Ska skolan särskilt stödja särbegåvade?

: Helena Duroj -; 30 oktober 2011

I Svenska Dagbladet har vi den senaste månaden kunnat läsa om extremt intelligenta personer, eller särbegåvade som de själva vill kallas. En del av artiklarna har varit intressanta att ta del av, särskilt kanske det som saknats i dem. Definitionen av intelligens i detta sammanhang är "en person som får hög IQ vid testning", och låt gå för det. Artiklarna handlar nästan enbart om personer med matematisk problemlösningsförmåga eller rent siffersinne. Kanske är det dem som IQ-testen sållar fram. Ligger du vaken om nätterna och rabblar primtal, då hör du hit.
Personer som inte får hög IQ men som på andra områden gör extremt väl ifrån sig ska istället kallas talangfulla, skärpta, högpresterande eller begåvade, föreslås i artiklarna - men då stupar logiken i att de överintelligenta ska kallas särbegåvade.
Barn med hög IQ har det svårt i skolan. Deras behov tillgodoses inte, de lider brist på stimulans, deras föräldrar får kämpa för att barnen ska få undervisning på sin nivå. Somliga av dem börjar bråka för att de har så tråkigt, och i artiklarna hörs mellan raderna att dehär barnen på något vis har rätt att bråka. De är ju så intelligenta!
Nu kommer vi in på det som saknades i artikelserien: klassperspektivet. Vilka föräldrar är det som skaffat svängdörr hos rektor för att deras framåt ungar ska få skräddarsydda lektioner? Inte är det arbetarklassen. Vilka bråkstakar är det vi ska tycka synd om för att de är så understimulerade? Troligen välformulerade medelklassbarn.
Varje barn har rätt till stöd och stimulans på sin nivå. Inte för att de har en speciellt hög eller låg begåvning, utan för att de är barn. Den rätten är inskriven i Skollagen. Där står ingenting om att resurserna ska gå till de föräldrar som skriker högst.
Flera av artiklarna utmynnade i ett ödesdigert: Har samhället råd att inte tillvarata dessa särbegåvningar?
Svaret är JA. Samhället har genom tiderna haft råd att inte tillvarata intelligensen hos trälarnas barn, lantarbetarnas barn, torparnas barn, tiggarnas barn, arbetarnas barn och utlänningarnas barn, samt under många år samtliga flickor. Då klarar sig nog samhället hyggligt utan enstaka medelklassbegåvningar också.
Dessutom behöver inte arbetsmarknaden en massa snabbtänkta, ifrågasättande, kritiska, kreativa personer som gör undan jobbet på halva tiden. De är förödande på en vanlig arbetsplats.
Nu är nog medelklassföräldrarnas tanke att deras särbegåvningar inte ska vara på vanliga arbetsplatser. De ska uppfinna och skapa och göra affärer. Det är detta som samhället inte har råd att avvara. Eller? Det finns inget som säger att de uppfinner vaccin mot cancer. De kanske uppfinner mordverktyget som inte går att avslöja eller drogen som utan biverkningar förslavar tusenden... ty hög intelligens har ingenting med moral eller ens nytta att göra.
Artikelserien uttryckte en övertygelse om att intelligens eller begåvning av någon orsak förtjänar att belönas. Inget kunde vara mer felaktigt. Intelligens är ingenting vi åstadkommit genom strävan. Den är medfödd eller framstimulerad, den är rolig att ha, den är sin egen belöning i skapandet eller problemlösandet. Jag upprepar: varje barn har rätt till individuellt stöd och stimulans därför att de är barn, inte av något annat skäl. Dessutom är det tyvärr långsiktigt nyttigt att lära sig sitta stilla och ha tråkigt. Detta är något som arbetsmarknaden outtalat men definitivt kräver av oss!

Kommentarer

+4 #6 Anders 2013-06-30 09:04

Jag ser en viss ambivalens i texten. Alla barn har rätt till stöd står det två gånger, men uppenbarligen inte särbegåvade?

Resonemanget bygger på att särbegåvade är medelklass, men så är det ju inte. Artikelförfattaren verkar intellektuellt förstå det, men kan ändå inte frigöra sig rent känslomässigt från taken.

Det är lite synd för medelklassens barn, särbegåvade eller ej, är ju inte de som kommer i kläm i första hand. Dras stödet in till särbegåvade är det ju inte medelklassens barn som drabbas. De sätter sina barn i montessoriklass och köper själva läromedel som behövs.

Så kvar blir de särbegåvade i underklassen, som artikelns författare själv konstaterar har försummats. De ska alltså fortsätta att försummas för p.g.a. av den känslomässiga associationen av begåvning till medelklass som inte är sann.

Kanske bättre du lugnar ner dig lite istället.

