Ulf Lundells senaste bok, Allt är i rörelse, fick för första gången den dåliga kritik en Lundell-roman numera förtjänar. Äntligen tycks kritikerna ha sett att Lundell inte längre är densamme som skrev Jack och Sömnen och ett antal härliga rocktexter, utan en person som upprepar sina sämsta sidor så till den grad att det skulle kunna gälla för ett dokuprosaexperiment.
Vilket det dessvärre inte verkar vara.
Det mest irriterande i boken är inte att Lundell skriver så mycket om vädret. Tvärtom! I romanen Vädermannen skrev han att han var besatt att vädret, men sedan fick vi inte veta mer om det. Besattheten hamnade i den senaste boken. Jag gillar dessa sakliga iakttagelser från Skånekusten.
Mest irriterande är inte heller att Lundell för tredje boken i rad låter sin huvudperson planlöst irra runt och köpa grejer och stänga in sig i härliga hus och äta gott och gnälla på allting. Det får väl gå som livsstilsskildring av en frustrerad medelklass.
Mest irriterande borde det egentligen inte vara att Lundell nu ger sig in i politiken. I denna bok uttalar han för första gången att huvudpersonen är övertygad socialdemokrat, och han har slutat kasta skit på feminismen utan låter huvudpersonen uppskatta Schymans lokala valframgång i Simrishamn. Vad "feminismen" i övrigt beträffar är huvudpersonen mån om att ta hand om kvinnor, och tycker det är bra om de har ett eget jobb. Ser man på!
Men nu stannar det inte vid det. Den trötte socialdemokraten, en miljonär som upptäckt att kvinnor kan ha något att tillföra, har hakat upp sig på islam: "Vilken enfaldig, egoistisk, självtillräcklig religion. Dödslistor. Världsherravälde" lyder hans korta analys.
Huvudpersonen tycker det är en god idé att ge invandrarna pengar för att lära sig svenska, det anses ju vara ett av världens lättaste språk! Han är bedrövad över Sverigedemokraternas valseger, men bara för att de är idioter. För övrigt för han fram en del av deras ståndpunkter, fastän osäkert och mindre övertygande än Åkesson själv.
Lundells huvudperson är inte arg på Sd för att de har fel. Han är arg därför att de stackars socialdemokraterna inte har drivit deras frågor: "Hur blåögt naiva ska vi vara? Varför ger vi bort processen till Åkesson och hans gelikar?"
Det finns fler rent litterära skäl att kritisera boken. Det var de som förmedlades i tidningarnas recensioner. Kanske har vi en kritikerkår av åldrade rocklyssnare som bara inte vill tycka illa om Lundell, men som tröttnade när de fick tegelstenen Allt är i rörelse med sin inadekvata titel i pannan. Att ge sig på en roman av politiska skäl låter sig inte göras, eftersom både författare och deras huvudpersoner kan tycka vad de vill.
Men Lundell är viktig. Han har betytt så mycket för en generation, har gjort sig djupt folklig och fört en kvinnostrid av strindbergska mått. Därför måste någon påpeka att han skriver att Sd inte är rasister utan bara främlingsfientliga, och att Sd "har gjort en lista som säger att i våldtäktsfall är invandrare överrepresenterade. Det är inget nytt" för att sedan påstå att Sd:s motståndare försvarar våldtäkt med utanförskap. Den som skrivit Jack och Sömnen och ett antal härliga rocktexter borde inte skriva dethär! Litterärt har han fastnat i ett trist maner, politiskt tycks han luta åt Sverigedemokratenra utan att veta om det.
Lundell karaktäriseras ibland som det svenskaste som finns. Jag är böjd att instämma. Blindheten för rasism, hos andra eller mig själv, förefaller präktigt svensk så det räcker.
- Helena Duroj -
Om bloggen
På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.
- Innehåll
- Mer av författaren
-
Clartébloggen
- Dåliga – och goda – nyheter från Italien Margareta Zetterström (15 feb 2019)
- Sociala ambitioner och bristfälliga resurser Benny Andersson (13 feb 2019)
- Santiago de Cubas historia Benny Andersson (10 feb 2019)
- Varför EU-motståndet är viktigare än någonsin – en kritik av vänstern för vänstern Antonios Antoniadis (8 feb 2019)
- Om Venezuela Daniel Cederqvist (6 feb 2019)
- Venezuela Margret Stab (3 feb 2019)
- (O)Jämlikhet, solidaritet och santeria Benny Andersson (2 feb 2019)
- Stormar över Kuba Benny Andersson (30 jan 2019)
- Hyresgäströrelsens historiska betydelse Peter Sundborg (29 jan 2019)
- Costas Lapavitsas: Vänstern har inget i EU att hämta Kajsa Ekis Ekman (26 jan 2019)
- Stöd de strejkande hamnarbetarna! Erik Bohman (25 jan 2019)
- Berlin, Santa Cruz, Santiago Benny Andersson (25 jan 2019)
- Vart går Kuba? - En artikelserie vid 60-årsjubileet Webbredaktionen (24 jan 2019)
- Vart går Kuba? - Del 5: Kuba behöver oss och vi behöver Kuba Zoltan Tiroler (22 jan 2019)
- Integration, språktest och 73 punkter Olle Josephson (21 jan 2019)
- Slutet för centrismen? Anders Axelsson (20 jan 2019)
- 2018: Världens arbetarklass på offensiv Peter Sundborg (19 jan 2019)
- Vart går Kuba? - Del 4: Det som händer nu avgör landets framtid Zoltan Tiroler (19 jan 2019)
- Sveket Kerstin Stigsson (18 jan 2019)
- Vart går Kuba? - Del 3: Negativa och positiva faktorer för utvecklingen Zoltan Tiroler (17 jan 2019)
- Kapitalismen kontra klimatet Margareta Zetterström (16 jan 2019)
- Intervju med Ahmad Sa'adat Samidoun Göteborg (15 jan 2019)
- Regeringsöverenskommelser? Olle Josephson (15 jan 2019)
- Vart går Kuba? - Del 2: Utvecklingen i Latinamerika under de senaste två årtiondena Zoltan Tiroler (14 jan 2019)
- Vart går Kuba? - Del 1: Förutsättningar och en kort bakgrund Zoltan Tiroler (12 jan 2019)
Du kan bestämma vad ditt bidrag ska gå till genom att skriva ett ändamål som meddelande i Swish:
- Tidskriften
- Mötesfonden
- Kulturfonden
Kommentarer
Jag tycker att "Allt är i rörelse" till formen är en utmärkt samtidsskildring, ett alldeles utmärkt dokument. Det är en formmässig illustration av medialiseringen i vår tid. På webben, i tidningar, på radio och tv och överallt råder ett slags evigt trivialiserat medieflöde, en strid ström av stora och små händelser huller om buller. Om och om igen. Allt flyter på ytan. Huvudpersonen försöker tappert orientera sig i denna rörelse, i detta flöde, men är samtidigt hjälplöst nedstigen i samma flod och en del av samma flöde.
?Allt är i rörelse? innehåller ingen experimentell prosa, inget radikalt brott mot romankonsten. Ulf Lundell tillhör inget avantgarde, utan verkar i en tradition. Som klassiskt romanbygge betraktad är "Allt är i rörelse" ganska outhärdlig.
Men det är litteratur som är helt obekymrad över hur den kommer att tas emot. Det är ett försök att göra motstånd, en skärva av frihet. Det är gott så!