Maria Ripenberg har i en ledarkrönika i Upsala Nya Tidning, ”Ungerns hemlösa har blivit fredlösa”, faktiskt haft djärvheten kritisera skapandet av EU-tiggarna i stället för att instämma i KD:s tidigare i UNT publicerade förslag i frågan. KD har föreslagit att EU-tiggarna i Uppsala skall förbjudas att tigga på sådana platser där de kan tänkas vara till besvär för köpmännen.

Ripenberg hittar till och med en rad ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som hon vågar nämna i sammanhanget. Visserligen måste hon gå en omväg via bostadsfrågan, men därmed vinner hon fördelen att kunna begränsa sig till Ungern. I Ungern har man nu faktiskt stiftat lag som förbjuder bostadslöshet. Ripenberg blev dock genom omvägen tvungen att medge att det var bättre för innevånarna i Ungern före EU-inträdet. Till och med före kapitalismens återinförande:

”Privatiseringen av bostäder efter kommunisttiden var långtgående och ledde till ojämlikhet på bostadsmarknaden. Även de minsta bostäderna är ekonomiskt betungande för vanligt folk. Att många lätt hamnar i hemlöshet på grund av omständigheter de inte kan kontrollera är därför inte jättekonstigt.”

Detta är onekligen riktigt och faktiskt ovanligt rättvist mot ”kommunisttiden”. Men det är ändå bara knappt hälften av vad som har betydelse i saken. Förutom att bostadsfastigheterna hastigt och lustigt delades ut till medlemmarna i den plötsligt återuppväckta kapitalistklassen – en slags repris på vad Marx i Kapitalet  kallar den ursprungliga ackumulationen - berövades proletärerna i Ungern den rätt till arbete som gällt sedan 1949 års konstitution antogs.

Enligt den ungerska statistiken har den officiella arbetslösheten gått ned till rekordlåga nivåer. Ungerns officiella statistikmyndighet uppger 3,7 procents arbetslöshet för maj månad 2018. I åldersgruppen 15-64 år hade antalet innevånare i Ungern minskat med 478 000 personer från 1:a kvartalet 2001 till 3:e kvartalet 2018. Under samma period minskade även antalet arbetslösa. Fast bara med 70 300. Och det är fortfarande mer än en miljon av innevånarna i arbetsför ålder i Ungern som räknas som ”ej i arbetskraften”.

Dessutom utnyttjar den ungerska staten i ständigt växande omfattning workfare [1]. (Nej, det kan knappast ifrågasättas att det verkligen är workfare; det heter så även i information från den ungerska staten). Workfare, eller med den tidigare beteckningen obligatoriskt- eller tvångsarbete, innebär att staten innebär att staten eller kommunen utnyttjar arbetsföra arbetslösa som arbetskraft. Utan anställning och avtal, med en ”lön” och med arbetsuppgifter som bestäms av myndigheterna ensidigt.

Denna modell för statligt utnyttjande av arbetskraften visade sig redan första gången det infördes i nationell omfattning, i England på 1834 (Poor Law Amendment Act), vara totalt ineffektiv när det gällde att minska fattigdom, få nyttigt arbete utfört eller ens vara en billig metod att försörja arbetslösa. Samma resultat uppnås av allt att döma i Ungern idag. I en artikel (”Hungarys punitive turn: The shift from welfare to workfare”, februari 2018) uttrycker Zsuzanna Vidra, ungersk fil. dr. i sociologi en viss förvåning över att den ungerska workfareverksamheten fortsätter trots de uppenbara nackdelarna. Hon spekulerar dock inte över orsakerna till detta. Friedrich Engels kunde annars besvara frågan varför redan i sin bok Den arbetande klassens läge i England (1845). Engels skriver om den nya fattiglagen att ”… eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godvilligt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen.”

