Barnens karneval har börjat. Santa Rosa, Santiago de Cuba. Foto: Benny Andersson

Samma hetta, samma myller av människor och ilsket knattrande motorcyklar. Men också förändrat. Det är ännu mer ont om mat nu, än vad det var i februari när jag senast var här. Och det som finns i affärerna har stigit i pris. För de fattigaste blir det allt svårare. Häromdagen köade folk för att få köpa en liten förpackning fryst kyckling. Vårt ris tog slut förra veckan och i affärerna gapade hyllorna tomma. Några telefonsamtal och på kvällen knackade en bekant på dörren med två säckar ris. Importerat från Vietnam. Innan Brasilien anslöt sig till den amerikanska blockaden av Kuba efter Bolsonaros valseger, importerade man billigt ris och billig kyckling därifrån. Nu tvingas man köpa på andra håll. Med dyrare transporter och priser som följd. Matolja är en annan bristvara och en dag kunde vi inte få tag på salt. Gatuhandeln blomstrar i ett oöverskådligt nät av försäljare och kontakter. För den som har råd. Men inte ens där kan man få tag på allt. Turisterna brukar inte märka av matbristen. Men häromdagen satt vi på en paladar, när kocken kom ut och förklarade att man tyvärr inte kunde servera ris till räkorna vi beställt. Man hade inte lyckats köpa något.

Det finns många orsaker till livsmedelsproblemen på Kuba. Men den amerikanska blockaden är en viktig bidragande faktor. Stormaktens blockad av sin lilla granne är en hänsynslös utpressning som drabbar de fattigaste. På Kuba liksom numera också i Venezuela och Iran. Jag har ibland fått frågan varför det skenbart så bördiga Kuba inte är självförsörjande på livsmedel? Jag kan för lite för att ge ett bra svar. Men jag läste nyss på nätet att Bolivia satsar på småjordbruk för att bli självförsörjande. Skulle det vara ett steg mot att återinföra kapitalismen? Inte nödvändigtvis. Bucharin tänkte i andra banor redan på 1920-taIet och i sin bok om den sovjetiska industrialiseringen skisserar Robert Allen en Bucharininspirerad väg (Farm to Facrory. A Reinterpretation of the Soviet Industrial Revolution.). Faran för en återgång till kapitalismen finns nog snarare i den blomstrande turistnäringen som idag lever i ett alltmer oharmoniskt tvångsäktenskap med resten av ekonomin och de vanliga kubanernas vardag. En annan tanke som slår mig är vår egen kolonilottsrörelse. Den skapades i början av 1900-talet för att ge stadens industriarbetare motion och frisk luft och samtidigt bidra till att ge dem mat på bordet. Under det första världskrigets bristår lämnade kolonilotterna ett avsevärt bidrag till livsmedelsförsörjningen.

Samtidigt som många har det svårt pågår förberedelserna för karnevalen. Hela stan går i väntans tider. Det spikas upp scener och öltält i hela Santiago. Och på kvällarna har festandet redan börjat så smått. När jag började skriva den här texten var det barnkarneval i hamnen. Vi var nere där en kväll. Vår femåring och hennes jämnårige kusin åkte allt och sprang omkring och viftade med sina lysande jojor. Dagen därpå var det uppträdande med dans och clowner på vår gata. Det här är ett land som satsar sina magra resurser på barnen. Det är svårt att få ihop intrycken av hårda tider och festande. Men båda sakerna existerar sida vid sida.

Två trummor jagar varandra mot allt hetsigare rytmer i en gratiskonsert på trottoaren. Foto: Benny AnderssonTvå trummor jagar varandra mot allt hetsigare rytmer i en gratiskonsert på trottoaren. Foto: Benny Andersson

Santiago är en fattig men välskött stad. Mycket renare än Havanna. Nere i hamnen promenerade vi på den nyreparerade och välupplysta maleconen, som skiljer sig påtagligt från sin bedagade, mer berömda släkting i huvudstaden. Det är kineserna som betalat, förklarade man för mig. Det var en del av avtalet, när de köpte, eller långtidshyrde (jag fick inte klart vilket) Santiagos hamn och moderniserade den. Den kinesiska närvaron är påtaglig här. Moderna Geelys på gatorna och kinesiska kapitalvaror i affärerna. Jag antar att kubanerna lärde sig tillräckligt av sin långvariga, problematiska relation med Sovjetunionen för att kunna navigera mellan det brutalt aggressiva USA och stormakter som uppträder i den vänlige hjälparens kostym. Vi får åtminstone hoppas det.

Några veckor senare packade jag väskan för att resa hem. Yuliet pekade på en oöppnad tub tandkräm. ”Kan du lämna kvar den? Det finns ingen tandkräm i affärerna.” Väl hemma läser jag DNs ledarskribent Martin Liby Troein som förklarar varför ”diktaturer är usla på att hantera kriser och katastrofer” (15/8). Jag antar att han skulle klassa Kuba som en diktatur. Ändå har det fattiga Kuba gång på gång visat sig vara ett av de länder som bäst kunnat motstå och städa upp efter de förödande orkaner som med jämna mellanrum drabbar regionen. I Puerto Rico, en delstat i det rika och demokratiska USA, syns ännu spåren i form av förstörda hus och vägar efter orkanen Maria som drog fram över ön i september 2017. Flera tusen människor beräknas ha dött till följd av orkanen. Stödet från myndigheterna i USA var minimalt. Kändisar som Oprah Winfrey och Jennifer Lopez försökte kompensera med privata donationer. Kontrasten mot Kuba, som drabbades lika hårt, är slående. Så snart vädret tillät fylldes gatorna i Havanna av brandmän, polis, statligt anställda och frivilliga som satte i gång röjningsarbetet. Efter några månader var det mesta reparerat. Men för den som målar världen i svart och vitt är sådana nyanser oviktiga, eller svåra att se.

