Under det kalla kriget fanns inte begreppet ”humanitär intervention”, men idag finns detta: ”...en humanitär intervention är när omvärlden griper in i ett land som inte kan eller inte vill skydda sin egen befolkning. Alla suveräna stater förväntas svara för invånarnas säkerhet. Men vad händer om en stat inte kan klara av att uppfylla det ansvaret, eller till och med utövar våld mot sin egen befolkning? Om omvärlden då griper in med militära medel mot statens vilja för att förhindra grymheter kallas detta för intervention.”

Fundera på detta medan du läser vidare.

På julafton/juldagen 1979 nåddes världen av nyheten om att Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan. Min första tanke var den här: Inte en gång till! Det här får konsekvenser för alla kommunister i hela västvärlden, men också för Sovjetunionen och inte minst folket i Afghanistan.

Det dröjde inte länge innan VPK, det maoistiska SKP och de borgerliga ropade: ”Sovjet ut ur Afghanistan” och detta blev den stående parollen. De tävlade med varandra om vem som mest kunde höja rösten i alla fördömanden av Sovjetunionen – och gör så än idag. De anklagade till och med Sovjetunionen för att vara imperialistiskt.

Nyheterna var som alltid på USA:s sida och rapporterade endast det dom borgerliga ville att vi skulle känna till. Hur många i Sverige fick tillgång till information från Sovjetunionen? Inte många. Kanske någon enstaka som kunde ryska och läste Pravda, som då var tillgänglig på alla större bibliotek.

Hur mycket kände vi till om vad som föregick Sovjets intervention? Inte mycket, anser jag. Fakta kontrollerades inte, trots att information fanns tillgänglig genom Sovjetunionens medier. Den informationen ansågs dessutom vara sovjetisk propaganda och konspiratorisk.

Som Lenin uttryckte sig: ”Vem tjänar på det?”

Vem tjänade på att Sovjetunionen intervenerade Afghanistan? Sovjetunionen kände till att USA hade invaderat Afghanistan ungefär ett halvår tidigare, vilket också rapporterades i sovjetisk media. Men ingen i väst trodde på dom. Inte ens de socialistiska partierna.

Detta medförde även att partier splittrades. Det var en hel del som lämnade VPK till det nybildade (1977) Arbetarpartiet Kommunisterna (vilket senare på 1990-talet blev SKP, som det än idag heter). Emellertid var denna händelse sannolikt inte den enda bidragande orsaken till att människor lämnade VPK.

Jag ska ta det från början. Det marxistiska/socialistiska Afghanistans folkdemokratiska parti (PDPA) tog makten 1978. Partiet hade nära kontakt med Sovjetunionen. Den 5 december samma år skrevs ett vänskapsavtal mellan de båda länderna. Det genomfördes en hel del mycket hårda sociala reformer i Afghanistan under detta året. Men PDPA arbetade också för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det togs en reform som gjorde att kvinnor kunde engagera sig politiskt. En av dessa var Anahita Ratehzad som var marxist och medlem i partiet (en notering: en kamrat till mig har nämnt att Ratehzad besökte Sverige i början av 80-talet, vilket jag inte kände till.)

Alla dessa reformer var alldeles för hårda, vilket skapade stora problem ute på landsbygden. Det fanns även islamistiska traditionalister som ansåg, då som nu, att kvinnor inte skulle delta i samhället.

Det pågick även en maktkamp inom PDPA, men också korruption och svågerpolitik. Makteliten inom PDPA genomförde ett stort antal avrättningar och förföljde människor.

