Bild: Robert Nyberg

Nu har vi den regering vi har. Det känns inte så meningsfullt att fortsätta en diskussion om V gjorde rätt eller ej, om hur regeringsalternativ skulle kunna te sig, om hur länge den nuvarande regeringen sitter etc. Bättre då att börja granska den nya regeringens politik. I detta inlägg granskar jag integrationspolitiken, särskilt språktestfrågan.

I 73-punktsöverenskommelsen har jag läst punkterna 40–43, de som handlar om integration.

Apartheid light och sfi

Vad är förslagen? På arbetsmarknaden apartheid light. Nyanlända, tillsammans med arbetslösa ungdomar, ska sättas i etableringsjobb med lägre lön och utan arbetsgivaravgift. Det skapas alltså ett slags lönedumpande prekariat, om inte fack och arbetsmarknadspolitiker är extremt vaksamma.

Vid sidan om särskilda anställningsvillkor uppehåller sig punkt 40–42 mycket vid kunskaper i svenska. Det är rimligt; svenskkunskaper är avgörande om man i längden ska kunna hävda sig i det svenska samhället, såvida man inte är mycket rik och privilegierad. Här finns också förslag som förefaller vettiga: för nyanlända blir samhällsintroduktion och undervisning i svenska obligatoriskt från och med dag ett i Sverige. Det ska bli fler timmar sfi (svenska för invandrare), och det föreslås ett kvalitetslyft i sfi-undervisningen.

Men det står inget om hur kvalitetslyftet ska gå till. Det största hindret för god kvalitet i sfi är de usla löne- och arbetsvillkoren för sfi-lärare, beroende på privatisering och upphandlingssystem i svensk skolpolitik – läs Karin Ulvesons dokumentärroman ”Svenska för främlingar” (2018)! Det har lett till att mindre än 40 procent av sfi-lärarna är behöriga. Om detta inte ett ord i 73-punktsdokumentet.

Språktest

Förbättrad svenskundervisning är sakpolitik. Språktest, däremot, är symbolpolitik. ”Ett godkänt prov i svenska och i grundläggande samhällskunskap ska vara ett krav för medborgarskap står det i punkt 41.” Sedan inget mer.

Det finns åtminstone tre väsensskilda typer av språkkrav för medborgarskap (se min artikel i Clarté 2/17). Den första är den rent symboliska, som tillämpas in USA: man får en lista på 50 av de vanligaste ord, tre presidenter och fyra sekulära helgdagar som man ska lära sig och sedan testas på. Klarar man det, är det ok för medborgarskap. Den andra är den danska eller nederländska utsorteringsmodellen: kraven är så höga att endast en grupp högutbildade kan förväntas klara dem, resten får inte bli medborgare. Den tredje kan kallas för studiestödsmodellen, den tillämpades i Norge fram till 2018: en nyanländ var skyldig att delta i 650 timmars språk- och samhällskunskapsundervisning, om man inte kunde dokumentera att kunskaperna redan fanns. Däremot fanns inget krav, vad jag vet, på att man måste bli godkänd på viss nivå. Som synes mycket olika slags språkkrav. Det är typiskt för debatten att det inte funnits tillstymmelse till precisering av vilka krav man tänker sig.

Motiven

En del språktestförespråkare har väl helt enkelt danskartade utsorterings- och utestängningsmotiv, fast de inte vill säga det. Men jag vill hellre uppehålla mig vid motiven hos folk som kan ha en ärlig strävan att stödja nyanlända och verka för god integration. Deras tanke är ju att språkkrav skulle stimulera invandrare att lära sig mer svenska än i dag, vilket är bra för deras egen skull. Om detta är åtminstone tre saker att säga:

  1. Språkkrav och språktest är vanligt i många europeiska länder numera. Ingen forsknings- eller utvärderingsrapport har kunnat påvisa att det gett resultat i bättre integration i förhållande till jämförbara länder utan språkkrav (den som önskar utförligare redogörelse hänvisa till min bok Språkpolitik 2018 s.140-43). Andra saker är helt avgörande: bostad, arbete, utbildning. Att inför språktest vore alltså att införa en ganska kostsam apparat som i bästa fall är meningslös. (Fram till 1980 fanns faktiskt ett krav på kunskaper i svenska för medborgarskap. Det avskaffades utan något som helst ståhej, då alla var överens om att det inte fyllde någon funktion.)
  2. Vad är den riktiga nivån på språkkunskaper för medborgarskap? En hopplös fråga. Det finns en Europarådsskala i sex steg för att värdera språkkunskaper, CEFR eller GERS. Den är väl genomtänkt, med tyngdpunkten på kommunikativa färdigheter. Flera stater som har språkkrav för medborgarskap lägger ribban vid tredje steget som ibland sägs motsvara ungefär godkänt i svenska i grundskolans årskurs 6. Fjärde steget, där Danmark befinner sig, sägs ibland likna godkänt från åk 9. Ta nu en vanlig 12-åring med svenska som modersmål och precis godkänd i svenska! Fixar hen språkligt det som behövs för att hävda sig i det svenska samhället? Det är ju en dum fråga – ibland räcker det, ibland inte. Man kan nog göra rimliga språkprov för att avgöra vad som behövs för att kunna arbeta som sjuksköterska, fysiklärare, sitta i luren på callcenter osv. Men medborgarskap? Infödda svenskar som skriver och läser så pass dåligt att de inte skulle bli godkända i sexan – är de ovärdiga medborgare?
  3. En tanke bakom språkkravet är att invandrare annars inte skulle bry sig om att lära sig svenska – de anstränger sig inte tillräckligt och måste tvingas till svenskundervisning. Det går nog att hitta sådana fall, men de är ytterst få. De allra flesta invandrare vill inget hellre än att snabbt lära sig bra svenska – de behöver inte tvingas till det. Språkkravsidén lägger också ansvaret för dåliga svenskkunskaper på den invandrade individen – bara hen anstränger sig går det bra. Dålig undervisning, fullkomlig ovana vid språkstudier och studier över huvud taget samt andra mer strukturella hinder tonas ned.

