Hisingstads hyresgästförening på marsch 1929. Foto: Kamerareportage. Ur boken Det osannolika välfärdsbygget. (c) Peter Sundborg

Kampen mot regeringens planer på att införa marknadshyror kommer att bli mycket viktig fram över. Det verkar att finnas en stor enighet om att stoppa planerna. Historiskt sett har hyresgäströrelsen varit en bred, enträgen, och tidvis ganska militant, folkrörelse. Tack vare sin bredd, stridbarhet och ihärdighet har den också lyckats åstadkomma mycket. I kampen för välfärdssamhället hade hyresgäströrelsen en utomordentlig betydelse, ända sedan de första föreningarna startade 1917/1918.

När de första föreningarna startade i början av 1900-talet hade Sverige den värsta bostadsnöden i Europa. Bostäderna för låg- och medelinkomsttagare var små och hade usla sanitära förhållanden. Kring 1920 fanns det en handfull hyresgästföreningar i landet, framför allt i Stockholm och Göteborg. De hade tillsammans knappt över 1 000 medlemmar. Men rörelsen växte snabbt. I september 1923 bildades Hyresgästföreningarnas Riksförbund. Vid bildandet fanns 17 representanter från 12 olika föreningar. Tillsammans representerade de cirka 8 000 medlemmar.

Rörelsen fortsatte att växa och under 1930-talet utkämpades de berömda Olskroks- striderna i Göteborg. Den första konflikten ägde rum 1933. Den slutade med hyresgästernas seger. Den andra konflikten startade 1936. Den började med att fastighetsägarna begärde hyreshöjningar. Men hyresgästföreningen sade nej och proklamerade uthyrnings- och inflyttningsblockad. Fastighetsägarna svarade med vräkningar. Striden drog ut på tiden och engagerade hyresgästföreningar och fackföreningar över hela landet. Bland annat gjordes en landsomfattande insamling. Till slut fick en statlig förlikningskommission gå in och medla. Men inte ens den hade någon framgång i början. Så småningom nåddes i alla fall en uppgörelse. Det visade sig att hyresgästerna fick igenom nästan alla sina krav. När den svenska bostadsnöden äntligen kunde börja byggas bort under slutet av 1940-talet var det resultatet av hyresgästernas decennielånga kamp.

Jag har haft tillfälle att undersöka den hyresgästförening som var verksam i Sundsvall under 1930- och 40-talen. Jag har läst protokoll efter protokoll och inte kunnat annat än imponeras av den envishet och osjälviskhet som präglade föreningens aktiva medlemmar. Det vardagliga arbetet bestod bland annat av rådgivning och hjälp till enskilda medlemmar. Det kunde gälla hjälp vid förhandlingar om hyran, värmefrågor, reparationer, biträde vid förhandlingar i hyresnämnden mm. Allt gjordes genom frivilligt arbete. År 1946 hade föreningen 200 enskilda ärenden. Föreningen i Sundsvall gjorde också 1939 en egen undersökning av bostadsförhållandena i staden. Den visade hur illa det stod till med bostadsstandarden för människor med låga inkomster. Men i slutet av 1940-talet kunde Sundsvalls stadsfullmäktige fatta beslut om att börja bygga bort bostadsnöden. Den fullmäktigeledamot som undertecknade beslutet hade varit aktiv i hyresgästföreningen.

I hyresgäströrelsen kämpade socialdemokrater, kommunister och partilösa sida vid sida. Men det är framför allt socialdemokraterna som kunnat ta åt sig äran av välfärdsbygget i Sverige. Men en del av äran borde också tillfalla de många kommunister och partilösa som arbetade i hyresgäströrelsen. Sveriges kommunistiska parti (SKP) gav 1936 ut den bostadspolitiska skriften Vägen till goda bostäder. I skriften tog man upp det kapitalistiska samhällets och de fria fastighets- och byggmarknadens oförmåga att lösa bostadskrisen. För att kunna lösa bostadsproblemen lade SKP fram ett antal radikala förslag; för det första att kommunerna bygger och förvalta bostäder i egen regi, för det andra att bostadsproduktionen blir så omfattande att trångboddheten avskaffas, för det tredje att de nya bostäderna håller en hög kvalité, för det fjärde att staten skjuter till pengar för att ge kommunerna förmånliga lån och för det femte att de nyproducerade kommunala bostäderna håller en låg hyra genom att byggandet inte ska vara vinstdrivande. Det här var på alla punkter den bostadspolitik som sedan genomföras i Sverige efter andra världskriget.

SKPs skrift var till stora delar skriven av en grupp som kallade sig Socialistiska tekniker och som stod kommunistpartiet och Clarté nära. Att även ledande socialdemokrater tidigt var intresserade av den här radikala linjen i bostadsfrågan visade sig när den, så småningom väldigt inflytelserika, Bostadssociala utredningen tillsattes. En av de personer som utsågs att arbeta med utredningen var Uno Åhrén. Han var en radikal arkitekt som ansåg att den fria marknaden i det privatkapitalistiska systemet inte kunde avskaffa bostadsnöden. Åhrén var med i Clarté och han samarbetade med kommunister, vilket knappast var okänt för den socialdemokratiska regeringen. Men de valde honom ändå.  

Bostadseländet byggdes alltså så småningom bort i Sverige. Men det krävdes radikala metoder och en stor ekonomisk satsning. Detta hade knappast åstadkommits utan hyresgäströrelsens långa och envisa kamp. Men när välfärdsbyggets historia skulle skrivas glömdes hyresgäströrelsen bort. Jag har läst otaliga översiktsverk om Sveriges 1900-talshistoria. Det gäller såväl bebyggelsehistoria och arkitekturhistoria som ekonomisk historia och vanlig politisk historia. Hyresgäströrelsen finns ingenstans. Men från 1917 och fram till slutet av 1940-talet var hyresgäströrelsen en viktig motor i den bostadspolitiska utvecklingen som ledde fram till att bostadsnöden byggdes bort. Det finns numera en de forskning om rörelsen, så jag hoppas att den inom en snar framtid kan inta sin rättmätiga plats i historieböckerna.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.