USA:s utrikesminister Mike Pompeo, Cyperns president Nicos Anastasiades, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Greklands f d premiärminister Alexis Tsipras

Parlamentsvalet som nyligen var i Grekland vanns av högerpartiet Ny Demokrati, som kommer få absolut majoritet i parlamentet. De ökade med över tio procentenheter från förra valet till att nu få 40 % av rösterna, som på grund av det relativa majoritetsvalsystemet (”first-past-the-post”) ger dem absolut majoritet. Premiärminister Alexis Tsipras, ledare i partiet Syriza som bildades som en koalition av den radikala vänstern, förlorar därmed regeringsställningen. Hur kan Ny Demokrati, ett högerparti som varit inblandat i massiva korruptionsskandaler och som tillsammans med det likväl korrupta socialdemokratiska partiet PASOK implementerade den mycket impopulära åtstramningspolitiken och utförsäljningarna i landet, komma tillbaka och få 40 % av rösterna och absolut majoritet i landet?[1] [2]. Det är av samma anledning som att över 40 % av de röstberättigade inte röstade: en apati och missnöjdhet av det politiska systemet, inklusive Syriza och Tsipras-regeringen som två gånger förrådde sina väljare och de löften de gav om att inte fortsätta de nyliberala åtstramningsprogrammen. Löften som gav Syriza, ett tidigare litet vänsterparti, regeringsställning. Syrizas ledning och deras förräderi är den internationella vänsterns största skamfläck under 2000-talet. Syriza har efter splittringen 2015 nu transformerats till ett ”regeringsdugligt” parti, ett nytt PASOK, där mitt-vänstern har lämnat partiet medan de personer som har gått med och blivit kandidater i partiet är bland annat Petros Kokkalis, son till oligarken Sokratis Kokkalis som tjänade sina pengar på korruptionsaffärer med PASOK och framför allt Andreas Papandreous regeringar[3]. En liknande process har ägt rum med partiets väljare där de som i huvudsak röstade fram Syriza i det föregående parlamentsvalet, de unga och privatanställda, har i större grad övergett partiet[4]. Här följer viktiga lärdomar för den internationella vänstern och arbetarrörelsen.

Kritiken mot Tsipras-regeringen har hittills avfärdats inom vänstern med myten ”att de var pressade till att gå med på trojkans diktat”. En position som drivits av framför allt Etienne Balibar och har därefter spritt sig av personer som antingen inte är insatta i vad som har skett eller har liknande opportunistisk karaktär som Syrizas ledning[5]. Tsipras och övriga i Syriza-ledningen var inte tvungna att avfärda övriga alternativ framförda av nästan halva deras parti (som därefter splittrades), att inte skatta den inhemska oligarkin eller att själva lydigt implementera de största privatiseringsreformerna vi har sett sedan Tysklands återförening[6]. Privatiseringar som det grekiska parlamentets kommission, Truth Committee on Public Debt, kallade för ”illegitima, motbjudande och olagliga”[7].

Bakgrunden till det mycket aggressiva nyliberala privatiseringsprogrammet i Grekland är den finansiella kollapsen 2008, där grekiska myndigheter och EU-regeringar därefter samarbetade för att den grekiska statsskulden inte skulle omstruktureras. De lån som sedan börjades ge ut till Grekland 2010 var till för att skydda finansiella institutioner och banker som var grekiska kreditgivare samtidigt som massmedia publicerade det som nödlån för den grekiska befolkningen, som därmed fick skulden för Greklands kollaps och som rättfärdigade en bestraffning i form av åtstramningspolitik[8]. Ifall Grekland inte betalade tillbaka lånen skulle kreditgivarna behöva kräva ett andra räddningspaket från andra västerländska stater och deras centralbanker (något väldigt impopulärt redan första gången). Det kom istället via Grekland och med en stor bonus: grekiska offentliga tillgångar till reapris.

