Sociala medier översvämmas just nu av synpunkter på regeringsbildning. Jag kan inte låta bli att sälla mig till skaran.

Då är det är lätt att konstatera att överenskommelsen mellan S, Mp, L och C rymmer reaktionära och folkfientliga ställningstaganden: skattesänkningar för höginkomsttagare, tredubblat rut-avdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, lönedumpande etableringsjobb också i bemanningsföretag och företag utan kollektivavtal, mer undantag från turordningsregler, privatisering av arbetsförmedlingens uppgifter, större spelrum för marknadshyror och för privatskolor och privatsjukvård, språktest för medborgarskap m.m. - you name it.

Som många kommentatorer, till höger och vänster, påpekat, är det en politik som lägger sig en bra bit till höger om Reinfeldtregeringen 2006-2014. Det bidrar ofrånkomligen till ökade klassklyftor de närmaste åren. Det innebär i sin tur att utrymmet ökar för högerpopulism och fascistanstrukna grupperingar - om inte, mot all förmodan, vänstern (inte bara V alltså) klarar att kanalisera och organisera det folkliga missnöjet i stor skala. Det är också lätt att konstatera att socialdemokratin tagit ytterligare ett stort kliv mot att bli ett socialdemokratiskt parti av snarast fransk modell, ett mittenparti som släpper alltmer av sin klassbas i arbetarklassen, särskilt de delar som inte har välbetalda specialistyrken. Utvecklingen har varit påtaglig åtminstone sedan 80-talet (minns någon S-affischen med yuppien i sportbilen i valrörelsen 86?) och har många olika orsaker, men ett stort steg tas just nu. Det är väl inte fullt lika lätt att se vad som är ett realistiskt, praktiskt politiskt alternativ i dag till S+L+C+Mp-regeringen. Argumenten att den ändå spräcker den borgerliga alliansen, håller borta en M-KD-regering, med ännu värre politik, och håller undan SD från reellt inflytande, är inte oviktiga. Den dystra slutsatsen är alltså att det politiska läget i Sverige är sådant att reaktionen, oundvikligen, på ett eller annat sätt flyttar fram sina positioner just nu, också i regeringsfrågan. Att gräva i alla orsaker till det skulle föra för långt men ett par saker kan ändå i korthet nämnas. Fackföreningsrörelsens tendens att hålla tillbaka mobilisering underifrån och lita till att socialdemokratiskt ledda regeringar säkrar arbetarvänlig arbetsmarknadspolitik med mera, den har visat sig inte fungera. Likaså Vänsterpartiets politik att i regeringssamverkan med S vara bromskloss mot de värsta högerförslagen och driva igenom en del mindre reformer, men knappast ställa upp ett storskaligt alternativ.

Jag känner i detta läge ingen större lust att förorda det ena regeringsalternativet framför det andra. Hellre vill jag efter mycket ringa förmåga bidra till mobilisera det folkliga motståndet mot den råa klasspolitiken. För Clartés del borde det bland annat innebära med välunderbyggda analyser peka på konsekvenserna av regeringens politik på olika områden, och på att en annan politik vore fullt möjligt med inte alltför stora förskjutningar i styrkeförhållandena i klasskampen.