Kommentarer   

0 #3 Sven Andersson 2019-08-29 04:24
När det gäller Kubas jordbruk får man ställa sig de besvärliga frågorna:
1. varför ligger huvuddelen av jorden övervuxen ab ogräs trots att behoven av mat är enorma?
2. om det är svårt att återaktivera jordbruket pga brist på energi, maskiner etc, hur kan kubanerna övervinna dessa svårigheter och visa en enorm kreativitet när det gäller att bygga nya hotell, restauranger eller att reparera 70 år gamla amerikanska bilar?
Jag tror att förklaringen är ett stabilt regelverk när det gäller service riktad mot turismen medan Kubas politik när det gäller jordbruket bestått av tvära kast. Ingen kuban vill idag med hjälp av spett och spade, med oxe och hästar sätta igång att röja mark för att starta upp ett nytt jordbruk. Varför? Först av allt är ingen säker på om staten imorgon tar ifrån bonden marken. För det andra, bonden måste odla vad staten bestämmer till statliga priser och med 90% skatt. I och för sig brukar kubanska bönder skoja och säg att staten behåller 90% och vi 20%, ett sätt att beskriva den utbredda korruptionen, men det räcker inte som incitament. Kuba har hittat ett sätt att överleva som nation genom turismen men för att tjäna in sina turistinkomster måste huvuddelen av livsmedlen importeras till höga priser. Att Kubas regering inte lyckats lösa det problemet beror enligt min mening på den ständiga tvekan och den rädsla som ledningen visar när det gäller att förändra de mekanismer som skadar ekonomin. En annan sådan faktor är den dubbla valutan som gör att en taxichaufför på en halvtimme tjänar vad en lärare tjänar per månad. Detta har tyvärr lett till en en enorm brist på lärare samtidigt som att unga allt mer sällan tycker det är lönt att utbilda sig. Det är illavarslande inför framtiden. Kuba går inte att jämföra med Bolivia av många skäl. Råvaror är ett skäl, men när det gäller jordbruket så är skillnaden snarare den stora förekomsten av en ursprungsbefolkning i Bolivia. Aymaras och quechuas ingår helt enkelt inte i den formella ekonomin och har oavsett politiskt och ekonomiskt system eller internationella kriser fortsatt att odla sin, majs och potatis under tusentals år och har sedan sålt överskottet på sina lokala marknader. Istället har Kuba fått gå igenom flera olika faser av industriellt stordrift inom jordbruket, först sockerproduktion under United Fruit Company och sen en liknande stordrift under kommunistpartiets ledning. Mindre familjejordbruk har främst varit koncentrerad till tobaksodlarna i Pinar del Rio. Detta har skapat en sårbarhet som Bolivia aldrig haft. Jag tror Kuba måste satsa på och tillåta mycket mer privata initiativ för att kunna överleva. Samtidigt måste man kombinera detta med samhälleligt socialistiskt ägande inom nyckelsektorer. Vilka dessa sektorer är kan bara avgöras av en ekonomisk/ poltiskt analys. Själv är jag övertygad om att utbildning, vård och infrastruktur borde utgöra en socialistisk stomme i samhällsbygget.
Citera
0 #2 Kerstin Stigsson 2019-08-28 16:34
Kuba har inga naturresurser att räkna med, men Bolivia har olja, gas, etc. För att skapa ett självhushåll, och om man inte är beredd att använda häst och vagn, så måste man ha drivmedel till traktorer och liknande. Man måste även ha utsäde till slaktdjuren. Det ena följer det andra. Ett kretslopp.

Varken Kina eller Ryssland har varit intresserade av Kuba. Men Kina har investerat i Bolivia och utvinner koppar i Bolivias gruvor. Bolivias ekonomi är alltså bättre än Kubas på grund av att de har något som andra länder eftertraktar. Om Bolivia inte hade sina naturresurser hade de sannolikt varit lika fattigt som Kuba.

När Sovjetunionen fanns till bytte dom varor med varandra. Kuba fick olja och Sovjetunionen socker.

Är ett varuutbyte länder emellan en form av kapitalism?

Kuba är ett så pass litet land med några få resurser - i motsats till Sovjetunionen - att de inte kan klara sig utan import och export. Och det känner USA och kapitalet till och utfärdar därför sanktioner som slår mycket hårt mot Kuba, värre än sanktionerna slog mot Sovjetunionen (även om det var kännbart när skördarna vissa år slog fel).
Citera
0 #1 Jörgen Mattsson 2019-08-28 15:48
Kanske en pedantisk kommentar, men Puerto Rico är inte en delstat i USA. Rätt ska vara rätt.
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.