Fonden Hellenic Republic Asset Development Fund (HRADF) bildades genom memorandum 3968/2011 för att betala tillbaka den grekiska offentliga skulden med grekiska offentliga tillgångar, och inkluderar bland annat: över 35 hamnar, över tre tusen fastigheter, vattentillgångar, över 40 flygplatser, offentliga tillgångar utomlands, nationella vägar, järnvägar, militära installationer, naturgas, olja, hundratusentals hektar av mark och strand, monument, försvarsindustri mm[9] [10]. Det tredje memorandumet som skrevs under av Tsipras-regeringen 2015 inkluderade en ännu större fond, Hellenic Corporation of Assets and Participations (HCAP), som HRADF hamnade under. HCAP kontrolleras av EU-institutioner som ESM och EU-kommissionen. Livslängden på HCAP är 99 år (jämfört med HRADF som var tänkt att vara sex år), en ekonomisk kontroll över Greklands framtid har därmed getts till EU och de multinationella bolag som dominerar dess institutioner[11].

Det var vad Tsipras-regeringen skrev under 2015, att multinationella bolag och andra stater ska få landets offentliga tillgångar till reapris och kontrollera dessa ett århundrade framöver. Den första privatiseringen Tsipras-regeringen genomförde var 14 flygplatser som såldes till reapris till tyska Fraport[12]. Tsipras-regeringen kom de senaste två åren av deras regeringsperiod att få in mer i statliga privatiseringsåtgärder än tidigare regeringar (bild 1), med bland annat utförsäljningar av landets naturgasnät, landets näst största hamn i Thessaloniki, tillgångar i telekommunikationsbolag, Atens tidigare internationella flygplats och dess markegendom mm[13]. De planerade även att sälja över 10 000 historiska arkeologiska platser, museum och monument, men efter protester i januari i år togs ca 2 000 av dem bort från privatiseringslistan (bland annat det minoiska Knossostemplet)[14] [15]. Det är inte förvånansvärt att portföljförvaltare i USA:s största bank JP Morgan har uttalat att Tsipras-regeringen har ”levererat efter förväntningarna”[16].

Bild 1 – Grekiska statens inkomster av privatiseringar (euro) [17]

diagram grekland 01

När det kommer till utrikespolitik har Tsipras-regeringen varit en av de mest högerinriktade sedan militärjuntan på 1970-talet. Grekland har under Tsipras-regeringen närmat sig de högerextrema Trump- och Netanhayu-regeringarna i USA och Israel[18] [19]. Trots den mycket svåra ekonomiska situationen i Grekland så har Tsipras-regeringen även köpt F-16 attackflygplan för $2,4 miljarder[20]. Tsipras-regeringen har dessutom under dessa förhållanden upprätthållit Grekland som en av få NATO-länder som nått dess subventionskrav av den västerländska vapenindustrin, där minst 2 % av landets BNP ska spenderas på ”försvar och säkerhet”[21].

Tsipras-regeringen har även bedrivit en ”företagsvänlig politik” vad gäller miljö- och klimatfrågor. De har haft en mycket svag position vad gäller det kanadensiska gruvbolaget Eldorado, vars verksamheter i Skouries i norra Grekland haft förödande ekologiska konsekvenser och där lokalbefolkningen protesterat i flera år. Det förmodligen sista Tsipras-regeringen gjorde innan valet var att ge ut kontrakt för fossilbränsleexploatering utanför Kreta till oljejättarna ExxonMobil och Total, där Tsipras och miljöministern (!) skrev under kontrakten med USA:s och Frankrikes ambassadörer närvarande[22].

Greklands ekonomi har sedan den stora recessionen rasat med över en fjärdedel, arbetslösheten är fortfarande nästan 20 % (ungdomsarbetslösheten är ca 40 %), nästan en halv miljon har emigrerat för att hitta ett bättre liv (många av dem högutbildade, dvs. en brain drain)[23] och ungefär en tredjedel av befolkningen lever i eller risk för fattigdom med den kleptokratiska nyliberala politiken[24]. Syrizas ledning däremot och flera ministrar i Tsipras-regeringen har haft investeringar i nivån av hundratusentals euro i finansiella institutioner som JP Morgan och Blackrock som varit med och plundrat landet[25]. Tsipras har själv semestrat på en privat lyxyacht ägd av Panagopoulos-familjen, en av Greklands rikaste familjer, som han enligt familjens överhuvud har haft ett väldigt gott samarbete med[26]. Champagnesocialisten och tidigare finansministern i Tsipras-regeringen, Yanis Varoufakis, har efter att han avgått 2015 regelbundet figurerat i västerländsk media om hur EU måste reformeras och hans nystartade parti Mera fick 3 % av rösterna i valet. Han är själv gift med en miljonär, Danae Stratou, från en välbärgad grekisk industrifamilj[27]. Kanske är det hans rika och kosmopolitiska liv som förklarar hans pro-EU inställning, trots att de pressade honom hårt när han var finansminister?