Lägg nu samman dessa tre punkter med apartheid light-politiken på arbetsmarknaden! Vi ser då hur dessa inslag i ”integrations”-politiken” skapar ett samhällskikt som utnyttjas på arbetsmarknaden och i det allmänna medvetandet framställs som ohågade att lära sig svenska. Så etnifierar man ett samhälle.

Debatten

Att språktestfrågan är en ren symbolfråga syns också i debatten. När två flerspråkighetsforskare i en kort debattartikel i SvD den 14 januari skrev ungefär vad jag skrivit här (se https://www.svd.se/darfor-ar-spraktest-en-dalig-ide) nästan sprängdes kommentarsfältet – ungefär tio ggr så många kommentarer som till en vanlig debattartikel i samma tidning. Många kommentarer var rent rasistiska, av typen att invandrare kommer hit för att leva på bidrag och inte vill göra rätt för sig etc. Språkkravet skulle alltså vara till för att få dem veta hut.

Andra mer sansade tjatade om att det är viktigt att kunna svenska i Sverige. Javisst, det stod också med stor emfas i debattartikeln. Men det såg inte kommentatorerna, utan de såg bara frågan som ”för eller emot svenska” – de blev fixerade vid symbolvärdet.

Det bör sägas att också debattörer i andra läger gör samma fel, fast tvärtom. När min bok var nyutkommen i början av hösten kommenterades den i en Obs-essä i P1 (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1156741?programid=503). Där sas en del förnuftiga saker, men slutmeningen var hårresande: ”Frågan inför den framtida språkpolitiken rör därför kanske snarare hur vi ska hitta ett sätt att organisera utbildningsväsende, stat och myndigheter utan ett självklart nationalspråk, än hur vi ska få alla att tala det.” Här propageras alltså för att det inte är så viktigt att kunna svenska i Sverige; åtskilliga medborgare kan klara sig utan och får lita till tolkning m.m. Det är dels en fullständigt verklighetsfrämmande beskrivning av språksituationen i Sverige, dels – om programmet skulle krönas med framgång - ett utmärkt sätt att vidga samhällsklyftorna. Såna här förmenta vänsteridéer kan också tjäna som motiv att skära ned på sfi. Debattören i fråga hamnar i positionen att för att motarbeta språktest måste man också motarbeta språkkunskaper.

En riktig politik

Frågan om språktest för medborgarskap är rätt speciell men som synes inte oviktig. För en fullt utvecklad språkpolitik får jag återigen hänvisa till min bok. Men jag begär inte läsning av 300 ibland mycket träiga 300 sidor, så jag slutar med ett par enkla krav:

  • Bygg ut sfi-undervisningen! Förbättra lärarutbildningen och lärarnas löner och arbetsvillkor!
  • Nej till språktest för medborgarskap! Om detta skulle visa sig politiskt omöjligt, så utforma språkkravet som krav på genomgången sfi-undervisning upp till en viss nivå – med eller utan godkänt resultat.

 

PS. En kommentar lite vid sidan av om punkt 40–43. De har en märklig rubrik, ”Hedersbrott och integration”. Ett underförstått budskap är alltså att det stora problemet är att icke integrerade invandrargrupper begår hedersbrott. Ja, problemet finns. (Det sker minst fem ”hedersmord” per år, och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor uppskattar att ca 8 500 ungdomar i åldern 16–25 år riskerar att bli bortgifta mot sin vilja. Förfärliga siffror, men jämför exempelvis med 55 arbetsplatsolyckor med dödlig utgång 2018.) Men det stora problemet är väl att en halv till en miljon svenskar har så begränsade möjligheter till fast anställning med kollektivavtal, bra skolgång för barnen, boende utan trångboddhet m.m.?

