Så blev det till sist Stefan Löfven som får bilda regering. En S-MP-regering med stöd av C och L med målet att driva en nyliberal reformpolitik baserad på de 73 punkterna i januariavtalet. För att regeringen skulle kunna komma till stånd krävdes stöd från Vänsterpartiet vilket man till sist också fått. Att Vänsterpartiet valt att släppa fram Löfven som statsminister men samtidigt lovar att föra kraftfull opposition mot den samma har utlöst en intensiv debatt inom den bredare vänstern. Å ena sidan finns det de som anser att en S-regering baserad på januariavtalet är ett mindre ont än en Moderatledd regering med stöd av SD. Å andra sidan finns de som anser att konsekvensen av att V släpper fram en mittenregering blir att det kommer vara mycket svårt att i praktiken bedriva vänsteropposition vilket kommer desillusionera många väljare och bana väg för att SD kommer framstå som det enda verkliga oppositionspartiet.

Den alltid hörvärda vänsterpodden – Apans anatomi – ägnar senaste avsnittet (18 januari 2019) åt att analysera vad som kan komma att hända i svensk politik när vi nu fått en socialdemokratisk regering som ska driva nyliberal politik. Kommer de svenska socialdemokraterna att drabbas av samma ras som flertalet av deras systerpartier i Europa gjort? Och vilka förutsättningar finns för att driva en framgångsrik socialistisk vänsteropposition?

Det ska genast sägas att poddarna Mathias Wåg och Erik Persson tillhör de som anser att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet borde ha fällt det nya regeringsförslaget i förra veckan. Om detta kan man tycka olika men deras diskussion om det politiska läget och vänsterns möjligheter är ett viktigt bidrag till den strategidiskussion som nu måste föras inom den socialistiskt inriktade vänstern.

Wåg och Persson menar att för mycket av vänsterns strategiska diskussioner har en tendens att reduceras till att mest handla om det parlamentariska spelet. Viktigare är dock att tänka långsiktigt kring hur olika grupper kan mobiliseras eller riskerar att desillusioneras i den politiska kampen. Detta är de verkligt viktiga frågorna för den politiska analysen.

Det viktiga nu blir att bygga upp ett utomparlamentariskt motstånd. Januaripakten är inget kompromissförslag utan en nyliberal reformagenda med förslag om marknadshyror, uppluckrat strandskydd, försämrad anställningstrygghet etc. Och allt detta ska genomdrivas av en socialdemokratisk regering. Att Vänsterpartiet nu hotar med att fälla regeringen om man försöker genomdriva dessa nyliberala förslag ger inte Wåg och Persson mycket för.

Det Sjöstedt och Vänsterpartiets partiledning missar är att de inte ensamt kommer utgöra oppositionsparti utan det kommer finnas fyra oppositionspartier (sex om vi räknar in C och L). Det innebär att om S-regeringen t.ex. lägger fram förslag på försämringar i arbetsrätten så kommer V rösta mot. Men ska V kunna fälla förslaget förutsätter det att M och KD är beredda att göra gemensam sak med V. Mer sannolikt är väl då att Löfven lyckas göra en deal med M och KD för att få stöd för dessa reformer. M och KD kommer veta att i varje fråga där V går mot regeringen skulle de förvisso kunna fälla regeringen men är de verkligen beredda att göra det när det är möjligt att få igenom sakpolitiska reformer som de i praktiken är för? Så vem har i praktiken vågmästarrollen i det här läget?

Wåg och Persson menar att det hade varit bättre att Vänsterpartiet fällde regeringen. Vänstern måste tänka långsiktig och ha fokus på hur man kan mobilisera folk för ett mål – ett projekt. Det handlar om att ha principer för att upprätthålla moralen i den egna rörelsen. Att mobilisera folk är en förutsättning för att kunna bli ett större parti, t.ex. mobilisera folk mot införandet av marknadshyror. Sker inte det riskerar man istället demoralisera folk. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna sitter fast i kanslistrategier och har tappat bort folkrörelseperspektivet.