+3 #5 Anna Karlsson 2012-09-04 13:14

Denna text var full av idioti, okunskap och sanslösa fördomar! Jag kan tipsa om en föreläsning som är på engelska, men textad på svenska. urplay.se/162309 Den är lätt att hänga med i och betydligt mer vetenskaplig än ovanstående dravel. En del av de korkade fördomar som Helena Duroj ger uttryck för ovan, blir bemötta här.

+2 #4 Tomas H 2011-12-13 04:29

Håller med Hanna. Särbegåvning ÄR klassoberoende och finns i alla länder. Vi har bara olika sätt att hantera dessa individer, synliggöra eller inte.
Det finns fler särbegåvade i skolan än det finns funktionshindrade, skillnaden är att eleverna inte är accepterade som elever i behov av stöd. Skolans och samhällets struktur gör att ribban läggs på en "normal" nivå som alla skall uppnå i åk9, INTE FÖRE, möjligtvis något efter för det är OK av någon anledning. (undantaget är begåvningar inom idrott, konst eller musik ) Skulle dessa elever få den stimulans de behöver skulle de så småningom också ges möjlighet att arbeta för en bättre värld eftersom de kan gå mycket långt, det är stora ord men väldigt ofta har dessa barn också en mycket stor empati för sina medmänniskor. Rädslan för elitism är obefogad, jag anser att de som säger sig vara elit endast är osäkra individer som försöker att upprätthålla sin egentligen svaga ställning eller undvika att blotta sin okunskap. Liksom Hanna skriver finns det en fara i att negligera särbegåvade barn främst för barnets skull; självmord, depression, förtidspension m.m. Aspergare och ADHD finns det diagnoser för men inte särbegåvning vilket gör att dessa kan känna ett stort utanförskap om inga likasinnade finns i närmiljön. Jag tycker det är på tiden att även sverige anammar den snart 20år gamla uppmaningen från FN:s barnkonvention att vidta åtgärder för dessa barn. Självklart skall detta inte förringa behovet för de som behöver stöd för att nå "norm" nivån, de skall fortsättningsvis också få detta stöd, det skall vara stöd på båda sidorna om normalfördelningskurvan inte bara stöd till de som ligger efter, vad vinner vårt samhälle på en sådan skevhet?

+2 #3 Hanna 2011-11-23 14:28

Jag är sen på bollen men vill göra en reflektion.

Just utifrån ett klassperspektiv tror jag att det är viktigt att särbegåvning uppmärksammas. För de särbegåvade barn som inte har de här föräldrarna som springer hos rektorn och kräver att barnen stimuleras - de barnen riskerar att få en ADHD-diagnos istället. Eller bli deprimerade och begå självmord eftersom de inte känner att de passar in i skolan och med sina jämnåriga.

Det handlar inte om att "smarta" barn har rätt att bråka eller att de skulle vara bättre än andra barn. Det handlar som du säger om att alla barn har rätt att bli bemötta utifrån sina förutsättningar. Och den grupp som är allra längst ifrån det är troligen de särbegåvade arbetarklassbarnen. Inte är det medelklassbarn som felaktigt hamnar i särkola när de har ett IQ över genomsnittet?

Sedan innebär begreppet särbegåvning ofta vissa personlighetsdrag som också är problematiska. Tex att man kan ha svårt att sitta stilla länge och ha tråkigt. Och precis som de barn som faktiskt har ADHD så måste särbegåvade barn få öva på det utifrån sina egna förutsättningar. Vilket du ju också skriver... även om du inte verkar tycka det.

/Hanna - troligen särbegåvad arbetarklassunge som vantrivdes väldigt i skolan

0 #2 Hans Isaksson 2011-10-30 21:31

Nja, jag vet inte om företag brukar kräva att de arbetande skall sitta stilla och ha tråkigt. Problemet är väl för det mesta det omvända - man skall fara runt som en fis i en påse på jobbet. Jag har visst mött arbetskamrater som tycker att det är tråkigt om det är för lite att göra en stund. Jag brukade då för min del genmäla att jag för min del hellre hade det lite tråkigt än att arbeta och jäkta runt. Att ha tråkigt och trivas med det är det bästa unga människor kan lära sig - ju tidigare desto bättre.

-2 #1 Dan Jerrestam 2011-10-30 01:39

Vad är så fel med "...snabbtänkta, ifrågasättande, kritiska, kreativa personer som gör undan jobbet på halva tiden"? Annars instämmer jag i att det inte är de begåvade som behöver det extra stödet utan de som har det svårare. Speciellt de som är från arbetarklasssen eller inte har fördelen att ha föräldrar som är intellektuella eller har inte fått det svenska språket med sin uppväxt.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

JComments

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.