Religiösa samtal på en takterrass i Chicharones. Foto: Benny Andersson

”Imorgon måste vi upp tidigt, taxin kommer sju prick”, sa Yuliet. Naturligtvis var det bara jag som steg upp halv sju. Sju prick betyder något helt annat på Kuba än i Sverige. En av Yuliets otaliga mostrar anlände tjugo över, helt vitklädd, med massor av halsband tillägnade olika andar runt halsen. Till sist kom vi i väg. Vi skulle till Yuliets morbrors hus i Chicharones, där Yuliet, Jennifer och tre andra skulle initieras i det jag fortfarande trodde var santeria. De hade renat sig dagen innan genom att en rombedövad duva och tupp ströks över hela deras kroppar medan babaloun mumlade besvärjelser på en blandning av spanska och yoruba. Djuren blev sedan raskt av med sina huvuden och blodet samlades upp i skalen efter en kokosnöt som krossats mot golvet. Yuliet var mycket allvarlig i taxin, detta var en viktig dag hennes liv.

Tupphuvud, kokosskal och skyddsande. Foto: Benny AnderssonTupphuvud, kokosskal och skyddsande. Foto: Benny Andersson

Huset var redan fullt av folk när vi anlände. Släktingar, Rafael och två andra som också skulle initieras, sex babalouer, ett slags präster i färggranna mössor. Efter att vi alla ätit lite och druckit det starka, söta kubanska kaffet samlades adepterna i ett rum. Var och en fick ett ägg krossat över huvudet medan olika oljor hälldes över det hela som sedan sveptes in i vita huvuddukar. Allt ackompanjerades av besvärjelser, böner. Därefter ett par timmar av väntan medan babalouerna förberedde sig på övervåningen Ännu fler släktingar anlände.

I ett rum satt en ung kille och skrev på en dator. Han var läkare, hade jobbat i Brasilien och hade ett halsband med kors runt halsen. Nu arbetade han som skolläkare, med sexualrådgivning som specialitet, eftersom han var gynekolog. Vi pratade om betydelsen av av organiserad hälsovård. Jag berättade att jag studerat filosofi och så pratade vi om vetenskapliga metoder, om betydelsen av disciplinerat tänkande som grundar sig i evidens. När jag började fråga om santeria, avfärdade han mig. ”Det här är inte santeria, det är orula, ren yorubareligion. Santerian var ett sätt för slavarna att anpassa sig till kristendomen”. I klartext, att kunna fortsätta utöva delar av sin tro utan att bli bränd på bål eller liknande. ”Santerian föds du in i, den har inga initieringsceremonier och ställer heller inga krav på individen. I orulan måste du initieras, sedan måste du studera och försöka bli en bra människa.” Orulan utövades i hemlighet under slaveriet, förklarade han vidare. ”Nu kan den utövas öppet, den är stark på Kuba och växer i Brasilien, i hela Latinamerika, den finns i Europa med.” Den unge läkaren hade manorula, armbandet som visar att man är initierad runt vänster handled. När jag frågande pekade på det och sedan på hans korshalsband, log han. ”Orulan lär att det bara finns en gud och att det är samma gud som dyrkas i alla religioner.” Orulan är en del av den kubanska kulturen, förklarade han. ”Och kultur är viktigt på Kuba, den gör människorna starka.” Jag borde ha frågat hur hans tro på orula går ihop med hans förkärlek för vetenskapliga metoder, men jag glömde det. En kille i basebollkeps som lyssnat förklarade att han ville bli babalou.”Fast jag vet att jag måste studera mycket, och sen blir det flera prov.”

Yuliets moster stod på verandan när jag kom ut. Vi pratade om politik, om Santiagos revolutionära förflutna. Om stoltheten över det. ”Raul (Castro) bor nära mitt hus. Nu när han har pensionerat sig vill han tillbaka till Santiago. Och begravas här, som sin bror.” ”Och dina vita kläder och alla halsbanden?” Hon förklarade att hon gick igenom en mer avancerad initieringsceremoni, ”yoruba”, där hon bland annat inte hade fått lämna sitt hus på sju dagar och bara fick bära vita kläder. ”Jag vill bli en bättre människa”, förklarade hon, ”få mera tålamod.”