Något år tidigare hade Zbigniew Brzezinski, säkerhetsrådgivare till USA:s president Jimmy Carter, rest på charmoffensiv till Kina och samtalen handlade om Sovjetunionen. Detta fick till följd att den sovjetiska presidenten Brezjnev anklagade Carters administration för att ha vänt in på kortsiktiga och farliga vägar, och för att ha spelat ut det kinesiska kortet mot Sovjetunionen. I slutet av januari 1979 erkände USA:s president Jimmy Carter Kinas diplomatiska rättigheter fullt ut. Anteckningarna vid en middag mellan Brzezinski och Deng Xiaoping förtäljer att Deng ansåg att det är mycket viktigt att USA gav substantiell ekonomisk och militär hjälp [troligen till Pakistan, min anteckning]. Läs gärna länken! Den kan ge nya upplysningar om dagens politik och handeln med Kina och Ryssland. Kina ansåg att en handelsväg som skulle passera Malacka var ekonomiskt betydande för flödet av gods mellan Europa och Asien och Mellersta Östern. Han använde ordet hävstång om Sovjetunionens starka inflytande ända ut till Indiska Oceanen.

Inom PDPA fanns det två fraktioner: kretsen kring Nur Muhammad Taraki som var partiledare och en annan fraktion som leddes av Hafizullah Amin. Amin lämnade Afghanistan för studier i USA. Det var där han kom i kontakt med radikala grupper. På väg mot makten i det afghanska kommunistpartiet skaffade han sig många fiender.

Under 1978 och 1979 skakades Afghanistan av inre strider. Reformerna var inte populära bland den afghanska överklassen och de religiösa muslimska ledarna. De anklagade kommunistpartiet för att göra Afghanistan till ett ateistiskt land. Terrorn både från mujahedin och från regeringen blev allt vanligare. Striderna utvecklades till ett inbördeskrig.

President Taraki pressades av våldsamheterna. Gerillarörelserna hade växt med militärt stöd från USA, Kina, Saudiarabien och med flera länder. Så han kontaktade Aleksej Kosygin, ordförande för Sovjetunionens rådsförsamling. Taraki bad om praktisk och teknisk assistans med manskap och vapen. Kosygin menade att ett sådant stöd enbart skulle få negativa konsekvenser för Sovjetunionen och avslog denna begäran.

Men Taraki gav inte upp. Han vände sig direkt till Sovjetunionens president Brezjnev. Men även Brezjnev gav honom kalla handen. Brezjnev varnade dessutom Taraki att en full sovjetisk intervention enbart skulle spela händerna på Sovjetunionens och Afghanistans fiender. Den sovjetiska presidenten rådde honom dessutom att lätta upp de drastiska sociala reformerna och söka ett bredare stöd till regimen i Kabul.

Taraki lät sig inte nedslås av de orden. På vägen hem från Kuba den 20 mars 1979 stannade han till i Moskva för att återigen kräva militär hjälp. Men fick om igen avslag. Gromyko, Ustinov, Andropov och en del andra ledare var emellertid för en intervention. USA:s militära närvaro i Persiska viken och Arabiska havet vållade oro bland ledarna i Kreml.

Kosygin var fortsatt emot en intervention, så även Brezjnev. Långt senare fick dessutom kriget i Afghanistan en avgörande roll för den politiska situationen i Sovjetunionen. Det var en av de faktorer som medförde att det sovjetiska kommunistpartiet förklarades olagligt och som bröt sönder Sovjetunionen (det är inte mina egna teorier utan Brzezinskis, se nedan intervju med personen ifråga, se även NSA:s dokument om Sovjet där det finns ungefär samma information).

Den 14 september 1979 mördades Taraki av hans motståndare Hafizullah Amin. Taraki hade under året anklagat olika länder för att organisera våldet i landet och menade att USA och Pakistan låg bakom det uppblossande våldet. Samtidigt hade hans motståndare Amin förminskat USA:s och Kinas roll i att beväpna gerillarörelsen.

Amin utnämnde sig själv som ledare och Afghanistan hamnade i ett enda kaos. Nu följde en terrorvåg initierad av Amin. Tusentals människor greps och ett stort antal avrättades. Även PDPA:s partimedlemmar och anhängare drabbades.

De sociala reformerna halverades eller t o m återställdes i en borgerlig anda.