Kommentarer

0 #3 Sven Andersson 2019-01-24 13:45
Håller helt med dig Olle om dina kritiska synpunkter. Mycket handlar om hur och när givetvis. Inledningsvis spelar SFI en viktig roll. Tyvärr så är mina erfarenheter blandade. Sfi-lärare ersätts i alltför stor omfattning av den billigare lösningen datorer med fylleri-uppgifter. Och eleverna pratar sitt hemspråk med varandra på rasterna. Jag är lite mer optimistisk när det gäller man-mot-man undervisning i språk eftersom jag sysslat med det i drygt 10 år och jag ser det hända varje dag. Vi kallar det natur-metoden eftersom ett barn ju sällan har föräldrar med akademisk utbildning i hemspråket. Kan du inte redan spanska är du välkommen att studera hos oss för att se om det fungerar. Du hittar oss här: www.neotropical.se
Akademisk utbildning i svenska hos läraren ger många fördelar speciellt i början av inlärningen
Men när eleven är inne på 3:e året med grammatikövningar så händer inte så mycket mer. Det måste också vara lärare utbildade i svenska som andra språk, inte vanliga svensklärare. Det är alltför vanligt att vanliga svensklärare tar med sig ambitionerna från undervisningen i svenska skolor och undervisar mer om Strindberg än tränar eleverna i vardags-svenska.
Det är sant att vilket arbete som helst inte utvecklar språket. Mina funderingar har mer gått ut på att ge en svensk uppgiften som handledare (med extra pålägg på lönen) och låt den invandrade gå vid sidan om och lära sig både arbetsuppgifterna och språket antingen som praktikant eller som anställd.
Du och jag Olle hade säkert tillsammans kunnat genomföra ett framgångsrikt program för språk, arbete och integration. Tyvärr är det väl få som lyssnar idag. Men att drömma är aldrig fel och kanske sås ett frö någonstans?
0 #2 olle josephson 2019-01-23 20:42
Jag instämmer till hälften med Sven Andersson. Visst, ett arbete ger många gånger utmärkta tillfällen att utveckla svenskan kontinuerligt, och visst blir sannolikt drivkrafterna att lära svenska starkare om man vet att ett jobb väntar runt hörnet. Men varning för att göra arbete till universalmedicin, av flera skäl: 1) det är inte givet att allt arbete ger bättre språkkunskaper. En undersökning av fyra sfi-elever på praktik visade att de arbetade ensamma 90 procent av tiden och att de samtal som förekom var enkla och situationsbundna. 2) även om man får prata mer än så, finns det alltid delar av den språkliga kompetensen som man inte kommer åt att utveckla på en arbetsplats - särskild undervisning kommer alltid att behövas 3) vanföreställningen "språk lär man sig bäst på arbetet" kan användas som förevändning av sparsamma utbildningspolitiker till att dra ned på sfi, 4) idén om att alla ska ha arbete och praktikplatser kan, illa hanterad, ge arbetsgivarna redskap för lönedumpning mm.
Förslaget att ge tusentals arbetslösa svenskar grammatik- och metodikundervisning så att de kan undervisa nyanlända individuellt är sympatiskt, men det får verkligen inte ersätta en gedigen utbildning av sfi-lärare (ca 2 år eller så). Det är ju inte så enkelt att man kan undervisa ngn i ett språk bara för att man har det som modersmål och lärt sig en del grammatik. Visst kan man leda samtalsövningar och vara studiestöd, men det behövs sannerligen välutbildade sfi-lärare för den svåra uppgiften att systematiskt lära ut ett nytt språk. Det är självklart ett problem att det inte finns några med svenska som modersmål för dagligt samtal i sfi- eller språkintroduktionsklasser (även om eleverna talar svenska med varandra), men man löser det inte genom att kicka ut eleverna på arbetsplatserna.
0 #1 Sven Andersson 2019-01-21 23:13
Recept för att lära sig språk: arbete. Inom min familj och nära vänner finns det ingen som lärt sig bra svenska på SFI. Det är först sedan man börjat arbeta med svenskar som kunskaperna kommit. SFI behöver definitivt förbättras.
Jag startade själv en skola för drygt 10 år sedan med undervisning i spanska. En elev med vår individuella undervisning lär sig spanska på 2 veckor. Många inom SFI kan inte göra sig förstådda efter 3 års studier. Hade jag fått bestämma hade samtliga nyanlända fått jobb/praktikplatser nästan omdelbart. Därefter hade jag gett några tusen arbetslösa svenskar en grundläggande metod och grammatikkurs för att kunna undervisa varje nyanländ individuellt
Visst kostar det men det kostar lika mycket att ge bidrag till arbetslösa. Den "privata" läraren blir i praktiken också en mentor, den som går på SFI idag träffar nästan inga svenskar. Invandraren hade blivit mer integrerad och den svenska läraren fått en personlig relation med en invandrare.
Motivationen kommer om den invandrade vet att det finns ett jobb som väntar efter studierna. Finns inte det utan man bara blir erbjuden nya kurser så försvinner motivationen. Jag har själv arbetat som invandrarlärare.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.