Obligatoriskt arbete eller tvångsarbete förbjöds redan långt före FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Redan under föregångaren till FN, Nationernas Förbund, bildades Internationella arbetsbyrån, ILO. I de grundläggande kraven för medlemskap i ILO ingick ett sådant förbud. Och när NF gick i graven levde ILO vidare och finns kvar inom FN-systemet. Fram till mitten av 00-talet var omfattningen av workfareverksamheten i Ungern ganska obetydlig. Men ungefär samtidigt med att Ungern blev medlem i EU ökade omfattningen av workfare-arbetare kraftigt. Och samtidigt fortsatte utflödet av personer i arbetsför ålder från Ungern. Man kan lite förenklat beskriva det som att de som ansågs vara överflödiga i Ungern migrerades med hjälp av fattiggörande och tvångsarbete till andra EU-länder där de i stället utnyttjades som billig arbetskraft. Till att skapa en tudelad arbetsmarknad i det ”gamla Europa”.

En mycket liten del av denna påtvingade migration har blivit synlig i Sverige i form av EU-tiggare. Dessa har uppenbarligen skapat obehag av flera slag. Upphovet till EU-tiggeriet är dock svårt för liberala tidningar att kritisera. Det är enklare att skylla på diskrimineringen av romer. Både när det gäller obehagen i Sverige och upphovet i Ungern.

Trots att både fattiggörande och workfare är uttryckligen förbjudet enligt FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och i den Europeiska Sociala Stadgan finns det inget hinder för EU-länder att ägna sig åt sådant. EU-lagen har genom EU-konstitutionen ställts över både medlemsländernas grundlagar och författningar och över de internationella konventioner som länderna undertecknat var för sig. Och det har inte tillkommit någon EU-lag som uttryckligen förbjuder vare sig fattiggörande, workfare eller att utnyttja detta för att få medborgare som anses vara överflödiga att migrera. Det som i stället finns är grundpelaren ”Arbetskraftens fria rörlighet”.

Och som Aron Ezler skrev i Flamman den 5:e november 2003:

”Medan det idag talas om människors rätt att resa ut i världen och söka en framtid, talar nästan ingen om människors rätt till ett värdigt liv där de har sina rötter. Det är lätt att se att detta bara alltför väl beskriver hur borgerligheten ser på framtiden för oss, den globala arbetskraften.”

Maria Ripenberg gör nog så gott hon kan när hon tar upp och kritiserar den nya ungerska lag som kriminaliserar bostadslöshet.  Men hon skriver trots allt på ledarsidan i UNT. Att vara radikal vore att påvisa orsakerna till EU-tiggeriet och att dessa även förekommer i svensk lagstiftning idag, till exempel för dem som behöver bidrag från socialen, och att det krävs Swexit  - att Sverige lämnar EU -  för att vi ska kunna förbjuda sådant. Det kan man givetvis inte begära?

-------

[1] Workfare förväxlas ofta med ALMP (Active Labor Market Policies) i länder som Sverige där sådan har förekommit. Den svenska modellen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder har gått igenom både den ursprungliga typen, arbetshus och lösdriverilag, efter fackföreningsrörelsens och a-kassornas etablering skapades AK-jobben. Efter omställningen till välfärdskapitalism/Folkhemmet i mitten av 1930-talet infördes i stället Beredskapsarbeten vilka gav anställning och lön på marknads, dvs. vid det laget på kollektivavtalens nivå. Under efterkrigstiden omvandlades beredskapsarbetena bit för bit till vad som internationellt benämndes ALMP genom att de arbetslösa i stället omskolades. Denna modell fortsatte långt in på 1980-talet. Därefter skedde en återgång till arbete med sämre villkor än på den öppna marknaden. Då vanligen benämnt som någon slags praktik eller (teoretiska) studier. Ett avgörande steg som kan sägas har avslutat perioden med ALMP var att strävan efter full sysselsättning – enligt USA-praxis beskrivet som mindre än 4 % arbetslöshet – ersattes med strävan efter inflationsdämpning genom så kallad jämviktsarbetslöshet. Även denna teori hämtades från USA och kallades NAIRU. Den andra reformen som definierade avslutningen av Sveriges ALMP var införandet av Aktivitetsgarantin år 2000. Denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd, eller rättare sagt föregångaren ungdomspraktik tillsammans med de nya skrivningarna i Socialtjänslagen, där deltagande i åtgärd – även åtgärd som innebär arbete som annars utförs av anställd personal – blev ett villkor för utbetalning av inkomststödet, var en övergång till vad som idag internationellt betecknas som workfare. Ordet workfare används som beskrivning av den så villkorade delen av de svenska arbetamarknadsplitiska åtgärderna sedan dess. Till exempel i ILO-rapporten Workfare Tendencies in Scandinavian Social Policies Nanna Kindahl (2001) http://www.ilo.org/public/english/protection/ses/info/publ/workfare.htm . Av någon anledning förekommer inte beteckningen workfare i inhemsk svensk debatt trots att den används även av svenska forskare om svensk arbetsmarknadspolitik i internationella sammanhang. De inhemska svenska beteckningarna på de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna är betydligt mindre användbara – speciellt i svensk debatt – då både namn, innehåll och förmåner för deltagarna ofta byts ut mot nya.