Varningarna om Tsipras och den övre medelklasskonstellationen i Syriza kom tidigt. Redan 2012 uttalade sig Tsipras i New York Times att de hade pressat Merkel att följa samma taktik vad gäller skuldkrisen som Obama-regeringen i USA[28]. Dvs. att rädda, benåda och skydda de kriminella finansiella aktörer och svindlare som orsakade den största finansiella kollapsen sedan den stora depressionen, och ge dem mer pengar för att fortsätta hålla igång ekonomin[29].

Syrizas öde måste bli en viktig läxa för den internationella vänstern och arbetarrörelsen för att det inte ska upprepas på annat håll. Varningssignaler måste uppmärksammas tidigt av de som är vänster och inom arbetarrörelsen och inte låta liknande opportunister och kontrollerade oppositionsfigurer att få ledarroller i sina organisationer. Det kräver uppmärksamhet, kritiskt tänkande och aktivt deltagande. Demokrati handlar inte om att vara en supporter, det handlar om att vara en delaktig individ i en större kollektiv process och att representanter är ansvariga inför de som de representerar. Detta är varje demokrats plikt och ansvar.

Slutligen bör följande frågor ställas: varför har personer som varit ovilliga att bedriva vänsterekonomisk politik och istället bedrivit högerekonomisk politik haft ledarpositioner inom ledande mitt-vänsterpartier (t.ex. Francoise Hollande, Tony Blair, Göran Persson, Alexis Tsipras mm)? Varför är dessa personer inte med och aktiva inom högerpartier? Om man vill få stopp på den 40 år långa högersvängningen så är det just det som måste ske.

Referenser

[1] Lena Mavraka och Vasilis Papatheodorou (2012), Forgiving Siemens: Unraveling a Tangled Tale of German Corruption in Greece, https://corpwatch.org/article/forgiving-siemens-unraveling-tangled-tale-german-corruption-greece.

[2] Jörg Schmitt (2010), How German Companies Bribed Their Way to Greek Deals, https://www.spiegel.de/international/europe/complicit-in-corruption-how-german-companies-bribed-their-way-to-greek-deals-a-693973.html.

[3] Stathis Kouvelakis (2019), Syriza’s Failure Has Hurt Us All, https://www.jacobinmag.com/2019/06/syriza-greece-elections-tsipras-varoufakis.

[4] Panagiotis Koustenis (2019), Ενα απότομα γερασμένο κυβερνητικό κόμμα, https://www.efsyn.gr/politiki/197972_ena-apotoma-gerasmeno-kybernitiko-komma.

[5] Etienne Balibar (2015), Europe: moment destituant, moment constituant, https://blogs.mediapart.fr/etienne-balibar/blog/010816/europe-moment-destituant-moment-constituant.

[6] Eleni Portaliou (2016), Greece: A Country for Sale, https://www.jacobinmag.com/2016/09/greece-tsipras-memorandum-privatization-public-assets/.

[7] Truth Committee on the Greek Public Debt (2015), Définition of illegitimate, illegal, odious and unsustainable debts, http://www.cadtm.org/spip.php?page=imprimer&id_article=11662.

[8] Truth Committee on the Greek Public Debt (2015), http://www.cadtm.org/Executive-Summary-of-the-report.

[9] Eleni Portaliou (2016), Greece: A Country for Sale, https://www.jacobinmag.com/2016/09/greece-tsipras-memorandum-privatization-public-assets/.

[10] Hellenic Republic Asset Development Fund, http://www.hradf.com/en.

[11] Eleni Portaliou (2016), Greece: A Country for Sale, https://www.jacobinmag.com/2016/09/greece-tsipras-memorandum-privatization-public-assets/.

[12] RTE (2017), Greece completes sale of 14 airports, https://www.rte.ie/news/business/2017/0412/867195-greek-airports-sold/.

