Foto: Benny Andersson

”Vissa dagar åt jag bara ett bröd, jag drack vatten med socker i för att försöka känna mig mätt ändå.” ”Men du hade ju jobb”, invände jag. ”Bara då och då”. ”Jag arbetade på temporära kontrakt, när det inte finns pengar till att betala löner – och det händer ofta – får de kontraktsanställda gå”. ”Och det är väldigt många som jobbar på temporära kontrakt, de flesta av alla de människor du ser sälja saker på gatorna här, saknar arbete”, förklarade hon. Arbetslöshetsförsäkring visste hon inte vad det var. ”Men libretan då”, fortsatte jag, ”den garanterar ju alla kubaner mat till subventionerade priser”. ”Libretan täcker bara en liten del av det du behöver varje månad”, svarade hon. ”Lite ris, en skvätt olja, pyttelite frijoles och fem ägg per person för en månad”. Kubanerna äter oftast ägg i någon form till frukost varje dag och kompletterar ofta risdieten med ägg som proteinkälla till något av dagens huvudmål.

En annan kvinna hade tidigare berättat för mig hur hon tvingades sova på gatan, när män hon bodde hos misshandlat henne, eller krävt att hon skulle prostituera sig. ”Fanns det inget sätt för dig att få en bostad”, frågade jag. ”Nej, bara genom att hitta en kille med bostad som verkar schyst.” Men den schystheten varade för det mesta bara en tid, förklarade hon vidare, killarna hade ju makten, eftersom de hade bostaden. ”Till slut kom min farmor, som hört om min situation och hämtade hem mig till sig. Fast där fanns det ju heller inte plats, egentligen”.

Många av de bostäder jag sett i de fattiga kvarteren här i Santiiago, kan bara kallas bostäder med stor tvekan. Masonit, en trasig, rostig plåtbit, tegelstenar, rå cement som väggar, ett tak av enstaka brädor och papp med stora gapande hål och – i enstaka fall – bara ett tilltrampat jordgolv. Många människor som trängs i ett rum och ett fåtal sängar. Sådana bostäder är inte regel. Men de finns och de är heller inte sällsynta.

I Sverige finns ett övermått av resurser, men viljan att omfördela dem någorlunda rättvist begravdes tillsammans med den så kallade svenska modellen i skiftet mellan 1980- och 1990-talet. På Kuba finns viljan att fördela rättvist och ett välorganiserat samhälle med socialismen som ledstjärna. Men resurserna är otillräckliga. Det är viktigt med ett samhällssystem som strävar efter att fördela resurserna rättvist. Men det måste också finnas något att fördela. Att skapa tillväxt är därför en avgörande uppgift för socialistiska projekt i den fattiga delen av världen. Hur ska man få folk att anstränga sig om lönerna knappt räcker till det nödvändiga? Varför måste Kuba importera sådana mängder livsmedel, när det verkar finnas odlingsmark och odlingar överallt på landsbygden? Verkligheten man möter på Kuba kan lätt få en att börja tänka som Deng Hsiaoping att det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss. Och det tror jag skulle vara katastrofalt, särskilt för ett litet land som Kuba som inte har Kinas möjligheter att motstå imperialistiska stormakter. Jag lyfter på hatten för kubanerna som hittills har motstått den frestelsen. Frågan som måste besvaras är hur alternativet ser ut.