En annan fråga som Wåg och Persson diskuterar är vad som ligger bakom Socialdemokratins valstrategi. I land efter land har stödet för socialdemokratin rasat när man lagt om sin politik i nyliberal riktning. Och de besvikna väljarna har ofta lockats av högerpopulistiska partier.  Inom både socialdemokratin och vänstern förs en diskussion om hur man ska bemöta ett SD som äter sig in i LO-kollektivet. En slutsats som ofta hörs är att de grupper inom LO-kollektivet där SD går framåt är de som är mer utsatta på en globaliserad arbetsmarknad, löper risk att drabbas av outsourcing, utländsk konkurrens eller automatisering. Därför måste man ta sig an de ekonomiska frågorna och se hur man kan skapa reglering och trygghet på dessa områden. Men också visa att SD är ett borgerligt stödparti och röstar med borgarna i dessa frågor. En röst på SD är en röst på marknadshyror, förändringar inom LAS, uppluckrad arbetsrätt, etc.

Men om den analysen är korrekt varför landar då både socialdemokratin och Vänsterpartiet i att det är riktigt att släppa fram en regering med en nyliberal reformagenda? På vilket sätt kommer detta att förhindra att SD fortsätter växa och vinna stöd bland LO-medlemmar?

Socialdemokratins problem är bristen på ideologisk konsekvens och tydlighet. Vems intressen försvarar man och vems intressen utmanar man? Under valet sträckte man sig åt alla håll – höger, vänster, frihetligt, auktoritärt. Socialdemokratins auktoritära valstrategi under våren 2018 höll på att sänka partiet med intern splittring och svårigheter att nå fram till sina typiska väljare. Framgångarna i valspurten, när man flyttade fokus till välfärds- och fördelningsfrågorna, räddade dock partiet från ett värre valfiasko än vad det blev.

Vad måste socialdemokraterna göra för att inte helt falla samman som politiskt parti? I flera andra länder har vi sett hur ”pasokifieringen” lett till stora ras för socialdemokratiska partier. I länder som Tyskland, Österrike, Italien och Nederländerna har Socialdemokraterna valt att gå in i blocköverskridande mittenregeringar men katastrofalt resultat. Och ändå väljer Löfven nu samma väg. Varför?

För att förstå detta kan begreppet ”centrism” vara behjälpligt. Den socialdemokratiska logiken är att kan man inte vara större än det borgerliga blocket så måste man splittra det. Därför den stora fixeringen vid att få till en blocköverskridande regering. Men centrismen handlar inte bara parlamentarisk taktik utan är ett eget ideologiskt projekt. Centrismen blev centralt i USA under 1990-talet för hur Clinton hanterade Demokratiska partiet som var utmanat av starka vänstertendenser och en stark fredsrörelse. I Europa fick vi Die neue mitte i Tyskland och New Labour i Storbritannien. Istället för att utmana nyliberalismen blev målet att göra nyliberalismen till motor för välfärdsprojektet.

Men det går att se rötterna till den utvecklingen bakåt i den socialdemokratiska traditionen. Tidigt anammade man t.ex. införandet av taylorismen. Det berodde på att man menade att produktiviteten måste främjas innan man kan få till en bra fördelningspolitik. Samma resonemang dyker nu upp igen. Politiken måste anpassas för att främja digitalisering, strukturomvandling och utveckling som kan leda till bättre tillväxt och därmed mer resurser att fördela. Detta tankegods paras med liberala idéer om att liberalismen står mot extremerna till höger och vänster. Att det är nödvändigt att gå bortom höger-vänster politik. Allt detta ser vi nu komma till uttryck i januariavtalet.

Centrismen är ett projekt av eliten för att stänga ute populismen. Precis som populisterna säger man sig vara varken vänster eller höger utan de nya progressiva krafterna som vill reformera systemet mot det konservativa folket. Populismen uppfattas vara extremerna och extremerna drivs mer av ideologi än sunt förnuft och förstår därför inte behovet av pragmatism och kompromissvilja. Centrismen erkänner inga egentliga intressekonflikter mellan arbete och kapital. Det handlar om att genom förhandlingar får alla politiska sfärer att komma fram till gemensamma kompromisser.  Men vi har aldrig sett att några av dessa centristiska regeringar har genomfört några stora välfärdsprojekt. Hela tiden har det handlat om att driva en krispolitik, åtstramningspolitik och nyliberal agenda.