[13] Paul Tugwell (2018), Are Greek Leftists Really ‘Stepping Up’ the Privatization Drive?, https://www.bloomberg.com/news/articles/2018-08-22/greek-progress-on-privatizations-seen-as-key-to-post-bailout-era.

[14] Keep Talking Greece (2018), Historical Monuments and Museums Transferred to Greece’s Privatization Fund, https://www.keeptalkinggreece.com/2018/09/20/greece-privatization-cultural-heritage-chania/.

[15] TNH Staff (2019), After Protests, SYRIZA Exempts Museums, Historic Sites from Privatization, https://www.thenationalherald.com/227719/after-protests-syriza-exempts-museums-historic-sites-from-privatization/.

[16] Kate Allen (2019), Greek bonds: the long way back towards investment grade status, https://www.ft.com/content/b0bafae2-4a27-11e9-bde6-79eaea5acb64.

[17] Paul Tugwell (2018), Are Greek Leftists Really ‘Stepping Up’ the Privatization Drive? https://www.bloomberg.com/news/articles/2018-08-22/greek-progress-on-privatizations-seen-as-key-to-post-bailout-era.

[18] Tony Barber och Kerin Hope (2019), Alexis Tsipras: ’We need more reforms’, https://www.ft.com/content/b797dea2-4a27-11e9-bde6-79eaea5acb64.

[19] Ekathimerini (2018), Tsipras meets Netanyahu, visits cyber security center, http://www.ekathimerini.com/235897/article/ekathimerini/news/tsipras-meets-netanyahu-visits-cyber-security-center.

[20] Kerin Hope (2017), Greek PM defends decision to buy US-made fighter jets, https://www.ft.com/content/b16bc236-bae6-11e7-9bfb-4a9c83ffa852.

[21] Niall McCarthy (2018), Defense Expenditures of NATO Member Visualized [Infographic], https://www.forbes.com/sites/niallmccarthy/2018/07/10/defense-expenditure-of-nato-members-visualized-infographic/#674f0a2414cf.

[22] Agonas tis Kritis (2019), Με Τσίπρα και Σταθάκη πέφτουν την Πέμπτη οι υπογραφές για τις εξορύξεις υδρογονανθράκων στην Κρήτη, http://agonaskritis.gr/%ce%bc%ce%b5-%cf%84%cf%83%ce%af%cf%80%cf%81%ce%b1-%ce%ba%ce%b1%ce%b9-%cf%83%cf%84%ce%b1%ce%b8%ce%ac%ce%ba%ce%b7-%cf%80%ce%ad%cf%86%cf%84%ce%bf%cf%85%ce%bd-%cf%84%ce%b7%ce%bd-%cf%80%ce%ad%ce%bc%cf%80/?fbclid=IwAR3xx4xFUQP2KPeiwDyNRKtoMH4uHKcDLKsFL7TRI_C9n2oLWNDNif8UHUk.

[23] Kerin Hope (2018), Greece brain drain hampers recovery from economic crisis, https://www.ft.com/content/24866436-9f9f-11e8-85da-eeb7a9ce36e4.

[24] Nick Kampouris (2018), One In Three Greeks Lives In Danger Of Poverty, Data Show, https://greece.greekreporter.com/2018/10/17/one-in-three-greeks-lives-in-danger-of-poverty-data-show/.

[25] Epikaira (2013), Επενδύσεις σε JP MORGAN και BLACK ROCK έχουν οι Τσακαλώτος-Σταθάκης, http://epikaira.gr/article/ependuseis-stis-JP-MORGAN-kai-BLACK-ROCK-exoyn-oi-tsakalotos-stathakis.

[26] Iefimerida (2019), Η Κατερίνα Παναγοπούλου επιβεβαιώνει: Στο σκάφος μας έκανε διακοπές ο Τσίπρας,

https://www.iefimerida.gr/politiki/panagopoyloy-sto-skafos-mas-ekane-diakopes-o-tsipras.

[27] Hannah Roberts (2015), That’ll help pay off your debts! Greece’s ‘champagne socialist’ finance minister puts luxury holiday home up for rent for €5,000 A WEEK, https://www.dailymail.co.uk/news/article-3003951/That-ll-help-pay-deficit-Greece-s-champagne-socialist-finance-minister-puts-luxury-holiday-home-rent-5-000-WEEK.html.

