En idé om hur man kan lösa miljöproblemen är det som kallas för grön planekonomi. Här en liten betraktelse av dessa tankar.

Stundtals flammar miljödebatten upp, nu på vårkanten kommer man troligtvis att börja diskutera den globala uppvärmningen och de smältande isarna i Arktis på nytt för att nämna ett exempel. I EU, AU och FN, för att nämna några få internationella organisationer, tvistas ständigt om utsläppsrätter och hur mycket eller lite koldioxid varje land ska få släppa ut. Utsläppsrätterna har visat sig bli en idé som i praktiken går ut på att stora företag köper upp utsläppsrätter och fortsätter släppa ut medan de mindre industrierna också fortsätter släppa ut koldioxid, med eller utan utsläppsrätter. På flygplan kan man välja huruvida man ska eller inte ska klimatkompensera sin resa vilket gör att rika människor med dåligt miljösamvete kan bättra detta något vilket fattigare folk inte kan av ekonomiska skäl.

På det hela taget är problemet med arbetet mot koldioxidutsläpp inte så mycket att det inte går att göra något åt, det gör det och vi vet det. Problemet ligger snarare i hur man ska kunna hantera verktygen i stävjandet av koldioxidutsläpp på ett effektivt sätt i den fria marknadens värld. Således ligger problemet inte i att tekniken är på efterkälken, tvärtom är den tekniska utvecklingen långt mycket mer utvecklad än de idéer som idag appliceras av såväl nationer som företag. Detta kan dels bero på att forskningssidan i kampen mot miljöproblem är dåliga på att kommunicera sina framsteg och dels på att de som ska sätta de smarta planerna i verket inte har kunskapen, möjligheten eller intresset.

I en marknadsekonomi styr penningen, men det gör den också i en planekonomi, fast på ett annat sätt. Det finns en uträknad siffra på hur mycket koldioxid som kan släppas ut i atmosfären utan att jorden tar skada av det. Kanske vore den enda möjliga utvägen att sluta handla med utsläppsrätter, så att vissa kan släppa ut med gott samvete och andra utan, och istället helt enkelt dela upp det koldioxid atmosfären kan ta till sig per land och invånare? En något orealistisk tanke kan tyckas men invändningarna mot idén kommer företrädesvis sig av en fastlåsning, även från vänsterhåll, av ett skadligt sätt att förhålla sig till marknaden som det allenarådande. En grön planerad ekonomi som inte tillåter övertramp har naturligtvis sina svagheter, så som vilka repressalier som ska riktas mot den som ändå släpper ut för mycket. Men lösningar finns även här, exempelvis ett förslag om att straffet ska bli en viss procentsats av det drabbade landets BNP till en gemensam forskningsfond där pengarna fördelas mellan alla länder utom det där överträdelsen begicks, oavsett om det var ett privat företag eller en regering som överskred sin kvot.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.