Kommentarer

+1 #3 Fred Torssander 2019-01-09 18:27
Vi är väl kanske överens om att det inte nödvändigtvis progressivt eller ens i enlighet med mänskliga rättigheter att människor tvingas flytta. Kanske även ifall de bara uppmuntras att byta uppehållsort genom diskriminering, hot om arbetslöshet, ekonomisk nöd, tvångsarbete, svält, utländsk eller inhemsk terror eller internationella krig i fall de stannar kvar.

Frågan är dessutom om internationell solidaritet (mellan arbetarklasserna i olika stater) skall begränsas till att bara i efterhand gälla dem som fallit offer för sådan uppmuntran och tvingats till en slags ekonomisk (eller frambombad) landsflykt. Och om internationell solidaritet inte i första hand måste innebära att ingripa mot de stater och överstater som EU vilka använder olika typer av uppmuntran för att uppfylla EU:s och Världsbankens och de olika ländernas centralbankers krav. Till exempel i Ungern för att få sådana Ungrare som anses vara överflödiga för den Ungerska ekonomin att flytta. Eller till exempel mot den svenska staten som i stället för att hindra att det svenska kapitalet får tillfälle att profitera på arbetare på flykt från det ungerska EU-sanktionerade förtrycket, bidrar till profiterandet genom att minska förut etablerade kontroller som vid gränserna. Och underlåter att införa de kontroller som den nya modellen gjort nödvändiga som till exempel av utstationerandets omfattning.

Till frågan om arbetarklassens tudelning jämfört med tiden före 1990. Före den stora restaurationen var den svenska arbetarklassens absoluta majoritet (en större majoritet än i andra stater med full sysselsättning/livslång anställning) garanterade försörjning byggd på den nivå som gällde för lönearbete. Denna stora majoritet har blivit avsevärt mycket mindre – enligt en LO-rapport (2013) hade mer än 20 % av LO-medlemmarna upplevt arbetslöshet under de senaste fem åren (www.lo.se/.../Egen_erfarenhet_av_arbetsloshet.pdf )
Medan det före 1990-talskrisen rörde sig om högst 15 %. Och om man nu ska tro Marx när det gäller frågan om arbetslösheten – eller för den delen den moderna NAIRU-teorin – är arbetslöshetens omfattning avgörande för löneutvecklingen. Och därmed för skatteunderlag och transfereringar och välfärdsåtaganden i övrigt.

Tudelningen kan enklast beskrivas som att arbetarklassen dels består av en relativt gynnad del vilken fortfarande omfattas av kollektivavtal och lagar vilka tillämpas på liknande sätt som före 1990. Medan resten – vilken växter både i antal och som andel av hela arbetarklassen – drabbats av löne- och villkorsdumpning på många olika vägar. Att tvingas bli migrant är en av vägarna över till denna.

När det gäller ”lönearbetare som rör sig över gränser är en fiende till en förment fast rotad arbetarklass.” får jag faktiskt lov att komma med några frågor. Detta med ”förment” rotad. Vad avses med förment i detta? Att den svenska arbetarklassen (dvs. för tydlighets skull, de personer som hade löne-arbete inom Sveriges gränser) skulle ha bytt bostadsort till och från andra länder i någon större utsträckning har såvitt jag vet inte varit vanligt? Utom givetvis fram till 1920-talet, då många svenska arbetare och bönder emigrerade. Fast det kanske avses inom ramen för det nordiska samarbetet?