[28] Rachel Donadio och Liz Alderman (2012), Rising Greek Political Star, Foe of Austerity, Puts Europe on Edge, https://www.nytimes.com/2012/05/19/world/europe/tsipras-greek-political-star-puts-europe-on-edge.html?mtrref=www.google.com.

[29] Glenn Greenwald (2013), The Untouchables: How the Obama administration protected Wall Street from prosecutions, https://www.theguardian.com/commentisfree/2013/jan/23/untouchables-wall-street-prosecutions-obama.

Kommentarer

0 #8 Fred Torssander 2019-07-27 21:18
Lucas!
Det är inte helt enkelt att definiera en "mitt-vänsterpolitik" som är något annat - och framför allt inte som något bättre än möjligen vänster-socialdemokrati. Men det är också helt riktigt att det idag efter kapitalismens globalisering finns "mindre utrymme för en mitt-vänsterpolitik". Detta helt enkelt därför att det inte går att hota med en proletärt socialistisk revolution annat än om en sådan faktiskt är aktuell. Frågan är därmed vad mitt-vänsterpolitik kan tänkas ge för utdelning över huvud taget. Den kan uppenbarligen inte förmå EU eller EU:s medlemsstaters borgarklass att återställa något slags generell välfärdspolitik. Det framstår till och med som mindre sannolikt att det går att bevara sådan välfärdspolitik som bara gäller en mindre del av befolkningen på sådan nivå som tidigare fastställts i lagar och internationella konventioner som den Europeiska sociala stadgan. Detta antingen man satsar på heltidsfriska, helårs- och heltidsanställda inom exportindustrin i allmänhet eller begränsar sig till sådana som kan räknas som infödda i landet eller helt enkelt vita kristna européer.
Den som vill bli tagen på allvar med krav som innebär någon slags förbättring av de genomsnittliga villkoren för några betydande delar arbetarklassen, proletärerna måste av allt att döma förbereda en proletärt socialistisk revolution - på allvar. Och välja organisationsmodell och ledarskap utgående från detta. Oberoende det synnerligen varierande resultat sådant kan komma att ge i de allmänna valen.
0 #7 Lucas Paschalides 2019-07-26 15:53
Det finns mindre utrymme för en mitt-vänsterpolitik inom EU:s periferi som i dess centrum, men oavsett var på jorden så är utrymmet minimalt, det bekämpas av det globala kapitalet (se hur Chavisterna och Sandinisterna bekämpas fastän deras politik är i huvudsak socialdemokratisk). Det är varför det parlamentariska arbetet (som är extremt trögt) måste stödjas av det (dagliga) utomparlamentariska och fackliga arbetet som är det enda som har möjlighet att vara grunden i ett socialistiskt projektet. De flesta är aktiva var fjärde år när det är val medan kapitalisterna och deras lobbyister jobbar dagligen. Många arbetare har inte den möjligheten.

Nu var det så att vissa ledande personer i Syriza hade starka invändningar, men Tsipras-fraktionen hade kontakter med både näringslivet och fackföreningseliten och de kunde stå kvar när partiet splittrades. Tyvärr vad jag har sett och hört är medlemsdemokratin svag även i vänsterpartier. Men allra värst är det inom fackföreningsrörelsen, vilket jag inte har skrivit om och är ett stort kapitel i sig. Att införa en horisontell organisationsform inom politiska partier ligger nog inte helt i våra intressen. Socialismen som ideologi måste försvaras på något vis i vänsterpartier annars har de partierna inget existensberättigande. Tanken är väl att ledningen ska försvara ideologin från entrism, men när själva ledningen inte står upp för en vänsterideologi måste medlemmarna göra det, det är varför det gäller att vara aktiv och tänka kritiskt. Någon form av balans eller lösning vad gäller organisationsform måste hittas.