Yuliets moster. Foto: Benny AnderssonYuliets moster. Foto: Benny Andersson

Yuliet fördes upp på övervåningen. Jag fick inte följa med, ingen utom prästerna och den som skulle invigas fick vara där uppe. Jag försökte tjuvlyssna den första halvtimmen: Besvärjelser, böner, nu bara på yoruba, något som rytmiskt slogs mot golvet mellan fraser som upprepades. ”Gå ut i vardagsrummet till dom andra”, sa en av prästerna som kom nerför trappan. ”Det är starka energier som lösgörs här, de kan skada dig.” Yuliet förklarade senare för mig att hon hade fått avlägga ett slags vittnesmål om sitt liv och att hon sedan hade fått råd och sin framtid spådd av de sex babalouerna. Eftersom var och en av dem hade olika specialområden och dessutom tolkade Orulas röst på lite olika sätt var det viktigt att hon pratade med alla. Jennifer fördes upp, eftersom hon är ett barn skulle Yuliet få vara närvarande. Efter vad som verkade varat en evighet kom de båda ner. Yuliet hade gått in i ett angränsande rum och skrivit ner allt babalouerna hade sagt och spått. ”Men du får inte läsa det, inte heller höra mitt vittnesmål.” Det är en sak mellan henne och Orula. Orula är inte gud. Han kan liknas vid Messias, eller Muhammed. Han är den som förmedlar Guds röst. Jennifer såg lättad ut, hon ville ha glass. Yuliet var mycket lycklig och mycket allvarlig på samma gång. Den vackra Oshun är hennes skyddsande, den hon härstammar från.

Yuliet efter initiationen i orula. Foto: Benny AnderssonYuliet efter initiationen i orula. Foto: Benny Andersson

En av babalouerna kom förbi. ”Känner du inte igen mig?” När jag skakade på huvudet tog han av sig mössan. Det var killen som suttit i vardagsrummet hos en av mina vänner, fast då hade han basebollkeps och såg vanlig ut. Med babaloumössan på huvudet blev han en annan. Han såg plötsligt ut som en man gärna vill anförtro sig åt.

När alla initierats blev det fest och dans på takterrassen. Som alla kubanska fester blev den lyckad. Jag fick en lång pratstund med babalouerna som nu tagit av sina mössor. De var vänliga och allvarliga, men skrattade gärna. Vi pratade om svårigheterna att välja rätt i livet, om behovet av en hjälpande röst. De talade om kampen mellan gott och ont, om betydelsen av balans. De ville initiera mig nästa gång jag kommer till Santiago. Yuliet hade frågat. På riktigt den här gången. Efter Yuliets böner (”för vår lyckas skull, för framtiden”) hade jag genomgått en liknande, fast mycket enklare, ceremoni i vårt hus veckan innan. Men den gällde inte, förklarade babalouerna, den var båg. Utföraren var en kvinna som fuskade i genren för att tjäna en slant. Bara män kan vara babalouer. ”Men jag tror inte på det här”, sa jag till prästerna. ”Jag gjorde det av kärlek och respekt. För Yuliet. Men också för folket här, deras vanor, kultur och för en tro som hjälpt slavarna att överleva århundraden av lidanden.” ”Det räcker”, sa en av babalouerna. ”Det viktiga är om du vill lära, studera.”

Förberedelser för initiation. (c) Benny AnderssonFörberedelser för initiation. (c) Benny Andersson

Jag hade redan promenerat på gatorna med mitt fejkförvärvade manorula på fel handled. Ibland ropade någon uppskattande till mig: ”Orula, Yemaya”! Den färgade kyparen på en bar nära vårt hus som tidigare behandlat mig professionellt avvaktande, behandlade mig plötsligt som en gammal kompis. Den jättelike vakten utanför Casa de la Trova slog sig spontant i slang med mig när jag släntrade förbi. En gatuförsäljare som kom förbi tog min hand och skakade den – ”amigo”. ”Det finns många turister här som beter sig dåligt”, sa Yuliet. ”Dom tror dom vet bäst och att allt här går att köpa. Utan respekt”.

Respekt är ett viktigt ord här. Ett annat viktigt ord är kärlek. Idag, den 14 februari, är det kärlekens och vänskapens dag, ”dia del amor y amistad”. Och naturligtvis har kubanerna gjort något alldeles särskilt av dagen. Alla gratulerar varandra, inte bara män och kvinnor. ”Felicidades”, sa en taxichaufför jag tidigare anlitat och skakade min hand, när vi möttes i ett gathörn. När jag förgäves hade letat efter ett ställe som sålde vatten på flaska i Santiagos centrum, surnade jag till. ”Det här är centrum i Kubas andra stad och det går inte att uppbringa vanligt dricksvatten”, sa jag argsint. Den unga kvinnan förklarade vänligt för mig var hon trodde jag skulle hitta vatten. Kanske var det än en gång manorulan på min handled som hjälpte mig. ”Tack för hjälpen”, sa jag ångerfullt. Och så kom jag ihåg mig. Jag klappade henne på kinden, log och sa ”y felicidades”. Leendet jag fick som svar bar mig hela vägen hem genom regnet. På TV-nyheterna rapporterade man från firandet av kärleksdagen. Rapporter från olika städer varvades med ett långt inslag om firandet på Facebook. Det är lätt att respektera Kuba. Det är nästan omöjligt att inte älska det.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.