Naomi Klein talar vid Occupy Wall Street, 2011 © David Shankbone [CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], från Wikimedia Commons

Det verkligt problematiska med den pågående klimatförändringen är snabbheten i förloppet. Det är ju så förtvivlat bråttom att vidta de åtgärder som är nödvändiga om planeten skall kunna räddas, så bråttom att många människor idag känner sig vanmäktiga och modlösa. Eller väljer att rentav förneka problemets existens. Som till exempel alla de nätmobbare som, för att avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan, kastat sig över den unga klimataktivisten Greta Thunberg och med hjälp av en rad insinuanta och lögnaktiga påståenden ifrågasatt hennes engagemang.

I detta till synes hopplösa läge hjälper det att läsa Naomi Klein. Trots att den bild hon för några år sedan målade upp — i boken "Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet" (på svenska 2015) — är synnerligen mörk visade hon samtidigt tydligt vad som måste göras för att stoppa den accelererande processen samt, inte minst viktigt, att det fortfarande är möjligt att hejda utvecklingen.

I denna bok finns strimmor av befriande politisk optimism eller, skall vi säga, klarsynt realism. Genom att fokusera på nyliberalismen och dess första trossats om att den politiska demokratin aldrig får ges inflytande över ekonomin, d.v.s. att kapitalets profitjakt alltid skall väga tyngre än medborgarnas väl och ve och mänsklighetens framtid här på jorden, ger Klein en klar fingervisning om den nödvändiga färdriktningen för de rörelser som tar klimatfrågan på allvar. För det är, skriver hon, just nyliberalismens "ideologiska mur" som i flera decennier omöjliggjort "en förnuftig reaktion på klimatförändringen". Alltså det som i Sverige kallats "den enda vägens politik" och som definitionsmässigt innebär privatisering av den offentliga sektorn, sänkta skatter för företag och stora förmögenheter, nedmontering av den allmänna välfärden, antifackliga attacker på arbetsrätten etc.

Många av de klimatåtgärder som nu skulle behöva vidtas i form av stora genomgripande omläggningar av olika infrastruktursystem (kommunikationer, transporter m.m.) har det fina med sig att de — i sann keynesiansk anda — skulle ge arbete åt många människor. Ja, dessa åtgärder skulle, skriver Klein, kunna bli "byggstenar i vår nästa ekonomi" genom att "erbjuda såväl bra och rena jobb som ett socialt trygghetsnät för dem som ofrånkomligen drabbas av förluster". För annars, vill jag tillägga, kommer scenen, som vi just nu ser i Frankrike (jag tänker förstås på Gula västarna!), att domineras av ilskna folkliga protester mot helt nödvändiga klimatåtgärder.

En genomtänkt klimatpolitik däremot skulle, rätt utformad, kunna få positiva effekter inte bara på själva klimatet utan också vad gäller fördelningspolitik (minskade ekonomiska klyftor i samhället) och välfärdsfrågor (satsningar på "det allmänna", på finanskapitalets och den rika elitens bekostnad). Och därigenom skapa ett alternativ till den förödande nyliberala kapitalismen.

Uppgiften att bygga denna "vår nästa ekonomi" är stor och svår, ja rent gigantisk, som Britta Ring nyligen skrev i en kommentar här på bloggen. Just därför hälsar jag med tillfredsställelse Clartés uppmaning till fortsatt debatt i denna fråga.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.