Vad gäller fackföreningar finns det knappt några anledningar att inte ha horisontella/direktdemokratiska organisationsformer, man ingår efter det jobb man har och var man jobbar. Tyvärr ser vi knappt sådana organisationsformer utan hierarkiska/kapitalistiska. Det första vi bör göra inom vänstern är att bilda nya socialistiska fackföreningar (horisontella och icke-centraliserade), och i de fall där det är möjligt, ta över och omorganisera de socialdemokratiska. Vi har hittills misslyckats, storföretagen vill samarbeta med hierarkiska/socialdemokratiska fackföreningar för de är betydligt närmare dem ideologiskt, lydigare och de kan mycket lättare kontrollera deras centraliserade ledningar. Våra olika försök har därför bekämpats. Ett relevant exempel är Hamnarbetarförbundet som bekämpas av både näringslivet och LO, SACO och TCO.
0 #6 Fred Torssander 2019-07-26 09:28
Hej Lucas!
Nästa problem som ställs på dagordningen genom Syrizas nedgång och fall är om det finns utrymme för någon reformistisk, dvs. anti-revolutionär vänster inom länderna i EU:s periferi. Du skriver om ledningen för Syriza som "korrupta opportunister", men var alltså Syriza bara ledningen? Var fanns medlemsdemokratin?
Jo jag vet att Syriza var en koalition av flera olika partier och rörelser. Det kan tänkas att det Syriza-historien visar är vänstern numera måste ingå i ett och endast ett parti som tillämpar både medlemsdemokrati och partidisciplin?
0 #5 Lucas Paschalides 2019-07-25 21:01
Hej Fred! Möjligheterna är inte på vår sida direkt under de nämnda förhållandena. Det jag försöker framföra i min text är dock att Syrizas ledning har tagit oacceptabla och högst tvivelaktiga beslut för att vara vänster. Ja, vi är svaga inom vänstern och oddsen är staplade mot oss, men det är mod som definierar oss. För vänstern och arbetarrörelsen är det enligt mig ett minimum att stå upp för socialistiska värderingar och göra allt som vi bara kan för att röra oss mot ett mer rättvist och hållbart samhälle, vilket även innebär att ha ett samhällsekonomiskt program som presenteras som alternativ, och självklart kompromissa när vi åtminstone vinner viktig mark.

Syrizas ledning runt Tsipras gjorde inget av detta. De tog knappt fighten och folkomröstningen de genomförde var för samma fråga som de gick till val på: att inte skriva under ett till åtstramningsprogram, vilket de sedan gjorde.

Ledningen var inte tvungen att skriva under åtstramningsprogrammen och de största privatiseringarna sedan den tyska återföreningen. Många offentliga tillgångar är inte som privata där man är tvungen att ge det man har vid skulder och det är i många fall olagligt att sälja eller ge ut offentliga tillgångar under dess värde (något som Reinfeldt-regeringen också gjorde). Som jag nämner ingick korruption där flera Syriza-ministrar var inblandade i dessa privatiseringar som de själva tjänade pengar på. Flera av vapen- och oljekontrakten som jag nämner ingick inte heller i åtstramningsprogrammen (det finns betydligt fler, t.ex. ett olagligt avtal med Bin Salman för vapenförsäljningar till Jemenkriget).

Vad de kunde ha gjort ifall de inte var korrupta opportunister:
De kunde ha skattat den rika grekiska oligarkin och bett dem betala kreditgivarna istället för arbetarklassen som nu går hungrig. Istället upprätthöll Tsipras-ledningen goda relationer med eliten och deras skattefrihet bevarades. Hade de skattat dem hade krisen varit över. En siffra på runt 10 % av HNWI:s aktie- och fondinvesteringar hade räckt lång väg, vilket kunde ha skett på olika vis och mindre än så, dvs. en kompromiss där arbetarna kunde tagit en del av smällen. Det nämndes knappt från Syrizas ledning. Vilket är en skandal för ett parti som vill kalla sig för vänsterparti att de inte står upp för arbetarna och de fattiga, låter dem ta smällen och skyddar istället kapitalisteliten. Sedan kan man diskutera om det i sig är genomförbart, att de rika skulle flytta kapital osv (deras villor kan de dock inte flytta like lätt), men om de inte ens pratar om det och mobiliserar människor för att få igenom det, oavsett om de har majoritet eller inte, så har man förlorat slaget innan det ens börjat.

En annan sak de kunde ha gjort är att ge tillbaka genom att vägra skriva under åtstramningsprogrammen och meddela att de är de facto i konkurs. Befolkningen skulle få ta smällen som nu, men kreditgivarna, dvs. storbankerna skulle också skadas, de var i behov av dessa räddningspaket och skulle kräva dem istället från Tyskland och Frankrike, vilket skulle öka deras klasskonflikt med deras länders arbetare. I värsta fall skulle parlamentet fälla dem och de skulle slippa skriva under den klassförrädiska nyliberala gåvopolitiken till de finansiella kapitalisterna.

