inte svag på det viset att vi inte märkt att det stundar val till kommun, landsting och riksdag utan svag på så vis att den har innehållit väldigt lite av substans. I Stockholm gjorde Moderaterna till och med en grej av att enbart skrämma folket med sina politiska motståndare istället för att redovisa sin egen politik.

Idélösheten och brist på ideologiska resonemang har präglat valrörelsen. Alla partier, från höger till vänster har som vanligt pratat ettörespolitik. Det är visserligen inte att förakta men det har också från väljarna efterlysts visioner. Det är tydligt att Stefan Löfven har visioner. Socialdemokratiska sådana. Att söka samarbete åt mitten och sky reformsocialisterna i (V) är tydlig och klassisk sossepolitik. Den indignation som hörts från vissa håll i vänstern tyder på dålig förberedelse på detta agerande från (S). Även undertecknad har gjort sig skyldig till att delta i denna våg av indignation.

Vad vi kan konstatera är att vi äntligen blivit av med borgarregeringen men problemen kvarstår och den socialdemokratiska medicinen skiljer sig endast marginellt från den borgerliga. Tyvärr lär förändringspotentialen knappast öka i och med maktskiftet. Det är i systemet felen sitter inbyggda. Marknadsekonomin som konstruktion kräver arbetslöshet, annars faller konkurrensen. Den kräver också bostadsbrist och i viss mån social utslagning. Socialdemokraterna har likt borgarna accepterat de marknadsekonomiska spelreglerna. Samarbetet med det i många fall rent borgerliga Miljöpartiet och även det inflytande vi riskerar att se borgerliga partier som Folkpartiet och Centerpartiet få över politiken gör knappast situationen ljusare. Att byta regering var ganska enkelt. Att byta politik finns det ingen politisk vilja till. Frågan är om det alls är möjligt inom ramen för den parlamentarism i känner idag?