Begränsade rapporter från sovjetiska observatörer till Moskva innehöll, för Sovjetunionens del, oroväckande uppgifter om Amin. Från att ha varit socialist ett par månader tidigare hade han blivit en borgerlig konservativ och religiös president med större makt än någonsin. Den sovjetiska ledningen befarade att Afghanistan höll på att hamna i USA händer.

Den 4 november 1979 ockuperade muslimska studenter den amerikanska ambassaden i Afghanistans grannland Iran och tog amerikanska diplomater som gisslan. USA:s president Carter beordrade full militär beredskap.

Sovjetunionen ansåg att USA flyttade fram sina militära positioner i hela Mellersta Östern, vilket säkert bidrog till att de tog det motvilliga beslutet att intervenera Afghanistan. Den afghanska regeringen hade ju inte bara vid ett tillfälle utan vid tre tillfällen begärt om militär hjälp.

I interventionen som sedan följde dödades Amin, troligtvis av sovjetiska trupper.

Den afghanska gerillan/terroriströrelsen hade tagit emot massiv hjälp av olika håll, inte minst från USA (allt enligt f d CIA chefen Robert Gates). I en intervju med Brzezinski i den franska socialdemokratiska Le Nouvel Observateur januari 1998:

LNO: ”Folk trodde inte på Sovjetunionen när de försvarade sin intervention genom att hävda att de hade intention att slåss mot en hemlig inblandning av USA i Afghanistan. Men det var sant. Ångrar du inget idag?”

Brzezinski: ”Ångrar vad? Den hemliga operationen var en mycket bra idé. Den hade den effekten att dra in ryssarna i den afghanska fällan. Och du vill att jag ska ångra det? Den dag som Sovjet officiellt korsade gränsen skrev jag till president Carter: Vi har en chans att ge USSR deras Vietnam-krig. Javisst, i nästan tio år, var Moskva tvungna att fortsätta kriget som faktiskt var impopulärt inom regeringen [den sovjetiska, min anmärkning], en konflikt som förde med sig en demoralisering och en kollaps av det sovjetiska imperiet.”

VPK och maoistiska SKP hade inte all information, men ändå pekade de fingret mot Sovjetunionen och krävde att landet skulle ut ur Afghanistan. Allt medan USA redan sex månader innan hade invaderat Afghanistan och förde ett proxykrig. USA bluffade hela vänstern – och vänstern föll i USA:s fälla. Precis som vad Sovjetunionen gjorde. Men Sovjetunionen hade åtminstone öppna ögon när de gjorde det.

Nå, var Sovjetunionens intervention av Afghanistan en humanitär intervention? Om ni säger nej, då säger ni kanske att Ryssland intervention av Syrien också var och är en militär invasion. Och USA:s och NATO:s intervention av Libyen 2011 – var det en humanitär intervention, eller en militär invasion?

Så vem var det som tjänade på Sovjetunionens intervention av Afghanistan? Och märk väl, Brzezinski använde ordet ”intervention” i dokumentet som skickades den 26 december 1979 till USA:s president Jimmy Carter.  

Min artikel är ingen vetenskaplig analys. Den är gjord vid en dataskärm och med de böcker och skrifter som finns och fanns tillgängliga. De arkiv jag har letat i är Marxistarkivet och NSA arkivet. Mina andra källor är tidningar. NSA-arkivet innehåller även sovjetiska dokument från de sovjetiska/ryska arkiven.

Läsaren får själva bedöma om Sovjetunionen gjorde rätt eller inte. Det fanns de i den sovjetiska regeringen som var tveksamma och t o m oeniga om de skulle agera till förmån för den afghanska regeringens hemställan om hjälp.

Om bloggen

På Clartébloggen publicerar vi artiklar som debatterar och informerar. De som skriver blogginläggen behöver inte tillhöra förbundet och innehållet i artiklarna är inte uttryck för förbundets ståndpunkter. Varje författare svarar för sina åsikter.