Syriza kan jag inte kalla för ett vänsterparti längre. Mitt-vänstern har lämnat partiet, den korrupta högerledningen är kvar och nya personer är som jag nämner personer från bland annat PASOK och oligarkin.

Lärdomen är: vänstern behöver mobiliseras och utomparlamentarisk mobilisering är väldigt viktig för vänstern. När vi har fått igenom saker så har det fungerat i tandem med det parlamentariska arbetet. Ställ krav och pressa vänsterledare för en tydlig vänsterekonomisk politik och vänta inte på att ni hamnar i en desperat (och svag) situation. Ett vänsterekonomiskt program behövs centrerat runt självbestämmande och självförsörjning (något t.ex. Världsbanken är emot).
0 #4 Fred Torssander 2019-07-25 16:51
Magnus Nilsson frågar: Är det värt att eftersträva den politiska makten även i en situation där man inte kan genomföra sitt program?
Frågan är central för synen på Syriza och många andra vänsterrörelser idag.
Till att börja med är inte den parlamentariska majoriteten eller ens en regering tillsatt av denna lika med den politiska makten inom en kapitalistiska stat. Detta även i fall man skulle kunna bortse från imperialistiska sammanslutningar som EU. Det borde vara den självklara slutsatsen av Syrizas öde.
Dessutom förutsätter uttrycket att någon inte kan genomföra sitt program att man faktiskt har försökt så pass konsekvent att det blir omedelbart tydligt - för väljarna - vilka som har den politiska makten inom staten och från imperialismens sida och hur de utövar denna makt.
När det gäller vad väljarna ville förresten, var det inte till och med en folkomröstning som vanns av Syriza - men vars resultat Syriza:s regering satte sig över? proletaren.se/artikel/del-6-foraktet-folkviljan
-1 #3 Magnus Nilsson 2019-07-22 16:35
Lucas. Naturligtvis läste jag inte bara rubriken, utan hela ditt inlägg. I detta inlägger skriver du att SYRIZA-regeringen "två gånger förrådde sina väljare" och att det var därför ND vann valet. Jag anser forfarande att din tes om förräderiet är improduktiv, men eftersom du i ditt svar valt att inte inte bemöta mina invändningar och dessutom har en väldigt mästrande ton så anser jag att det är meningslöst att fortsätta diskussionen med dig.
0 #2 Lucas Paschalides 2019-07-22 15:38
Magnus, jag vet inte om jag ska ta din kommentar på allvar. Har du ens läst texten jag har skrivit eller enbart rubriken? Nåväl, jag svarar på din kommentar denna gång.

Syriza gick inte till val på att vara kvar eller gå ur EU eller eurozonen (även fastän många inom vänstern ville det och fortfarande är de flesta i Grekland negativt inställda till EU: pewresearch.org/.../...).

Syriza gick till val på att omstrukturera landets skulder och att inte skriva på ett till åtstramningsprogram, vilket de sedan gjorde (efter att ha först försökt rättfärdiga det med en folkomröstning men det gick inte som Tsipras tänkt, där blev det också nej till åtstramningar). Tydligare fall av en politisk ledning som förråder sina löften till sina väljare blir svårt att hitta. Du får annars börja med att slå upp ordboken vad förräderi betyder.

Vad gäller klasskamp så är det precis vad det här och min text handlar om. Åtstramningspolitiken innebär att den offentliga sektorn ska spendera mindre på de lägre samhällsskikten och mer på att betala ränta till kreditgivare, samt sälja/ge ut offentliga tillgångar till storinvesterare (kleptokrati). Dvs. en klasstrid där finansiella kapitalisters intressen främjas gentemot i huvudsak arbetarklassen.