”Lönearbetare som rör sig över gränser är en fiende till en … fast rotad arbetarklass”?

Inte heller detta är någon generell sanning. Men utskottet för skötsel av borgarklassens gemensamma affärer – den borgerliga staten – brukar inte tillåta annan migration av arbetarklassen än sådan som borgarklassen har nytta av. Ett typiskt exempel är den noggranna regleringen av migrationen under den period då den svenska statsmakten hade uppgiften att hålla full sysselsättning. Dvs. enligt USA-definitionen högs 4 % arbetslöshet. Ett annat är den tyska nazismen som trots sin omfattande lagstiftning när det gällde kraven för att få räknas som medborgare (Nürnberglagarna) hade en oerhört omfattande import av arbetskraft. Så kallade Fremdarbeiter. Vilka tillsammans med andra icke Reichsbürger och krigsfångar utgjorde en undre arbetarklass. Vår första internationella solidaritetsplikt borde vara att lämna EU-förtrycket Swexit!
+1 #2 Anders Axelsson 2019-01-09 13:41
Magnus Göranssons kritik av Fred Torssanders inlägg väcker flera intressanta frågor kring kopplingen mellan migration, arbetsmarknad, regionalpolitik och ekonomisk politik. Att slå vakt om rätten för den enskilde löntagaren att säga upp sig, byta arbetsplats och flytta är en viktig princip. Men kommer den principen inte att vara villkorad i såväl en liberal marknadsekonomi som en socialdemokratiskt reglerad blandekonomi eller en mer planerad socialistisk ekonomi? En förutsättning för att kunna flytta är att det finns jobb och bostäder dit man vill flytta. Frågan handlar väl om huruvida detta ska regleras av marknadskrafterna eller på samhällelig nivå, men oavsett så kommer det väl alltid finns en viss motsättning mellan individnivån och samhällsnivån som man måste erkänna?

Jag har svårt att se att det skulle vara realistiskt att utforma en politik som främjar fri rörlighet för arbetskraften och endast reglerar kapitalets rörlighet. Krävs det inte att både investeringarna (bland annat lokaliseringen av dessa) och arbetsmarknaden regleras på ett eller annat sätt?

Ett centralt mål för den solidariska lönepolitiken under 50- och 60-talen handlade om att slå ut lågproduktiva företag. För att detta skulle bli socialt hållbart krävdes att det kompletterades med en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det vill säga utbildningsinsatser, flyttbidrag och planerat bostadsbyggande för att stimulera att arbetskraften rörde sig till de områden där investeringarna och jobben växte. För en del individer hade detta säkert negativa effekter i och med att man tvingades lämna hembygden, för andra var det positivt att kunna flytta till storstaden. Men ur ett samhälleligt perspektiv är det väl omöjligt att helt undvika sådana spänningar och motsättningar om man vill att beslut om investeringar och lokaliseringar av produktion ska fattas politiskt eller åtminstone vara möjligt att reglera politiskt? (Möjligen skulle dessa motsättningar försvinna i ett fullt utvecklat kommunistiskt samhälle där lönearbetet är avskaffat.).

Om vi tänker oss en mer socialistisk inriktad politik så skulle den också behöva ta ställning till svåra frågor om hur resurser ska lokaliseras geografiskt. Om t.ex. jobben i allt högre grad försvinner från vissa regioner och kommuner måste man på samhällelig nivå ta ställning till hur mycket resurser och investeringar som ska läggas på att uppnå någon sorts regional balans. Och det beslutet måste fattas utifrån någon samhällsekonomisk kalkyl för att kunna bedöma hur mycket resurser som ska läggas på att upprätthålla en önskad regional struktur. Ett socialistisk samhälle skulle också behöva ta ställning till vilken sorts produktion som ska främjas i olika regioner. En viktig fråga blir också på vilken geografisk nivå sådana beslut ska fattas (EU, Sverige, län, kommun)? En samhälleligt reglerad näringslivs- och regionalpolitik kommer också kräva en reglerad arbetsmarknad. Den avgörande skillnaden är om regleringen ska ske genom samhälleliga beslut eller genom de fria marknadskrafternas logik.