Lärdomarna från andra länder är att när socialdemokratin väljer centrismen kommer man tappa väljarstödet hos arbetarklassen. Om nu Socialdemokraterna i Sverige väljer samma väg borde inte Vänsterpartiet välja att också delta i den utvecklingen. Då underminerar man den kraft vänsterut som skulle kunna fånga upp missnöjet. Frågan är om Vänsterpartiets egen analys av läget stämmer. Är det rimligt att anta att stora grupper kommer röra sig från S till V för att V säger att man kommer göra kraftig opposition mot den nyliberala agendan? Det förutsätter att V också är beredd att verkställa hotet. Men kommer man i praktiken kunna få med sig den borgerliga oppositionen på det?

SD har förstått att det nu är ett gyllene läge för dem att lägga fram vänsterpopulistiska förslag.  Nyligen förklarade SD-ledaren Jimmie Åkesson att ”Vi kan ta upp kampen om arbetarväljarna när S tar stora kliv åt höger”. Han pekade särskilt ut frågor som skattepolitik, bostadspolitik och inte minst arbetsrätten – samtliga frågor där Centerpartiet och Liberalerna fått ett stort inflytande gentemot S.

En annan stor risk som hotar att försvåra möjligheterna att mobilisera folk för en vänsteropposition är att om Socialdemokraterna lyckas genomdriva de nyliberala reformerna kommer det också påverka hur människor känner och tänker. Den mellanmänskliga tilliten i samhället kommer minska och individualismen kommer vinna nya segrar på de kollektiva idealen och lösningarnas bekostnad. Det kan bli än svårare att vinna folk för en vänsterpolitik.

Eller så är det så att Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen kommer leda till att S tvingas förhandla med M och KD i varje fråga vilket kommer skapa problem inom borgerligheten. Hur mycket de än vill så blir det svårt för M och KD att fälla regeringen på dessa frågor. Oavsett kommer vi nog i nästa val få se en socialdemokrati med stöd av färre än 20 procent av väljarkåren. Kommer V under de kommande åren att kunna mobilisera folk i tillräcklig grad för att kunna fylla det vakuum som uppstår i spåren av S-regeringens högergir?

Mycket talar för att vi nu går in i ett läge där det både kommer uppstå kriser och konflikter som ett direkt resultat av den förda nyliberala politiken men också kriser som handlar om kommunernas växande svårigheter att klara välfärden, hotande bostadsbubbla och inbromsning i tillväxten som kommer leda till ökad arbetslöshet och nedläggningar av arbetsplatser. Kommer vi då i Sverige få en utveckling som påminner om de Gula västarna i Frankrike? En situation där både vänsterns och SD:s gräsrötter kommer mötas i motståndet mot Löfven och Lööf. Kan vänstern vinna den kampen?

-------

Apans anatomi kan höras här:

https://soundcloud.com/apansanatomi/centrismens-sista-suck

Kommentarer   

0 #1 olle josephson 2019-01-20 23:07
Det sägs i och för sig en hel del förnuftiga saker i detta referat av Apans anatomi, men jag tycker inte det ger så mycket vägledning. Det kan nog vara riktigt att S står inför valet mellan en Corbynlinje och Balirlinje, och i och med regeringsbildningen valt Blairlinjen. Men det har skett för att avvärja högerextremistiskt inflytande över regeringsmakten, och det har S lyckats med. På det sättet skiljer sig den svenska S-centrismen från Neue Mittes eller Blairs, och det är därför inte givet att utfallet blir det samma. För övrigt tycker jag Wåg och Persson uppehåller sig väldigt mycket vid olika parlamentariska konstellationer, trots att de kritiserar vänsterns strategidiskussioner till att handla för mycket om det parlamentariska spelet. Den viktigaste meningen i inlägget ovan tycker jag är "Det viktiga blir nu att bygga ett utomparlamentariskt motstånd". Instämmer, men hur ska det gå till? På den frågan ser jag mycket litet av svar i inlägget ovan. Fackens roll? "Traditionella" folkrörelser kontra "nya"? Vilka delar av miljörörelsen är ngt att bygga på? Finns det en fredsrörelse med ngn kraft i dag? Vad händer i glesbygden kontra storstäderna? Ja, massor med frågor som kräver svar för att "bygga ett utomparlamentariskt motstånd". Olle Josephson
Citera

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.