Inom Syriza drevs anti-åtstramningslinjen av gräsrötterna och mitt-vänstern inom partiet (ledda av personer som Lafazanis och Konstanopoulou) medan högern inom partiet (den huvudsakliga fraktionen inom partieliten runt Tsipras och Tsakalotos) såg till att upprätthålla goda kontakter med det grekiska näringslivet, grekiska kreditgivare och finansiella kleptokrater som JP Morgan som flera av dem själva investerade i, dvs. de tjänade pengar på de privatiseringar de själva skrev under. Att de skrev under fortsatta massiva åtstramningspaket är en vinst för de finansiella kapitalisterna och deras intressen (samt deras medhjälpare) och en förlust för arbetarklassen. Det är nog det här som du känslomässigt har reagerat kring: kapitalisterna vann denna viktiga klasstrid i Grekland inom vänsterpartiet Syriza.

Det är dock ingenting nytt, detta är en ständig process. Den kapitalistiska oligarkin är en väldigt liten grupp. De kan inte kontrollera och styra över ett samhälle med miljontals medborgare på egen hand, de gör det med hjälp av olika hantlangare som hjälper till med det i hopp om att göra karriär, tjäna pengar eller uppfylla sina högerideologiska tankegångar. Det är varför olika partier, myndigheter, EU, ECB, IMF och andra institutioner leds av icke-kapitalister men som medvetet är olika kapitalisters verktyg och kapitalismens försvarare, och är varför kapitalister använder många av sina resurser för att på olika vis forma dessa institutioner och deras ledningar.

Det är skrämmande att så många inom vänstern är positiva till EU med tanke på vad EU är för något, hur det fungerar, av vilka det skapades osv. De flesta känner nog inte till allt detta, jag kanske måste skriva en text som förklarar det samt hur EU skiljer sig från sina föregångare och att det, likt IMF, WTO mm, måste ersättas. Till dess, så visar dessa exempel, av hur EU:s institutioner agerat pådrivare för åtstramningsprogrammen för finansiella parasiters intressen i länder som Grekland, tydligt hur EU fungerar.

Ett råd är att ta till dig det jag skriver i det två sista styckena i texten, tänk kritiskt och fundera över: vad är idén med att ha vänsterpartier om de inte bedriver vänsterekonomisk politik? Att vara vänster innebär att vara kritisk till kapitalismen och vilja ersätta den med något mer demokratiskt. Inte att rättfärdiga utförsäljningar av den offentliga sektorn, som inte har kravet att göra det och i många fall är olagliga, till kapitalister.
0 #1 Magnus Nilsson 2019-07-19 18:17
Enligt Lucas Pascalides beror SYRIZAs förlust i det grekiska valet på att partiet leds av opportunister som förrått sina väljare.
Argumentationen är långt ifrån originell. Tvärt om är det mycket vanligt att arbetarrörelsens och socialismens nederlag skylls på just förräderi. I allmänhet är dessa beskyllningar dock ganska ointressanta. Som alla marxister vet bestäms ju huvuddragen i samhällsutvecklingen av klassernas kamp och inte av politiska elitgruppers agerande.
Vad gäller just SYRIZA är det dessutom särskilt svårt att hävda att partiledningen förrått väljarna. En överväldigande majoritet av grekerna – inklusive ett flertal av dem som röstade på SYRIZA – ville nämligen att Grekland skulle behålla euron och kvarstå som medlem i EU.
Detta gjorde det svårt att föra en progressiv politik. Men, något förräderi var det inte. Tvärt om försökte man göra precis det som väljarna ville. Och, om man inte gjort det skulle man aldrig ha kommit till makten över huvud taget. (De vänsterpartier som förespråkat EU-utträde och återinförande av en egen valuta har ju inte samlat särskilt många röster…)
SYRIZAs erövring av regeringsmakten är på många sätt enastående, och även efter valförlusten utgör partiet en av de parlamentariskt starkaste vänsterrörelserna i Europa. Istället för att moralisera över ledarnas föregivna förräderi bör vi försöka dra lärdomar av såväl SYRIZAs framgångar som dess misslyckanden. Exempelvis bör vi ställa följande frågor: Kunde SYRIZA ha fört en mer radikal ekonomisk politik utan att lämna EU? Har socialistiska partier i länder som inte är extremt skuldsatta bättre möjligheter att föra radikal politik inom ramen för EU? Vilka var anledningarna till att SYRIZA fått så starkt väljarstöd och vad kan andra vänsterpartier lära av det? Är det värt att eftersträva den politiska makten även i en situation där man inte kan genomföra sitt program?

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.