Huvudlinjen inom fackföreningsrörelsen har under efterkrigstiden varit att man vill reglera rörligheten på arbetsmarknaden mellan länder. Och det beror på att man hela tiden haft två mål inom det rådande kapitalistiska systemet: 1) säkra full sysselsättning och 2) säkra det nationella kapitalets konkurrenskraft. För att inte arbetsgivarna ska kunna spela ut löntagarna mot varandra i det egna landet har det varit logiskt att reglera utbudet av arbetskraft, men för att företagens konkurrenskraft inte ska begränsas under goda tider har det också varit logiskt att acceptera att företagen får tillgång till den arbetskraft och kompetens man behövt.

För att kunna överskrida den modellen krävs en radikalt annorlunda ekonomisk politik och en annan regionalpolitik (såväl inom länder som på EU-nivå). Men när möjligheterna att få genomslag för en sådan alternativ politik inte bedöms särskilt realistiska i nuläget, så tycker jag inte det är konstigt att det från olika håll reses krav på en mer reglerad arbetsmarknad och begränsningar i den fria rörligheten.

Och därför drar jag slutsatsen att den viktigaste prioriteringen för vänstern och arbetarrörelsen är att bryta den borgerliga hegemonin genom att formulera en alternativ ekonomisk politik. Endast så är det möjligt att mobilisera ett brett stöd för en annan politisk och ekonomisk ordning.
+2 #1 Magnus Göransson 2019-01-08 16:23
Jag uppskattar Fred Torssanders beskrivning av tvångsarbetets återkomst; i Ungern i sin nakna form, i Sverige fördolt genom statens hantering av arbetslösa. Men jag menar att inlägget har två brister:

- Påståendet om en tudelad arbetsmarknad
- Påståendet att lönearbetare som rör sig över gränser är en fiende till en förment fast rotad arbetarklass.

Fred skriver:
" Man kan lite förenklat beskriva det som att de som ansågs vara överflödiga i Ungern migrerades med hjälp av fattiggörande och tvångsarbete till andra EU-länder där de i stället utnyttjades som billig arbetskraft. Till att skapa en tudelad arbetsmarknad i det ”gamla Europa ”.

Jag kan inte se att Fred, med "tudelning", menar tiggare vs löneslaveri eller tvångsarbete vs avtalsbundet lönearbete. Det är, vad jag förstår, den reguljära arbetsmarknaden som avses. Men den är inte tudelad utan i högsta grad integrerad. Försämringar i löne- och arbetsvillkor för de med svagast ställning fortplantar sig snabbt till oss med förment säkra, goda avtalsvillkor.

Jag är oense med Fred om att lönearbetare som rör sig är redskap för att skapa sämre villkor för alla lönearbetare.

Den "tudelade arbetsmarknaden", om det är korrekt beskrivning eller ej, är inte ett resultat av migrerande ungrare. Det är ett resultat av ett starkare kapital och en svagare arbetarrörelse. Det kan handla det om politiska beslut och avtalsvillkor om sämre anställningsvillkor, löneöverenskommelser, bemannings-verksamheter, ständigt förlängda tillfällighetsanställningar. De är alla beslut fattade i Sverige på grund av ändrade maktförhållanden. De är oberoende av migrerande ungrare.

Myten om migrerande arbetare som en invaderande armé, eller som Egyptens gräshoppor, är osann och politiskt farlig. I Brexits Storbrittanien lämnar nu de lågutbildade migrerande lönearbetarna jordbrukssektorn. De högre utbildade lämnar hälso- och sjukvården. Varken i det förra fallet eller i det senare har det lett till bättre löner och arbetsvillkor. Inte heller har de som lämnat Storbritannien ersatts av "infödda britter" som tar över arbetstillfällena i en "återförenad" arbetsmarknad. Det var aldrig migranterna som skapade fattigdomen.

Kommentarer kan inte längre lämnas till denna artikel.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.